Sirenen Nr 8 • 2004 - Tjugofyra7

20
Utbildning Rosersberg
– Det är jag som
regisserar olyckan
En bred lärarkår.
Här finns samhällsvetare och
präst, idrottslärare och jurister.
Och ambulanssjukvårdare – som
Leif Gradin – en av Räddningsverkets
147 lärare. I tolv år körde han
ambulans i Stockholm, numera trivs
han bäst på övningsfältet. När teori
och praktik ska klaffa i en simulerad
trafikolycka.
I sitt jobb är han en av kuggarna
som arbetar för att göra samhället
säkrare.
Det är en väl genomtänkt trafikolycka.
En mulen höstdag, krock mellan personbil
och motorcyklist. Bilen har kraschat
i en stor sten, motorcykeln ligger
på vägen. I diket den svårt skadade motorcyklisten.
Bakom ratten sitter en äldre
dam, chockad och fastklämd med
nacksmärtor. Hennes make irrar omkring
på olycksplatsen. Lennart, Inger
och Alf är pensionärer från Märsta och
vana att ställa upp som markörer vid
övningar på skolan.
Leif ”Leffe” Gradin duttar ut lite teater-blod
och fixar de sista detaljerna innan
han larmar räddningstjänsten.
Duttar ut lite teaterblod
En minut senare anländer två brandbilar
till Gamla ruinstadsvägen på övningsfältet
vid Räddningsverket i Rosersberg.
Eleverna går andra terminen
på utbildningen i skydd mot olyckor.
Lektionen är ”tillämpad trafikolycka”,
prehospitalt omhändertagande och
losstagning.
– Det är nu de ska omsätta sånt de lärt
sig i klassrummet och övat i moment,
det är viktigt att olyckssituationen är så
realistisk som möjligt. Det måste kännas
som om det är på riktigt, säger han.
Under övningen är Leif observatören
som tittar, lyssnar och antecknar.
Räddningspersonalen tar hand om
de skadade, kollar puls och andning,
stoppar blödningar, hämtar filtar, sätter
nackkrage, säkrar bilen, klipper taket,
lyfter ut Inger på bår.
Leffe tittar på klockan, räddningsinsatsen
tar 50 minuter. Efteråt får eleverna
beröm för vissa prioriteringar och
klipptekniken. Men inte för tempot.
– Ingen sprang, det måste bli bättre
drag i arbetet nästa gång.
Skräder inte orden
Han har höga krav på eleverna och skräder
inte orden om de inte lägger ner
tillräcklig energi i arbetet.
– Jag förväntar mig att de ska vara
proffsiga och fokusera till hundra procent
på uppgiften. För det handlar om
liv och död.
Leif Gradin har jobbat som lärare på
skolan sedan 1997.
– Det berömda bananskalet, en kollega
från ambulansen jobbade extra på
skolan och övertalade mig att hoppa in
när det fattades folk.
– Första lektionen är fortfarande ett
svart hål. Jag hittade inte ut till fältet,
hade glömt hjälm och minns inte vad
lektionen handlade om.
Men han repade sig, det blev fler inhopp
och efter en tid erbjöds han anställning.
Då hade han tolv års erfarenhet
från ambulanssjukvård. Och en treveckors
instruktörkurs vid Röda Korset.
Spindeln i nätet
I dag är Leif kunskapssamordnare på
halvtid för ämnesområdet Räddning.
Det innebär att han är spindeln i nätet
på skolan och har ett samlat grepp om
vad ämnet ska innehålla, har koll på
nya rön och forskning på området. Den
andra halvan undervisar han i sjukvård.
I dag trivs han med lärarjobbet, men
ett tag var han helt tröttkörd. Det var
när Räddningsverket bantade verksamheten
och flera lärare sades upp.
– Det satte sina spår, samtidigt som vi
tappade lärare hade vi extremt mycket
produktion plus att nya utbildningen i
skydd mot olyckor skulle planeras och
sjösättas. Många av oss hade det oerhört
tufft då.
Bäst trivs han ute på övningsfältet
med eleverna.
– Eleverna har en otrolig hunger efter
kunskap. De är som svampar, suger i sig
allt. Och det är en fantastisk känsla att se
dem gå från att vara helt gröna till att bli
kompetent räddningspersonal.
– Samtidigt kan jag tycka att det är
synd att de är så blåljus-fixerade. De får
så mycket annat med sig, utbildningen
är bred och alla kommer inte att platsa
som brandmän. Men det är ju det dom
vill, ibland undrar man om verket lurat
dem. Men förhoppningsvis får de även
upp ögonen för andra jobb inom risk
och säkerhet.
Efter övningen tar vi vägen om Leffes
skötebarn - garaget där han byggt upp
en komplett klippstation.
Det går åt 500 bilar på en termin, de
ska fraktas och krockas på olika sätt för
olika övningar. Inom losstagning har
det hänt mycket på senare år.
– Förr var räddningspersonalen som
flugor på en hästskit vid trafikolyckor,
mycket folk och ineffektivt. Det fanns
inget standardkoncept för losstagning
som det finns idag.
I dag ska räddningspersonalen ta hänsyn
till försäkringsbolagens väl och ve.
– Ett extra klipp är ett klipp för mycket.
Bildelar ska återanvändas och säljas
vidare, även från en krockskadad bil.
Akademiska vindar
Risk- och säkerhetsutbildningen genomgår
förändringar. Den bredare synen
på säkerhetstänkandet innebär att
skolan letar efter ny med en bredare
akademisk bakgrund, som exempelvis
Sirenen Nr 8 • 2004
beteendevetare, samhällsvetare, jurister
och – en präst.
Alltid behövas praktiker
Själv är Leif Gradin en praktiker ut i
fingerspetsarna.
– Såna som jag kommer alltid att behövas,
säger han samtidigt som han ser
positivt på utvecklingen.
– Det är bra att vi breddar oss. Men risken
finns alltid att det uppstår två läger
med olika typer av kompetenser, därför
ställs höga krav på oss för att hålla en
gemensam röd tråd så vi inte halkar av
Räddningsverkets konceptet på riskoch
säkerhetsutbildning.
Text och foto
KATARINA SELLIUS
Leif Gradin
Ålder: 48
Yrke: Lärare Räddningsverket Rosersberg.
Utbildar och utvecklar inom området
trafikolyckor.
Familj: Fru och två tonårssöner.
Fritid: Har med trafik att göra på ett
eller annat sätt. Hojen – Kawazaki
1500 kubik, motorbåt, övningskörning
med hela familjen, inklusive frun som
tar mc-kort.
Som trastar på en telefontråd. Eller elever på ett vajerräcke. Beröm och kritik. – Ni var bra i det stora hela, men det var inget
tempo i flödet. Ingen sprang, det måste vara bättre drag i arbetet nästa gång, säger lärarna Leffe och Tonny.