Jerusalemsfararna - Läs en bok

ockar och vävstolar med de urgamla spolarna och
skyttlarna. Männen packade verktyg av alla de slag,
sådana som använts för att bygga fäbodstugor med, långa
sågar som var förutbestämda att bita i de gråvita, mosstäckta
och knotiga stammarna i Det heliga landets olivträd,
de enda träd som fanns kvar där till bruk som
bränsle. Andra packade frön och spannmål, sättpotatis,
järnplogar för rik djup jord och kärrhjul. De hoppades
bli självförsörjande på de nya bondgårdarna — helt
ovetande om att Palestina berövats sin åkerjord för tusentals
år sedan, att skogarna utplånats och att de nya
plantorna ödelagts av åtskilliga generationer getters
rakknivsvassa tänder.
Tipers Lars Larsson, en av de rikaste bönderna, hade
ett stort hemman med lada, stall, ladugård och boningshus
kring en rektangulär gårdsplan. In på den gårdsplanen
kördes natten före avfärden de tolv vagnarna med
sin last. Kvinnorna och småbarnen sov inne i huset,
medan männen och pojkarna bäddade för sig på hö-/
skullen ovanför stallet.
”Den sista dagen” randades och gårdarna surrade av
både spänning och sorg. Man tog farväl av dem som
skulle ge sig av och bönderna i Nås stod sedan utmed
vägen genom byn — många hoppades in i det sista att
de skulle få någon att stiga av vagnen och följa med
tillbaka hem. Då kortegen for förbi kyrkan sjöng de fortfarande:
Vi vandra till Sion, saliga, himmelska Sion. Vi vandra
10
uppåt till Sion, Guds härliga, himmelska stad.
En del beskrivningar av avfärden blev upptecknade,
eftersom den ju på olika sätt berörde alla de återstående
byborna. Att folk reste till USA var vid den tiden en
vardaglig händelse. De emigrantema flyttade till områden
och förhållanden som var jämförliga med livet i hemlandet.
Men att ge sig av till detta sägenomspunna Jerusalem
var ett företag som kunde sluta i fullständig katastrof.
Till yttermera visso liknade expeditionen ett barnkorstag
— där fanns 22 barn mot 15 vuxna!
Allas ögon var fyllda med tårar och även barnen grät
högljutt, lika förvirrade som de vuxna. Men hur sorglig
avfärden än var förvärrades den ändå mer av den religiösa
intolerans som hade givit upphov till brytningen
med statskyrkan. Anda sedan majoriteten av Nåsborna
några år tidigare hade vägrat att följa med predikanten
Larsson till Amerika hade det hängt ett hot om ”eld och
svavel” över bygden. Nu upprepades det hotet med skrik
från en av vagnarna om en överhängande, förtärande
katastrof.
Dagen hade först varit klar och solig och vädret gynnsamt,
men strax efter det att karavanen hade försvunnit
ur bybornas åsyn började olycksbådande svarta moln
täcka himlen och sedan utbröt ett häftigt oväder. Inte i
mannaminne hade en sådan storm med åska, blixt och
hagel härjat byn. Hagel låg i drivor på marken. Men
Jerusalemsfararna utsattes bara för en lätt skur, då de
passerade sockengränsen, och visste inte vilken förban-
11