RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

var fruktansvärd. Den gjorde henne rasande, men vreden
hade ingenstans att ta vägen. Hon orkade inte längre knyta
nävarna, köra upp ett knä i Olyckans skrev och spotta
Oförsynen i ansiktet.
Esmeralda suckade. Hon var gammal, urgammal. Utlevad.
Hon hade varit ett kärl för Fans Mormor så länge att
kroppen till sist gjort uppror. Inte ens en demon i
människohamn kunde slåss mot Tiden, den slutliga sjukdomen.
Tiden dräpte allt — till och med demoner.
Se positivt på det, sa Mormor — en svart fläck i
Esmeraldas medvetande. En gång för länge sen hade
Esmeralda släppt in henne i sitt medvetande och de två
hade blivit ett; metamorfosen mellan människa och demon
hade gått så långt att hon inte tänkt på sig själv som
Esmeralda på många hundra år. Mormors solkiga själ hade
uppfyllt allt. Den hade motat undan och krossat
Esmeraldas mänsklighet som om mänskligheten hade varit
en bångstyrig demonstrant.
Jag har fått uppleva imperiers undergång, elektriskt ljus
och automobiler, tänkte Mormor. Och Myriaders småkonflikter,
färg-TV, kylskåp två världskrig och Kalla Kriget
från början till slut. Jag slog alla med häpnad när jag
steg ut ur Dachaus dusch och sa åt vakten att det saknades
handdukar. Herman — så hette han ... Vakten.
Mormor sneglade mot ett hörn av rummet. På en stol i
limbjörk med orange tygdyna satt en halvt genomskinlig
man och tog sig en rök. Han hade godmodig uppsyn, var
klädd i söndagskostym av femtiotalssnitt och hatt — allt
nästan genomskinligt, förstås.
Herman, tänkte Mormor. Så du besöker mig. Tack ska
du ha, fast du är död.
Herman log. Han var, enligt alla kriterier, ett spöke.
Därav genomskinligheten. Lyckliga omständigheter (det vill
säga falskt pass och helt andra kläder än SS-uniformen)
hade gjort honom till ett svenskt spöke, istället för en osa-
23