10/11-5 - Osqledaren

kim
matilda
SCEN
Bli en dåre
48 timmar, Teater Giljotin
Idé och regi: Kia Berglund
Text: Kim Dahlgren-Strååt & Matilda Kaba-Liljeberg
[kim.dahlgren.straat@osqledaren.se] [matilda.kaba.liljeberg@osqledaren.se]
vi anmäLDe oss i vänterummet.
– Hej vi kommer från Osqledaren, sa Matilda.
– Nämen hej, svarade receptionisten, trevligt att ni kunde komma.
Har ni besökt hospitalet tidigare?
Nu har definitivt föreställningen börjat.
av receptionisten fick jag en post-it-lapp som vägrade sitta
kvar på tröjan, hängde av mig jackan, och blev uppmanad att följa
de andra »post-it«-lapparna upp för en vindlande trappa och in i
ett... kafferum.
Jag var bland de sista att kallas. Fick ett stort kuvert med tofflor,
munskydd och handskar samt en kort genomgång angående förhållningsreglerna
för besöket. T.ex. att patienterna måste hållas på en
armlängds avstånd. Det innebär att jag blivit rollsatt som anhörig, är
Matilda kanske min inlagda anhörig?
På överläkarens kontor intervjuades jag för en skötarposition. Ett
myndigt handslag förklarade mig anställd. Med tjänsten följde en
vit rock och ett par tofflor. Rocken hade blodfläckar. I fickan låg det
en förvirrad handskriven lapp. Är det verkligen skötare jag har blivit?
En skötare höll en kort genomgång i det hemtrevliga köket, berättar
om rutinerna och hur patienterna ska bemötas. En ung söt tjej var
försenad. Medan hon satte sig försökte jag komma på var jag sett
henne förut. Det var ju hon som var den psykotiska kvinnan från väntesalen!
Hur många andra här inne spelar?
En kvinna i sjuksköterskekläder kom och bad oss följa med till ett
ljusterapirum, några från vänrummet var redan där, iklädda sjukhuskläder.
De är nog patienter, undra om de fått någon diagnos eller
spelregler?
Efter några andnings- och koncentrationsövningar bar det av till
avdelningen. Ser Matilda på andra sidan rummet, i en vit rock. Hon
verkar inte fått veta mycket mer av vad som händer än jag, ser i alla fall
lika vilsen ut som jag känner mig.
Det första inlagda jag ser sitter och spelar gitarr och tittar upp på
mig med en glad min och hundögon. Jävlar, det är ju skötaren som
välkomnade oss i vänterummet! Vad är det jag är egentligen?
Och där är Kim! Hon ser lugn ut. Varför har hon på sig ett munskydd?
Vad är det som smittar?
Foto: cato leiN
Jag gick runt bland patienternas rum. En gav mig en klubba och
pratade snusk. En kedjerökte och gömde sig i sin rock. Vissa vägrade
att prata och vissa var påträngande. Alla var läskigt bra. Läkare och
skötare konfererade ibland med mig. Så jag är ändå en skötare?
Då och då hände det att handlingen fördes framåt. Nya personer
kunde dyka upp, läkare tala extra högt och nya intriger skapas.
Det blev terapi. En patient hade blivit inlagd på grund utav övergrepp
i barndomen. Patienten, terapeuten och uppenbarelsen av
pappan spelade en gripande scen. Sen blev det fika.
Tur att jag drack kaffet snabbt! Larmet skrek i skötarrummet och
vi sprang ner för trapporna… den unga kvinnan från terapin hade
försökt hänga sig inne på toaletten!
Scenen efter den här var dagens lågvattenmärke tyvärr. Mycket
gammalt bokspråk och monologer om vartannat mellan två av de
mer kända skådespelarna i ensambeln.
Efter att ha fått smaka på interaktiv teater var det här med monologer
ingenting för mig. Tankarna flög iväg och försökte greppa
detta med dårskap. Galenskap, är det att inte tänka i de banor vi kallar
logiska? Ändå har det en logik. Tankarna går inte att förutse, men de går
att förstå.
Efter det gjorde jag »en resa i det undermedvetna«. Dagens mest
udda upplevelse. En kvinna, som tidigare spelat sjuksköterskorna,
var galen. Det går inte att beskriva på annat sätt, men det var bra.
Vad har jag gett mig in i? Stackaren ser ut att få ett anfall snart… Väldigt
övertygade spelat.
Fem och en halv timme senare blev vi utskrivna och undrade vad
det var vi just varit en del av.
Jag följde med en patient ner i tunnelbanan. Han var på permission
och ville sjunga sina egenskrivna låtar på stationen. Han tog fram
gitarren, omgiven av oss skötare i vita rockar med vinterjackor över,
och sjöng låtar om kärlek för tunnelbanetrafikanterna.
Det var dags att avsluta dagens arbetspass. Det hade varit en galet
kul dag på jobbet.
För att fånga den potentiella läsarens intresse lär det vara klokt att hålla
sig till aktuella ämnen. Denna gång är nyhetskopplingen till vald roman
en filmatisering som just nu är föremål för både biosuccé och prisregn på
våra stolta galor. Jag ger som sig bör företräde till originalet, i alla fall
när det handlar om en Augustprisvinnare (2006).
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Alla människor ber till en Gud när de inte har någon annan
LIttERAtUR
26 osQledareN Nr 5 10/11 WWW.osQledareN.se osQledareN Nr 5 10/11 27
utväg.
det här är leenas berättelse om 70-talet och livet i en
finländsk invandrarfamilj i det svenska miljonprogrammet. som
många andra förorter från denna tid byggdes ystads Fridhem med
goda ambitioner om ökad standard och minskad bostadsbrist.
ideologin leder dessvärre inte alltid till önskad idyll och snart får
Fridhem öknamnet i bokens titel. redan efter några sidor känner
jag med bestämdhet att jag inte kommer se filmversionen. det
trots att jag har höga tankar om pernilla augusts regiambitioner.
det handlar helt enkelt om att jag inte vill utsätta mig för de rörliga
bilder som bokens inledning kan tänkas ge upphov till. en egen föreställning
av massmord på kattungar räcker gott och väl. vår efter
vår. en hink med ljummet vatten. Förtvivlade barn. obarmhärtiga
föräldrar. illamåendet tilltar och hänger kvar i det vulgära språkbruket,
den svettiga lägenheten och de smutsiga kläderna. Jag känner
kaffesumpen under fötterna, ser det stelnade smöret på de odiskade
asietterna. så slår det mig vilken småborgligt prydhet som stör
min läsning. att skämmas å andras vägnar är en last som skymmer.
så vänder läsupplevelsen och det blir snart svårt att släppa taget.
stegvis följer vi familjen och grannarna mellan årstiderna, genom
perioder av misär och stundvis skärpning, från familjepolitiskt förfall
till glimtar av hopp om ljusare tider. alakoskis berättande är aldrig
stillasittande, inga andrum och inget avgörande klimax enligt klas-
fOrTsäTTninG från sida 10
Sverige behöver ny arbetsmarknadspolitik
Denna struktur har dock vidare implikationer än så. I den
privata sektorn har inte ett endaste nettojobb skapats sedan 1950.
Jobb skapas inte, vilket man av debatten att följa ibland blir ledd
att tro, av politiker, utan av hårt arbetande företagare och entreprenörer.
Forskning visar heller inte på att det är de klassiska
industrigiganterna som står för jobbtillväxten i samhället utan
nya snabbväxande småföretag. För att dessa ska kunna växa (och
nyanställa) krävs det en struktur som underlättar nyföretagande –
och det säger säg självt att ett samhälle som främst tycks betrakta
företag som antingen kassakor att pumpa pengar ur med hjälp av
diverse skatter och avgifter eller som latent kriminella som måste
hållas i schack med hyllregler av obegripliga regler och förordningar
knappast bidrar till att skapa ett gott företagarklimat.
Varför inte låta människor och organisationer utbyta arbets-
sisk dramaturgi. Här är svängarna tvära och täta.
ena dagen avslagna revben, nästa stolthet över
dotterns framgångar i simbassängen. När jag väl
lärt känna omgivningarna och relationerna kliver
också språket fram och visar sig vara mer än
råa miljöbeskrivningar och socialrealistisk kritik
mot myndigheternas ignorans. Jag skulle gärna
citera några hjärtskärande rader, men inser att
de är för nära slutet. det här är knappast upplyftande läsning, men
trots det är färgskalan vid. omtanke i desperationen, uppskattning
i misären och hopp i förtvivlan. Nyktra drömmar bland alkoholiserade
målsmän.
Bokmarknaden må vara översvämmad av barndomsskildringar
från 70-tal, svenska förorter och småstäder, om pappor med snusläpp
som aldrig jobbar eller kommer cyklande i blåställ, full som
glad (Åsa lindeborgs Mig älskar ingen, torbjörn Flygts Underdog,
Jonas gardells En komikers uppväxt m.fl.), men det är väl knappast
anmärkningsvärt. det kommer alltid ligga ett skimmer över de där
åren av förväntat beskydd och totalt beroende, uppfostran och
stora steg. vi känner vår egen uppväxt och hemtrakt, men av befogad
nyfikenhet bekantar vi oss likväl gladeligen med andras. Även
om det kan vara plågsamt. Jag vet inte om pernilla august valt att
ha med kattungedramat i sin filmatisering, men drar hur som helst
tillbaks mitt inledande löfte och låter det svara för mitt slutgiltiga
omdöme.
Av: Christian Rydberg-Åkesson [christian.rydberg@osqledaren.se]
kraft efter egen fri vilja? Försvararna till de artificiella hindrena
på arbetsmarknaden brukar svara med att anställda efterfrågar
en trygghet en avreglering av arbetsmarknaden skulle omintetgöra.
Och jo, en uppluckrad arbetsmarknad skulle innebära att
det skulle bli betydligt lättare att avskeda folk samtidigt som man
tycks glömma bort att fördelen att anställa skulle öka i än högre
utsträckning. Sverige behöver således betydligt mindre av det som
så diaboliskt charlatanskt brukar benämnas »trygghet« – inte mer.
För vad, kan man fråga sig, är det trygga i att döma en hel generation
till utestängning och utslagning från samhället med de sociala
och humana tragedier detta medför?
erik WeTTer