RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

har väntat på dig länge nog?”
Mormor suckade. Hon svarade inte.
”Svårt att släppa taget, va?”
Du blev ju överraskad av döden. Så du hann aldrig fästa
dig vid livet. Och hjärtat.
”Varför tror du jag sitter här, om det inte var för ett
hjärta som jag fäste mig? Ditt, Esme. Ditt hjärta.”
Äsch. Pjoller.
Herman log, sjönk djupare ned i stolen och knäppte
händerna på magen. Han drog ett sista bloss på cigaretten
och fimpade den mot armstödet.
Herman?
”Mmm?”
Gör det ont? Att dö ...
”Jag märkte nästan ingenting”, sa han. ”Och jag blev
ändå överkörd.”
Du vet att jag inte tycker om att göra mig illa, så jag
gruvar mig lite. Att bli bränd på bål, gång på gång — sånt
tär på en, ska du veta. Det är därför jag hänger kvar, tror
jag. Det — och så tanken på att jag äntligen får valuta för
alla skattekronor jag betalat in.
”Tja ... ”
Mormor log svagt. Så plötsligt genomfors hennes magra
kropp av en konvulsion. Maskinen pep ilsket. Linjen planade
ut.
Herman? Herman!?
Herman reste sig till hälften, men hejdade sig mitt i en
rörelse. Dörren till sjukrummet slogs upp. Inom någon
minut hade rummet fyllts av sjuksystrar och en lätt vilsen
läkare. Någon vred på en knapp, någon annan justerade
dropp, någon tredje satte en spruta i Mormor. Alla talade
å ena sidan lugnt och koncentrerat med varandra, å andra
sidan högt och hurtigt med Mormor.
Idioter! Tänkte Mormor och försökte fnysa, utan att
lyckas.
25