Ladda ner pdf - Maringuiden

Ganska sent i livet följde Arne Arksund i pappa Carl
Anderssons båtbyggarspår. Resultatet blev Amigobåtarna,
där vi tittar närmare på 27:an.
Birger Martinsson i Eskilstuna är en seglare som gillar Amigo-båtarna.
Av Bengt Jörnstedt
Vänskapen har stått sig i 30 år och inleddes med en Amigo 23 år 1971. Tio år
senare bytte han till en Amigo 33. Däremellan hann han med en Amigo 27, den
båttyp som denna artikel ska handla om.
Birger var nere på Öckerö och köpte sina båtar, det var här på Arne Arksunds
Båtvarv de byggdes på 70- och 80-talet. Men Amigos rötter sträcker sig längre
tillbaka än så. Historien börjar egentligen längre norrut i Bohuslän, vid
Orusttrakten. Här, på Vindövarvet, härskade Arnes pappa, båtbyggaren och
konstruktören Carl Andersson, och det var han som på sin ålders höst ritade
också Amigobåtarna.

Carl Andersson var, tillsammans med den andre sonen Carl-Erik, välkänd för de
attraktiva Vindöbåtarna, drottningarna på alla båtmässor med sina vita skrov,
blankfernissade mahognyöverbyggnader och eleganta teakdäck. Glänsande
skapelser som fick folk att vända sig om på bryggorna – även om det i
sanningens namn händer att seglare ute på böljan vänder sig om också av
andra skäl; man har just seglat förbi en Vindökryssare. Intget konstigt med det;
gamla sortens långkölade bruksbåtslinjer under vattnet med Amigo tydligt
bulliga förskepp kräver ju sin tribut prestandamässigt och kan – ur den
synpunkten – inte mäta sig med modernare skapelser.
Carl Andersson, uppfödd i Svineviken på Orust, hade startat sitt första båtvarv
1918. Det var dåliga tider för bruksbåtar, men efter intryck uppe i Stockholm
förstod han att fritidsbåtar var något som efterfrågades. Carl Andersson
startade ett småbåtsvarv i Billdal utanför Göteborg, men fick snart tips om en
bra sjötomt på Vindön. Året var 1923, Vindövarvet etablerades och Carl
Anderssons långa karriär som båtbyggare och konstruktör inleddes. Nästan ett
halv sekel senare ritade han Amigo-båtarna, detta på beställning av sonen Arne
Arksund nere på Öckerö.
– Pappa ritade alla Amigoskrov till Arne, säger Britt Johansson, yngre syster till
Arne Arksund, till Segling. – Han var intresserad av formen, inte av hur många
lådor det skulle vara i pentryt. Det var båtens yttre kontur han kände för.
Sonen Arne Arksund var då medelåldern, och satsningen på båtbyggeri innebar
ett helt nytt kapitel i hans liv.
– Arne hade jobbat med många olika saker, han hade varit polis, kört lastbil...
han visste väl inte riktigt vad han verkligen ville göra, säger Britt Johansson
idag.
Men Arne var en företagsam karl, och hur man byggde båtar hade han lärt sig
från barnsben.
– Han var hos pappa på Vindön och byggde sig en båt, och det var då han såg
att det fanns möjligheter i det, förklarar systern.
Det här var omkring 1970, just när plastbåtsfloden började forsa kring

knutarna. Arne insåg vilken styrka den hade, och surfade med på den våg som
bar de trygga, traditionella och stabila båtarna. Konceptet var han på det klara
med, men någon erfarenhet som konstruktör hade han inte. Pappa Carl
vidtalades och tog sig an uppgiften med förtjusning. Man började med något
litet, en 23:a – där siffrorna inte talar om längden i fot, som är drygt 22, utan
antalet kvadratmeter i segelplanet, precis som med Vindöbåtarna.
Arne Arksund köpte ett litet varv på Öckerö och körde igång. Han hade byggt bl
a Folkbåtar och var van vid den här storleken. Nu blev det emellertid kravell i
bordläggningen; han byggde alltid en träbåt som provades ut före
serietillverkningen i plast, och det skrovet kunde användas till plugg för
plastformen. Därefter kunde prototypen säljas, och det finns alltså en exklusiv
träversion av varje Amigotyp som byggts.
– Han hade ett fint båtvarv, var den noggranna typen, säger Britt Johansson. –
Men han var också en glad figur, inget var omöjligt. Han var en glad brorsa.
Den karakteristiken kan många Amigokunder vidimera. Till exempel Birger
Martinsson från Eskilstuna som alltså var nere på Öckerö och köpte en av de
allra första Amigo 23:orna. Året var 1971, han hade fått syn på den på
båtmässan i Stockholm och föll direkt.
– Det var en trevlig båt, rymlig och till ett rimligt pris, säger han idag.
Amigobåtarna har ett tilltalande utseende och bra med utrymme. Carl
Andersson hade, säkert i samråd med Arne Arksund, valt en annan stil till
Amigon än till Vindöbåtarna, med mera språng och en trappstegsformad
överbyggnad à la t ex Bianca 27, som utseendemässigt tycks ha varit en
inspiration.
– Vid produktionsstarten lär en Bianca 27 ha legat vinterförvarad på varvet och
här har man hämtat många fina detaljer. Släktskapen är ju ganska tydliga,
säger Henrik Huldén i Helsingfors, stor Amigovän han också.
Hur som helst, det ser traditionellt och mycket gediget ut, och konceptet gick
igen när Amigo 27 kom några år senare. Hon var i princip en uppskalad 23:a,
man ändrar inte på en vinnare.

Arne Arksund, driftig båtbyggare med påbrå.
Då var Martinsson nere för andra, men inte sista, gången.
– Driftig kille, Arksund, varje gång vi köpte en ny båt var det en större på gång,
säger han.
Affärerna gick bra, och Arne Arksund flyttade snart till ett större varv på Öckerö,
plastjobbet gjorde han i en nedlagd fiskfabrik i närheten. Han inte bara byggde,
han sålde och marknadsförde också, var ute och flängde på båtmässorna, långt
ner i Tyskland där Carl haft så stora framgångar med sina blänkande
Vindökryssare. Men verksamheten hölls ändå på en ganska blygsam nivå, med
ett par tiotal anställda som mest. Det är oklart hur många Amigobåtar som
byggdes, men för lillasystern Amigo 23 finns en uppgift om 350 stycken, och för
Amigo 27 torde det röra sig åtminstone om ett par hundra båtar. Tillverkningen
pågick också under 80- talet med bl a Amigo 33. En 40:a var på tal, men blev
bara en prototyp. Efter Arne Arksunds död 1989 tog en medarbetare på varvet
över en tid, varefter nybyggnationen lades ner. Alla ritningar är numera
donerade till Bohusläns museum, berättar Britt Johansson.
Långa sommarseglingar
Den Amigo 27 Segling tittat på tillhör Kalle Hullberg och Christer Strid, båda
bosatta i Södertäljetrakten och verksamma som lärare. De har haft sin Amigo
27 Galento i femton år vid det här laget, och den har passat deras syften bra.
Man kommer långt, bokstavligen, med 27 fot om bara viljan finns. Med långa
sommarlov hände det förr om åren att de gav sig av vid lunch på
avslutningsdagen, för att nästa morgon vakna i Visby. Så fortsatte det hela

sommaren, och när Christers fru fick sin semester hämtade man upp henne.
– Vi seglade mellan 1000 och 1300 sjömil varje sommar, säger Christer.
Varken han eller Kalle hade någon egen båt före Galento.
– Jag letade efter en båt kring 1986, berättar Kalle. – Vi är gamla kompisar, och
Christer var med och kikade. Det var han som föreslog att att vi skulle slå oss
ihop och skaffa en rejälare båt.
Max 100.000 kronor fick den kosta. Man tittade på allt möjligt inom den
prisramen – bl a Vega och Misil – men till slut avgjordes valet av en gammal
bekant. En gemensam vän ägde en Amigo 23, en båt som båda seglat med, och
en större syster till den skulle vara perfekt.
– Vi tyckte 23:an var en snygg båt, och så började vi leta efter en Amigo 27,
förklarar Christer.
Rymligt och praktiskt
Amigo 27 har alltså den traditionella, långkölade bruksbåtens fylliga form i
förskeppet. Det syns tydligt förifrån, och ombord märks det på den breda
däcksytan långt fram. Detta ger god bärighet och torr gång, men den bulliga
skrovformen bromsar samtidigt farten, särskilt på kryss och i vågor. Exempelvis
Pelle Brohäll tillämpade samma princip med fylliga förskepp på de flesta av sina
båtar (t ex Vega, Viggen, Turkryssaren), och på mindre båtar är fördelen
uppenbar: det blir betydligt mer utrymme i förpiken.
Amigo 27 är också en rymlig båt. Separat toalett saknas – en Port-a-Poti är
inbyggd under dubbelkojen i förpiken – men i övrigt finns gott om plats för ett
rejält pentry, fyra kojer och stuvutrymmen. Och, inte minst, ståhöjd.

– Ståhöjden är bra för en så pass liten båt, man upplever den inte som
obekväm, säger Christer. Han är 1,90 lång och står nästan rak där salongen är
som högst, alldeles för om skjutluckan i rufftaket.
Med sin mjukt trappstegsformade överbyggnad minskar höjden föröver, men
man har fortfarande en bra känsla av rymd i båten.
Inredningen är traditionellt enkel i sin uppläggning, avdelad med ett huvudskott
under masten. För om detta en förpik med dubbla kojer, tillräckligt stora för att
långe Christer och hans fru ska använda detta som sovplats. Här finns också en
garderob på varje sida.
Även salongen erbjuder två bra kojer när man lyfter bort ryggstöden till sofforna
och får hela bredden ut till skrovsidan. Här bakom förvaras sängkläder och
kanske annat också. Ovanför finns en hyll- och skåprad.
Både Christer och Kalle är mycket nöjda med stuvmöjligheterna. Vattentanken
på 60 liter tar en mindre del av utrymmet under förpikskojerna, men i övrigt är
all icke synlig volym tillgänglig för stuv. Under bakre delen av salongsdurken
finns också en djup, användbar kölficka.
Det finns ett fäste för bord i salongen, men det används aldrig på Galento. Man
klarar sig ändå, tycker att det inkräktar för mycket på utrymmet och äter ändå
oftast uppe i sittbrunnen.

Till skillnad från gängse inredningsmönster på den här tiden har Amigo 27 ingen
stickkoj. Istället sträcker sig pentryt från sida till sida, med mittdelen som steg
vid nedgången. Att bredda pentryt på tvären är ju ett bra sätt att lösa
’längdproblemet’ på en kort båt, där man annars hade behövt inkräkta på
sittbrunnens storlek för att få ekvationen med kojerna att gå ihop under däck.
Nu ligger spisen – ett tvålågigt gasolkök – på ena sidan och vasken på den
andra, och det finns också två stora, dränerade kylfack, ett på varje sida. Här i
pentryt står man utmärkt, med obegränsad takhöjd om skjutluckan är öppen.
Pentryts bänk är en syntetisk skiva som är lätt att hålla ren. I övrigt är
inredningen i Amigo 27 gjord i mahogny, mest homogent material, inte plywood.
– Det är väldigt fina träarbeten, bra passform, tycker Kalle.
Hela inredningen är rättfram och okomplicerad, funktionell på ett sätt som hör
gamla båtbyggartraditioner till. Man har inte försökt vara ’smart’ eller innovativ,
har inte velat komplicera det hela med t ex en dinettelösning, något som har
sina poänger men också innebär vissa problem med t ex benutnedrymme och
iläggsbitar för att få till en användbar koj.
Tjockt skrov
Amigo 27 är byggd i enkellaminat i både däck och skrov. Därför är hon
invändigt klädd med en tjock, isolerande matta, det vanliga sättet att motverka

kondens.
– Det känns aldrig fuktigt, tycker Christer. Skrov och däck är sammanfogade
med plast, inte med bult, varför man slipper risk för läckage av den anledningen.
Den inplastade järnkölen har aldrig vållat några problem för Galentos ägare. Vid
en grundstötning krossades en bit av plastlaminatet, men det var så tjockt att
det aldrig gick hål in till järnbarlasten.
– Det är generöst med glasfiber i den här båten, säger Kalle med ett leende.
Säkert, man tog i allmänhet till i överkant, det är det vanliga från de här åren.
Rodret är gjort i sandwich, två halvor med skum emellan. Här, som på vilken
båt som helst, är det vanligt med vatteninträngning via otäta infästningar för
roderbeslagen. Christer och Kalle har nyligen fuktmätt sin båt, och just rodret
var ett ställe där mätaren gav utslag. Frostsprängning kan kan försvaga
laminatet och därmed styrkan i rodret, men detta är ju inget unikt för Amigon.
Det enda andra ställe där fuktmätaren gav utslag var för övrigt, och något
förvånande, i området kring förluckan längst fram på överbyggnaden. Kanske är
det också här skruvhål (till gångjärnen) som släppt in fukt.
Amigo 27 har en rejäl sittbrunn för sin storlek, 190 x 160 cm. Genom att slopa
stickkoj( er) och lägga pentryt på tvären har brunnen inte blivit lidande. Här har
man gott om plats, och den känns väl skyddad med sina ganska höga sargar.
Allt potentiellt stickkojsutrymme är nu stuvfack, åtkomliga via en stor lucka i
varje sittbänk. Här finns mängder med plats för allt från fendrar och tågvirke till
segelsäckar.

Med ett utanpåliggande roder har Carl Andersson inte bara skapat en
utseendemässigt tilltalande effekt – det synliga rodrets trivsamma
’bruksbåtskänsla’ – utan också löst problemet med en hjärtstock i bakkant
brunnen och en rorkult som stör hela utrymmet. För att ge rorkulten från
akterspegeln fritt spel är akterstaget delat, och båten är tillräckligt liten för att
det ska hålla att fästa hanfoten i två fästpunkter i akterpulpiten. Riggen från
Seldéns är enklast tänkbara med toppvant och undervant. Röstjärnen sitter
ända ute vid relingen, där de bildar en bred bas. De är gjorda i form av rostfria
standardbyglar som bultats i däck. Det är mycket ovanligt, men har ändå hänt
att sådana här byglar har gått av efter många års användning och utmattning.
Åtminstone seglare med långfärdsplaner, Amigo-ägare eller andra, som vill
eliminera alla risker bör överväga att byta ut dem.
Med ett LYS-tal på 0,94 är Amigo 27 en ganska sävlig båt. Det ligger i hennes
natur, med fyllig skrovutformning och lång köl. Lika långa Albin 78 har, för att
ta ett exempel, ett LYS-tal på 1,03, men här är det ett modernt, fenkölat skrov
där det funnits en uttalad avsikt att göra en prestandabetonad allroundbåt.
Amigo 27 vädjar till helt anda känslor.
– Man känner sig alltid trygg i den, menar Christer.
Det har blivit många färder till t ex Gotland, och Kalle har långseglat över till
Baltikum med Galento.
– Hon är inte snabb inomskärs, men hon är en utmärkt havskryssare, säger han.

– Hon rör sig suveränt bra i sjön, som en större båt. Och hon går torrt i nästan
vilka förhållanden som helst.
Christer påpekar att båten mår bra av att vattentanken föröver är full. Det
behövs för att balansera skrovet, som annars är benäget att sätta sig på häcken
med ett par, tre personer bak i brunnen – ett vanligt fenomen på många mindre
segelbåtar, särskilt om de också är försedda med en tung dieselmotor (på
Amigo 27 oftast en Yanmar eller VP).
Amigo 27 måste seglas lågt på kryssen för att hålla farten, skrovformen kräver
det. En segelyta på måttliga ca 32 kvm (stor och genua) och ett deplacement på
modiga 3 ton bidrar också till att försvåra höjdtagningen, hästkrafterna räcker
inte till. Den överlappande genua som ingår i Amigons segelarsenal bör finnas
ombord för att göra seglingen njutbar i lätt- och mellanvind.
Amigo 27 har fraktionsrigg, ganska ovanligt under de tidiga 70-talsåren då det
var mastheadkonceptet som gällde för hela slanten. Ett förstag som slutar en bit
ner på masten ingår i den traditionella båtens koncept och passar Amigo
utmärkt, hon får ett mycket mer proportionerligt och harmoniskt utseende än
om hon försetts med en masttoppsrigg. Dessutom är det ju så mycket enklare
för dem ombord, särskilt i stagvändningarna, när det är bättre balans mellan
stor och genua.
Begagnatpriset för en Amigo 27 ligger runt 100.000 kr och en bit över det för en
fin båt. Arne Arksund sålde också halvfabrikat, med vad det innebär av
skillnader i fråga om utförandet och nivån på beg-priset.
När Kalle och Christer 1987 köpte Galento – Amigo 27 nr 109, byggd 1976 –
fick man ge 86.000 kr, vilket var lågt för en bara 11 år gammal båt. Det hade
varit några regniga somrar då i mitten av 80-talet, kanske bidrog det till en
köparens marknad.
– Vi kunde ha köpt en lite större båt, men det här är en optimal storlek. Inte för
tungt att hantera, tycker Christer idag.
Kalle instämmer:

– Det är inga problem att segla henne själv. Och hon är perfekt att långsegla på
två. Men det går också bra att vara tre vuxna ombord.