RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

överraskning och chock gav plats åt upplysning. ”Det är därför
du alltid ligger steget före, Ande! Du vet redan allt innan
vi gör det! Därför att du lyssnar ... Och vem lägger märke
till ett hembiträde?” Mormor log. ”Mycket klokt, Ande,
mycket, mycket klokt.”
”Och det är nu du ska dra din värja, antar jag?” sa Anden.
”Ehm ... ” Lucifer sneglade på Mormor, såg hennes hand
släppa på greppet kring paraplykryckan och hörde hennes
besegrade suck. Han riktade blicken mot Anden, höjde ett
par frågande ögonbryn och suckade själv. ”Värja?”
”Hennes paraply”, sa Anden. ”Kalla mig Polly. Det står
så i mitt anställningskontrakt.”
”Lucifer?” Mormor vände långsamt blicken mot Lucifer.
”Har du anställt Anden!?” Mormor kastade en snabb blick
mot Anden. ”Hur länge har du jobbat här!?”
”Lucifer anställde mig själv i förra veckan”, sa Anden och
såg på Lucifer. ”Det borde du komma ihåg, fallne. Inte undra
på att dina räkningar är skyhöga. Du har ingen koll alls på
hushållet.”
”Ande”, sa Mormor, men avbröts av ett inflikat:
”Polly.”
”Polly, eh ... ” Mormor höjde ögonbrynen. ”Polly?”
”Alla hembiträden heter Polly, det är en naturlag”, sa
Anden och log brett. ”Nå? Aha! Du undrar varför? Inte sant?
Varför finns jag just här?”
”Ja, det skulle jag också gärna vilja veta!” sa Lucifer.
”Ni och jag har gemensamma problem”, sa Anden.
”Öh?” Mormor frustade till. Det var sällan hon uttryckte
sig i dumma, enstaviga läten.
”Sätt er”, sa Anden. ”Sätt er, så ska jag förklara.”
Mormor kände sig med ens maktlös. Aldrig förr hade hon
känt sig så överkörd som nu. Men det gick inte att säga emot
det där skenet i Andens blick. Den blicken hade makt nog
att betvinga Kosmos. På det stora hela var en demon en
52