Tro, hopp och hiv - Diakonia

14 Dela med
g Ä S T k R ö N I k A
keren Dunaway, redaktör för tidningen Llavecitas
Mina föräldrar har berättat att första gången jag
blev diskriminerad var när jag var fyra år och skulle
börja i förskolan. Skolan ville inte ta emot mig därför
att jag hade hiv. De trodde att jag utgjorde en
fara för de andra barnen.
Mina föräldrar hotade med att stämma skolan,
så skolan gick med på att ta emot mig i alla fall,
på villkoret att jag inte skulle vara med de andra
barnen och att jag skulle hålla mig till en hörna i
skolan. Mina föräldrar ville inte att jag skulle få en
sådan barndom så de tog mig till en annan skola
som hette ”My Second Home School”. I början var
det inga problem, de accepterade mig.
När jag började i lågstadiet blev jag diskriminerad
igen, skillnaden var att jag hade fyllt sju år och
var tillräcklig gammal för att komma ihåg det jag
hade upplevt. En dag då jag gick i skolan och min
mamma hade kommit med min lunch, sprang jag
till henne och höll om henne med ögonen fulla av
tårar och jag sa till henne att jag inte ville gå kvar.
Hon blev rädd och jag visade henne varför.
Jag tog min mamma till klassrummet så att hon
själv kunde få se vad mina klasskamrater gjorde.
Jag gick ut på gården där en grupp av mina klasskamrater
lekte, jag frågade om jag fick vara med,
men de bara skrattade och sprang iväg. Jag gick
tillbaka till klassrummet och min mamma grät.
Så gick hon och pratade med rektorn, men jag vet
inte om vad, jag fick aldrig veta. Sedan kom mina
föräldrar till skolan för att informera lärarna och
de andra föräldrarna om hiv/aids för att jag inte
skulle bli diskriminerad fler gånger. Därefter blev
min situation mycket bättre, jag blev vän med mina
klasskamrater och vi lekte och pratade. Tack vare
solidariteten från mina klasskamrater och deras
föräldrar blev skolan som ett andra hem för mig.
För drygt ett år sen berättade mina föräldrar att
de funderade på att starta en barntidning för att
informera om hiv/aids och de frågade om jag ville
vara med. Jag tackade ja och nu är jag redaktör
för Llavecitas (Små nycklar) och jag tycker om det
för tack vare tidningen kan jag vara en förebild för
andra barn som lever med hiv och hjälpa dem. Vi
informerar också barn som inte har hiv så att de
inte gör misstaget att börja diskriminera och stigmatisera
oss.
Jag deltar aktivt i Llavecitas arbete, och jag är
med i workshops där jag kan dela med mig av mina
Dölj inte sanningen!
erfarenheter, jag tycker om det för jag har lärt känna
många nya platser och människor.
Att leva med hiv är ingen begränsning för mig,
jag har många drömmar, som till exempel att jag
skulle vilja få vara med en musikteater eller dansa.
Jag vill kunna ge uttryck för min konstnärliga begåvning,
och jag ber till Gud att han ska hjälpa mig
att uppnå denna målsättning.
Nu när jag är klar med lågstadiet letar jag efter en
mellanstadieskola men det är inte lätt. Jag är rädd
för att mina nya klasskamrater inte ska acceptera
mig på samma sätt som mina kamrater från lågstadiet.
Jag tror att jag kommer att hitta en bra skola
och en lugn miljö, men jag känner mig orolig.
Jag skulle vilja säga till föräldrar som har barn
med hiv att de inte får dölja sanningen för dem
därför att barnen kommer att vara nyfikna och
de kommer att fråga varför de tar mediciner och
varför de måste gå till läkaren hela tiden. Om föräldrarna
inte berättar kommer barnen att bli arga
när dom blir stora därför att dom inte berättat och
föräldrarna kommer att känna skuld.
Översättning: Eric Nilsson