Tro, hopp och hiv - Diakonia

More documents

Recommendations

Info

De är båda hiv-positiva och de kämpar båda för att förståelsen för hiv ska öka – på var sitt håll. Rosibel gusmán som rådgivare på Diakonias partnerorganisation Fundación Llaves och Marco Antonio som deltagare i organisationens stödgrupp. – Det största problemet här i Honduras, är diskrimineringen, framför allt från familjens sida, säger Marco Antonio. 12 Dela med T E x T: V I k T O r I A M y r é N F O T O : J O A k I M r O O S Stöd som stärker I fjorton år var han hiv-positiv utan att behöva äta mediciner, det var först när han berättade för sina anhöriga som han blev sjuk. – Det jag gjorde fel var att berätta för min familj, för då kastade de ut mig på gatan. Mina söner skäms över mig, de sade att de var rädda att jag skulle komma till skolan och att de skulle bli retade för att deras pappa var hiv-positiv. Mwin fru ville inte heller veta av mig, hon var rädd för vad grannarna skulle säga. Min fru tror att om jag rör vid henne kommer hon att smittas. rosibel Gusmán nickar när Marco Antonio berättar. Hon har arbetat som rådgivare på Fundación Llaves i flera år och många berättar samma sak, om hur deras familjemedlemmar tagit avstånd när de fått veta. Själv är hon ett bevis på det motsatta, på att människor inte behöver vara rädda. För nio månader gifte hon om sig med en man som inte är hiv-positiv. Hon tar upp sin mobiltelefon, bläddrar bland bilderna på de åtta barnbarnen och visar sedan, lite lätt rodnande, bilder på henne och maken när de ligger i sängen och pussas. Jag frågar vad hennes man sade när han fick reda på att rosibel var hiv-positiv. – Han sade bara: ’Jag älskar dig och jag tänker inte förlora dig. Jag accepterar dig som du är’. Och vi är jättelyckliga, vi lever varje ögonblick som om det kanske vore det sista. Det är något hon har lärt sig, att inte ta saker för givna. När hon besöker sjukhusen och möter människor som säger att de vill dö så konstaterar hon bara att ”ingen kommer att leva för evigt, till och med den friskaste människan kommer att dö”. Hon säger att hiv har gett henne en andra chans, att arbeta med något som gör skillnad. – Patienterna har mycket mer förtroende för oss än för läkarna och sjuksköterskorna, de berättar om allt för oss. Det är ett tungt, men givande arbete. Hon ser hur deltagarna i stödgruppen mår bättre för varje träff. Att prata med andra i samma situation gör det lättare, liksom att få praktiska instruktioner kring hur man ska sköta sin hälsa. – När jag började ta mina mediciner var det ingen som förklarade för mig hur jag skulle göra, jag tog dem när som helst, säger Marco Antonio. Men sedan ett halvår tillbaka deltar han i stödgruppen. Han har lärt sig att ta medicinerna enligt ett schema, och i dag har han gått upp i vikt och är starkare. – Här har man hjälpt mig mycket, det enda jag inte har är en säng, jag sover hos en kompis. Jag har förlorat min familj, det är det jag skulle vilja förändra, att de tog emot mig igen, säger Marco Antonio.
Marco Antonio och Rosibel Gusmán är båda hiv-positiva. Rosibel infekterades av sin första make, redan innan de gifte sig hade hon hört rykten om att han var hiv-positiv, men hon trodde bara att det var illvilliga lögner.
Page 1 and 2: Dela med en tidning från diakonia
Page 3 and 4: Mediciner på mils avstånd T E x T
Page 5 and 6: Loveness Mukumbi är sjuksköterska
Page 7 and 8: Esnert lagar mat över en öppen el
Page 9 and 10: Det finns hiv-mediciner. Men inte t
Page 11: ”Vi måste förändra sättet man
Page 15 and 16: De stränga patentreglerna riskerar
Page 17 and 18: Läkare Utan Gränser har priset f
Page 19 and 20: T R o R J A g Petter Jakobsson, utb
Page 21 and 22: Rapport granskar Lundin Mining i Ko
Page 23 and 24: foto: anna isak sson Lina Adolphson

Tro, hopp och hiv - Diakonia

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?