Projektkatalog - Kriminalvården

ott under prövotiden förutsätts det att villkorligt medgiven frihet skall förverkas.
(34:4 Brottsbalken).
2. Stadgar som straffar återfallsbrottslighet med ett straff som motsvarar ett
allvarligare, dock artliknande brott, trots att det straff som utdöms vid återfall
motsvarar det som skulle utmätas för ett allvarligare brott, är straffet fortfarande
relaterat till det aktuella brottet. Återfall i dråp straffas till exempel som mord.
3. Stadgar som sanktionerar återfallsstraff som inte har någon relation till det aktuella
brottet. Till exempel ”three-strikes-and-you-are out-lagstiftning” som förekommer i
bland andra delstaten Kalifornien. Denna typ av lagstiftning innebär att den person
som tidigare dömts för ett grövre våldsbrott, allvarliga tillgreppsbrott eller för att ha
sålt narkotika till unga ska vid en tredje lagföring dömas till fängelse i 25 år eller på
livstid. Detta även om det tredje, utlösande brottet inte är ett våldsbrott.
Till slut den hypotetiska frågan (Nigel Walkers): Om vi (någon gång) förfogade över
tillräckligt reliabla prognosmetoder att förutse att någon kommer att begå ett
allvarligt brott, vore det då verkligen rimligt att inte döma henne till hårdare straff?
De ovan summerade slutsatserna tyder på att det fortfarande är så. Hårt straff är en
moraliskt dubiös åtgärd att sätta in mot brott som ännu inte begåtts. Men frågan kan
också ställas på ett annat sätt. Traditionellt straff, vars främsta syfte är att utsätta
brottslingen för straffobehag (”hard treatment”) är bara en bland många åtgärder att
försöka få bukt med farlig brottslighet. Recidivister (återfallsförbrytare) kan också bli
föremål för icke-punitiva (inte bestraffande) åtgärder som mer liknar karantän än
straff. Kostnaderna för Kriminalvården (om det nu skulle vara den myndighet som
fick i uppdrag att verkställa en sådan åtgärd) kommer säkert att öka. Men det finns
mer ekonomiska varianter att tillta – både i termer av pengar och mänskligt lidande –
även inom ramen för det nuvarande påföljdssystemet. Ett sådant alternativ är
elektronisk övervakning. Med det kan man noga följa återfallsförbrytarens göranden
utan att skapa extra kostnader för Kriminalvården. Dessutom besparas den som
utsätts för elektronisk övervakning det mänskliga lidandet som all inspärrning (även
karantän och förvar) utan tvekan innebär. Förutsättningen för en sådan utveckling är
dock att den gällande trenden mot tilltagande repression inom rättssystemet öppet
och grundligt ifrågasätts. Kriminalpolitiska åtgärder innebär att vissa människor
berövas sina grundläggande rättigheter på grund av att de begått ett brott. Sådana
beslut borde därför enbart baseras på evidens och beprövad erfarenhet. Men om det
någon gång gick att (tillräckligt träffsäkert) förutse allvarlig kriminalitet, borde man
bemöta den med åtgärder där straffobehaget så mycket som möjligt reduceras och
den drabbade personen så långt som möjligt får fortsätta sitt liv i frihet. Man får trots
allt inte glömma att det så kallade ”strafftillägget” för återfall egentligen inte är något
straff alls i ordets rätta bemärkelse.
33