Funeral • The Sunshine • The Shins • Natasja • TTC • Jenny ... - Groove

MALCOLM MIDDLETON
A Brighter Beat
PIAS/BORDER
Det är få människor som kan få så otroligt
deprimerande låtar att låta så… kul. Och kul
är det då Malcolm har gjort en stor, bombastisk,
överproducerat, upp-tempoplatta till sina
navelskådande dödsångestlåtar.
Detta är Malcolms tredje platta och den
första sen Arab Strap hängde upp hatten
och satte sig för evigt på puben. En första
genomlyssning är en total besvikelse – låtarna
är bra, och texterna lysande, men hela popgrejen
skymmer sikten och är en så stor
förändring att jag har problem med den. Men
låtarna vinner i längden, vilket de ska, och
jag måste till slut erkänna för mig själv att
jag trots allt gillar skivan. We’re All Going to
Die är en blivande popklassiker och borde bli
en allsångshit om det fanns minsta rättvisa i
världen. Death Love Depression Love Death har
ett punkstök som jag aldrig hört förut hos varken
Malcolm eller Arab Strap, och det funkar
faktiskt. Fuck it, I Love You är väl det närmaste
en kärlekslåt Skottlands mest deprimerade
gitarrist nånsin kommit.
Synd bara att den har 2000-talets fulaste
omslag. Hemskt.
Mathias Skeppstedt
MIKA
Life in Cartoon Motion
CASABLANCA/UNIVERSAL
Jag var lite skeptisk mot falsettsången, den
lekfulla attityden, och genrehoppen. Jag
tänker på Beck, här fi nns samma virtuositet,
samma självförtroende och samma tro på att
man faktiskt kommer undan med vad som
helst bara man gör det så kaxigt som möjligt.
Men till skillnad från Beck som jag aldrig stått
ut med är Mika oemotståndlig på sin debut,
låtarna sätter sig som ett spett och lekfullheten
känns äkta precis som tidsresorna. Möjligen
blir falsetten aningens tröttsam i längden
men det gör inget med de där dramatiska
låtarna och den glittriga känslan. Jag brukar
hata epitet som ”sommarlåt” och annat årstidsbjäfs
men Life in Cartoon Motion är en sån
sommarskiva att hälften hade varit nog. La ni
förresten märke till att jag inte ens har nämnt
Robbie Williams eller Scissor Sisters. Relax,
Take it Easy... Herregud vilken låt!
Martin Röshammar
MOS DEF
True Magic
GEFFEN/UNIVERSAL
Helvete, jag är tillräckligt mogen för att digga
(kommer någon ihåg det ordet?!) Mos Defs
Wyclef Jean-stil på nya plattan True Magic.
Vuxenpoängen trillar in i strid ström…
Men faktiskt så är de fl esta spåren (inbillar jag
mig) rena lyckopillren för vem som helst, allt
ifrån småtuffa Thug is a Drug till asgrymma
Crime & Medicine, från härligt retrofunkiga
Sun, Moon, Stars till ståpälsaren Perfect Timing
– Mos Def har känslospröten väl utfällda och
levererar härligt livskraftig musik plattan rakt
igenom. Skönt att han fi xar det utan stora
producentnamn också (undantaget Neptunes
som gör en låt). Jag har en lång period gått på
moln eftersom True Magic varit min följeslagare
under åtminstone tre veckor. En härlig
följeslagare för både dig och mig – jag lovar!
Gary Landström
MÅNS JÄLEVIK AND THE OFFICE OF HEARTS
For The Loveless and the Heartless
FAIR FRANK/BONNIERAMIGO
Så är det nu dags för en andra Her Majestymedlem
att släppa eget, nämligen frontmannen
Måns Jälevik. Men detta är helt olikt Timo
Räisänens sprittande popäventyr, och även
rätt olikt gamla Her Majesty-låtarna.
Jälevik har på detta album tagit sig an en
mycket mer countryinspirerad gitarrock, och
gått tillbaka till mer traditionellt amerikanskt
Cash/Dylan-manér. Det är munspel, piano,
ljusa kvinnoröster som körar och vemodiga
texter albumet igenom, och till en början
blandas låtarna samman till en ganska svårutskiljbar
massa. Det är efter andra och tredje
lyssningen som låtarna smyger sig närmre,
berättar sina historier och smeker oss med
vackra melodier.
Rollen som en svensk Ryan Adams med
en känsla för intimitet passar Jälevik som
handsken, och detta är den enda plattan du
behöver när världen känns grå och du bara
vill ha lite te och någon som stryker håret från
ditt ansikte.
Nina Einarsson
OH LUCKY STAR!
A Place in the Sun
RHYTHM ACE/BORDER
Instrumentala band gör mig ofta skeptisk. Det
krävs mycket av musikerna för att de ska klara
sig utan frontfi gur, men skivdebuterande Oh
Lucky Star! föddes sannerligen under en riktig
lyckostjärna. Med surfpop som grund lyckas
de väva in allt från jazz, blues och rock till en
kreativt explosiv förening. Uppfi nningsrikedomen
fl ödar och djärva utfl ykter korsar varandra.
Musiken känns samtidigt meditativ, man
kan blunda och färdas med på färgsprakande
äventyr. Bara din egen fantasi sätter stopp
för var du kan hamna. I full galopp rusas det
fram. Allra mest fastnar jag för bombastiskt
bluesgenomsyrade Europe vs America som
väcker den mest svårväckte till liv. Bandet tar
sig ett steg längre än de fl esta andra och vågar
spräcka gränser på ett, som jag skulle vilja
påstå, alldeles unikt sätt. Håll i dig och häng
med på resan!
Mathilda Dahlgren
PANTHA DU PRINCE
This Bliss
DIAL/IMPORT
”Katedraltechno” kallades Ellen Alliens album
Thrills när den kom. Om man med det menar
harmoniskt, fi nstämt, sakralt sound med
fi nstämda melodier och en oerhörd rymd i
dansmusiken – då stämmer faktiskt termen
bättre på This Bliss. Hendrik Weber har skapat
ett fl uffi gt, melankoliskt och alldeles oemotståndligt
album som kommer att gå på repeat
hos mig. Varmt men distanserat sound som
låter ljuden stillsamt eka ut och inte rusar
vidare i jakten på nästa twist. Avslappnat och
skönt. Storslaget och vackert.
Mats Almegård
SIRENIA
Nine Destinies and a Downfall
NUCLEAR BLAST/SOUND POLLUTION
TRAIL OF TEARS
Existentia
NAPALM/SOUND POLLUTION
Så lika men ändå så olika.
Morten Veland (ex-Tristiania) och Sirenia
har hittat en ny guldstrupad vokalissa i
danska Monika Pedersen. Från första till sista
stund på Nine Destinies and a Downfall sticker
både Morten och Monika ut med vackra röstlägen
allt ifrån viskningar till köttiga growl.
Dessutom är gruppens tredje skiva fylld av
genomgående bra låtar.
Trail Of Tears lirar också gotisk metal
med det growlas för mycket, kvinnostämman
förtrollar inte och betoningen ligger i för stor
utsträckning på metal. Låttitlar som Decadence
Becomes Me och She Weaves Shadows
skvallrar om att även texterna inte platsar i de
högre divisionerna.
Roger Bengtsson
SIZZLA
The Overstanding
DAMON DASH MUSIC GROUP/UNIVERSAL
Efter solsken kommer regn. Och efter ett bra
Sizzla-album kommer det ett sämre. Sizzla har
under de senaste åren spottat ur sig så många
plattor att det verkar blivit regel. Det som är
tråkigast är att han är så otroligt begåvad, att
han kan när han bara vill. Genom åren har
Sizzla, som fortfarande bara är 30 år gammal,
gjort fl era riktigt klassiska album. The Overstanding
är inte ett av dem.
Dussindancehall som Take Myself Away
och r’n’b-reggae som Thank You For Loving Me
varvas med nyinspelningar av några av hans
största låtar, Black Woman & Child, Thank You
Mama och Just One of Those Days. Förklaringen
till återanvändningen fi nner man i omständigheterna.
Dels så är det här ett försök att
nå den amerikanska mainstream-marknaden
(och sådana försök går ju oftast åt helvete) med
en utgåva på ett stort bolag. Dels så har Sizzla
tagit ett steg till och börjat producera själv. Han
ligger bakom hälften av produktionerna, bland
annat de onödiga nyinspelningarna.
Jag är numera ingen motståndare till Sizzlas
extrema falsettutfl ykter men på Give Me a
Try blir det bara för mycket, till den grad att
man undrar om det är på skoj. Cost of Living
är också smått pinsam för legendaren, då han
försöker låta som en amerikansk rappare.
Det positiva är att det som på alla Sizzlaalbum
fi nns någon enstaka solglimt, här i
form av rootsiga Solid As a Rock. En riktigt bra
låt, producerad av Sizzla själv. Som sagt, han
kan om han vill.
Isac Nordgren
SOUNDS LIKE VIOLENCE
With Blood On My Hands
BURNING HEART/BONNIERAMIGO
Detta är en skiva om olycklig kärlek, svek och
brustna hjärtan, och på det sätt som Andreas
Söderlund sjunger känner man smärtan som
om den vore ens egen. Med ett grymt driv,
taggiga gitarrer och refränger som sitter som
en keps. Produktionen är precis så där rå som
den ska vara.
With Blood On My Hands är Båstad-kvartettens
debutplatta och passande nog släpps den
på Burning Heart. Det är oförutsägbart, hårt
och så känslofullt att man inte riktigt vet vad
man ska göra med sig själv. Det enda jag inte
riktigt gillar med plattan är omslaget, som
istället för att spegla musiken, ser ut som en
strömlinjeformad poster för en skräckfi lm
från 1986.
Mathias Skeppstedt
STRAYFOLK
Strayfolk
BLEEDING HEART/BLENDA.COM
När jag recenserade Strayfolk i demospalten i
början av 2004 blev jag genast förtjust i deras
old school country som rymde stora delar
amerikansk folkmusik. Nu har det Göteborgsbaserade
bandet gjort en hel fullängdare som
släppts på sångarens eget skivbolag för surt
förvärvade pengar. Trots det, eller kanske snarare
just därför, uppmanas vi som har skivan
att kopiera och sprida den vidare till vänner.
Det märks att de inte har ett girigt skivbolag
i ryggen. Ju fl er som hör musiken, ju fl er
kommer köpa den och gå på deras spelningar,
resonerar de helt riktigt.
Strayfolk bildades i Umeå men blev inte
komplett förrän fl ytten till Göteborg i början
av seklet. På debuten spelar de bluegrass och
country som om de vuxit upp i Appalacherna.
CMM Group är specialister på CD, DVD
kopiering och tryck.
NY WEBB!
www.cmmgroup.se
Pressa eller
kopiera?
CD eller DVD?
Eller duo-disc?
Vi har allt för ditt
CD projekt.
Torshamnsgatan 39 B i Kista,
08-545 706 70, info@cmmgroup.se