RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

”Sonny Eriksson!? Det låter som en till långhårig
otäckning!” Mormor rynkade på näsan. ”Bara raggare heter
Sonny Eriksson. Usch!”
Alla hoppade till. Palatset fann för gott att låta en kortvägg
rasa samman. Det gick en lättad suck genom konstruktionen.
”Vad är det för fel med telepati nu då?” sa Mormor och
gav Lucifuge Rofocale en uppfordrande blick. ”Nå!?”
”Det, ehm ... Det är inte modernt?”
”Modernt!?” Mormor fnös. ”Modernt!?”
”Det är Reformationen!” sa Lucifuge. ”Vi har blivit mer,
vad hettere, sekuserade!”
”Se-ku-la-ri-se-ra-de”, sa Mormor och bokstaverade
hjälpsamt. För att vidare inpränta det korrekta uttalet stötte
hon pekfingret i Lucifuges bröstkorg för varje stavelse. ”Lär
dig tala som folk, slyngel! Tänk, jag förstår inte vad det är
med ungdomen nuförtiden. På min tid, ska jag säga dig ...
Då du! Då fick vi allt lära oss att veta hut! Och lära oss
svåra ord med, för den delen. Försök att säga
Anaximanderintolerans hundratusen gånger utan att staka
dig. Med kex i munnen! Men nu, nu spelar ni bara såna där”,
Mormor sparkade på en krossad Stratocaster. ”Och så låter
ni håret växa. Och ni bär inte ens spjut! Usch!”
Alla hoppade till. Det kved i palatset när en skorstensstock
störtade samman.
”Det ska jag säga dig, unge man!” Mormor höjde ett förmanande
pekfinger. ”Här ska det bli räfst och rättarting,
sanna mina ord! Reformera mig hit och reformera mig dit!
Pyttsan, säger jag! Pyttsan! Vad är det för fel på beck? Va!?”
”Beck, eh, eh ... Jag gillar honom!”
”Vem?”
”Beck.”
”Vem är det!?”
”En art...”
”Vad har han med det här att göra!?”
44