RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

om världsherravälde. Ogräset hade också gjort sitt bästa för
att inta palatset; tjocka rankor av tätt sammanslingrat ogräs
täckte fasaden till det svarta palatset. Gustav Doré hade inte
kunnat teckna ett övergivet spökslott bättre än den syn som
Mormor möttes av.
”Usch!”
Palatsets väggar vibrerade av skräckens noja. Kapitälerna
på de enorma basaltpelarna som höll upp taket skalv av skam.
Stenplattorna på terrassen försökte korva ihop sig, utan att
lyckas. Det gick en våg av ängslan genom Mormors palats
när hon gav byggnaden en granskande blick.
Slamrande musik strömmade ur palatsets inre. Musiken
var malplacerad, ty i övrigt var både trädgård och byggnad
tyst och ruvande. Musiken fick Mormor att hejda sina steg
och säga:
”Usch!”
Trädgårdstomtarna hoppade till.
Mormor hatade musik. Den musik som nu strömmade ur
de öppna fönstren var väsenskild från allt annat hon hört
tidigare.
Öppna fönster? Mormor hejdade sig ett halvsteg. Öppna
fönster!?
Det hördes ett vrål och ett högt Ke-rang från palatsets inre.
För ett ögonblick mindes Mormor musikaliska brottstycken
ur ett vårdbiträdes musikmaskin och hur biträdet sett ut.
Långt hår, tänkte Mormor. Långt hår på karlar!? Jag har
då aldrig hört på maken! Hon fortsatte gå uppför den grusade
gången mot ytterdörren och försökte låta bli att titta
på sin trädgård. Och det där slamret han lyssnade på — ska
det vara musik? Fy tusan!
I det ögonblicket hördes ett högt elgitarrackord från palatsets
inre. Ljudet skar genom luften som en missil. Det följdes
en halv sekund senare av ett kakafoniskt mullrande av
trummor, en elbas med svår panikångest och en mörk röst
som vrålade ”Jesus Lever!”.
36