RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

”Det var det fräckaste!” Mormor fnös argt, sköt upp
glasdörrarna och steg in i Lucifers hem. Hon ogillade det
rent instinktivt. Som konservativ tant hade hon föga till övers
för rummet; diskreta möbler i jordfärger, strategiskt utplacerade
akvarier och futuristiska fontäner i glas och aluminium.
Det enda glädjeämnet med Lucifers entrérum var glasgolvet.
Långt under sig skymtade Mormor det urgamla maskineriet
till Infernos kärnreaktorer. Rökplymer och gyllene
eldsken dolde dem ibland, men eldskenet fick golvet att glöda
i vackra pyromanifärger.
”Lucifer!” sa Mormor. När hon inte fick något svar upprepade
hon repliken, högre. Och så tog hon ett ofrivilligt litet
skutt när Lucifers röst, i surround, ljöd i rummet:
”Kommer strax, Mormor! Åh, öh, alltså ... Välkommen
tillbaka!”
Mormor rynkade ogillande på näsan och såg sig om. Men
hon såg varken Lucifer eller hans skugga. Däremot lade hon
märke till diskreta högtalare i hörnen av rummet.
”Vad är det här för trams!?”
”Intercomteknik, en fantastisk skillnad!” sa Lucifer ur
högtalarna.
”Skillnad mot vad?” Mormor fnös. Hon hatade modern
teknik. ”Vad är det för fel glödande järn?” kunde hon säga
när någon i en diskussion om intervjuteknik förde bilbatterier
och vattenbegjutna kopparbord på tal. ”Glödande järn gör
underverk med mänskligheten! Fråga vilken inkvisitor som
helst!”
”Skillnad mot tidigare alltså!” sa Lucifer. ”Det finns en
panel vid baren. Kika på den. Jag är snart klar!”
”Klar med vad?” sa Mormor och närmade sig med avmätta
steg en hästskoformad bardisk i stål och glas.
”Varmt”, sa Lucifer. ”Varmare ... ”
”Förlåt?” Mormor svepte med blicken över hyllorna
bakom baren. Överdådet av spritdrycker var imponerande,
liksom kristallglasen och skålarna med jordnötspåsar.
48