Tro, hopp och hiv - Diakonia

De är båda hiv-positiva och de kämpar
båda för att förståelsen för hiv ska öka –
på var sitt håll. Rosibel gusmán som rådgivare
på Diakonias partnerorganisation
Fundación Llaves och Marco Antonio
som deltagare i organisationens stödgrupp.
– Det största problemet här i Honduras,
är diskrimineringen, framför allt från
familjens sida, säger Marco Antonio.
12 Dela med
T E x T: V I k T O r I A M y r é N
F O T O : J O A k I M r O O S
Stöd som stärker
I fjorton år var han hiv-positiv utan att behöva
äta mediciner, det var först när han berättade för
sina anhöriga som han blev sjuk.
– Det jag gjorde fel var att berätta för min familj,
för då kastade de ut mig på gatan. Mina söner
skäms över mig, de sade att de var rädda att
jag skulle komma till skolan och att de skulle bli
retade för att deras pappa var hiv-positiv. Mwin
fru ville inte heller veta av mig, hon var rädd för
vad grannarna skulle säga. Min fru tror att om
jag rör vid henne kommer hon att smittas.
rosibel Gusmán nickar när Marco Antonio
berättar. Hon har arbetat som rådgivare på
Fundación Llaves i flera år och många berättar
samma sak, om hur deras familjemedlemmar tagit
avstånd när de fått veta. Själv är hon ett bevis
på det motsatta, på att människor inte behöver
vara rädda. För nio månader gifte hon om sig
med en man som inte är hiv-positiv. Hon tar upp
sin mobiltelefon, bläddrar bland bilderna på de
åtta barnbarnen och visar sedan, lite lätt rodnande,
bilder på henne och maken när de ligger
i sängen och pussas.
Jag frågar vad hennes man sade när han fick
reda på att rosibel var hiv-positiv.
– Han sade bara: ’Jag älskar dig och jag tänker
inte förlora dig. Jag accepterar dig som du är’.
Och vi är jättelyckliga, vi lever varje ögonblick
som om det kanske vore det sista.
Det är något hon har lärt sig, att inte ta saker
för givna.
När hon besöker sjukhusen och möter människor
som säger att de vill dö så konstaterar hon
bara att ”ingen kommer att leva för evigt, till och
med den friskaste människan kommer att dö”.
Hon säger att hiv har gett henne en andra chans,
att arbeta med något som gör skillnad.
– Patienterna har mycket mer förtroende för
oss än för läkarna och sjuksköterskorna, de
berättar om allt för oss. Det är ett tungt, men
givande arbete.
Hon ser hur deltagarna i stödgruppen mår
bättre för varje träff. Att prata med andra i
samma situation gör det lättare, liksom att få
praktiska instruktioner kring hur man ska sköta
sin hälsa.
– När jag började ta mina mediciner var det
ingen som förklarade för mig hur jag skulle göra,
jag tog dem när som helst, säger Marco Antonio.
Men sedan ett halvår tillbaka deltar han i
stödgruppen. Han har lärt sig att ta medicinerna
enligt ett schema, och i dag har han gått upp i
vikt och är starkare.
– Här har man hjälpt mig mycket, det enda jag
inte har är en säng, jag sover hos en kompis. Jag
har förlorat min familj, det är det jag skulle vilja
förändra, att de tog emot mig igen, säger Marco
Antonio.