RECEPT FÖR DOMEDAGEN - Författarhuset

Måtte jag bara hitta hem! tänkte Mormor och kände
vilsenheten gräva sig en boning inom henne. Men instinkten
svepte före henne likt en gyllene tråd. Hon kunde känna doften
av sitt hem, långt bort. Allt hon behövde göra var att
följa tråden av instinktiv stank.
Från den höga höjd hon nu befann sig på hade hon god
överblick över Inferno. Det liknade inte alls det Helvete som
Dante beskrivit så över förväntan bra. Det gamla trattformade
Helvetet med nivåer för olika synder var försvunnet.
Det hade ersatts av ett utsmetat och vidsträckt landskap som
ramades in av enorma slagghögar, vulkaniska bergskedjor och
ogenomträngliga träsk. Himlen tyngde landet med ett kvalmigt
skymningsljus som utmattats av ljusföroreningar från
Infernos städer, motorvägar och gnistrande köpcenterkomplex.
Huvudstaden Dis var Infernos nav. Dis hade behållit sina
glödande stadsmurar av järn men i övrigt moderniserats fullt
ut. Motorvägar och järnvägsspår sträckte sig från staden likt
ett spindelnät. Västvart smalt infrastrukturen samman kring
Infernos andra stad, Malebolge. De två städerna tycktes tävla
med varandra om modern fasa; Dis dominerades av enorma
skyskrapor kring det centrala Citadellet, Malebolge låg insvept
i tjock smog från gigantiska industrikomplex.
Vad ska vi med industrier till!? Tänkte Mormor. Så ångrade
hon sin tanke när hon gjorde en skarp gir, dök ned mot
norra Dis och såg ansamlingen av stridsvagnar och andra
krigsmaskiner på ett enormt öppet fält. Aha ... Det militärindustriella
komplexet. Någon måste bygga Domedagens
vapen, antar jag.
Bortom det pansarbelamrade fältet bröts marken sönder
av en djup ravin. På botten av ravinen segade sig en urgammal
beckflod fram. På andra sidan ravinen reste sig magnifika
palats av svärtat järn och polerad basalt. En bro av svart
kristall förband Dis med palatsområdet.
Området kallades De Svarta Kvarteren. Det var Platsen
34