RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

I detta förändrade rike av mörker och plåga, där mörkret
var en bristvara tack vare alla reklamskyltar och plågan
tedde sig oförarglig, fanns bara en enda sammanhållande
länk. Djävulen, lord Sid, var alltjämt Infernos regent.
Sa man.
Lord Sid, som ärligt talat ansågs vara en tönt, hade inte
lagt sig i Infernos intriger på många hundra år. Maktspel
intresserade honom inte — varför skulle det? Andra skötte
de bysantinska intrigerna så mycket bättre. Trots att Djävulen
var en manifesterad motpol till Monaden, den Helige
Ande, var lord Sid allt annat än allvetande. Snarare
ovetande.
Lord Sid hade varit ovetande så länge att han förvandlats
till en galjonsfigur — ett troll, något man skrämde
små demonbarn med. ”Ät upp din gröt annars ringer jag
Kejsaren!” sa föräldrarna. Förklaringen till denna
ansvarets eskapism var enklare än man kunde tro. Det
handlade inte om ointresse. Det handlade inte om dumhet.
Det handlade om Finland.
Lord Sid var paniskt rädd för finländare. Det var numer
en betingad reflex hos Djävulen att fly sin väg, skrikande,
så fort han hörde någon säga ”saatana!”. Orsaken
var en smed som vid ett av lord Sids besök i Finland (det
här var många år sen) svetsade fast honom i en dörrpost.
Sen dess hade lord Sid aktat sig noga för finländare och
inte lämnat Dis, Infernos huvudstad. Risken att springa
på en finländare var för stor, ansåg han.
Lord Sid hade funnit att hans eget hem, det svarta järntornet
Colloseum Infernalis, betydde trygghet. Från sin
penthousesvit hade han också en magnifik utsikt och ibland
roade han sig med att sitta på balkongkanten och vifta
med fötterna medan han studerade demonernas liv och kiv,
långt där nedanför. Hans upphöjda position hade gjort
honom bekväm och lite uttråkad. Det var därför han börjat
samla på porslin.
17