Jerusalemsfararna - Läs en bok

väcka den oåterkalleliga eden. Att passera tröskeln tillbaka
vållade inga problem. Under de följande sex månaderna
hjälpte vi pojkar henne varje gång hon bultade
på plåttaket.
Så småningom avtog prästens vrede. Eftersom han var
angelägen om att inte reta upp sin svärfar alltför mycket
var han av allt att döma belåten med att hans hustru
lurat honom och kunde ta sig ut utan att han behövde
uttala skilsmässoeden. Enligt muslimsk lag kan en man,
som har skilt sig från hustrun, bara gifta om sig med
henne efter det att hon hunnit bli gift och skild från en
annan man.. Det berättades om män som var så lystna
på att få sina hustrur tillbaka att de betalade en man en
stor summa för att gifta sig med henne och sedan skilja
sig. . . bara för att upptäcka att hustrun och ”mellanmannen”
trivdes så bra med sin nyfunna lycka att de lät
den förste mannen skriva upp mer än en god hustru på
förlustkontot.
Bland de nattliga tjuvar som klättrade över muren som
kattor var en gammal man, som överraskats flera gånger,
då han var på väg över, och skrämts att hoppa tillbaka
med ett enda jätteskutt. Han var en av den gamle schejkens
tjänare och livvakter och hade tagit dit sin hustru
från sin by. Han hade byggt ett litet hus av lera och sten
på utsidan av vår västra mur. Det fungerade både som
bakugn och som bostad och det tycktes alltid vara fullt
av rök. Då vår arabiske medlem, Broder Elias, någon
gång anklagade den gamle mannen för tjuveri svarade
90
denne: ”Kom själv och se efter om jag har något som är
ert!” Men i hans rökfyllda, fönsterlösa grotta kunde
Broder Elias inte hålla ögonen öppna tillräckligt länge
för att hinna se något alls.
Vår tjuvaktige granne hade inga skrupler, då det gällde
att tigga. Den svarta, vilda skepnaden kunde dyka upp
utanför vårt köksfönster, klädd i en smutsig mantel, barfota
och med en liten hätta över sitt flintskalliga huvud.
Ya sitt, ya sitt, brukade han säga, ”bara ett ben åt mig
och min familj!” Broder Elias brukade ge mannen matrester
samtidigt som han förmanade honom för hans
tjuveri. Men att stjäla från den hand som födde honom
uppväckte inga samvetskval hos vår granne.
En kväll beslutade Broder Elias att ta den gamle skojaren
på orden, då han bad om ”bara ett ben”. Han valde
ut ett stort soppben, skrapade av varenda köttbit och
lämnade över det. ”Här har du vad du bad om”, sa Broder
Elias. ”Må Allah förlåta dig”, kom svaret, ”du vet
väl att ben skapades för att ha något kött på sig!” Hädanefter
kallades vår granne ”Benmannen”.
Så, en mörk fredagsnatt, fattade ett rum på tredje våningen
i Stora huset eld. Det hade ursprungligen tjänat
som haremssalong och hade trägolv. Det var stor risk
att elden skulle sprida sig och alla medlemmarna gav
sig ut, klädda och halvklädda. Men det var inte mycket
man kunde göra. Hela östra delen av Stora huset
omvärvdes av rök medan elden sprutade ur skorstenen.
Man bildade en langarkedja med hinkar och plåtdunkar
91