Tro, hopp och hiv - Diakonia

T R o R J A g
Petter Jakobsson, utbildnings- och ombudssekreterare på Diakonia
Att vara profet är kanske inte så svårt. I alla fall inte
när det gäller att förutse framtiden. Jag tror tyvärr
att jag kan förutse några av de stora frågor som
nästa och näst nästa generation kommer att ställa
oss till svars för. Jag kan ana vilka stora händelser
jag kommer att tala om med unga om 30 år och få
deras anklagande fråga: ”Varför gjorde du ingenting?”
Jag tänker på mina egna samtal med farmor
30 år efter andra världskriget när hon beskrev sin
tids monster, Hitler, och jag frågade; ”Men farmor,
varför gjorde du ingenting?” Farmor gav de vanliga
svaren; ”Vi visste så lite, vi hade ingen möjlighet, vi
hade fullt upp med vårt eget”.
Det är kanske inte så svårt att vara profet trots
allt. Jag tror att någon kommer att ställa mig till
svars för den enorma katastrof som sker just nu.
När fler än 30 miljoner människor är drabbade av ett
virus utan bot, när tusentals nya smittas varje dag,
när landsändar töms på människor. Skillnaden är
att jag vet allting om detta, jag har all information,
jag kan koppla upp mig och se ansiktsuttrycken på
dem som drabbas. Hiv-pandemin, kanske världens
största farsot, händer just nu.
Det krångliga är att de flesta infekteras via sex,
att viruset förs över i människans intimaste ögonblick.
Därför är det så lätt att förskjuta hela problematiken
till det privata, till det vi andra inte kan
påverka eller har att göra med. De som infekteras
gör det för att de är omoraliska, för det de sysslar
med inom sina egna väggar, i det osynliga och ickeoffentliga.
Sanningen är att många av de som infekteras är
gifta kvinnor som får sjukdomen av sin enda partner,
eller unga kvinnor som inte har utrymme att
styra över sin egen sexualitet, som inte förfogar
över orden ”ja” eller ”nej”. Sanningen är att fattiga
drabbas mer än rika, kvinnor mer än män, outbildade
mer än utbildade. Sjukdomen verkar följa
samma spår som alla andra orättvisor i världen.
Sjukdomen verkar ha samma agenda som själva
fattigdomen. Därför tillhör inte hiv-pandemin det
privata eller oåtkomliga. Den följer samma politiska
mönster som bevarar fattigdom och tillåter
att orättvisor består.
Det finns en hierarkisk pyramid som skuggar allt
mänskligt liv. De som står överst är de som dominerar
världen; de är män, vita, västerländska, friska,
de kommer från en kristen kultur och de förfogar
över en stor del av världens resurser. Denna grupp
Hiv – inget privat problem
dominerar också världens tankemönster; de har ritat
världskartorna, de har placerat sig själva i centrum,
beskrivit vad som är fin kultur, de definierar
hur människan ser ut och de har till och med anpassat
bilden av Gud till att bli en vit man.
Fattigdomen äter nerifrån i denna pyramid: den
slukar dem som står längst från pyramidens topp.
Hiv-viruset följer samma mönster. Sanningen är att
de som drabbas hårdast av hiv är samma människor
som under lång tid blivit impregnerade med en
beskuren självbild; världen har berättat för afrikaner
och asiater att de är lite mindre värda än européer
eller amerikaner, män har berättat för kvinnor
att de är lite mindre värda, rika har berättat för
fattiga att de är lite mindre värda.
Därför är en av alla de strategier som behövs för
att bekämpa hiv att börja från början och berätta
skapelseberättelsen en gång till; att berätta att
Gud skapade alla människor till sin avbild och såg
att det var gott. När skapelseberättelsen berättas
på nytt återerövras gudslikheten till alla dem som
förnekats den. Så utmanas de hierarkier som stulit
både en värdig självbild och resurserna.
Dela med 19