Tro, hopp och hiv - Diakonia

Dela med
en tidning från diakonia • nummer 1-2008
Tro, hopp och hiv
Rätt politik för ett värdigt liv

2 Dela med
Påminn politikerna!
2007 levde över 33 miljoner människor i världen med hiv och
aids, enligt UNAIDS och världshälsoorganisationen WHO. 95
procent av dem lever i världens fattiga länder. 6 800 personer
smittas varje dag av viruset, och 5 700 dör dagligen i aids –
framför allt för att samhället inte arbetat förebyggande och för
att de inte fått tillgång till hiv-mediciner och rätt sjukvård.
Aids-epidemin är en ständigt pågående katastrof som hårdast
drabbar de människor som redan är marginaliserade – de
som lever i en katastrofsituation orsakad av fattigdom drabbas
av ännu en katastrof.
Vårt mandat som organisation är att arbeta för att de mest
utsatta människornas liv ska bli bättre. Därför har vi bestämt
att under 2008 fokusera på frågan om hur hiv/aids-epidemin
kan stoppas. I det här numret av Dela med berättar vi om partners
arbete för att hiv-positiva och aidssjuka ska kunna leva
ett bättre liv, för att smittspridningen ska upphöra och för att
uppmärksamma de orättvisor i världen som gör att fattiga som
infekterats, inte får sjukvård, hiv-mediciner och den hjälp som
faktiskt finns att få.
Vårt förhållningssätt är att varje människa har rätt att leva
ett värdigt liv oavsett bakgrund eller vem hon är. Därför är
Diakonia djupt engagerat i det arbete som innesluter hiv-positiva
och aidssjuka i stöd och omsorger. Men det är lika viktigt
att vi jobbar med orsakssammanhangen så att vårt arbete bidrar
till att stoppa spridningen av hiv/aids. Flera av våra 400
samarbetspartner arbetar med utbildning och information om
sjukdomen, andra verkar för allas rätt till hälsovård och mediciner.
Här kan du läsa om partner i Honduras och Thailand
som gör allt som står i deras makt för att förbättra hiv-positivas
och aidssjuka människors situation. Så jobbar många av våra
partner, de ger psykosocialt stöd till hiv-positiva och aidssjuka
och en handfast hjälp att få komma in i samhället igen.
Innehåll
Mediciner på mils avstånd .......................................... 3
Enorma behov i växande epidemi ........................8
Stöd som stärker ................................................................. 12
Gästkrönika ............................................................................. 14
Vi och våra partner är också engagerade
i opinionsarbetet för att
den här världen ska bli en bättre
plats för dem som drabbats av
hiv/aids. Vi har länge drivit frågan
om att det måste finnas en bättre
möjlighet att tillverka billiga hivmediciner
som fattiga länder har
råd att köpa in och ge eller sälja
billigt till infekterade i sina länder.
Sverige skulle som medlem i internationella
organisationer som
WTO kunna göra mer. Men när vår egen läkemedelsindustris
intressen hamnar i konflikt med det som är bäst för de fattiga
får de ekonomiska argumenten väga tyngst.
På samma sätt är tillgången till sjukvård i fattiga länder viktig
för att göra det möjligt att leva med hiv. Men institutioner
som Världsbanken och valutafonden IMF ställer krav på fattiga
länder att dra ner på sjukvårdsbudgeten för att minska
de offentliga utgifterna. Det drabbar satsningar på sjukvård
och de som smittats av hiv eller utvecklat aids. Även där är
Sverige medlem och kan agera för en bättre politik för de fattiga.
När politikerna inte orkar stå emot är det vår uppgift att
påminna politikerna om vilka värderingar som måste gälla – i
medmänsklighetens namn.
Vi har ett viktigt uppdrag att försvara alla människors rätt
till ett värdigt liv. Men det krävs en stark opinion, och det är
du och jag. Det kan kanaliseras via Diakonia, din församling,
och i relation med lokala och nationella politiker som vi som
röstberättigade kan välja. Om vi gör detta tillsammans ser vi
inte bara till att det blir möjligt att stoppa hiv/aids-epidemin
– vi gör det verkligt!
Patent – om rätten att få leva med hiv ..........15
Tror jag .........................................................................................19
Nyheter och notiser ........................................................ 20
Insamling ................................................................................... 22
Information och nyheter från Redaktör Viktoria Myrén • Projektledare Erika Bergman • Ansvarig utgivare Bo Forsberg
Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg • Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29
E-post diakonia@diakonia.se • Webbplats www.diakonia.se Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig
förändring för de mest utsatta människorna i världen. • Tryck Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper • Layout Blue media • Dela med utkommer
under 2007 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare • Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har
medverkat vid utformningen av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan: Loveness Mukumbi jobbar på en lokal sjukvårdsklinik i Zambia med rådgivning
till hiv-positiva. Men trots utbredd fattigdom och spridningen av hiv ser hon ljust på framtiden. Foto: Markus Marcetic.
bo forsberg,
generalsekreterare

Mediciner på mils avstånd
T E x T O c H F O T O :
M A r k U S M A r c E T I c
Esnert Sakala, änka sedan 15 år, bor i
centrala provinsen i Zambia, långt från
närmsta by. Hon är hiv-positiv och har
börjat utveckla aids. Närmsta sjukhus
är miltals bort och hon har ingen
möjlighet att regelbundet få tag på de
nödvändiga bromsmedicinerna. Esnert
är 50 år, hon tar fram ett handskrivet
id-kort som visar hennes ålder. Hon
bor ensam i en enkel lerhydda och livnär
sig på självhushåll.
Zambia är ett mycket fattigt land, ett av de fattigaste i världen, men trots den skriande bristen
på pengar har landet ett relativt väl fungerande sjukvårdssystem, åtminstone för människor
som bor i städerna. Värre är det på landsbygden. Infrastrukturen är dålig och många bor långt
från vägar och sjukhus. Särskilt drabbade är hiv-positiva som är i behov av bromsmediciner
och regelbundna besök på sjukvårdsinrättningar.

4 Dela med
Skuldavbetalning i stället för hiv-bekämpning
Ett problem för effektiv hiv- och aidsbekämpning är att en del av de villkor den Internationella
Valutafonden (IMF) ställer på många fattiga länder förhindrar dem från att använda
biståndsökningar och resurser som frigjorts genom skuldavskrivningar till nödvändiga investeringar
i sjukvård och utbildning.
En rapport om IMF:s roll i biståndet i Afrika söder om Sahara 1999–2005, gjord av
IMF:s oberoende utvärderingsorgan, visar att 37 procent av de årliga biståndsökningarna
som var avsedda att användas för nödvändig import (t ex av medicin) och så mycket som
72 procent av biståndet som var avsett för satsningar inom mottagarlandet, istället användes
för att bygga upp valutareserver eller betala av på interna skulder. Resultatet blir att
samtidigt som fattiga länder står inför den enorma utmaningen att bekämpa hiv/aids, så
får de inte tillräckligt med bistånd, och de biståndsökningar som kommer kan inte användas
till utökade satsningar på skola och vård på grund av IMF:s villkor. Detta går stick i stäv
med biståndets uppgift att ge faktiska resultat för fattiga människor.

Loveness Mukumbi är sjuksköterska. Hon jobbar på en lokal
sjukvårdsklinik i byn Lutale i centrala provinsen i Zambia.
Dagligen möter hon hiv-positiva och en stor del av hennes
arbetsuppgifter går ut på att undervisa och ge råd. Trots
den utbredda fattigdomen och det stora antalet hiv-positiva
hon möter ser hon ljust på framtiden.
– Vi har förstås stora behov av att saker och ting förbättras
vad gäller sjukvården, säger Loveness. Avstånden är stora,
folk måste gå miltals för att nå kliniker, men förhoppningsvis
kan vi börja med mobila kliniker så att vi kan nå
människor som behöver oss. Fattigdomen är utbredd här
och många är okunniga om hur hiv sprids, men jag tror att
utbildning är svaret på hur det ska bli bättre –
utbildning och tid, säger Loveness.
På en lokal klinik i byn Lungobe arbetar Namu Kombo med att hiv-testa gravida kvinnor.
Alla kvinnor som besöker kliniken för mödravård testas automatiskt för hiv. Under dagen
testas 56 blivande mödrar.
Namu får assistans av en frivillig från kyrkan som hjälper till med testerna. Ingen av dem
har någon egentlig sjukvårdsutbildning och testerna görs slarvigt. De vita gummihandskarna
de har på sig får snart röda fingertoppar färgade av flera kvinnors blod och efter att
alla har testats så visar cirka hälften av proven positivt resultat. För att vara på den säkra
sidan ska proven göras om men ett blodförtunningsmedel som måste användas tar slut
och testerna skjuts upp i två veckor.
Dela med 5

6 Dela med
Uppifrån och ner: Esnert tvättar sig innan hon
lagar mat. Vattnet hämtas från en brunn i närheten,
det finns inte rinnande vatten eller elektricitet
på gården.
Inga matrester eller skräp får ligga framme, för
att hålla ormar, råttor och insekter borta sopar
Esnert rent gårdsplanen runt den enkla lerhyddan
dagligen.
Esnert vilar i skuggan under ett träd efter att
ha arbetat på fältet. Hon livnär sig på självhushåll,
hon odlar majs och har kycklingar. Livet som
lantbrukare är hårt. Hennes kropp är tärd av
arbetet och Esnert börjar bli sliten.
Esnert Sakala fick reda på att hon var hiv-positiv för
cirka ett år sedan när hon testade sig på en landsbygdsklinik.
Då fick hon mediciner, men hon minns
inte när hon slutade att äta dem. Hon är tvungen att
gå åtta mil till fots för att ta sig till närmsta sjukhus
och hem igen, eller två mil till närmsta buss – en
omöjlighet för Esnert som varken har pengar eller
krafter. Det diskuteras om de lokala klinikerna ska få
möjlighet att distribuera medicin, men där saknas det
ofta medicinsk kompetens, och än har ingenting hänt.

Esnert lagar mat över en öppen eld i sin lerhydda. Hon har en hund som håller henne sällskap. Ensamma kvinnor
på landsbygden är hårt ansatta, många är utstötta ur gemenskapen och riskerar att utsättas för våldtäkt.
Dela med 7

”Jag har inte gjort något fel, jag är fortfarande
en bra kvinna, en bra mamma, den
enda skillnaden är att jag har hiv och det
gör mig varken till en bättre eller sämre
människa. kanske mer medveten om att
mitt liv har ett slut och att det gäller att leva
det till fullo” säger rosa Gonzalez, här med
tolvåriga dottern keren.
8 Dela med

Det finns hiv-mediciner. Men inte till
alla. Det finns sjukhus, men många kan
inte ta sig dit. Diskriminering, våld och
utbredd fattigdom är några av proble-
men som omger hiv-positiva i Honduras.
Ett land där regeringen sticker huvudet i
sanden medan antalet hiv-positiva ökar
– framför allt bland kvinnor.
– Min man säger att han inte har
infekterat mig, men testerna säger något
annat, konstaterar Yolanda Ulluoa Paz.
T E x T: V I k T O r I A M y r é N
F O T O : J O A k I M r O O S
Enorma behov
i växande epidemi
Hon gråter och är skärrad. Det har gått ett dygn
sedan yolanda Ulloua Paz fick beskedet att hon
är hiv-positiv och nu är hon tillbaka på sjukhuset
El Progreso för att få information om hiv och
aids. Men samtalet som var tänkt att lugna yolanda
har nästan fått motsatt effekt, och inte
blir det bättre av att sjukhuset är överbefolkat
av patienter och underbemannat med personal.
yolanda Ulloua Paz får lägga sig på en brits
inne i ett kalt rum, hennes bröstkorg häver sig
upp och ner. Hon kvider, ”Jag vill inte dö, jag
vill inte dö. Varför har jag fått den här hemska
sjukdomen? Gud, varför just jag?” Och sedan:
”Lämna mig inte ensam”.
FRåN kAoS TILL LUgN
rosibel Gusmán, från Diakonias partnerorganisationen
Fundación Llaves, ställer sig bredvid
britsen, tar yolandas hand, stryker henne över
håret med långa, mjuka tag samtidigt som hon
med lugn och oerhört saklig röst börjar att prata
med henne; om hur hiv är en sjukdom man kan
leva länge med, om att det finns bra mediciner
och en framtid, om att yolanda inte får ge upp
för sina barns skull, för att få se sina barnbarn
födas…
– Du kommer att kunna leva ett helt normalt
liv, men du måste kämpa, du måste göra det för
dina barns skull, säger rosibel Gusmán.
Hela tiden använder hon kärleksfulla smek-
namn när hon pratar med yolanda, fångar in
henne med sin röst och tröstar.
Det tar femton minuter, sedan slutar yolanda
Ulloua Paz att gråta och hon andas normalt igen
– bröstkorgen är stilla och det ser nästan ut som
att hon ska somna, det är en magisk förändring
på så kort tid.
Från totalt kaos till lugn.
Det här är en viktig del av Fundación Llaves
arbete. Två rådgivare besöker de tre stora sjukhusen
varje vecka och hjälper folk som är hiv-positiva
eller sjuka i aids med allt de kan tänkas ha
frågor kring: mediciner, kost, undersökningar…
Man hjälper både genom rådgivning och genom
att exempelvis stå för kostnaderna för mediciner,
baslivsmedel och transporter.
Så att de fattiga har råd att ta sig till sjukhuset
och få hjälp.
ENoRMA bEHoV
För även om antalet hiv-positiva med tillgång till
bromsmediciner har ökat från 400 till över 3 000,
sedan Globala Fonden (som bildades på initiativ
av FN:s generalsekreterare för att bekämpa hiv/
aids, tuberkulos och malaria) började tilldela
landet pengar 2003, och även om Honduras i
bland lyfts fram som ett framgångsrikt exempel
på bekämpningen av hiv, så är behoven enorma.
Man räknar med att minst fyrtio procent av de
Dela med 9

10 Dela med
Framför allt är det unga kvinnor som drabbas.
Den kristna ungdomsorganisationen Asociación
Cristiana Jovénes, demonstrerar i huvudstaden
Tegucigalpa på Världsaidsdagen för att sätta
press på regeringen så att den förhindrar att fler
infekteras.
hiv-positiva inte har tillgång till mediciner, samtidigt
som medicinerna inte sätts in förrän man
blivit tillräckligt sjuk.
Sjuksköterskan Nelly colindres suckar bakom
sitt skrivbord och säger att man inte ens har en
egen mottagning för hiv-positiva, och när klinikens
psykolog sade upp sig i oktober fanns det
inte pengar till en ny.
– Det svåraste för mig är att när personen jag
har framför mig hamnar i kris, för även om jag
vet lite om psykologi så är jag ingen psykolog,
säger hon.
Snart ska hon få gå en utbildning i krishantering
hos just Fundación Llaves, och det är hon
tacksam över.
– Vissa accepterar resultatet de har fått och
tar det till sig, men i andra fall krävs det väldigt
mycket för att få loss dem ur den emotionella
stress som de hamnar i när vi berättar att deras
prov var positivt. Det är svårt, det är en väldigt
känsloladdad stund både för patienten och för
mig som rådgivare, säger hon och stryker bort
ett par tårar.
Hur många som är hiv-positiva i Honduras
är det ingen som vet. Olika organisationer ger
olika siffror, det pendlar ofta mellan 60 000 och
80 000 fall, det vill säga cirka en procent av befolkningen.
De flesta tycks överens om att det
finns stort mörkertal. Det man vet är att över
hälften av alla hiv-fall i centralamerika kommer
från Honduras.
yolanda Ulloua Paz tröstas av sjuksköterskan Nelly colindres. Hennes man säger att han inte
har smittat henne, men yolanda säger att testerna visar något annat.
rosa González och Alan Dunaway, som båda
själva är hiv-positiva (liksom deras 12-åriga dotter
keren) grundade Fundación Llaves för nio år
sedan och de har på sätt och vis blivit ansiktet
utåt för hiv-positiva i Honduras.
HIV kRYPER NED I åLDRARNA
Det var när deras då fem månader gamla dotter
dog i aids som de insåg att de kanske var hivpositiva.
rosa hämtar en bild på flickan, stryker
över den med fingret och pekar på de små fötterna
innan hon säger:
– Jag tror att döden alltid sätter spår.
Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.
– Men när det är ditt barn som dör och det är
så litet, och vi var dessutom nästan nygifta och
mycket unga med många drömmar och illusioner…
Jag kände mig som en dålig mamma, som
att jag inte hade gjort ett bra jobb, att jag hade
misslyckats för att min första dotter dog, det var
mycket svårt.
Och det är fortfarande svårt för dem att prata
om. Ändå gör de det, för de vill inte att andra
ska begå samma misstag, och de vill öka allmänhetens
kunskap.
– Vi måste förändra sättet man ser på hiv och
aids. Först såg man på det som en dödlig, syndfull
sjukdom, men nu måste vi se det som en sjukdom
som kan infektera vem som helst oavsett ras, kön,
nationalitet, religiositet… Vem som helst kan infekteras
när som helst, säger Alan Dunaway.
Enligt landets hälsodepartementet så växer
inte hiv-epidemin, men den minskar inte heller
utan håller sig på samma nivå. rosa González säger
att olika organisationer, däribland UNAIDS (FN:s
organ för att bekämpa hiv och aids), pratar om i
snitt fyra nya hiv-infektioner, per dag och att mer
än hälften av fallen rör kvinnor. När det gäller
kvinnor i barnafödande ålder är aids den vanligaste
dödsorsaken!
– Framför allt handlar det om unga kvinnor
mellan 15 och 25 år som infekteras, och hiv tenderar
hela tiden att infektera allt yngre människor,
ungdomar får hiv redan vid tolv, tretton års
ålder när de börjar ha sexuella relationer med
varandra, säger rosa González.
bRISTANDE SExUALUNDERVISNINg
Hon pekar på flera orsaker, bland annat bristen
på sexualundervisning i skolorna, samt fattigdomen
– mer än hälften av befolkningen lever av
mindre än två dollar om dagen.
– Många ungdomar har sex i utbyte mot pengar,
mot presenter, mot någonting. Sex används
som ett slags handelsvara. Och när stora delar
av befolkningen migrerar till städerna, eller till
länder i norr (Mexiko, USA, reds. anmn.) lämnas
många ungdomar ensamma, utan hjälp och
stöd av sina föräldrar, säger rosa González.
Den katolska kyrkans inflytande på regeringspolitiken
är också en viktig faktor. kyrkan propagerar
för ungas avhållsamhet, eller att de håller

”Vi måste förändra sättet man ser på hiv och aids. Nu
måste vi se det som en sjukdom som kan infektera vem
som helst oavsett ras, kön, nationalitet, religiositet…
Vem som helst kan smittas när som helst”, säger Alan
Dunaway.
sig till en partner. Först i tredje hand förordar
man kondom.
DISkRIMINERAS AV FöRETAgEN
Gustavo Alfredo rodriguez tillhör en annan generation,
men också han är hiv-positiv och deltar
regelbundet i Fundación Llaves stödgrupp. Han
berättat att framför allt familjens reaktion var
svår att hantera.
– När jag kom hem till min familj märkte de
ut min mattallrik, min kaffekopp och sked. Och
de lät mig inte gå på samma toalett som dem,
utan jag fick gå ut. Jag blev väldigt ledsen och
vid ett tillfälle satte jag till och med pistolen mot
tinningen, men en brorson kom och slog undan
min hand. I dag förstår de mer, och försöker att
hjälpa mig, de förstår att det finns många som
lever med hiv och aids.
Han säger att Fundación Llaves rådgivare Eric
och rosibel har betytt mycket för honom.
– De har visat oss att vi inte är ensamma, att om
vi behöver något så kan vi alltid vända oss till dem,
de har hjälpt oss mycket. Jag har inget arbete där
jag kan tjäna pengar, och sanningen är att vi diskrimineras
av företagen, för det första på grund av vår
sjukdom, för det andra på grund av vår ålder.
Många arbetsgivare kräver exempelvis att man
lämnar blodprov när man söker jobb, och vägrar
att anställa hiv-positiva.
Alan Dunaway säger att problemet är att Latinamerika
har ett växande antal fall av hiv-posi-
Juan Ramon Fino, Rosibel Guzmán och José Luis Rios är alla tre hiv-positiva.
Vanligaste dödsorsaken: Honduras är det land i Centralamerika som har flest rapporterade fall av hiv,
hälften av alla fall i Centralamerika beräknas komma från Honduras. Och man uppskattar att totalt
60 000 människor i landet bär på viruset. Många saknar helt tillgång till bromsmediciner. För kvinnor i
barnafödande ålder är aids den vanligaste dödsorsaken. Källa: UNAIDS, SIDA med flera.
tiva, koncentrerat till centralamerika, men ändå
fortsätter man att vara osynliga i hiv-debatten.
– Det är klart att om regeringarna hävdar att
hiv-epedemin är under kontroll så flyttar man
pengarna till länder som säger ”ja, vi har ett akut
problem”, konstaterar Alan Dunaway.
rosa González säger att det är problematiskt
att vara beroende av en enda givare.
– När Honduras tilldelades pengar från Globala
Fonden så var det många ur det internationella
samfundet som lutade sig tillbaka och tyckte att
nu var problemet löst, säger hon.
Både rosa och Alan reser kors och tvärs, inom
Honduras och i övriga världen för att väcka opinion
i frågan, och nyligen mottog hela familjen
ett erkännande i New york för sitt arbete.
Men det behövs större insatser säger de, massiva
informationskampanjer riktade till hela folket.
I väntan på dem, och i väntan på att regeringen
tar sitt ansvar fortsätter arbetet i enskilda
organisationer och bland enskilda individer.
Som i fallet med Gustavo Alfredo rodriguez.
Han deltar inte bara i Fundación Llaves självhjälpsgrupp,
han är dessutom volontär på avdelningen
för hiv och aids på sjukhuset Mario
catarino rivas.
– När jag fick reda på att jag hade hiv ville jag
inte leva längre. Men när jag kom till sjukhuset
och såg att fler än jag var hiv-positiva så hjälpte
det mig. I dag är det som terapi för mig att försöka
hjälpa andra, säger han.
Diakonia i Honduras
De flesta av Diakonias partner i Honduras
arbetar med lokal utveckling i de fattigaste
delarna av landet. Andra partner följer på
nationell och internationell nivå upp frågor
om skuldavskrivningar, utvecklingen av handelsavtal
och för stärkt kontroll av hur Honduras
genomför sin strategi för att minska
fattigdomen. Det pågår även ett samarbete
med fyra av landets starkaste kvinnoorganisationer.
Diakonia samarbetar också med Fundación
Llaves, som i stor utsträckning jobbar
med upplysning, opinionsbildning och
utbildning i frågor som rör hiv/aids för
att öka kunskapen i samhället. Fundación
Llaves har varit en viktig resurs som hållit
workshops med Diakonias partner för att
öka deras kunskap om hiv/aids-epidemin
så att det perspektivet finns med i den ordinarie
verksamheten. Diakonia stödjer även
kvinnoorganisationen cEM-H:s (centro de
Estudios de la Mujer – Honduras) informationsarbete
för kvinnor som sitter i fängelse
om hiv och sexuellt överförbara sjukdomar.
Dela med 11

De är båda hiv-positiva och de kämpar
båda för att förståelsen för hiv ska öka –
på var sitt håll. Rosibel gusmán som rådgivare
på Diakonias partnerorganisation
Fundación Llaves och Marco Antonio
som deltagare i organisationens stödgrupp.
– Det största problemet här i Honduras,
är diskrimineringen, framför allt från
familjens sida, säger Marco Antonio.
12 Dela med
T E x T: V I k T O r I A M y r é N
F O T O : J O A k I M r O O S
Stöd som stärker
I fjorton år var han hiv-positiv utan att behöva
äta mediciner, det var först när han berättade för
sina anhöriga som han blev sjuk.
– Det jag gjorde fel var att berätta för min familj,
för då kastade de ut mig på gatan. Mina söner
skäms över mig, de sade att de var rädda att
jag skulle komma till skolan och att de skulle bli
retade för att deras pappa var hiv-positiv. Mwin
fru ville inte heller veta av mig, hon var rädd för
vad grannarna skulle säga. Min fru tror att om
jag rör vid henne kommer hon att smittas.
rosibel Gusmán nickar när Marco Antonio
berättar. Hon har arbetat som rådgivare på
Fundación Llaves i flera år och många berättar
samma sak, om hur deras familjemedlemmar tagit
avstånd när de fått veta. Själv är hon ett bevis
på det motsatta, på att människor inte behöver
vara rädda. För nio månader gifte hon om sig
med en man som inte är hiv-positiv. Hon tar upp
sin mobiltelefon, bläddrar bland bilderna på de
åtta barnbarnen och visar sedan, lite lätt rodnande,
bilder på henne och maken när de ligger
i sängen och pussas.
Jag frågar vad hennes man sade när han fick
reda på att rosibel var hiv-positiv.
– Han sade bara: ’Jag älskar dig och jag tänker
inte förlora dig. Jag accepterar dig som du är’.
Och vi är jättelyckliga, vi lever varje ögonblick
som om det kanske vore det sista.
Det är något hon har lärt sig, att inte ta saker
för givna.
När hon besöker sjukhusen och möter människor
som säger att de vill dö så konstaterar hon
bara att ”ingen kommer att leva för evigt, till och
med den friskaste människan kommer att dö”.
Hon säger att hiv har gett henne en andra chans,
att arbeta med något som gör skillnad.
– Patienterna har mycket mer förtroende för
oss än för läkarna och sjuksköterskorna, de
berättar om allt för oss. Det är ett tungt, men
givande arbete.
Hon ser hur deltagarna i stödgruppen mår
bättre för varje träff. Att prata med andra i
samma situation gör det lättare, liksom att få
praktiska instruktioner kring hur man ska sköta
sin hälsa.
– När jag började ta mina mediciner var det
ingen som förklarade för mig hur jag skulle göra,
jag tog dem när som helst, säger Marco Antonio.
Men sedan ett halvår tillbaka deltar han i
stödgruppen. Han har lärt sig att ta medicinerna
enligt ett schema, och i dag har han gått upp i
vikt och är starkare.
– Här har man hjälpt mig mycket, det enda jag
inte har är en säng, jag sover hos en kompis. Jag
har förlorat min familj, det är det jag skulle vilja
förändra, att de tog emot mig igen, säger Marco
Antonio.

Marco Antonio och Rosibel
Gusmán är båda hiv-positiva.
Rosibel infekterades av sin
första make, redan innan de
gifte sig hade hon hört rykten
om att han var hiv-positiv,
men hon trodde bara att det
var illvilliga lögner.

14 Dela med
g Ä S T k R ö N I k A
keren Dunaway, redaktör för tidningen Llavecitas
Mina föräldrar har berättat att första gången jag
blev diskriminerad var när jag var fyra år och skulle
börja i förskolan. Skolan ville inte ta emot mig därför
att jag hade hiv. De trodde att jag utgjorde en
fara för de andra barnen.
Mina föräldrar hotade med att stämma skolan,
så skolan gick med på att ta emot mig i alla fall,
på villkoret att jag inte skulle vara med de andra
barnen och att jag skulle hålla mig till en hörna i
skolan. Mina föräldrar ville inte att jag skulle få en
sådan barndom så de tog mig till en annan skola
som hette ”My Second Home School”. I början var
det inga problem, de accepterade mig.
När jag började i lågstadiet blev jag diskriminerad
igen, skillnaden var att jag hade fyllt sju år och
var tillräcklig gammal för att komma ihåg det jag
hade upplevt. En dag då jag gick i skolan och min
mamma hade kommit med min lunch, sprang jag
till henne och höll om henne med ögonen fulla av
tårar och jag sa till henne att jag inte ville gå kvar.
Hon blev rädd och jag visade henne varför.
Jag tog min mamma till klassrummet så att hon
själv kunde få se vad mina klasskamrater gjorde.
Jag gick ut på gården där en grupp av mina klasskamrater
lekte, jag frågade om jag fick vara med,
men de bara skrattade och sprang iväg. Jag gick
tillbaka till klassrummet och min mamma grät.
Så gick hon och pratade med rektorn, men jag vet
inte om vad, jag fick aldrig veta. Sedan kom mina
föräldrar till skolan för att informera lärarna och
de andra föräldrarna om hiv/aids för att jag inte
skulle bli diskriminerad fler gånger. Därefter blev
min situation mycket bättre, jag blev vän med mina
klasskamrater och vi lekte och pratade. Tack vare
solidariteten från mina klasskamrater och deras
föräldrar blev skolan som ett andra hem för mig.
För drygt ett år sen berättade mina föräldrar att
de funderade på att starta en barntidning för att
informera om hiv/aids och de frågade om jag ville
vara med. Jag tackade ja och nu är jag redaktör
för Llavecitas (Små nycklar) och jag tycker om det
för tack vare tidningen kan jag vara en förebild för
andra barn som lever med hiv och hjälpa dem. Vi
informerar också barn som inte har hiv så att de
inte gör misstaget att börja diskriminera och stigmatisera
oss.
Jag deltar aktivt i Llavecitas arbete, och jag är
med i workshops där jag kan dela med mig av mina
Dölj inte sanningen!
erfarenheter, jag tycker om det för jag har lärt känna
många nya platser och människor.
Att leva med hiv är ingen begränsning för mig,
jag har många drömmar, som till exempel att jag
skulle vilja få vara med en musikteater eller dansa.
Jag vill kunna ge uttryck för min konstnärliga begåvning,
och jag ber till Gud att han ska hjälpa mig
att uppnå denna målsättning.
Nu när jag är klar med lågstadiet letar jag efter en
mellanstadieskola men det är inte lätt. Jag är rädd
för att mina nya klasskamrater inte ska acceptera
mig på samma sätt som mina kamrater från lågstadiet.
Jag tror att jag kommer att hitta en bra skola
och en lugn miljö, men jag känner mig orolig.
Jag skulle vilja säga till föräldrar som har barn
med hiv att de inte får dölja sanningen för dem
därför att barnen kommer att vara nyfikna och
de kommer att fråga varför de tar mediciner och
varför de måste gå till läkaren hela tiden. Om föräldrarna
inte berättar kommer barnen att bli arga
när dom blir stora därför att dom inte berättat och
föräldrarna kommer att känna skuld.
Översättning: Eric Nilsson

De stränga patentreglerna riskerar att göra nya läkemedel alltför dyra för fattiga länder och de bestämmelser som införts för att mildra effekterna av TrIPS-avtalet räcker inte till.
Men än så länge har Naso Miso tillgång till de bromsmediciner hon så väl behöver.
Patent
När Diakonias partnerorganisation
hittade Naso Miso satt hon i fängelse
för heroinmissbruk och var svårt sjuk i
hiv. Hon vägde knappt tjugo kilo då hon
började äta hiv-mediciner. Nu väger hon
dubbelt så mycket och hon känner att
hon har blivit vacker igen. Mediciner är
avgörande för Nasos framtid, men det är
bland annat internationella handelsreg-
ler som styr om hon får dem eller ej.
T E x T: A N k I N L J U N G M A N
F O T O : M A r k U S M A r c E T I c
– om rätten att få leva med hiv
Tolv år gammal lämnade Naso hemlandet Burma
och såldes till en bordell i Thailand. När hon
blev gravid och födde en liten pojke fick hon reda
på att hon var hiv-positiv.
– Jag lyckades till sist fly från bordellen, men
jag skulle inte levt idag om jag inte fått mediciner,
säger hon.
Naso tror att hon är 46 år gammal, men hon
vet inte riktigt. Hon säger att hon inte har några
drömmar för framtiden, men hon hoppas kunna
fortsätta äta mediciner och bromsa sjukdomens
utveckling.
Det första fallet av aids i Thailand inträffade
1984. Antalet smittade steg snabbt men Thailand
startade en effektiv kampanj mot aids som
gjorde att antalet nya hiv-infektioner sjönk från
143 000 år 1991, till 19 000 år 2003. Fortfarande
lever en av hundra vuxna i Thailand (som har 65
miljoner invånare) med hiv. Man räknar också
med att ungefär 16 000 barn är smittade.
De människor som Diakonias partner ccT/
cAM arbetar med är människor i norra Thailand
som drabbats av hiv/aids. De flesta är fattiga,
migrantarbetare, saknar medborgarskap eller är
på andra sätt marginaliserade och svåra att nå
ut till. Avsaknad av thailändskt medborgarskap
är ett stort problem bland etniska minoriteter
och det innebär bland annat att de inte har rätt
till statlig sjukvård. Illegala migrantarbetare,
som ofta är de facto flyktingar från Burma, saknar
också rätten till sjukvård.
cAM besöker Naso Miso regelbundet och ger
olika former av stöd, som att bygga ett plåttak till
skjulet där hon bor eller bara sitta ner och prata
en stund. Sedan år 2000 ger den thailändska staten
gratis hiv-mediciner till thailändska medbor-
Dela med 15

Diakonias partner arbetar för att fattiga människor som Naso Miso, som drabbats av hiv, ska kunna fortsätta leva. För medicinerna som kan göra det möjligt finns,
men de är inte tillgängliga för alla.
gare som lever med viruset. cAM har hjälpt Naso
att få tillgång till dessa mediciner trots att hon
saknar thailändskt medborgarskap och i stort
sett lever utan samhälleliga rättigheter.
– Om jag får vara frisk och slippa vara hungrig
så är jag glad, säger Naso som noggrant tar sina
mediciner vid rätt tidpunkt varje dag.
De är hennes livsgaranti.
Och trots att hon, både fysiskt och psykiskt,
är märkt av sitt hårda liv har hon ett smittande
skratt som ofta hörs i det slumområde i chiang
Mai där hon bor. Hon har gift sig med en man
som inte misshandlar henne och hon säger sig
aldrig ha varit så lycklig som nu.
– Jag är fri och inte slav.
Dilemmat för många hiv-positiva är att de kan
utveckla resistens mot sina mediciner efter ett
16 Dela med
tag. Då behöver de nya läkemedel, den så kalllade
andra linjens läkemedel. Dessa är dock patentskyddade,
eftersom de är nya, och därmed
mycket dyrare än de äldre medicinerna.
PATENTREgLER gER DYRA MEDIcINER
Patent garanterar företag lokala monopol under
en viss tid. Det betyder att när ett företag har patent
på ett läkemedel i ett land, så kan företaget
hindra andra producenter att tillverka eller sälja
läkemedlet under den tid patentet varar. Det ger
företagen möjlighet att, i brist på konkurrens,
ta ut höga priser. De hårda patentregler som
världshandelsorganisationen WTO tillämpar i
det så kallade TrIPS avtalet (se faktaruta) ger de
nya typerna av läkemedel tjugo års patent.
Länge var alla hiv-mediciner alltför dyra för att
människor i fattiga länder skulle kunna få tillgång
till behandling. Priserna sjönk dock snabbt när
billiga kopior, så kallade generika, började tillverkas,
främst av länder som Indien och Brasilien
som har en egen läkemedelsindustri och saknade
patent på läkemedel. Generiska mediciner är billiga
kopior av patenterad medicin – lika effektiv
som den patenterade men flera gånger billigare.
Länder som Indien var tidigare en av de viktigaste
producenterna av generika och försedde de fattigaste
länderna med livsnödvändiga mediciner.
Men sedan 2005 måste även dessa länder införa
patent för läkemedel i enlighet med WTOs
TrIPS-avtal.
konsekvensen av de hårda patent som WTO beslutat
om är att det blir svårare att få tag i livsnödvändiga
mediciner till överkomliga priser. Enligt

Läkare Utan Gränser har priset för nya, så kallade
första linjens läkemedel mot hiv, (med mindre biverkningar)
gått upp med femhundra procent.
Första linjens läkemedel är de läkemedel man
börjar behandla en sjukdom med, i det här fallet
hiv. Sedan när dessa mediciner inte är verksamma
längre, om exempelvis viruset blir resistent mot
läkemedlet, så sätter man in andra mediciner,
andra linjen, för att fortsätta behandlingen med.
Organisationer som Diakonia har, tillsammans
med utvecklingsländer runt om i världen,
länge drivit en internationell kampanj för att fattiga
människor ska få tillgång till mediciner. År
2001 antog världshandelsorganisationen WTO
en deklaration som sade att handelsreglerna
inte får utgöra ett hinder för människors rätt till
hälsa.
Naso har haft ett hårt liv och
tvingats arbeta på flera olika
bordeller i Thailand, men idag
säger hon att hon är lycklig.
Man utformade en bestämmelse om att det
ska vara möjligt för ett land att utfärda en så
kallad tvångslicens som gör att man kan bryta
ett patent på ett läkemedel som ett land är i
stort behov av. Då kan företag som producerar
generiska läkemedel ta fram det till ett mycket
lägre pris.
Bestämmelsen utformades dock så krångligt
och kostsamt att endast ett fåtal tvångslicenser
hittills har utfärdats. Det är också svårt för ett
land att använda sig av möjligheten när mäktiga
läkemedelsföretag intressen står på spel. Så verkligheten
för många människor i fattiga länder
är fortfarande den att mediciner finns, men de
kostar en hel månadslön, eller en årslön, och är
därmed omöjliga att få tillgång till, om man inte
får hjälp – som i Naso Misos fall.
TRoTSAR LÄkEMEDELSINDUSTRIN
Thailand är ett av de få länder som hittills vågat
utnyttja den möjlighet som finns att tillämpa
tvångslicenser för att få fram billiga mediciner
mot hiv/aids. Agerandet har dock mött stark
kritik från läkemedelsindustrin. En direkt reaktion
var att läkemedelsföretaget Abbot beslutade
att dra tillbaka alla sina nya mediciner från
den thailändska marknaden, bland annat för ett
nytt viktigt hiv-läkemedel. Denna ”hämnd” från
läkemedelsindustrins sida drabbar de allra fattigaste.
Ett läkemedel som Abbot nu inte tänker
lansera i Thailand är en ny hiv-medicin som tål
värme, något som skulle göra stor skillnad i ett
tropiskt land där det är dyrt för en fattig att köpa
is för att kunna förvara sin medicin.
Läkemedelsbolagen skyddar sina patenträttig-
Dela med 17

Thailand är ett av få länder som har trotsat de
stora läkemedelsbolagen och använt möjligheten
att få fram billiga mediciner så att fattiga människor
kan få behandling och leva ett bättre liv.
Många av de människor som CAM arbetar med
i norra Thailand är migrantarbetare, fattiga och
saknar grundläggande samhälleliga rättigheter.
heter och menar att de måste tjäna pengar på
sina mediciner för att kunna utveckla nya. Men
när man tittar på statistiken visar den att de tio
största läkemedelsföretagen under hela 1990talet
spenderade 35 procent av sina intäkter på
marknadsföring och administration, och 11–14
procent på forskning och utveckling (enligt forskaren
och författaren Marcia Angell vid Harvard
Medical School). Tillverkning av läkemedel är en
av de allra mest lönsamma industrierna i världen,
men stora delar av vinsten går till annat än
forskning och utveckling.
Frågan om tillgång till mediciner är komplicerad
och involverar internationella handels- och
patentregler, relationer mellan länder, läkemedelsföretagens
intressen och politik kring forskning.
Men i grunden handlar det om vanliga
människor, som Naso Miso, vars liv kan räddas
eller åtminstone förlängas om de får de mediciner
de behöver. Hälsa handlar förstås om mer
än bara mediciner, som tillgång till rent vatten,
mat, en säker miljö och sjukvård. Men läkemedel
spelar en viktig roll – inte minst för människor
som smittats av hiv.
Trots Thailands framgångar i bekämpningen
av hiv, så står man nu inför en ny kris. Allt fler
patienter börjar bli resistenta mot läkemedlen
och behöver den andra linjens, dyrare mediciner.
Mediciner som inte ingår i Thailands natio-
18 Dela med
Diakonia i Thailand
Diakonias insatser i Thailand är fokuserade
till de norra delarna. Flera samarbetspartner
arbetar drogförebyggande och driver
omfattande projekt kring hiv/aids-frågor.
Mänskliga rättigheter och demokratiinsatser
för etniska minoriteter är andra tydliga fokus,
många av de etniska minoriteterna är statslösa,
trots att de bott i Thailand i flera generationer
och har fråntagits många rättigheter.
I flyktingläger längs gränsen mellan Burma
och Thailand sker humanitärt arbete genom
Thailand Burma Border consortium (TBBc),
där Diakonia är en av medlemsorganisationerna.
De flesta som lever i lägren har flytt från
Burma och befinner sig i en mycket utsatt position.
Diakonia bistår genom sina partnerorganisationer
med såväl humanitär hjälp som
utbildning.
church of christ in Thailand Foundation
(ccT) är den största protestantiska kyrkoorganisationen
i Thailand. Fler än hälften av
medlemmarna finns bland de etniska minoriteterna
i norra Thailand. ccT arbetar bland
annat med hälsa och utbildning. ccT har varit
Diakonias partner sedan 1995, och ett av de
projekt Diakonia ger stöd till är ccTs hiv/aids
program, cAM.
nella aidsprogram. De tvångslicenser man hittills
utfärdat kommer förhoppningsvis att hjälpa till,
men den stora frågan och oron bland hiv-positiva
i Thailand är huruvida de livsnödvändiga medicinerna
kommer att finnas tillgängliga i framtiden.
Därför är en viktig aspekt av CCT/CAMs arbete
det nätverk man samarbetar inom för att kräva
TRIPS reglerar patent
TrIPS-avtalet är ett av världshandelsorganisationen
WTOs avtal. Det reglerar rättten
till immaterialrättigheter, det vill säga
idéer, kunskap och information. En sådan
rättighet är patent, som ges för uppfinningar
inom bland annat läkemedelsforskningen.
Patent innebär ett tidsbegränsat
monopol för den som har patentet. Inom
läkemedelsindustrin är TrIPS avgörande,
eftersom nästan alla nya läkemedel som
forskas fram är patenterade. Enligt TrIPS
får alla nya läkemedel tjugoåriga patent.
Därmed hindras andra från att producera
och exportera kopior av läkemedlet.
WTO har tagit fram en särskild bestämmelse
som ger ett fattigt land rätt att
utfärda en så kallad tvångslicens på ett
läkemedel som behövs för att förbättra
folkhälsan i situationer utan tillgång till
mediciner. Tvångslicensen innebär att man
bryter ett patent och gör de möjligt för
företag som producerar generiska läkemedel
(kopior) att tillverka medicinen till ett
mycket lägre pris. Bestämmelsen är dock
så krångligt utformad att endast ett fåtal
tvångslicenser har utfärdats.
tillgång till mediciner för alla som lever med hiv/
aids. Nätverket driver en kampanj för att Thailand
ska försäkra att handels- och patentregler
inte står i vägen för människors rätt till hälsa.
För när pengarna tryter finns hotet att aids,
på grund av handelsregler, kommer att vinna terräng
i kampen om de fattigas liv.

T R o R J A g
Petter Jakobsson, utbildnings- och ombudssekreterare på Diakonia
Att vara profet är kanske inte så svårt. I alla fall inte
när det gäller att förutse framtiden. Jag tror tyvärr
att jag kan förutse några av de stora frågor som
nästa och näst nästa generation kommer att ställa
oss till svars för. Jag kan ana vilka stora händelser
jag kommer att tala om med unga om 30 år och få
deras anklagande fråga: ”Varför gjorde du ingenting?”
Jag tänker på mina egna samtal med farmor
30 år efter andra världskriget när hon beskrev sin
tids monster, Hitler, och jag frågade; ”Men farmor,
varför gjorde du ingenting?” Farmor gav de vanliga
svaren; ”Vi visste så lite, vi hade ingen möjlighet, vi
hade fullt upp med vårt eget”.
Det är kanske inte så svårt att vara profet trots
allt. Jag tror att någon kommer att ställa mig till
svars för den enorma katastrof som sker just nu.
När fler än 30 miljoner människor är drabbade av ett
virus utan bot, när tusentals nya smittas varje dag,
när landsändar töms på människor. Skillnaden är
att jag vet allting om detta, jag har all information,
jag kan koppla upp mig och se ansiktsuttrycken på
dem som drabbas. Hiv-pandemin, kanske världens
största farsot, händer just nu.
Det krångliga är att de flesta infekteras via sex,
att viruset förs över i människans intimaste ögonblick.
Därför är det så lätt att förskjuta hela problematiken
till det privata, till det vi andra inte kan
påverka eller har att göra med. De som infekteras
gör det för att de är omoraliska, för det de sysslar
med inom sina egna väggar, i det osynliga och ickeoffentliga.
Sanningen är att många av de som infekteras är
gifta kvinnor som får sjukdomen av sin enda partner,
eller unga kvinnor som inte har utrymme att
styra över sin egen sexualitet, som inte förfogar
över orden ”ja” eller ”nej”. Sanningen är att fattiga
drabbas mer än rika, kvinnor mer än män, outbildade
mer än utbildade. Sjukdomen verkar följa
samma spår som alla andra orättvisor i världen.
Sjukdomen verkar ha samma agenda som själva
fattigdomen. Därför tillhör inte hiv-pandemin det
privata eller oåtkomliga. Den följer samma politiska
mönster som bevarar fattigdom och tillåter
att orättvisor består.
Det finns en hierarkisk pyramid som skuggar allt
mänskligt liv. De som står överst är de som dominerar
världen; de är män, vita, västerländska, friska,
de kommer från en kristen kultur och de förfogar
över en stor del av världens resurser. Denna grupp
Hiv – inget privat problem
dominerar också världens tankemönster; de har ritat
världskartorna, de har placerat sig själva i centrum,
beskrivit vad som är fin kultur, de definierar
hur människan ser ut och de har till och med anpassat
bilden av Gud till att bli en vit man.
Fattigdomen äter nerifrån i denna pyramid: den
slukar dem som står längst från pyramidens topp.
Hiv-viruset följer samma mönster. Sanningen är att
de som drabbas hårdast av hiv är samma människor
som under lång tid blivit impregnerade med en
beskuren självbild; världen har berättat för afrikaner
och asiater att de är lite mindre värda än européer
eller amerikaner, män har berättat för kvinnor
att de är lite mindre värda, rika har berättat för
fattiga att de är lite mindre värda.
Därför är en av alla de strategier som behövs för
att bekämpa hiv att börja från början och berätta
skapelseberättelsen en gång till; att berätta att
Gud skapade alla människor till sin avbild och såg
att det var gott. När skapelseberättelsen berättas
på nytt återerövras gudslikheten till alla dem som
förnekats den. Så utmanas de hierarkier som stulit
både en värdig självbild och resurserna.
Dela med 19

N Y H E T E R & N o T I S E R
Diakonias aktivistgrupp i Göteborg samlade in 470 namnunderskrifter för en förändrad
Världsbankspolitik.
Klimatsmart julklapp
till biståndsministern
Under 2007 deltog Diakonia och cirka
70 andra organisationer i en kampanj
som ville få europeiska ledare att sätta
press på Världsbanken att förändra delar
av sin politik. Diakonias aktivistgrupp i
Göteborg deltog i kampanjen. På Världsfattigdomsdagen
den 17 oktober lyckades
de samla in 470 namnunderskrifter på
vykort med krav på förändringar. Vykorten
skickades som julklapp till biståndsminister
Gunilla carlsson tillsammans
med ett brev med kampanjens budskap.
Budskapet är att Världsbanken behöver
förändra sin politik på två områden:
– Att Världsbanken ska upphöra med
Motsägelsefullt centralamerika nytt tema för MUL
Vackert, varmt och varierande eller katastrofer, kriser och kulturkrockar? Hur är det
i centralamerika egentligen? I år kommer årets MUL-kurs att fokusera på centralamerika
och i terminen ingår bland annat en resa till området. MUL står för Mission,
utveckling och lärande, och är en terminskurs arrangerad av Lidingö folkhögskola,
Svenska Missionskyrkan, SMU och Diakonia. kursen startar i augusti 2008 och ansökan
ska vara inne senast 15 april. Mer information hittar du på www.lidingo.fhsk.se.
20 Dela med
att binda bistånd, lån och skuldavskrivningar
till krav på ekonomiska reformer.
Fattiga länder måste få formulera den
politik som passar bäst för att bekämpa
fattigdomen. Självklart ska både fattiga
och rika länder respektera mänskliga
rättigheter, demokrati, miljöhänsyn och
bekämpa korruption.
– Att Världsbanken ska fasa ut stöd till
fossilbränsleindustrin och kraftigt öka
stödet till förnyelsebara energikällor och
energieffektivitet. rika länder, som i första
hand är de som förorsakat klimatförändringarna,
har givetvis ett ansvar
att minska sina utsläpp.
foto: tony halldin hultkvis t
Diakonia presenterar
ny biståndsrapport
När givarländerna urholkar biståndsbudgeten och använder
pengarna till annat än arbete för att utrota fattigdomen
går mindre resurser till de fattiga. Diakonia visar i sin
biståndsrapport för 2008 ”Dragkampen om biståndet”
med statistik från OEcD att det globala biståndet till
fattigdomsbekämpning avstannat
Biståndsökningarna sedan 2001 har i huvudsak gått till
exportkreditskulder i givarländerna, katastrofinsatser, flyktingverksamhet
i givarländerna och till insatser relaterade
till ”kampen mot terrorismen” i Irak och Afghanistan.
rapporten visar att även Sverige urholkar biståndet till
förmån för andra utgiftsposter. I den årliga budgeten får
svenska medborgare intrycket av att pengarna går till fattiga
människor, men i själva verket stannar de i Sveriges statskassa.
2007 urholkades det svenska biståndet med 10 procent
av anslaget på cirka 30 miljarder – en bottennotering för de
senaste fem åren. Under 2008 kommer 9,39 procent av biståndsanslaget
att användas till annat än bistånd.
– Det är en fråga om hederlighet att inte få det att
framstå som att man använder pengar till bistånd när
man i själva verket använder biståndspengar till annat,
säger Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg.
rapporten ”Det globala biståndet” tar även upp forskning
och utvärderingar som visar att biståndet ger resultat
och att den stora majoriteten av biståndsprojekten
når sina mål. Fler barn går i skola, fattiga människor får
ett bättre liv och tillväxten ökar.
– Om hela biståndet verkligen användes till insatser för
de fattigaste skulle fler människor lämna fattigdomen,
säger Bo Forsberg.
Dessutom kommer mer resurser att krävas i framtiden
eftersom klimatförändringarna som orsakats av de rika industriländerna
slår hårdast mot de fattiga i form av naturkatastrofer
som hotar tillgången till mat och rent vatten.
– Vi i de industrialiserade länderna som har orsakat den
här globala uppvärmningen måste skjuta till de resurser
som krävs för att det inte ska bli ännu svårare att utrota
fattigdomen. Det handlar inte om bistånd – det är skadestånd
för vårt vårdslösa sätt att handskas med den här
planeten, säger Bo Forsberg.

Rapport granskar
Lundin Mining i Kongo
Diakonia och föreningen SwedWatch, har tagit fram rapporten
”Risky Business – the Lundin Group’s involvement in the Tenke
Fungurume Mining (TFM) project in the Democratic Republic
of Congo” om Lundin Minings engagemang i sydöstra Kongo.
Rapporten handlar om hur avtalen slutits och situationen för
lokalbefolkningen i gruvområdena, samt den kritik mot avtalen
som kommit från lokala organisationer och Världsbankens experter.
Diakonia är kritisk till bristen på insyn i hur avtalen slutits.
– Dåliga avtal mellan de styrande i Kongo och internationella
gruvföretag kan leda till att rikedomarna lämnar landet utan
att befolkningen får del av resurserna, säger Joakim Wohlfeil,
Diakonia, som besökt gruvområdet.
Varken lokala organisationer eller befolkningen vill att företagen
ska lämna området, men de vill bli behandlade med
respekt och få del i utvecklingen.
För att företagsinvesteringar i fattiga länder ska bidra till ett
bättre liv för de fattiga måste lokalbefolkningens rättigheter
och inflytande respekteras, anser Diakonia. Dessutom måste
befolkningen få del av rikedomarna på deras egen mark.
Rapporten är en samproduktion mellan Diakonia, Swed-
Watch och det belgiska oberoende researchinstitutet IPIS och
finns att ladda ner på: www.diakonia.se.
N Y H E T E R & N o T I S E R
Diakonia vill nyansera handelsdebatten
Inför årsskiftet satte EU hård press
på många afrikanska länder att skriva
under så kallade ekonomiska partnerskapsavtal.
För att afrikanska företag
inte skulle riskera att mötas av högre
EU-tullar upprättades i elfte timmen en
rad ”tills vidare avtal”. Förhandlingarna
fortsätter nu under 2008, men många
av Diakonias partnerorganisationer är
oroliga för effekterna av de nya avtalen.
Enligt forskning från bland annat FN
och olika oberoende forskningsinstitut
riskerar de att försämra afrikanska länders
möjligheter till utveckling, medan
EU är den klara vinnaren.
Trots detta valde handelsminister
Ewa Björling att på DN Debatt anklaga
frivilligorganisationer som varit kritiska
till EU:s handelspolitik för att vara protektionister
som motarbetar fattigdomsbekämpning.
Diakonia och en rad andra
organisationer svarade genom att försöka
nyansera debatten. Vi är självklart för
handel, men den måste vara rättvis och
U L F F R Ö D I N
Handelsminister Ewa Björling kritiserade
frivilligorganisationer i en debattartikel.
hållbar. Tillsammans med våra partnerorganisationer
kommer vi att fortsätta
arbeta för handelsavtal som inte låser
fast Afrika i fattigdom.
Diakonias partner i Kenya
stödjer människor på flykt
En av Diakonias samarbetsorganisationer i kenya, The
National council of churches (Ncck), förmedlar en
miljon kronor från Sidas fond för humanitära katastrofer
till människor som tvingats på flykt på grund av oroligheterna
i landet.
Oroligheterna uppstod efter valet i slutet på 2007 där
det finns allvarliga misstankar om att valfusk gav Mwai
kibaki segern. Missnöjda kenyaner har protesterat och
i flera fall har protesterna varit våldsamma och tvingat
människor att fly från sina hem.
Mat, filtar och andra förnödenheter delas ut och fokus
ligger på stöd till befolkningen i Eldoret och kisumu, som
har drabbats hårt av den senaste tidens våldsamheter.
Ncck, som är en nationell kristen organisation, har ett
brett och väl etablerat nätverk i kenya vilket underlättar
arbetet.
foto: pawel flato
Dela med 21

I N S A M L I N g Pg 90 33 04-4
Hemmablindhet
Jag har en bekant. En bekant som ser
ut som vem som helst, bor som vem
som helst, talar som vem som helst.
Han skulle kunna vara vem som helst.
Men han är hiv-positiv. Hade jag inte
vetat att han är det, hade jag aldrig
kunnat ana. Han får mediciner mot sin
sjukdom, och det är dem som gör att
han kan leva det liv han idag gör. Det
är en stark medicinering, men den ger
honom möjlighet att ta promenader
med sin hund, umgås med sina vänner,
besöka restauranger.
I Sverige, och resten av den rika världen,
går det att leva ett relativt vanligt
liv med hiv. Bromsmediciner finns tillgängliga
och sjukvården är väl utbyggd.
Med denna hjälp kan man förlänga livet
för den som är drabbad.
22 Dela med
Allt fler förändrar
världen!
Under 2007 fortsatte antalet förändringsfaddrar
att öka. I tider då det svenska statliga
biståndet riskerar att minska, är det hoppfullt
att allt fler privatpersoner vill dela det ekonomiska
ansvaret för människors rätt till ett
värdigt liv. Diakonias förhoppning är att alla
förändringsfaddrar, förutom att bidra med
den livsviktiga månadsgåvan, i sina vardagliga
liv förändrar världen. Till exempel genom
att handla rättvist och miljövänligt, att i små
och stora sammanhang våga stå upp för de
svagares rätt.
Antalet förändringsfaddrar ökade med 21
procent till 4 400 stycken. Tillsammans ger de
6,8 miljoner kronor till Diakonias arbete. När
Sidas anslag läggs till blir det hela 68 miljoner
kronor. Under 2008 hoppas vi att alla förändringsfaddrar
fortsätter att förändra världen
– och att ännu fler anmäler sig. Än finns det
mycket att göra!
Hur skulle min bekante må om han
inte fick vård? Det vet jag inte, för
jag har aldrig fått uppleva den saken.
Jag upptäcker ibland att jag lätt blir
hemmablind, tar saker för givet, kanske
förutsätter att alla har det som vi.
Hos oss i Sverige är det en självklarhet
att den som är sjuk får vård och stöd.
Hemmablindheten kan vara farlig
för ens uppfattning om omvärlden.
För när man lyfter blicken bortom
sitt trygga bo, då är det lätt att se att
världsordningen idag gör att de allra
fattigaste inte får tillgång till den information,
de mediciner och den sjukvård
som de borde ha. Det är inte som här
hemma. De är inte en ”vem som helst”
i Sverige.
A N D R E A S T O R S T é N I
Sofia Svensson
insamlingsansvarig/
förändringsfadder
Diakonias kampanj 2008 handlar om
den hiv- och aidsepidemi som drabbat
så många människor i de länder där
vi arbetar och har partner. Diakonias
grundhållning är att varje människa har
rätt att leva ett värdigt liv oavsett vem
hon är och vilken bakgrund hon har.
Därför är vi involverade i arbetet för att
innesluta de hiv-positiva och aidssjuka i
stöd och omsorger. Lika viktigt är det att
aktivt arbeta för att ändra människors
attityder, kvinnors rätt att säga nej till
sex, rätten till sjukvård och till effektiva
mediciner och att stödja krafter som
motverkar strukturell diskriminering.
Hiv- och aidsepidemin är inte bara ett
medicinskt problem – det handlar om en
orättvis världsordning.
Hos oss i den rika världen kan man
leva med hiv, men i den fattiga dör man
av aids.
Hiv-positiva Loveness i Zambia, Marco
Antonio i Honduras och Naso Miso
från Burma är tre personer vi berättar
Andreas Torsténi
insamlingsansvarig (vik)
Diakonias givarservice
Pia Fundeborg
givarservice
Till Pia på Diakonias givarservice kan du ringa om du har
frågor kring gåvor, autogiro, adressändringar med mera.
Hit kan du också ringa in din minnes- och hyllningsgåva.
Givarservice når du genom att ringa 08-453 69 31, vardagar
mellan 08.00 och 15.00, eller genom att e-posta gavor@
diakonia.se. Du kan också skicka in din minnes- eller
hyllningsgåva på diakonia.se
Tro, hopp och hiv – kampanj 2008
Marco Antonio och Rosibel Gusmán är hivpositiva
aktivister i Diakonias samarbetspartner
Fundación Llaves i Honduras.
om i Diakoniakampanjen ”Tro, hopp
och hiv”. Tack vare Diakonias partner
har deras liv tagit en helt ny vändning.
Läs mer om kampanjen på diakonia.se.
Vill du vara med och förlänga livet för
fler – ge en gåva på PG 90 33 04-4 eller
bli förändringsfadder.
foto: joakim roos

foto: anna isak sson
Lina Adolphson öppnar portarna till Café FRID.
”Glädje sprider glädje”
Några gånger per år öppnar Lina
Adolphson upp portarna till Uckelsta
kapell i köping. Tillsammans med flera
andra ideella krafter driver hon café
FrID som är ett musikcafé där man kan
njuta av hembakta bullar och akustisk
musik. Lina Adolphson beskriver caféet
som ett ”café för själen” – ett café där
det finns plats för det andliga. Alla
intäkter från caféet går till Diakonias
verksamhet och alla inblandade ställer
upp ideellt.
I julas spelade Lina också in en julskiva
där hela vinsten gick till Diakonia.
Alla musiker ställde upp gratis och nära
Visse du att …
Visste du att du kan skänka din aktievinst
till Diakonia? Sedan juli 2006 finns
möjligheten att skänka sin aktievinst
utan att betala skatt. Detta om den
skänks till ideella och skattebefriade
organisationer med allmännyttig verksamhet.
Diakonia räknas som en sådan
organisation.
3 500 exemplar av skivan har sålts. Både
caféet och skivan har engagerat människor,
och Lina säger att det är en glädje
att uppmuntra människor att göra något.
”Glädje sprider glädje”, säger hon
och menar att både caféet och skivan
är exempel på hur man faktiskt kan
åstadkomma förändringar som vanlig
människa.
Du kan också sprida glädje genom
att samla in pengar till Diakonia. Läs
mer om hur du kan göra på diakonia.se,
eller hör av dig till oss för att få tips på
aktiviteter.
För att slippa skatten måste aktieägaren
meddela banken eller aktiemäklaren
innan den årliga bolagsstämman äger
rum. På www.diakonia.se kan du ladda
ner dokument där kan du läsa mer om
vilka regler som gäller. Det finns även
en blankett som du kan använda för att
meddela din bank eller aktiemäklare.
I N S A M L I N g
Insamlingsresultat 2007
Mål 2007
17 miljoner
Insamlat 2007
17,6 miljoner
Förändrings-
faddrar
Under 2007 skänkte alla våra
givare totalt 17,6 miljoner kronor.
Detta är 0,6 miljoner mer än målet
för året. Dessutom tillkommer insamlingen
till Världens Barn. Stort
tack till alla som stött Diakonia
2007 – ni förändrar världen.
Privatpersoner
Minnes- och
högtidsgåvor
Testamenten
Fondsparande
Församlingsgåvor
Företag och
föreningar
17,6 miljoner
6,2 milj
3,7 milj
1,2 milj
2,7 milj
1,7 milj
1,4 milj
0,7 milj
Till och med den 18 februari 2008 har 1,4 miljoner kronor
samlats in till Diakonia. Målet för hela 2008 är 17,2 miljoner
kronor.
Dela med 23

Du behöver inte vara forskare för att hejda spridningen av hiv.
Det räcker om du vill förändra världen med oss.
Det är inte bara forskare som kan ge hopp och framtidstro åt hivpositiva i världen. Det kan även du
göra. Genom att stödja vårt arbete kan du bidra till:
• att ge fattiga länder rättigheten att fatta beslut som ger människor tillgång till vård, mediciner
och förebyggande insatser.
• att minska diskriminering och utanförskap som drabbar hivpositiva människor i fattiga länder.
ökad jämställdhet och en andra chans för barn som förlorat sina föräldrar i aidsepidemin.
•
Diakonia och våra samarbetspartner arbetar konkret och långsiktigt för att stärka och ge kraft åt fattiga
människor världen över så att de själva kan skapa sig ett värdigt liv. En stor del av arbetet handlar
om att skapa opinion som bidrar till förändring. Med din hjälp kan vi lyckas. Läs mer på diakonia.se
Stöd oss via diakonia.se eller
PG 90 33 04-4
tel 08-453 69 00 . pg 90 33 04-4 . diakonia.se
DIAKONIA ÄR EN KRISTEN BISTÅNDSORGANISATION SOM TILLSAMMANS MED LOKALA PARTNER ARBETAR FÖR EN VARAKTIG FÖRÄNDRING FÖR DE MEST UTSATTA MÄNNISKORNA I VÄRLDEN.