View/Open - MUEP - Malmö högskola

”- DET ÄR INTE VI SOM ÄR 

PROBLEMET, DET ÄR NI.” 

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING AV TRE 

UNGDOMSORGANISATIONER I SVENSKA 

FÖRORTER 

LINA ANDERSSON 

SOFIE JOELSSON 

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 

15 hp Hälsa och samhälle 

Socionomprogrammet 205 06 Malmö 

Maj 2013

”- DET ÄR INTE VI SOM ÄR 

PROBLEMET, DET ÄR NI” 

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING AV TRE 

UNGDOMSORGANISATIONER I SVENSKA 

FÖRORTER 



Andersson, L & Joelsson, S. ”-Det är inte vi som är problemet, det är NI”. En 

kvalitativ undersökning av tre ungdomsorganisationer i svenska förorter. 

Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten 

för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2013. 

Målet med studien var att låta tre autonoma ungdomsorganisationer (Megafonen, 

Pantrarna samt Rörelsen Gatans Röst och Ansikte) komma till tals angående sina 

verksamheter. Organisationerna är etablerade i svenska förorter och arbetar för att 

höja förortens status och att engagera ungdomar i det som påverkar deras liv och 

närområde. Frågeställningarna löd: Hur kan organisationernas verksamhet och 

dess mål beskrivas? På vilket sätt kan organisationernas verksamhet tolkas som 

socialt arbete? Genom intervjuer med de aktuella organisationerna samt 

dokumentanalys av nyhetsartiklar och hemsidematerial som organisationerna 

medverkat i eller själva producerat ville vi ta del av och framföra 

organisationernas egna röster. Genom teorin om empowerment samt begreppet 

claims-making fördjupades förståelsen för och förklaringen till organisationernas 

arbete och de sociala problem organisationerna framhåller. Organisationerna har 

en tydlig social och politisk agenda och betonar samhällets strukturer som orsak 

till många förortsbors livssituation. De arbetar med egenformulerade sociala 

problembilder som de vill aktualisera i samhällsdebatten. De vill öka 

medborgarnas rättigheter och demokratiska inflytande och framförallt öka och 

kanalisera ungdomarna i förorternas engagemang samt ge dem kunskap och 

verktyg till att organisera sig. 

Nyckelord: autonoma ungdomsorganisationer, förort, Megafonen, mobilisering, 

Pantrarna, RGRA, socialt och politiskt arbete.

”IT’S NOT WE WHO ARE THE 

PROBLEM, IT’S YOU.” 

A QUALITATIVE STUDY OF THREE YOUTH 

ORGANIZATIONS IN SWEDISH SUBURBS. 



Andersson, L & Joelsson, S. ”It’s not we who are the problem, it’s YOU.” A 

qualitative study of three youth organizations in Swedish suburbs. Degree project 

in social work 15 credits. Malmö University: Faculty of health and society, 

Department of social work, 2013. 

The aim of the study was to let three autonomous youth organizations 

(Megafonen, Pantrarna and Rörelsen Gatans Röst och Ansikte) getting to talk 

regarding their activities. The organizations are established in Swedish suburbs 

and are working to raise suburban status and for involving young people in the 

issues that affect their lives and neighbourhoods. The question formulation was: 

How can the activity and the goals for the organizations be described? How can 

the activities of the organizations be interpreted as social work? Through 

interviews with the organizations, and document analysis of the content of news 

articles and website that the organizations had been involved in, or produced, we 

wanted to take part in and present the organizations´ own voices. Through the 

theory of empowerment and the concept of claims-making, the understanding of 

the explanation of the organizations´ work and the social problems the 

organizations points out got deepened. The organizations have a clear social and 

political agenda, and stress the understanding of the structure of society as the 

cause of the suburban residents´ life situation. They work with, by them, 

formulated set of social problems they want to update in the public debate. They 

want to increase the rights of the citizens and the democratic influence and above 

all increase and channel the engagement of the youth in the suburbs, and give 

them the knowledge and tools to organize. 

Keywords: autonomous youth organizations, Megafonen, mobilization, Pantrarna, 

RGRA, social and political work, suburb.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

1. INLEDNING ............................................................................................................. 1 

1.1 PROBLEMFORMULERING ................................................................................................. 2 

1.2 SYFTE .......................................................................................................................... 2 

1.3 FRÅGESTÄLLNINGAR ....................................................................................................... 2 

1.4 BEGREPPSDEFINITION ..................................................................................................... 2 

1.4.1 Organisation ...................................................................................................... 2 

1.4.2 Organisering ...................................................................................................... 3 

1.4.3 Social rörelse ...................................................................................................... 3 

1.4.4 Socialt arbete ..................................................................................................... 3 

2. LITTERATURGENOMGÅNG ...................................................................................... 4 

2.1 TILLVÄGAGÅNGSÄTT I LITTERATURSÖKNING ........................................................................ 4 

2.2 SAMHÄLLSPOLITISK BAKGRUND ........................................................................................ 5 

2.2.1 Upplopp i Paris................................................................................................... 5 

2.2.2 Upplopp i Sverige ............................................................................................... 6 

2.3 TIDIGARE FORSKNING ..................................................................................................... 7 

2.3.1 Olika former av organisering ............................................................................. 8 

2.3.2 Ungas organisering ........................................................................................... 9 

2.3.3 Myndigheters påverkan ................................................................................... 10 

2.3.4 Makt i ungdomsgrupper .................................................................................. 11 

2.3.5 Identitet ........................................................................................................... 12 

3. TEORI ................................................................................................................... 12 

3.1 EMPOWERMENT.......................................................................................................... 12 

3.2 CLAIMS-MAKING ......................................................................................................... 15 

4. METOD ................................................................................................................ 16 

4.1 METODVAL ................................................................................................................. 16 

4.1.1 Intervju ............................................................................................................ 17 

4.1.2 Dokumentanalys .............................................................................................. 17 

4.1.3 Analys av film .................................................................................................. 18 

4.2 GENOMFÖRANDE ........................................................................................................ 18 

4.2.1 Genomförande av intervjuer ........................................................................... 18 

4.2.2 Genomförande av dokumentanalys ................................................................ 19 

4.2.3 Genomförande av analys av film ..................................................................... 20 

4.3 URVAL ....................................................................................................................... 20 

4.4 METODDISKUSSION ..................................................................................................... 21 

4.5 ETISKA ÖVERVÄGANDEN ............................................................................................... 21 

4.6 FÖRFÖRSTÅELSE .......................................................................................................... 22 

5. RESULTAT ............................................................................................................ 22 

5.1 ORGANISATIONERNA .................................................................................................... 22 

5.1.1 Megafonen ...................................................................................................... 22 

5.1.2 Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA) ....................................................... 22 

5.1.3 Pantrarna (för upprustning av förorten) ......................................................... 23 

5.2 ORGANISATIONERNAS FOKUS ......................................................................................... 23 

5.2.1 Förort, platsanknytning och upprustning ........................................................ 23 

5.2.2 Myndigheter, politik och påverkan .................................................................. 24 

5.2.3 Rasism och klass .............................................................................................. 26 

5.2.4 Social rättvisa .................................................................................................. 27 

5.2.5 Medbestämmande, delaktighet och demokrati .............................................. 27 

5.2.6 Vikten av att organisera sig ............................................................................. 28

5.2.7 Makt och kunskap ........................................................................................... 29 

5.2.8 Identifikation och utanförskap ........................................................................ 30 

5.2.9 Media ............................................................................................................... 31 

5.2.10 Kritik mot polisen ........................................................................................... 32 

5.3 ORGANISATIONERNAS METODER .................................................................................... 32 

5.3.1 Kunskap och ungas medbestämmande ........................................................... 33 

5.3.2 Kultur och fritid ................................................................................................ 34 

5.3.3 Mobilisering (och påverka politiken) ............................................................... 35 

5.3.4 Samverkan med liknande organisationer och föreningar ............................... 36 

5.4 SOCIALT ARBETE .......................................................................................................... 36 

5.4.1 Socialt arbete och politik ................................................................................. 36 

5.4.2 Skapa samhörighet och engagemang ............................................................. 38 

6. ANALYS ................................................................................................................ 39 

7. SLUTDISKUSSION.................................................................................................. 44 

REFERENSER ............................................................................................................ 46 

BILAGOR ...................................................................................................................... 

BILAGA 1 ARBETSFÖRDELNING................................................................................................. 

BILAGA 2 INTERVJUGUIDE ....................................................................................................... 

BILAGA 3 SAMANSTÄLLNING AV EXEMPEL PÅ ANALYSERADE DOKUMENT .........................................

1. INLEDNING 

Ove Sernhede, professor i socialt arbete, har i facktidskriften Socionomen (2012), 

skrivit artikeln ”Segregation, ungdom och social sammanhållning”. Artikeln rör 

ungdomars organisering i rörelser som styrs av ungdomarna själva, deras intressen 

av att verka för kunskapshöjning bland andra unga och för att förändra i sina egna 

områden. Artikeln fångade vårt intresse och gav oss uppslag till att fördjupa och 

utveckla det ämne Sernhede presenterade. De organisationer som presenterades i 

artikeln var Pantrarna, som finns representerade i förorter till Göteborg och i 

Lindängen i Malmö, Megafonen som finns i flera förorter till Stockholm och 

Rörelsen Gatans Röst och Ansikte 1 som arbetar med fokus på Rosengård, Fosie 

och Södra innerstaden i Malmö. 

Vårt intresse av att utforska denna typ av organisering grundade sig i en 

uppfattning om att organisationernas arbetsmetoder skiljer sig mot hur andra 

organisationer är uppbyggda och arbetar med och gentemot ungdomar. Vi visste 

sedan tidigare att det rör sig om autonoma (fristående och oberoende) rörelser, 

utan huvudman eller sponsorer som styr eller påverkar. Organisationerna har inte 

heller en ”vuxen översyn”, och styrs inte utifrån ett ”expertbaserat” tyckande om 

vad som är bäst för de engagerade ungdomarna, som många andra 

ungdomsaktiviteter har. Det handlar om organisationer där politik, 

sammanhållning och en stark vilja att förändra är i fokus. De som är engagerade i 

organisationerna vill bli tagna på allvar och ha möjlighet att påverka sitt 

närområde och förbättra förutsättningarna för andra unga. 

Sernhede förklarar i sin artikel att mönster av ungdomlig social oro har präglat 

både Europa och Sverige under ett flertal år, och menar själv att de organisationer 

han presenterar är exempel på positiva tendenser som följer denna sociala oro 

(Sernhede, 2012). Tidigare har samhällskritik från förorter ofta innefattat våld, 

och varit enkla för makthavare att bortse från, genom att förklara det som 

besinningslösa och onödiga upplopp. De organisationer Sernhede presenterar 

arbetar med andra metoder och är inte lika lätta att negligera. 

Vi tilltalas och känner med ämnet och anser att denna typ av organisering är 

intresseväckande och viktig. Det är av stor vikt att ungdomar i allmänhet blir 

tagna på allvar, och ungdomar som organiserar sig kring olika frågor måste 

lyssnas på. Organisationerna uttrycker tydliga målbilder och jobbar hårt för att nå 

dem, och vi tror att deras arbete säger något om samhällsklimatet idag, och att det 

är viktigt att fånga upp. Att barn och unga ska lyssnas på är ett viktigt inslag i 

socialtjänstlagen, och flera av de organisationerna som vi är intresserade av visar 

tydligt vad de tycker skulle kunna förändra deras situation till det bättre. Några av 

dem har en relativt hårdför argumentationsteknik och har inget emot att vara 

obekväma. En av uppsatsförfattarna fick genom sin praktiktid kunskap om det 

finns en viss osäkerhet gentemot en av organisationerna på myndigheten hon 

befann sig på, då organisationen beskrevs som ungdomar som uppmanar till 

upplopp i förorterna, men också som innehavare av ett brinnande engagemang 

som vissa av tjänstemännen smålog lite åt. Vi tror att det är organisationer som 

dessa som måste uppmärksammas och lyssnas på, då deras röster annars sällan 

blir hörda. Vi tror vidare att denna form av organisering är ”rätt väg att gå”, att det 

1 Rörelsen Gatans Röst och Ansikte förkortas i fortsättningen RGRA 

1

fungerar och är ett sätt att få till en förändring av samhället och får individer att 

växa. 

För beskrivning av hur vi delat upp ansvaret för uppsatsen mellan oss, se bilaga 1. 

1.1 Problemformulering 

Under 2008 och 2009 var det inte ovanligt med sammandrabbningar mellan polis 

och ungdomar i bland annat Rosengård i Malmö och Tensta i Stockholm. Det 

rörde sig om bilbränder, stenkastning och våld. Oroligheterna spred sig sedan 

vidare till andra förorter, både i Stockholm och Göteborg och Sernhede menar att 

det fortfarande inte finns några långvariga lösningar på det som kravallerna i 

grunden handlar om; invånarnas vilja att med konstruktivt socialt arbete förändra 

sin stadsdel (Sernhede, 2012). 

Medias rapportering kring det som skedde fokuserade främst på faktorer som 

arbetslöshet och segregation, och de faktiska siffrorna på hur situationerna för 

många unga i de aktuella förorterna ser ut är också nedslående. Barnfattigdom, låg 

utbildningsnivå, trångboddhet och högt bidragsberoende är vanligt. Men 

stenkastningen är inte bara ett uttryck för frustration, det är också ett sätt att få 

uppmärksamhet. Ett sätt att få omvärlden att rikta blicken mot de områden som 

annars inte uppmärksammas. För samtidigt som alla ovan nämnda faktorer 

samspelar och gör utsikterna dystra för många unga, växer också en social 

mobilisering bland unga vuxna i dessa områden (Sernhede, 2012). Några exempel 

på hur denna mobilisering ser ut och varför mobiliseringen behövs är något 

uppsatsen ska belysa. 

De tre valda organisationernas mål liknar i flera avseenden ”klassiskt” socialt 

arbete, med den stora skillnaden att det är ungdomar och unga vuxna som själva 

gör arbetet, utan större inblandning av socialtjänst eller andra myndigheter. Det 

sociala arbetet blandas också med en stor del politik. Organisationerna vill se en 

förändring av förorten men använda andra metoder än bilbränning och 

stenkastning. 

1.2 Syfte 

Uppsatsens syfte är att belysa tre ungdomsorganisationer som arbetar för 

upprustning av sin närmiljö och för bättre förutsättningar för barn och unga som 

bor i förortsområden. 

1.3 Frågeställningar 

- Hur kan organisationernas verksamhet och dess mål beskrivas? 

- På vilket sätt kan organisationernas verksamhet tolkas som socialt arbete? 

1.4 Begreppsdefinition 

Nedan diskuteras och förtydligas några av uppsatsens centrala begrepp. 

1.4.1 Organisation 

För att definiera den typ av organisation vi valt att studera har vi använt oss av 

Britannicas begreppsförklaring på engelska, då vi anser att den bäst beskriver 

fenomenet. 

2

”[…]nongovernmental organization (NGO), voluntary group of individuals or 

organizations, usually not affiliated with any government, that is formed to 

provide services or to advocate a public policy. Although some NGOs are forprofit 

corporations, the vast majority are nonprofit organizations […] By most 

definitions, political parties and criminal or violent guerrilla organizations are not 

considered NGOs. The issues addressed by NGOs run the gamut of human 

concerns […] and the scope of their activities may be local, national, or 

international. Some NGOs fulfill quasi-governmental functions for ethnic groups 

that lack a state of their own. NGOs may be financed by private donations, 

international organizations, governments, or a combination of these.” (Karns, 

2013) 

1.4.2 Organisering 

När vi i uppsatsen skriver om organisering, syftar vi på företeelsen att flera 

personer med en gemensam agenda går ihop för att tillsammans bilda en starkare 

grupp som kan utöva påtryckningar mot gemensamma meningsmotståndare. De 

organisationer vi undersökt påtalar ofta vikten av att ”organisera sig”, vilket då 

innebär att gå samman kring en eller flera specifika frågor. 

1.4.3 Social rörelse 

För att i texten särskilja begreppet social rörelse (ibland bara rörelse) från 

organisering har vi använt oss av Nationalencyklopedins definition av vad en 

social rörelse är för något. 

”[…] organiserad kollektiv handling i syfte att förändra eller bevara ett 

samhälleligt tillstånd utan att använda traditionella politiska metoder (som att 

forma eller gå in i ett politiskt parti). Sociala rörelser har därmed ofta politiska mål 

och strävar efter att påverka politiska processer och beslut men utnyttjar inte de 

etablerade kanalerna[…] Sociala rörelser kan också ha målsättningen att bekämpa 

förändringar som anses hotfulla; då kallas de motståndsrörelser. Begreppet social 

rörelse täcker således ett mycket brett spektrum av kollektivt beteende.” (Brante, 

2013) 

En organisation kan alltså blivit till genom organisering, och tillhöra en social 

rörelse. Som exempel har organisationen Megafonen blivit till genom ungdomars 

organisering, och själva menar de att de är en del av förortsrörelsen som är på 

framväxt i Sverige. 

1.4.4 Socialt arbete 

I hela arbetet har vi utgått från International Association of Schools of Social 

Works (IASSW) definition av socialt arbete. Deras definition är en internationell 

godtagen definition och används i många länder dock öppen för vissa tillägg för 

att passa landets sociala arbete. Nedan följer vår översättning; 

”Professionerna inom det sociala arbetet ska underlätta social förändring och 

utveckling, social sammanhållning, och empowerment samt frigörelse av 

människor. Principer om social rättvisa, mänskliga rättigheter, kollektivt ansvar 

och respekt för olikheter är centralt för socialt arbete. Detta underbyggs av teorier 

om socialt arbete […] och genom socialt arbete engageras människor och 

strukturer för att hantera livets utmaningar och öka välbefinnandet.” (IASSW, 

2004) 

Tilläggas definitionen bör att socialt arbete är en profession som innebär både 

yrkeskompetens och ämneskompetens och utförs av professionella. Enligt 

Akademikerförbundet SSR är, för en yrkesverksam inom socialt arbete, målet att 

åstadkomma positiv förändring i enskilda personers liv. Man arbetar med ett 

helhetsperspektiv och tar hänsyn till hela livssituationer. Det krävs därför att man 

3

som yrkesverksam har kunskap både om hur människan, omgivande miljöer och 

samhället fungerar (Akademikerförbundet SSR 1, 2011). Många som arbetar med 

socialt arbete är till exempel socialsekreterare inom kommunen, skolkuratorer 

eller biståndshandläggare inom äldreomsorgen, men finns även representerade 

inom olika former av frivilligorganisationer. ”Merparten av det sociala arbetet 

sker inom offentlig sektor. Men ett betydande socialt arbete bedrivs dessutom av 

professionella inom frivilligorganisationer[…]” (Akademikerförbundet SSR 2, 

2011, s. 4). 

2. LITTERATURGENOMGÅNG 

Organisationer som Pantrarna, Megafonen och RGRA är en relativ ny form av 

engagemang i Sverige. Organisationer som arbetar med politiska och sociala 

frågor förekommer överallt, men på flera punkter utskiljer sig ovan nämnda 

organisationer. Organisationerna arbetar mycket tydligt med sociala aktiviteter 

samtidigt som de jobbar för en upprustning av sina närområden på olika sätt. De 

är dessutom grundade av och för ungdomar i det egna området. Organisationerna 

är inte nöjda med hur situationen i förorter runt om i Sverige ser ut. Missnöje med 

hur boende i förorter behandlas har uppmärksammats tidigare, då ofta i form av 

upplopp och våld gentemot polis. Liksom för de organisationer som ska belysas 

har dessa upplopp ofta haft en grund i vad som går att tolkas som att individer vill 

förändra och förbättra sin livssituation. Frustration kring att inte bli lyssnad på och 

aggression mot makthavare har varit triggande. De organisationer som ska belysas 

i uppsatsen tar dock avstånd från metoder som har med våld att göra (men de 

fördömer det oftast inte). En kortare genomgång av vad som har hänt i 

förortsupploppen tidigare behövs för att ge organisationernas arbete en bakgrund. 

De uppmärksammade och i vissa fall våldsamma händelser som ägde rum i flera 

olika förortsområden i Sverige med start 2008 kommer kortfattat redovisas. Det 

har inte gjorts någon omfattande forskning på händelserna, möjligen för att de 

ligger nära i tid, men liknande händelse som ägt rum i andra delar av Europa är 

mer forskade på. En bakgrundsförståelse som är kopplat till just dessa händelser i 

förorter runtom i Europa och Sverige behövs för att få en djupare förståelse till 

den förortsrörelse som just nu tar form i delar av Sverige. 

Kapitlet inleds med en genomgång av hur litteratursökningen genomfördes, sedan 

presenteras en samhällspolitisk bakgrund och sist en genomgång av tidigare 

forskning på ämnet ungdomar och organisering. 

2.1 Tillvägagångsätt i litteratursökning 

Utifrån en tankekarta som skapades med nyckelord knutna till vårt ämnesval 

påbörjades litteratursökningen. De mest relevanta orden för sökning var 

”ungdomsorganisationer”, ”ungdomsorganisationer + socialt arbete”, 

“ungdomars organisering” samt” youth, organisation, autonomous” vilka också 

gav användbara träffar. En litteratursökning gjordes via Summon på Malmö 

högskolas biblioteks hemsida, men också genom ProQuest samt Google Schoolar. 

Genom de träffar litteratursökningen gav och som hämtades hem hade vissa 

material ingen relevans för oss men hade i sig intressanta referenser som 

noterades och undersöktes. Vi gick också igenom referenslistan från den artikel 

4

som var upphovet till vårt val av ämne och vi genomförde samma procedur i de 

böcker och rapporter vi fått fram därifrån för att inte missa relevant information. 

Genom att söka på de valda organisationernas namn kunde vi upptäcka att enbart 

tidningsartiklar tog upp något om två (Megafonen och Pantrarna) av våra tre 

organisationer och således hade ingen, vad vi kunde hitta, tidigare större forskning 

gjorts kring våra valda organisationer och inriktning. 

Den organisering och typ av organisation som vi ville undersöka var föga 

beskrivet i tidigare svensk forskning och i en svensk kontext. Det vi kunde hitta 

inom området var rapporten Det är inte stenarna som gör ont: Röster från 

Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande av P-O Hallin mfl som 

beskriver upploppen i Rosengård 2008-2009 samt forskning av Ove Sernhede och 

Philip Lalander som beskriver ungdomars situation i svenska förorter, dock med 

ett lite annat fokus än vårt. Engelskspråkig litteratur och forskning fanns som 

underlag för att förklara bakgrunden till denna typ av organisationers tillblivelse 

då händelser i europeiska städer och som i vårt valda exempel, förorter till Paris, i 

sin tur kunde jämföras med en svensk kontext enligt forskare som t.ex Sernhede. 

Därav de valda rubrikerna: Samhällspolitisk bakgrund, Upplopp i Paris samt 

Upplopp i Sverige. Med hjälp av litteraturen syntes samband mellan liknande 

händelser i flera förorter i Sverige som i sin tur delvis kunde kopplas till 

organisationernas födelse i dessa (eller liknande) områden. Rubriken Polisen som 

symbol var ett gemensamt tema både i forskningen från Europa och den från 

Sverige. Rubrikerna Olika former av organisering samt Ungas organisering visar 

hur unga organiserat sig, på vilka sätt unga har organiserat sig historiskt och hur 

unga vanligen organiserar sig idag. Rubriken Myndigheters påverkan förklarar hur 

myndigheter har stor inverkan på hur en ort ses på och upplevs av sina invånare 

och av andra utifrån. Rubriken Makt i ungdomsgrupper samt Identitet beskriver 

vikten av grupptillhörighet och vad det gör med makt och identitet för den unge 

individen. 

2.2 Samhällspolitisk bakgrund 

Både i Sverige och i andra europeiska länder har det de senaste åren förekommit 

kravaller, ofta startade av ungdomar i förortsområden, en grupp som på många 

sätt saknar en röst i samhällsdebatten. I media framställs upploppen ofta som 

besinningslösa och utan mening, medan många av dem som bor i områdena själva 

menar att de förstår varför det händer, att det finns en frustration och 

bakomliggande orsaker som gör att dåden många gånger går att förklara politiskt. 

För att kunna sätta sig in i vilka politiska frågor det rör sig om, och hur det kan 

kopplas till de organisationer som denna uppsats behandlar, följer en kort 

genomgång av några av händelserna. 

2.2.1 Upplopp i Paris 

I förorterna till Paris spred sig en våg av kravaller under hösten 2005. Dessa 

kravaller var på intet sätt de första i sitt slag, tvärtom har franska förstäder lite av 

en tradition när det gäller denna typ av ungdomsuppror, skriver Torun Börtz i 

Betongen brinner (2007). Det som varit gemensamt i flera av dessa franska uppror 

har varit att de skett som en solidaritetshandling för en ung person som blivit 

dödad av polisen. Samma scenario var starten till upploppen även 2005, men när 

upploppen spred sig till fler och fler förstäder, var motivet till kravallerna i de 

olika kvarteren av varierande sort, i vissa fall handlade det mest om ett 

välkommet, spännande avbrott i en annars mycket monoton vardag (Börtz, 2007). 

5

Börtz menar att det är vanligt att upplopp i franska förstäder blossar upp snabbt 

och lika fort falnar, eftersom anledningarna till upploppen ofta är lokalt 

förankrade och därför bara berör ett avgränsat antal människor. Det som var 

annorlunda 2005 var att när våldsamheterna lagt sig där de först startade, hade de 

hunnit ”sprida sig” till andra förorter. Anledningarna till spridningen anses vara 

flera, som ett allmänt ogillande av dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy eller 

medias rapportering som hetsade till fler dåd. Börtz förklarar att de aktuella 

områdena, som upploppen spred sig till, länge varit under myndigheters och 

polisens bevakning då det var ”[…] områden där man roar sig med att i olika 

former provocera myndigheterna, att ifrågasätta den sociala ordningen och 

samhället i stort.” (a.a, s. 36). Börtz förklarar att det råder delade meningar kring 

om upploppen ska kallas för en revolt eller inte. Dels fanns inga klart uttalade 

mål, det låg ingen tydlig organisering bakom och det bildades heller ingen 

organisation efteråt. Man kan också, enligt Börtz, utläsa en hel del 

”förstörelselusta” och ”tonårsleda” i aktionerna. Sådana faktorer gör det lätt att 

avfärda det hela som dåd av ligister eller enstaka bråkmakare, vilket Börtz dock 

menar är att förenkla hela förloppet. Handlingarna föddes inte ur intet, de har en 

historia och en mening. I upploppen finns frustration och hat gentemot dem som 

ansågs bära skulden till de boende i förorternas situation. Att förstöra på 

hemmaplan menar Börtz sänder ut signaler om gruppens existens och att ”det är 

här problemen har uppstått”. Upploppen i Frankrike är alltså möjliga att tolka som 

en revolt med ett budskap. Trots en bild av att kaos rådde var upploppen på många 

håll uppstyrda, och en vilja att uttrycka något rådde (Börtz, 2007). 

2.2.2 Upplopp i Sverige 

Under några dagar i december 2008 stod Rosengård och det som skedde där i 

fokus av medias rapportering. Bränder startades, stenar och ägg kastades mot 

poliser och räddningstjänst, och området beskrevs som drabbat av ett ”våldsamt 

upplopp” (Sydsvenska Dagbladet, 2008) vilket enligt medias utsago startas som 

en reaktion mot att en moské stängdes i området (Hallin mfl, 2010). Upploppen 

fortsatte 2009, och några veckor senare var situationen densamma i Tensta i 

Stockholm. Ytterligare senare vändes blickarna mot kravaller i Biskopsgården, 

Tynnered, Angered och Backa i Göteborg (Sernhede, 2012). Paralleller till det 

som några år tidigare skedde i andra europeiska förstäder går att dra, då 

grogrunden (som klassklyftor och missnöje från invånarna i flera olika frågor) i 

flera avseenden är desamma. Även om medias rapportering kan beskrivas som 

överdriven och onyanserad och många skulle kanske mena att den gav en negativ 

bild av Rosengård (och de andra förorterna), går det också att förstå den intensiva 

rapporteringen som ett kvitto på att ungdomarna lyckades. Hallin mfl. (2010) 

menar nämligen att de kravaller som uppstod i Paris 2005 till viss del kan 

förklaras som en markering från invånarna, en röst från de som aldrig annars hörs. 

På samma sätt kan man se det som hände i Rosengård 2008, ”[…]kravallerna 

uppstod för att se om kanalerna fungerade – hörs vi?” (Hallin mfl. 2010, s. 223). 

Hallin mfl. menar dock att andra sidan av mediauppmärksamheten blir att det inte 

är de ungas röster som till syvende och sist blir de som hörs i rapporteringen, utan 

det blir polisen som får agera tolk åt vad händelserna bottnar i. ”Det är en 

offentlighetens diskurs som presenteras, men där finns bara ett perspektiv 

redovisat och de visar inte heller bakgrund och kontext.” (a.a s. 216). Blickarna 

från resten av Sverige vändes mot det aktuella området, men några röster därifrån 

blev sällan, eller aldrig lyssnade på. Om en av anledningarna till de startade 

kravallerna skulle vara att göra röster hörda fungerade det således inte hela vägen. 

6

Oroligheterna i Rosengård har en mångårig bakgrund, enligt Hallin mfl. (2010). 

Boende i området beskrev efter kravallerna, sina livsvillkor som innefattade 

arbetslöshet, fattigdom, trångboddhet och dåliga skolresultat. Dessutom upplevde 

många unga en sysslolöshet och tristess, trots ett rikt utbud på aktiviteter i 

området. Insatserna nådde inte fullt ut till ungdomarna, och inte heller skolan hade 

förmåga att kommunicera tillfredställande med föräldrar och barn. Hallin mfl. 

(2010) beskriver hur en utbredd misstro mot myndigheter och känslor av 

hopplöshet inför framtiden fanns etablerade i området, samtidigt som invånarna 

upplevde att området exploaterades i media, marginaliserades politiskt och 

makten över området sedan länge flyttats från invånarnas händer. De här 

faktorerna har ju inte så mycket med polisen att göra, utan snarare om strukturer i 

samhället, men genom att (till exempel) kasta sten på polis och sätta eld på 

soprum visar invånare att de inte accepterar de levnadsvillkor som någon annan 

har bestämt åt dem och som de är utlämnade till, bara genom att de råkar bo där 

de bor. Hallin mfl. (2010) menar också att polisen delar uppfattningen om att 

problematiken i bakgrunden till våldshandlingarna finns på en samhällelig nivå, 

men att förbättrade relationer mellan ungdomarna och polisen skulle ”[…] mildra 

de våldsamma uttrycken” (a.a. s. 216). I polisens tolkningsram för analysen av det 

som hände i december 2008 ser de ökad gängbildning i fattiga och socialt utsatta 

områden som en del i händelseförloppet. Att se gängbildning som en konsekvens 

av social utsatthet är polisen inte ensamma om, men hur man ska få bukt på 

problematiken råder det delade meningar om. 

Polisen som symbol. Polisens agerande och ungdomars inställning till polisen är 

ett återkommande tema i förklaringsmodeller till varför kravaller, både i Sverige 

och andra länder, uppkommer. I rapporter kring det som hände i Rosengård 2008- 

2009 har man kommit fram till att det är mycket vanligt att de ungdomar som av 

olika anledningar kommit i kontakt med polisen känt sig illa behandlade (a.a). 

Liknande förklaringsmodeller finns till exempel till det som tidigare beskrivits 

hänt i Paris (Börtz, 2007). 

Ilska mot polisen, utanförskap, strukturell särbehandling, tristess och så vidare, är 

några av de olika förklaringsmodeller som finns till varför unga i förortsområden 

upprepade gånger startar kravaller. Som tidigare nämnt var även Backa i Göteborg 

plats för upplopp 2009, och Sernhede (2012) menar att flera av dem som var en 

del av de upploppen mycket tydligt skrivit ner varför de kastade sten på polisen, 

vad de var missnöjda med och hur de upplevde att de blev behandlade av polisen 

och övriga samhället. De var högst medvetna om att stenarna mot polisen inte 

skulle göra någon konkret skillnad, men de skulle tvinga makthavare att titta åt 

deras håll (Sernhede, 2012). Hallin mfl. (2010) menar att det gäller att se 

händelserna i sitt konkreta sammanhang och kontext. 

”Konkreta situationer där bränder och stenkastning förekommer kan ses som 

situationella meningssammanhang därför att det utgår från en situation sett som en 

specifik händelseutveckling i tid och rum, och hur man i denna motiverar sina 

handlingar.[…] Men ungdomarna sätter också in sina handlingar i ett bredare 

samhällsperspektiv och tar upp aspekter som mer handlar om plats, livssituation 

och levnadsvillkor, och som mer berör det systemiska fältet.[…] Det har mer att 

göra med de sociala, ekonomiska och politiska villkor de lever under sett i en 

bredare samhällskontext.” (Hallin mfl. 2010, s. 220). 

2.3 Tidigare forskning 

Nedan presenteras tidigare forskning om hur en autonom rörelse kan se ut och 

utvecklas, med danska BZ-rörelsen som exempel. Vidare presenteras forskning 

7

om ungas organisering i Sverige och hur myndigheter kan påverka människor i 

förortsområden. Avslutningsvis presenteras forskning om hur makt och identitet 

fungerar i ungdomsgrupper som lever i svenska förorter idag, då dessa teman är 

återkommande i forskning som berör ungdomars politiska aktivitet. 

2.3.1 Olika former av organisering 

Hallin mfl. (2010) förklarar att många menade att de franska kravallerna var 

politiska, och betraktade dem som en motståndshandling. Detta förkastas av 

sociologen Slavoj Žižek presenterad av Hallin mfl (2010), som menar att de 

franska kravallerna istället ska tolkas som ett krav på erkännande. Han menar att 

det är synliggörandet som är det viktiga i kravallerna, att kunna kräva att bli 

behandlade som andra franska medborgare, inte kräva några särskilda rättigheter 

baserade på klass eller etnicitet. Hallin mfl. (2010) förklarar via Žižek att 

ungdomarna inte var intresserade av att starta någon organisation, eller att hitta 

lösningar på problem - de ville bli uppmärksammade. ”Frågan om erkännande, 

erkännandeordningar och respekt blir då centralt för handlingarna” (a.a, s. 224). 

Denna problematik blir allt vanligare i ett samhälle, där många grupper får allt 

svårare att nå ut och synas. Marginalisering, genom bostadsområden och 

representation i till exempel politik och media, gör att fler grupper upplever större 

svårigheter att bli accepterade av majoritetssamhället (a.a). En fredlig 

manifestation gör ingenting åt den situationen, och kanske heller inte en våldsam, 

men då riktas i alla fall uppmärksamheten åt ens håll. 

Ett exempel på en (till en början) tydlig, lyckad autonom organisering återfinns i 

Danmarks historia. Flemming Mikkelsen och Rene Karpantschof (2001) beskriver 

hur ungdomar organiserade sig i Köpenhamn från 1981 och fram till 1990-talet i 

autonoma vänsterrörelser och framförallt i BZ-rörelsen. BZ är en dansk fonetisk 

förkortning (Mikkelsen & Karpantschof, 2001) av besæt (Hjortdal & Lindqvist, 

2007) som ungefär betyder att besätta på svenska. Innebörden av förkortningen 

BZ är squatting (ockuperande av hus) vilket rörelsen utförde. Ockupering av hus i 

centrala Köpenhamn var den aktionsform ungdomarna i BZ-rörelsen uttryckte sig 

genom, till en början för att protestera mot bostadsmarknaden i Köpenhamn. 

Vissa av de ockuperade husen blev permanent boende för BZ-rörelsen där de 

levde och byggde upp mötesplatser i närområdet. Det var de platser rörelsen 

utgick ifrån vid organisering av aktioner och det var här som en stark gemenskap 

växte fram. De två utgångspunkterna, platsen och interaktionen, var grunden till 

den lyckosamma framväxten av BZ-rörelsen enligt Mikkelsen och Karpantschof. 

De som drogs till rörelsen var till stor del unga med socialistiska ideologier, som 

ville självorganisera sig och som trodde på direkt aktion och squatting. BZrörelsen 

var inte en enfråge-rörelse. Målen för rörelsen var att; 

”[…] to defend and enchance the space for social autonomy against ecological 

catastrophes, state intervention, consumer and mass media manipulation – i.e. the 

expansion of the civil society at the expense of state and market (Mikkelsen & 

Karpantschof, s. 611, 2001). 

Enligt Mikkelsen och Karpantschof blev BZ-rörelsen aldrig institutionaliserad 

som många andra sociala rörelser. BZ-rörelsen hölls levande genom att 

engagemanget och gemenskapen som fanns i gruppen i kombination med att 

rörelsen aldrig finansierades utifrån. Uppbyggnaden gjordes utefter strukturen 

”[…]gemensam identifikation av problem, närhet och interaktion samt jämlikhet 

då medvetenheten om att vara ett objekt för samma exploaterande omständigheter 

av samma auktoritet, och det faktum att vara nära varandra dagligen, stärker 

solidaritet [vår översättning]” (a.a s. 612). 

8

Mikkelsen och Karpantschof beskriver ytterligare kännetecken på hur småskaliga 

organisationer mobiliserar och organiserar sig när det gäller vikten av interaktion. 

Förutom platsen och interaktionens betydelse för rörelsen så betydde också 

samarbete med liknande rörelser i hemlandet och i Europa mycket för rörelsen när 

det kom till utbyte av idéer och taktik samt delandet av övertygelser. Det fanns ett 

missnöje som delades eller som rörelserna kunde sympatisera med och som 

bidrog till en kollektiv identitet. Mikkelsen och Karpantschof beskriver att BZrörelsen 

och rörelserna i Europa arbetade utifrån globala problem och händelser så 

som miljöförstöring, polisbrutalitet, krig, politiska mord och militära ingripanden. 

Kring dessa problem fanns en transnationell rörelse där gemensamma aktioner, 

mål och slogans utformades. 

BZ-rörelsen utvecklades i olika faser från 1981 och framåt och övergick efter 

ockuperandet av hus och fredliga happenings och demonstrationer till fler 

våldsamma poliskonfrontationer och provokativa aktioner i mitten av 1980-talet. 

Från mitten av 80-talet och fram till 1990-talets början var internationella problem 

samt småskaliga aktioner, antingen i välorganiserade demonstrationer eller i 

militantliknande sabotage, på hemmaplan det som var i fokus för rörelsen. Efter 

1991 började den från början enhetliga BZ-rörelsen att delas upp i fraktioner i och 

med att ny, engagerad ungdom började strömma till. 1990-talet kännetecknades 

också av att hårdare tag från polisen (på direktiv uppifrån) genom att inte 

förhandla med BZ-rörelsen samt att demolera potentiella hus för ockupation. 

Detta innebar att rörelsen förlorade striden om många av de ockuperade husen och 

att de blev utkörda från sina centrala samlingsplatser och hem. Interaktioner med 

myndigheter, polis och befolkningen fördjupade och stärkte rörelsens kollektiva, 

sociala och politiska identitet (a.a). Ett ”vi och dem” förhållande fanns i rörelsen 

då en identifierbar utmaning i form av statens förtryck som skapade orättvisa 

ansågs existera. 

I ”[…]mentaliteten av ”vi och dem” skapades myter, hjältar, retorik, symboler och 

historier som blev en del av den kollektiva identiteten och en politisk subkultur 

som sympatiserade till upplösning genom aktion och våld.” (a.a. s. 613). 

2.3.2 Ungas organisering 

Waara mfl (2010) förklarar i sin rapport Ungas organisering över tid hur ungas 

tendenser till organisering ser ut idag och jämför det med en historisk kontext. De 

beskriver att ungdomars delaktighet genom medlemskap i traditionellt 

föreningsliv minskar över hela Sverige. De menar att risken finns att detta leder 

till ett utanförskap både för unga och vuxna. Den generella ståndpunkten är att det 

förutom att vara en positiv utveckling hos individen av att delta i föreningsliv 

även finns en samhällelig vinst med att medborgarna engagerar sig i ”det 

gemensamma rummet” (Waara mfl. 2010). Folkrörelserna har historiskt sett varit 

bidragande till uppbyggandet av det moderna samhället i de nordiska länderna 

(a.a). 

Ungdomars medlemskap i traditionellt föreningsliv må minska men genom t.ex 

interaktiva medier och spontanaktiviteter kan många unga människor engageras 

på mycket kort tid och påverka politiska beslutsfattare i frågor de är engagerade i. 

Unga har ett samhällsengagemang som syns tydligt i de virtuella kanalerna, men 

det är ungas engagemang i ”[…]traditionella föreningar eller i andra formellt 

godkända sammanslutningar[…]”(a.a, s. 8) som ungas engagemangsbenägenhet 

bedöms utifrån. En anledning till att ”modernt engagemang” inte bedöms som lika 

seriöst kan vara det Robert D Putnam genom Waara mfl beskriver att ungas 

engagemang är stort i antal genom passivt medlemskap i flera föreningar och 

9

deltagande i t.ex spontana aktiviteter med hjälp av interaktiva medier, men att 

engagemanget inte är på något djupare plan och inte har samma genuinitet som 

förr. Det är ett stort steg att gå från tanke till handling, vilket gör att många faller 

bort och typen av engagemang som beskrevs ovan kan därmed inte räknas som 

mobilisering, enligt Putnam. Waara mfl menar att de vuxnas syn på hur 

samhällsengagemang ska organiseras inte är anpassat efter hur det faktiskt görs av 

unga idag och att den typ av engagemang och organisering som unga är delaktiga 

i inte räknas till traditionellt föreningsliv. Att traditionellt föreningsliv minskar 

behöver inte betyda att unga är mindre engagerade idag än förr, bara att det ser 

annorlunda ut än tidigare. Sättet det är ordnat på i dag, då intresset för den 

organiserade partipolitiken har minskat bland allmänheten och valdagen snarare 

har blivit mer av en rituell handling, visar att det inte är någon ”[…]levande 

demokrati” (a.a, s. 9f). Delaktighet i samhället sker i nya former och Waara mfl 

frågar ”[…]om dagens politiska system är optimalt för att kanalisera ungas 

samhällsintresse.” (a.a, s.10). 

Waara mfl. menar vidare att ungdomar tycks vara mindre intresserade av 

partipolitik, stora politiska frågor och samhällspåverkan genom redan etablerade 

politiska system. Ungdomar är mer intresserade av frågor som handlar om att 

påverka sin närmiljö. Waara mfl menar att den sociala bakgrunden spelar roll för 

ungas politiska intresse. Dels betydelsen för delaktighet och inflytande för de 

unga i samhället, då ungdomar från arbetarklassbakgrund inte tror att de kan 

påverka eller har något inflytande och heller inte vet var de ska vända sig, medan 

medelklassungdomarna tror sig kunna påverka mer och är mer villiga att anpassa 

sig till den föreningsform som premieras av beslutsfattarna. Men klassbakgrunden 

avgör också vilken typ av frågor som intresserar. Lokala och mer praktiska frågor 

engagerar ungdomar från arbetarklass medan globala frågor och politiska 

ideologier intresserar ungdomar från medelklassen, enligt Waaras mfl rapport. En 

önskan om att ha inflytande finns hos ungdomarna oavsett klassbakgrund (a.a). 

Waara mlf. beskriver att svårigheter för unga att få sin röst hörd genom vuxna är 

vanligt, då beslutsfattare ofta anser att ungdomar inte engagerar sig och att de som 

ändå engagerar sig gör det på ”fel” sätt. Engagemang på ett sätt som 

beslutsfattarna inte förstår, då det till exempel inte görs inom ramen för de normer 

och regler de vuxna satt upp för organisering och föreningsliv. Ungdomar anser 

ofta att deras åsikter och krav uppfattas som gnäll av de vuxna istället för det 

samhällsengagemang som det faktiskt är. Waara mfl. beskriver att ”[…]ungas och 

vuxnas förhoppningar och förväntningar kolliderar” (a.a, s. 28). De ungdomar 

som anpassar sig till rådande bestämmelser som beslutsfattarna satt upp anses 

”kapabla” och är de som blir tagna på allvar då de är åtråvärda i de vuxnas 

sammanhang. Anpassning blir alltså ett krav för att tas på allvar. 

2.3.3 Myndigheters påverkan 

Ove Sernhede (2007) hänvisar till hur Loic Wacquant menar att det finns 

grundläggande problem i hur institutioner i välfärdsstaten fungerar. Wacquant 

beskriver fenomenet med Frankrike som exempel, och Sernhede menar att det går 

att översätta till svenska omständigheter. Det Wacquant beskriver som ett problem 

är hur offentliga institutioner fungerar isolerande för invånarna. Han menar att 

man på flera sätt sätter invånarna i aktivitet, genom till exempel idrottsföreningar, 

som styrs av etablerade föreningar. Detta lämnar lite, eller inget, utrymme till 

invånare, framför allt unga, att själva skapa sina sammanhang och platser för 

umgänge på deras egna villkor. Wacquant menar dessutom att många av dem som 

10

jobbar inom myndigheter och institutioner ser placeringar i områden som är 

tyngda av sociala problem och fattigdom som ”[…]en förvisning” (Sernhede, 

2007, s. 64), en inställning som genast smittar av sig på många av övriga lärare, 

socialarbetare, ungdomsledare som arbetar på orten. Verksamheter styrs på ideal 

som är dikterade av någon annan, någon utifrån, från ett annat sammanhang och 

ett annorlunda samhälle, oftast rotat i ett medelklassideal och det är också ofta 

medelklasspersoner som arbetar på ovan nämnda arbetsplatser. Det leder till en 

förskjutning, till att istället för att täcka de boendes behov, finns insatser till för att 

täcka de behov som de som arbetar i orten har. Utöver detta, menar Wacquant, att 

myndighetspersonalen har ett ansvar att signalera till övriga samhället att det 

offentliga inte har gett upp i de aktuella områdena, vilket leder till ett mått av 

misstänksamhet, frustration och främlingskap i arbetet. Mötet som invånarna får 

med det offentliga färgas av denna inställning och blir i många fall negativ och 

förstärker känslan av att det är negativt att bo i den aktuella orten. I extrema fall 

kan insatser från det offentliga leda till att stigmatiseringen av området förstärks 

(Sernhede, 2007). 

”De offentliga institutionerna […] väver ett effektivt nät av kontroll över området. 

Den byråkratiska styrningen och kontrollen i kombination med tjänstemän som är 

främmande för det liv människorna i området lever skapar snarare frustration än 

stöd och hjälp. Det är till och med så, menar Wacquant, att det politiska systemets 

kortsiktiga strategier för att möta detta missnöje snarare framkallar nya protester.” 

(a.a, s. 66). 

2.3.4 Makt i ungdomsgrupper 

Philip Lalander och Thomas Johansson (2012) skriver i Ungdomsgrupper i teori 

och praktik om det viktiga i att tillhöra en grupp om man vill verka för förändring. 

En grupptillhörighet ger verktyg att kunna förändra, och gruppen skapar 

upplevelse av att ha större tillgång till makt, frihet och trygghet. Hallin mfl (2010) 

menar att medlemmarna i en grupp inte egentligen behöver ha något gemensamt, 

utan att de tillskrivs egenskaper av utomstående som gör dem till en kategori. 

Däremot kan medlemmarna i en grupp agera utifrån att de har liknande 

erfarenheter och målsättning, som gör att de själva identifierar sig som en grupp. 

Att jämföra sig med andra grupperingar i samhället är en förutsättning för 

ungdomsgruppernas existens, gruppen behövs för att vara ett alternativ, vara det 

andra grupper inte är eller står för. 

Lalander och Johansson (2012) beskriver hur livet för en ung person i mångt och 

mycket innebär underordning och marginalisering. Makten ligger inte i den unges 

händer, vuxna har i alla sammanhang mer makt än den unge själv. Lalander och 

Johansson menar att ungdomar i många fall använder sig av olika former av 

symboler för att åtminstone på ett tankemässigt plan kunna jämna ut den 

asymmetriska maktrelationen. Symbolerna visar upp och höjer gruppens egna 

förmågor gentemot vuxenvärlden. I många fall, menar Lalander och Johansson, 

handlar sådana symboler om att visa att man inte är beredd att foga sig i de 

etablerade kategorierna i samhället. Etnicitet- klass- och maktstrukturer är några 

exempel som författarna menar att olika ungdomsgrupper tar avstånd ifrån. Det är 

alltså inte ovanligt att ungdomsgrupper revolterar och visar missnöje med rådande 

ideal och ordningar, mer eller mindre tydligt. Genom att göra motstånd, att säga 

ifrån, ökar känslan av makt. Lalander och Johansson menar att makt handlar om 

möjligheten att påverka sitt liv, sin livssituation och det som är ens värld. En 

bekräftelse på sin existens, ett kvitto på att man själv och andra i ens egen 

situation betyder något, lyssnas på och kan göra skillnad. Lalander och Johansson 

menar att ”[…]genom att läsa ungdomars stilar får man inte bara insikt i 

11

ungdomars världar utan även i samhällsförhållanden.” (a.a, s. 53). Genom att 

studera ungdomsgrupper och deras analys av samhället tydliggörs en bild 

strukturer och samhällsförändring som annars kan vara svår att upptäcka. 

2.3.5 Identitet 

Mustafa Dikec (2007) menar i Badlands of the Republic att roten till 

förortsungdomars uppror i kombination med social utsatthet går att hitta långt 

tillbaka i tiden. Redan 1981 reagerade ungdomar i förortsområden i England på 

sin situation och polisernas hårda attityd mot etniska minoriteter och deras alltmer 

militariserade insatser (Dikec, 2007). Samtidigt ökade de sociala och ekonomiska 

klyftorna mellan människor i många länder i Europa och i exempelvis fransk 

media beskrivs unga från socialt utsatta områden som samhällets fiender och som 

hot för övriga medborgare (a.a). Regeringens försök till att dämpa uteslutningen 

av etniska minoriteter togs inte väl emot. Som exempel lyfter Dikec tidningen Le 

Quotidien de Paris som 1981 efter att ett lagförslag som skulle underlätta för 

invandrare att få tillfälligt uppehållstillstånd för sig och sina familjer menade att 

”Now that the expulsions are suppressed, they [young Arabs] are going to steal 

our cars and violate our daughters.” (a.a, s. 42). Sernhede (2012) beskriver att 

denna svartmålning blev vanlig samtidigt på flera ställen i Europa. Ibland med 

kravaller som konsekvens, framför allt i Frankrike (Börtz, 2007). Följderna blev 

en ökad stereotypisering, och rädslan för ”den Andre” får en stor betydelse för den 

rumsliga dimensionen. Dikec menar att kopplingen mellan plats och identitet blir 

allt viktigare under den här perioden, och att ens identitet allt tydligare kopplas till 

ens boendeplats. Genom att bo på en plats tilldelas man också sin identitet. Att av 

andra bli definierad utifrån andras syn, går igen som en grund till missnöje hos 

marginaliserade grupper. Sernhede (2012) och Dikec (2007) menar att det som 

ungdomarna i Paris kände 2005 (som nämndes tidigare), och som ungdomar i 

svenska förorter visade prov på några år senare, handlar om att revoltera mot den 

definition av sig själva som den rådande samhällsordningen bestämmer. Man är 

inte nöjd med att bli tilldelad en identitet och en uppgift utifrån den plats man 

befinner sig på, utan vill skapa något eget. 

3. TEORI 

I följande avsnitt presenteras den teoretiska grund som senare kommer diskuteras 

i relation till uppsatsens resultat. Syftet med studien är att belysa tre 

organisationer, och genom frågeställningarna ämnar uppsatsen att ta upp hur 

organisationerna arbetar och vad de gör som går att tolka som socialt arbete. 

Under arbetets gång har organisationernas arbete kunnat kopplas ihop med teorier 

kring empowerment och deras sätt att belysa sociala problem med claims-making. 

Genom att använda teorier som empowerment och claims-making kan ett 

tydliggörande om hur man kan förstå organisationernas arbete göras, och deras 

syn och eventuella görande av socialt arbete förklaras. Den inblick som getts 

genom uppsatsen i organisationernas uppbyggnad och arbetssätt gör att teorier 

kring empowerment och claims-making blir relevanta i en kommande analys. 

3.1 Empowerment 

Ole Petter Askheim (2007) förklarar att empowerment innebär att skaffa sig 

styrka, kraft och makt (power) och när det kommer till begreppsanvändningen av 

empowerment inom socialt arbete innebär det att människor i en svag position i 

12

samhället ska komma ur denna position genom att stärka sig själva för att få makt 

och inflytande över sina liv. ”Genom denna mobilisering ska de bli i stånd att 

motarbeta de krafter som håller dem nere och därigenom få mer inflytande över 

sina egna liv.” (Askheim, 2007, s. 18) 

Malcolm Payne (2008) beskriver empowerment som en praktikteori inom socialt 

arbete som har släktskap med feministiska, kritiska samt antidiskriminerande 

teorier. Han menar vidare att empowerment har utvecklats för att ta in delar av de 

radikala och kritiska teorierna i det praktiska sociala arbetet. 

Bengt Starrin (2007) och Askheim skriver tillsammans att empowerment började 

användas som ett begrepp i samband med de sociala proteströrelserna i USA i 

slutet av 1960- och i början av 1970-talet, då begreppet kom på tal i samband med 

”diskussioner om lokal utveckling, lokalt självstyre, aktivism och social 

mobilisering” (Askheim & Starrin, 2007, s. 10). Askheim skriver att begreppet 

idag används i samband med grupper som anses svaga i samhället och ger 

exempel på bland annat invandrare, funktionshindrade och drogmissbrukare. 

Empowerment används av de som anser att staten och den offentliga sektorn har 

ett minskat engagemang för de utsatta i samhället, exempelvis av 

frivilligorganisationer, klientorganisationer samt självhjälpsgrupper. 

Empowerment var från början ett begrepp som användes av den politiska vänstern 

i och med proteströrelserna samt för det radikala sociala arbetet men som under 

1990-talet togs över av den politiska högern för att lyfta individens 

självförverkligande. Begreppet anses idag vara utan politisk färg och både 

högerpolitiken och vänsterpolitiken plockar det de anser passar deras agenda 

utifrån begreppet. Till viss del kan begreppet dock ses som ”återtaget”, då radikala 

reagerat på att begreppet blivit avpolitiserat och inriktat på individualisering 

(Askheim & Starrin, 2007). 

Oavsett politisk färg eller riktning som begreppet tagit innebär empowerment en 

humanistisk (positiv) människosyn som betyder att alla människor ”[…]i grunden 

är aktiva och handlande som vill sitt eget bästa om förhållanden inte lägger hinder 

i vägen” (Askheim, 2007, s. 29). Askheim trycker på att människor både vill och 

vet sitt eget bästa. Socialarbetare ska enligt empowermentbegreppet se människor 

som aktörer som själva vet bäst om vad som bekymrar dem och komma bort från 

synsättet att människor är ”[…]passiva, okunniga och i behov av styrning.” 

(Askheim & Starrin, 2007, s. 12). Detta passiviserande synsätt var något som de 

gamla folkrörelserna och arbetarrörelsen gjorde uppror emot (Askheim & Starrin, 

2007). Både Payne och Askheim uttrycker att social rättvisa både är målet och 

arbetssättet för empowerment. Payne skriver också att social och politisk 

jämlikhet kan nås genom ”[…]ömsesidigt stöd och kollektivt lärande” (Payne, 

2008, s. 427), vilket är ytterligare mål med empowerment. Payne uttrycker att 

fokus bör vara på klienternas kunskap, en lokal kunskap som de själva kan 

förmedla (Payne, 2008). 

Askheim beskriver empowerment utifrån tre olika infallsvinklar: ”empowerment 

som etablering av motmakt” som är ett vänsterpolitiskt synsätt och ett, enligt 

Payne, socialistiskt-kollektivistiskt synsätt, ”empowerment som en 

marknadsorienterad infallsvinkel” (ett högerpolitiskt synsätt) samt ”empowerment 

som en terapeutisk position (ett synsätt inom hälso- och sjukvården)”. Den typ av 

empowerment som här efter kommer beskrivas är den grundläggande formen av 

empowerment – ”som etablering av motmakt” vars position är mer radikal än de 

13

övriga. I detta synsätt är det sambandet mellan individens livssituation och 

strukturer i samhället som är i fokus. Synsättet är konstruktionistiskt och utgår 

från att individen har en viss position i samhällsstrukturen, vilket är konstruerat av 

människor genom historien och inte en position som är ”huggen i sten”. Då 

positionen är skapad av människan kan den också ändras av människan. I denna 

betydelse av empowerment är det av stor vikt att individen ökar sin medvetenhet 

kring sambandet mellan sin egen livssituation och förhållanden i samhället. 

Askheim förklarar att människor som lever i socialt, politiskt och ekonomiskt 

förtryck kan uttrycka okunnighet och apati just för att de inte fått någon möjlighet 

att reagera eller utveckla ett kritiskt medvetande. Genom att få i gång processer 

och aktiviteter hos individen kan dennes självkontroll stärkas, vilket enligt 

Askheim innebär ökade kunskaper om sociala orättvisor och förtryck. Det leder i 

sin tur till större medvetenhet, större självförtroende och bättre självbild. Askheim 

skriver att det är av stor vikt att lyfta att man inte är ensam utan att många delar 

dessa problem (Askheim, 2007). Starrin och Askheim beskriver denna typ av 

empowerment som kollektiv empowerment. Genom kollektivet kan människor 

samla ihop mer kraft, kunskap och kreativitet än vad var och en skulle klara av på 

egen hand. Mobiliseringen gör att de tillsammans kan nå sina mål och bygger på 

devisen att ”tillsammans blir vi starka” (Askheim & Starrin, 2007). Både Askheim 

och Payne menar vidare att gemensam handling och organisering är ett sätt att 

svara på förtryck uppifrån. Det ökade medvetandet som sker genom kollektivt 

delade erfarenheter och de nyväckta personliga och kollektiva resurserna ökar det 

kritiska seendet på den sociala och politiska makten och i sin tur kraften till att 

utföra sociala och politiska aktioner. 

Medvetandegörande är väsentligt då individen genom undervisning i att uppfatta 

förtryck och motsättningar kan bekämpa ”[…]de sidor av förtrycket som skapar 

förtryck.” (Askheim, 2007, s. 20). Askheim beskriver att förtryckta får samma 

uppfattning av sig själva som sina förtryckare har av dem då de har gjort 

förtryckarnas verklighetsuppfattning till sin egen. Det är när människor inser att 

de är förtryckta och förstår hur förtrycket fungerar som de själva kan skapa sin 

egen frigörelse (Askheim, 2007). 

Payne menar att empowerment innebär att människor själva ska skaffa sig makt 

och få hjälp med att ta makt, det är inget någon annan kan ge dem. För då handlar 

det om en maktsituation och en makt som delas ut tillfälligt. I empowerment är 

synsättet på makt både att det kan vara befriande och förtryckande (Payne, 2008). 

Genom att marginaliserade grupper organiserar sig mot de som förtrycker skapas 

motorganisation och motmakt. Hos de marginaliserade grupperna som upplevt 

liknande förtryck skapas gemensamma erfarenheter och en gemensam identitet. 

Sociala rörelser som har sin bas i kön, etnicitet eller sexuell läggning är exempel 

på kollektiv identitetsbildning som Askheim beskriver som oppositionellt kapital. 

Förutom motstånd kan gruppens erfarenheter av den negativa bild förtryckaren 

har av individen i den marginaliserade gruppen ge upphov till en positiv 

utveckling av individernas identitet genom att negativa ord tas över av gruppen 

och görs om till något positivt (Askheim, 2007). 

Sammanfattningsvis innebär empowerment att den marginaliserade individen och 

gruppen genom att bli medveten om sin situation (genom hjälp eller stöttning av 

t.ex socialarbetare med kunskap om empowerment att komma på rätt spår) samt få 

kunskap om det som förtrycker och ser på det genom ett kritiskt perspektiv så får 

denne en starkare syn på sig själv. Slutligen kan individen och gruppen använda 

14

dessa resurser och kompetenser till att uppnå sina personliga och kollektiva mål 

(Payne, 2008). Detta ger människor makt. 

3.2 Claims-making 

Genomgående i uppsatsen kommer vi att använda oss av det engelska uttrycket 

claims-making, och make a claim. Detta för att vi inte funnit någon 

tillfredställande översättning som fångar fenomenets helhet. 

Claims-making handlar om att uppmärksamma andra på att ett fenomen är ett 

socialt problem, och detta görs på en mängd olika sätt, men exempel på aktiviteter 

som utförs för att lägga fokus på det som anses viktigt är demonstrationer och 

manifestationer. Att make a claim handlar om att göra ett anspråk på ett fenomen, 

som identifierats som ett problem av en grupp, som anser att något måste göras åt 

det förmodade problemet. Alltså, grupper gör anspråk på en specifik ojämlikhet, 

orättvisa eller annat problem i samhället, samtidigt som man kräver att något ska 

göras åt detta missförhållande för att förändra det. 

Donileen R Loseke (2003) förklarar claims-making på följande sätt; 

“[…]constructing a social problem requires that audience members be persuaded 

that a condition exists, that it is troublesome and widespread, that it can be 

changed, and that it should be changed.” (Loseke, 2003, s. 25f). Likaså menar 

Erich Goode & Nachman Ben-Yehuda (1994) att ett socialt problem ofta 

formuleras av så kallade claim-makers som lyfter ett problem till ytan och föreslår 

en lösning på problemet. En konkret åtgärd krävs för att problemet ska försvinna. 

Goode & Ben-Yehuda använder ofta exempel på grupper som aktivt jobbar mot 

olika fenomen, som anti-abortrörelser, porrmotståndare och djurrättsaktivister. 

Fenomenet med claims-making menar de dock alltid är inblandat när sociala 

problem kommer upp till ytan. Loseke (2003) menar att claims, i en 

socialkonstruktivistisk mening, är ett verbalt, visuellt eller beteenderelaterat sätt 

att påvisa för andra i samhället att det finns sociala problem som måste förändras. 

Loseke menar att det är vanligare att claims utförs verbalt (genom tal) och ibland 

visuellt (genom bilder), än genom ett beteende. Beteenderelaterade claims-makers 

var vanligare på 1950- och 60-talet, och Loseke lyfter exempel som att afroamerikaner 

satte sig på säten längst fram i bussen där de inte fick sitta och andra 

liknande aktioner, för att visa att det rasistiska systemet var ett socialt problem 

som behövde ändras. Att göra claims via beteende är heller inte en helt utdöd 

metod, exempel är aktivister som häller ketchup i pälsar för att protestera mot 

pälsindustrin eller hungerstrejkar för att dra uppmärksamhet till något som anses 

vara ett socialt problem om behöver lyftas, men det är som sagt vanligare att göra 

det via tal (ofta återgivet i till exempel en tidningsintervju), eller bild. 

Ett anspråk, ett claim, kan enligt Goode & Ben-Yehuda både inneha och sakna 

empiriskt tillförlitlighet, men i vilket fall handlar det om någons verklighet som 

grundar sig i sociala konstruktioner och är i behov av att granskas (Goode & Ben- 

Yehuda, 1994). En social rörelse som presenterar ett claim, gör det efter mallen att 

någonting är fel, och att detta något bör och kan förändras. Det går alltså att dela 

upp en rörelses anspråk i två delar: ”Vad är fel?” och ”Vad ska göras åt det?”. 

Problemet som grupper anser sig ha upptäckt kan finnas och vara lika allvarliga 

som gruppen menar, eller så finns problemet men är inte fullt så allvarligt, eller så 

existerar inte problematiken alls. Goode & Ben- Yehuda menar att det egentligen 

inte spelar någon roll, utan att olika former av politiska ledare, ledare för sociala 

rörelser och så vidare måste formulera argument och arrangera bevis som 

15

supportar det de säger som stärker deras position. Claims-making är en av flera 

metoder som kan få rörelser att uppnå sina mål. Med andra ord, grupper (eller 

individer) använder bevis, eller antagna bevis, i mening att definiera för andra hur 

det står till med olika samhällsfenomen och hur det istället borde vara. Att 

övertyga andra att den egna rörelsens definition av verkligheten är korrekt, att 

förhållandena är i behov av lösning, kan ses som en form av vinst för en rörelse, 

en milstolpe längst vägen mot målet. 

Hur verkligheten ska definieras, och av vem, tvistas om i många olika forum. 

Mycket av kampen mellan olika sociala rörelser och deras ”motståndare”, ofta i 

form av media och oliktänkande, går ut på att legitimera en särskild syn på 

verkligheten, men också att få andra att få upp ögonen för tidigare ignorerade 

missförhållanden i samhället. Goode & Ben- Yehuda menar att ett annat sätt att 

förklara fenomenet, är att rörelser försöker definiera sin sak som politiskt korrekt, 

och att motsätta sig, eller inte bry sig om sakfrågan är politiskt inkorrekt och 

nästan otänkbart. Som exempel nämner de abortmotståndare som menar att 

sådana som är för abort är ”barnamördare”. 

Goode & Ben-Yehuda menar att argument förda av olika claims-makers ofta är 

ensidiga och sällan resonerande, och att resonemangen är ganska svart-vita. 

Författarna menar också att i diskussioner kring de olika fenomenen fokuserar 

claims-makers gärna på de allra värsta exemplen och framhåller dem som de 

typiska för fenomenet. Därför är det av stor vikt att som mottagare veta hur och av 

vem ett socialt problem är formulerat och vilka eventuella intressen som ligger 

bakom. Det är nämligen vanligare att vissa grupper i samhället, eller vissa 

medlemmar ur specifika kategorier, uppmärksammar ett socialt problem än att 

andra gör det. Dessa claims-makers konstruerar och sedan uppmärksammas 

allmänheten på ett socialt problem (Goode & Ben-Yehuda, 1994). 

Chas Critcher (2003) menar att en claims- maker är en aktör som sätter fingret på 

ett ojämlikt förhållande, och ställer krav på att något måste göras åt det 

förhållandet. Critcher menar att sådana aktörer kan vara olika sorters människor, 

politiker, aktivister, beslutsfattare eller ”vanligt folk”, och att det som är 

signifikativt för claims-making är att det handlar om retorik. Aktörerna gör 

ägandeskap av ett problem, och ger det ett namn och presenterar lösningar på 

problemet. Critcher menar, likt Goode & Ben- Yehuda att det är av stor vikt att 

förstå vem som definierat något som ett socialt problem och vilken bakgrunden 

till det är (Critcher, 2003). Det är inte ovanligt att aktörer har motiv som inte är 

tydliga för allmänheten, och det är viktigt att kunna se vilka aktörer som blir 

hörda och uppmärksammade i debatter. 

4. METOD 

Nedan redovisas inledningsvis vilka metoder som valts för att genomföra vår 

uppsats och sedan följer en redovisning av hur vi gått tillväga för att uppnå vårt 

syfte. 

4.1 Metodval 

För att kunna besvara våra frågeställningar har vi valt att använda oss av två olika 

metoder. Vi har genomfört intervjuer med två av de berörda organisationerna, 

16

åde för att få förstahandsinformation direkt från källan och för att vi ville lyfta 

organisationernas egna röster om det arbete de utför. Vi har också analyserat 

organisationernas publicerade dokument samt nyhetsartiklar där organisationerna 

får komma till tals med hjälp av dokumentanalys. 

4.1.1 Intervju 

Eftersom syftet med uppsatsen är att ta del av tre specifika organisationers 

grundläggande syn på vad de gör och hur de resonerar kring olika frågor ansåg vi 

det som mest passande att genomföra intervjuer med berörda personer inom 

organisationerna. På grund av tidsbrist hos de aktuella intervjupersonerna valde de 

(se 3.4 Etiska överväganden) att besvara våra frågor via e-post. Alan Bryman 

(2011) menar att det finns klara fördelar med att utföra en intervju via e-post, då 

det till exempel är lättare att återkomma med reflektioner eller följdfrågor som 

uppkommer i efterhand, än vad det är vid en ”vanlig” intervju. Enligt Bryman 

genererar det oftare engagerade svar om intervjupersonerna fått en tydlig 

förfrågan innan intervjun skickas, samt en ordentlig presentation av projektet som 

de tillfrågas att delta i (Bryman, 2011). Bryman menar att det är att föredra att 

använda samma frågor till alla intervjupersoner om målet med intervjuerna är att 

de olika intervjupersonernas svar ska kunna jämföras på ett reliabelt sätt. Syftet 

med vår studie är inte att jämföra de olika organisationerna med varandra, utan att 

se mönster i deras struktur och uppbyggnad och detta görs lättast om frågorna är 

ställda på samma sätt till alla intervjupersoner. Ett strukturerat frågeschema med 

åtta frågor konstruerades därför. Dock använde vi oss inte av slutna frågor med 

färdiga svarsalternativ, som ofta är fallet i strukturerade intervjuer, utan vi 

efterfrågade utförliga och egenformulerade svar. Enligt Bryman gör öppenheten i 

frågorna och möjligheten till egna svarsformuleringar att intervjun är av semistrukturerad 

karaktär (2011). Någon transkribering efter avslutade intervjuer blev 

följaktligen inte aktuell, då svaren skrivs ner av intervjupersonen själv. 

4.1.2 Dokumentanalys 

För att kunna komplettera det material som intervjupersonerna kunnat lämna, 

valde vi att genomföra en dokumentanalys på delar av det material som de olika 

organisationerna själva framställt, i form av information på organisationernas 

hemsidor och publicerade debattartiklar. För att få en fylligare bild av 

organisationerna valde vi vidare att också analysera material från tidningsartiklar 

där organisationerna förekommer och får komma till tals. 

Pål Repstad (2007) beskriver hur en dokumentanalys går till och han menar att 

dokumentanalys är en metod där texter ges status som källor, på samma sätt som 

till exempel anteckningar från ett fältarbete eller utskrifter från en intervju 

(Repstad, 2007). Han menar att det blir allt vanligare att man analyserar ickeverbala 

källor inom samhällsvetenskaplig forskning, och att nästan vilka 

dokument som helst kan vara värda att analysera (a.a). Bland annat kan 

tidningsartiklar utgöra intressanta källor, men också insändare, interna tidningar, 

protokoll och så vidare. Bryman (2011) menar att denna form av analys är lämplig 

om man söker efter bakomliggande teman i de data som samlats in. Genom att 

först samla in en mängd material som metodiskt sorteras och kategoriseras, kan 

sedan en tematisk analys utföras på materialet som kan kopplas direkt till 

frågeställningarna. 

17

4.1.3 Analys av film 

Som komplement till intervjuer och dokumentanalys har vi också tillgång till en 

längre dokumentärfilm som skildrar organisationen Pantrarna. Denna film har vi 

valt att använda på samma sätt som resterande dokument. Vi var inte intresserade 

av att analysera själva filmen utan bara den information som de Pantrar som 

skildras i filmen delger tittaren. Därför har vi valt att göra om den talade 

informationen i filmen till text (transkriberat), och sedan bearbetat den på samma 

sätt som övriga dokument, genom en dokumentanalys. Se bilaga 3 för en 

sammanfattning i tabellform av exempel på de olika källor som ligger till grund 

för resultatredovisningen, och hur dessa refereras. 

4.2 Genomförande 

Repstad menar att det inte är några problem med att sammanföra två olika 

kvalitativa metoder (eller för den delen en kvalitativ och en kvantitativ metod), 

utan ” […]att kombinera olika metoder ger ett bredare dataunderlag och en 

säkrare grund för tolkningen” (Repstad, 2007, s. 28). Eftersom det ganska snart 

under uppsatsarbetet visade sig att vi skulle ha svårt att nå och få tag i tillräckligt 

många intervjupersoner beslutade vi att kombinera de två metoder som ovan 

beskrivits. 

4.2.1 Genomförande av intervjuer 

Då de tre organisationer vi intresserat oss för fungerar i stort sett helt ideellt 

(undantaget RGRA som har anställd personal) visade det sig bli svårt att få tag i 

någon som hade tid att ställa upp på en intervju. Vi kontaktade organisationerna 

via kontaktuppgifter på deras hemsidor, men fick ingen respons. Vi kontaktade då 

sådana som vi visste var med i organisationerna, genom bekanta och andra 

kontakter. Det visade sig vara svårt att få någon att ställa upp, oftast på grund av 

tidsbrist då de allra flesta vi kom i kontakt med är engagerade ideellt, eller inte 

ansett sig vara tillräckligt insatta i organisationen för att kunna besvara våra 

frågor. Till slut kontaktade vi organisationerna via Facebook, där vi också till slut 

fick besked från alla organisationer. Pantrarna i Göteborg menade att de tyvärr 

inte hade tid att ställa upp på en intervju. Dock var både RGRA i Malmö och 

Megafonen i Stockholm positiva till att ställa upp och svara på våra frågor och 

föredrog att göra det via e-post. 

Vi formulerade frågor till intervjuerna utifrån de olika teman vi genom vårt syfte 

kommit fram till var intresseranta att undersöka vidare. De olika frågorna 

behandlade ämnena vilka organisationerna är, varför de finns och vad de gör. 

Tillsammans med ett informationsbrev skickade vi sedan frågorna till 

organisationerna via e-post. Vi valde att skicka alla frågorna på samma gång, för 

att intervjupersonerna skulle få chans att fundera över sina svar innan de kom oss 

tillhanda, vilket vi ansåg var att föredra framför att skicka frågorna en och en, 

vilket annars är en vanlig metod vid e-postintervju (Bryman, 2011). Vem i 

organisationen som besvarade frågorna lät vi dem själva bestämma. RGRA 

återkom med två olika personers svar, och Megafonen med ett gemensamt svar 

från flera i organisationen. 

Efter att ha samlat in de intervjuer som kunnat genomföras kunde vi direkt börja 

kategorisera materialet på samma sätt som vi valde att göra med övriga dokument, 

då någon transkribering inte var nödvändig, eftersom svaren redan var nedskrivna. 

Intervjuerna, till skillnad från det övriga materialet var redan besvarade enligt de 

frågor som också fungerade som våra kategorier. Utifrån den information som 

18

varje fråga gav hittade vi teman och nyckelord som sedan integrerades med vårt 

övriga inhämtade material. 

4.2.2 Genomförande av dokumentanalys 

I samband med att organisationerna dröjde med att svara på förfrågningar om 

intervju började vi välja ut material från de olika organisationernas hemsidor som 

skulle hjälpa oss att ge svar på våra frågeställningar. Sökningar efter andra 

publikationer som belyser och intervjuar de olika organisationerna genomfördes 

också. Ett stort material samlades in och sorterades sedan efter Repstads (2007) 

dokumentanalysmetod. För att begränsa textmängden och för att få det mest 

uppdaterade materialet utgick vi från sådant som producerats under 2013 när det 

rörde sig om organisationernas egenproducerade material. När vi sorterade artiklar 

och skrivna intervjuer sorterade vi ut sådant som var skriver 2012 och 2013. 

Repstad rekommenderar det tillvägagångssättet för att ”[…]få en första överblick. 

Men det kan också vara fallet att man behöver gå tillbaka till tidigare relevanta 

dokument.” (Repstad, 2007, s. 116). 

I behandlingen av materialet utgick vi från de frågor som vi arbetat fram till 

intervjuerna, för att kunna komplettera den information vi fått fram genom 

intervju och för att få en djupare förståelse för hur organisationerna resonerade 

kring de olika frågorna. Vi omvandlade intervjufrågorna till åtta kategorier som 

döptes till ”1.Varför finns organisationerna?”, ”2. Frågor som organisationerna 

arbetar med, och anledningar till att man arbetar med just de frågorna.”, ”3. 

Organisationernas metoder (hur arbetet går till).”, ”4. Socialt arbete i 

organisationerna.”, ”5. Hur organisationerna påverkat samhället (resultat).”, ”6. 

Hur organisationerna påverkat individer inom organisationerna (resultat).”, ”7. 

Syn på samverkan med sponsorer.” och slutligen ”8. Syn på samverkan med 

liknande organisationer.”. 

Repstad (2007) menar att en bra metod för att få överblick över sitt material är att 

kopiera de dokument man har, och sedan klippa i dem och lägga i olika 

kategorihögar. Vi följde metoden, men istället för att skriva ut och kopiera skötte 

vi kategoriseringen digitalt. En första genomläsning och indelning av det för våra 

kategorier relevanta material vi fått tag på genom hemsidorna gjordes av en av 

författarna och kontrollästes sedan av den andra. Efter vi båda läst igenom alla 

kategorier för de tre organisationerna började vi plocka ut nyckelord, begrepp och 

tendenser (typologier) från materialet för att få syn på genomgående teman under 

respektive kategori. Även här läste vi båda allt material för att undvika att 

nyckelord förbisågs eller föll bort. 

Efter att processen var klar med material från organisationernas hemsidor upptog 

vi sökandet efter artiklar som handlar om, eller intervjuar, organisationerna. Efter 

att först ha sökt i olika databaser utan att hitta några artiklar från de senaste åren, 

använde vi oss av en vanlig sökmotor (Google) på internet. Vi sökte på respektive 

organisations namn, och använde oss av de 110 första träffarna. När vi gjorde 

genomgången var vi vaksamma på att det som vi sparade för analys av materialet 

bara är sådant som tydligt framgår att organisationen står bakom eller har sagt 

någonting om, som innehåller information som är relevanta i relation till våra 

frågeställningar och som var skrivet under 2012 och 2013. 

Efter insamlingen läste vi igenom materialet och plockade bort ytterligare artiklar 

som till exempel inte lyfte något av det som vi ville titta närmare på. Efter 

19

sortering hade vi sammanlagt 35 artiklar som var relevanta för oss. 17 artiklar 

rörde Megafonen, 12 Pantrarna och 6 stycken rörde RGRA. När insamlingen var 

avslutad återgick vi till kategoriseringsprincipen som följde samma mönster som 

vid hemsidematerialet. Även nu plockade vi ut nyckelord (typologisering), och i 

samma ordning som tidigare kontrollerade vi också varandras material. 

Efter avslutad typologisering av alla åtta kategorier, i både hemsidematerialet och 

artikelmaterialet, gjordes en lista på alla nyckelord vi funnit. Till dessa ord lades 

även nyckelord från film och intervjuer. Allt lades i ett gemensamt dokument och 

blev sammanlagt 260 stycken nyckelord. Repstad (2007) menar att man i detta 

stadie bör klassificerade materialet efter teman som är återkommande. Därför 

placerade vi dessa nyckelord i grupper efter likvärdighet (exempelvis 

”utbildning”, ”läxhjälp”, ”föreläsning” och ”kunskapshöjning” placerades i 

samma grupp) för att utkristallisera mönster kring organisationernas resonemang. 

I de olika nyckelordsgrupperna letade vi efter mönster. Repstad menar att det i en 

kvalitativ metod inte är nödvändigt att finna kategorier som är ”[…]uttömmande 

och ömsesidigt uteslutande.” (Repstad, 2007, s. 146). Är kategorierna för 

”heltäckande” kan resultatet istället bli upprepningar och oklarhet i redovisningen. 

Vi utgick alltså från färdiga teman när vi satte igång med materialet som vi själva 

utformat för att besvara vårt syfte och frågeställningar, men lät sedan materialet 

(genom kategorisering av typologier och nyckelord) tala om för oss vad som var 

viktigt att granska närmare och som gjorde att vissa kategorier slogs samman och 

vissa visade sig inte vara relevanta för vår uppsats. De övergripande temana 

återkommer som huvudrubriker och nyckelorden som underrubriker i den 

kommande resultatredovisningen. 

4.2.3 Genomförande av analys av film 

Pantrarna, som inte kunde ställa upp på intervju, har producerat en 

dokumentärfilm som handlar om deras arbete. För att utvinna mer material från 

Pantrarna även utan intervju valde vi att studera denna dokumentärfilm som 

innehåller flera intervjuer med olika representanter ur organisationen. Den talade 

informationen som medlemmarna i Pantrarna förmedlar i filmen skrev vi ner, 

tematiserade och kategoriserade efter samma kategorier som i dokumentanalysen. 

Nyckelord plockades ur och fogades till övriga nyckelord som intervjuerna och 

dokumentanalysen gett. 

4.3 Urval 

De tre organisationerna som vi valt att undersöka presenterades för oss genom 

Ove Sernhedes artikel i Socionomen (2012). Vi sökte vidare efter fler liknande 

organisationer som skulle passa in i tre kriterier vi satt upp. De kriterier vi utgick 

från var att organisationerna skulle vara startade av ungdomar, jobba med frågor 

om rör närområdet och sociala frågor samt att det skulle röra sig om en tydligt 

definierad organisation. Vi letade dessutom endast efter organisationer i Sverige, 

eftersom att undersöka organisationer i andra länder skulle kräva en helt annan 

förförståelse för det aktuella landets poliska och sociala förutsättningar, något som 

vi inte haft tid att sätta oss in i. Vår sållning gav inga övriga organisationer, utan 

vi fick begränsa oss till de tre som redan presenterats för oss. Således har vi 

använt oss av ett så kallat målinriktat urval, då vi har valt ut våra organisationer 

med direkthänvisning till våra forskningsfrågor (Bryman, 2011). Vilka som 

besvarat våra frågor lät vi organisationerna själva bestämma, då de först fick ta del 

av frågorna för att sedan meddela vem de trodde var bäst lämpad att ge så 

utvecklade svar som möjligt. 

20

4.4 Metoddiskussion 

Efter genomgång och genomarbetning av hemsidor och artiklar kunde vi 

konstatera att det visade sig finnas olika mycket material producerat om de olika 

organisationerna, där Megafonen har omskrivits mer än övriga. Detta gjorde att en 

viss snedfördelning uppstod i mängden material vi efter artikelgenomgången hade 

om de olika organisationerna. Detta förstärktes av att hemsidorna innehöll olika 

mycket information, där det gick att utvinna mest från Pantrarna och Megafonen, 

och något mindre från RGRA. Denna snedfördelning anser vi dock utjämnas en 

del efter insamlandet av data genom intervjuer, då vi fått två intervjuer med 

RGRA, en intervju med Megafonen. Pantrarna har vi, som tidigare nämnt, inte 

kunnat intervjua alls. För att reducera denna förlust av data något har vi använt 

oss av den dokumentärfilm som skildrar organisationen. Vi är medvetna om att 

denna film inte ger samma svar på våra frågor som om vi hade kunnat ställa dem 

personligen, men genom att titta på filmen och använda oss av det 

intervjumaterial som presenteras där, får vi ändå en något fylligare bild av 

organisationen. Vår intention är heller inte att jämföra de olika organisationerna 

med varandra, och därför gör det mindre skillnad för vår resultatredovisning att de 

olika organisationerna är olika mycket representerade. I de fall vi jämför de olika 

organisationerna är vi medvetna om skillnaden i vilken form av, och vilken 

mängd, material vi har från de olika organisationerna. 

Med den kombination av metoder vi använt oss av försöker vi ge en så rättvis bild 

som möjligt av de tre organisationerna. En djupare förståelse av organisationerna 

och deras arbete hade dock kunnat uppnås, framför allt med hjälp av fler 

intervjuer. På grund av organisationernas tidsbrist var det inte genomförbart och 

tyngd lades istället på att analysera organisationernas redan producerade material. 

Det visade sig vara ett mycket omfattande material och för en större studie hade 

ännu mer material kunnat utvinnas. 

4.5 Etiska överväganden 

Hänsyn har tagits till de fyra forskningsetiska riktlinjerna: informationskravet, 

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 

2002) i det informationsbrev som skickades till organisationerna i samband med 

intervjufrågorna. I informationsbrevet fick intervjupersoner som deltog i vår 

undersökning information om vad uppsatsen handlade om, och fick också tillgång 

till de frågor som skulle besvaras innan de beslutade om de ville delta eller inte. 

De blev informerade om att de var tvungna att vara över 18 år, att de när som helst 

kunde avbryta utan att behöva förklara varför de valt att göra det. Vi var noga med 

att uttrycka att de var fria att välja den intervjuform (telefon, mejl eller i RGRAs 

fall –att vi kunde intervjua dem på plats) de kände passade dem bäst. Vi ville dels 

ge intervjupersonerna en möjlighet att välja den form av intervju de kände sig 

mest bekväma med samt att det skulle vara så flexibelt som möjligt för 

intervjupersonerna, då vi inte ville att vår intervju skulle bli en börda för dem och 

ta för mycket av deras tid i anspråk då de arbetar ideellt. Samtliga 

intervjupersoner valde att besvara våra frågor via e-post. Den information som 

intervjupersonerna delgav oss hanterades bara av oss, och förstördes efter avslutat 

projekt. Eftersom uppsatsens syfte inte har någonting med individuella åsikter 

eller upplevelser att göra, valde vi också att för att ytterligare skydda 

intervjupersonerna att inte uppge deras namn, utan enbart respektive 

organisationstillhörighet. I den mån deltagare i organisationerna ändå namnges rör 

det sig om refererat till tryckta artiklar som vi behandlat i dokumentanalys, och 

21

inte om material från intervjuer. Inför projektstart skickades en etikprövning till 

Etikrådet, där det bedömdes att den inte var av sådant slag att Etikrådet skulle 

pröva den. 

4.6 Förförståelse 

Ett förtydligande av vår förförståelse är relevant inför kommande 

resultatredovisning och analys. Vi har inte en neutral ingång i det valda ämnet, då 

vi är engagerade och sympatiserar med sättet organisationerna arbetar, på då det 

ligger oss nära ur en politisk ståndpunkt. Detta har vi med oss för en senare analys 

av materialet. Vi har dock inte sedan tidigare kontakter med organisationerna eller 

varit delaktiga på något sätt i det arbete som dessa har utfört. 

5. RESULTAT 

I följande avsnitt presenteras resultatet som intervjuer samt dokumentanalys av 

film, tidningsartiklar och hemsidematerial har gett. Som beskrivet i metod-kapitlet 

kommer resultatet att presenteras utifrån de teman som vi utgått från i våra 

analyser. De nyckelord som efter tematisering och typologisering visade sig mest 

frekventa och betydelsefulla används som underrubriker och ligger till grund för 

en stor del av redovisningen. En kort presentation av respektive organisation 

inleder avsnittet. 

5.1 Organisationerna 

5.1.1 Megafonen 

Organisationen startades 2008 av tre vänner i Husby, en norrförort till Stockholm. 

De hade bestämt sig för att göra något åt de missförhållanden som de tyckte fanns 

i området. Tillsammans skapade de nättidningen Megafonen för att genom en 

alternativ mediekanal kunna ge en annan bild av deras område, än den som de 

större medierna brukade rapportera om från Husby. Efterhand fick de fler aktiva 

medlemmar och organisationens arbete utökades med papperstidning, festivaler, 

föreläsningar och filmvisningar. Megafonen finns idag i fyra olika förorter till 

Stockholm och arbetar aktivt med frågor kring makt och demokrati under parollen 

”En enad förort kan aldrig besegras”. 

5.1.2 Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA) 

Organisationen startades i Malmö 2004 och har under hela tiden den varit 

verksam haft sitt fokus på socialt utsatta områden i allmänhet och Rosengård i 

synnerhet. RGRA har drivits som en ideell verksamhet med en styrelse som består 

av unga medlemmar i organisationen. Under åren har RGRA ingått i flera 

samarbeten och projekt, och kan nu finansiera anställningar av personal, som 

jobbar med ungdomar på flera platser i Malmö. Organisationens huvudfokus har 

alltid varit att med hiphop som metod skapa delaktighet och inflytande för 

ungdomar där behoven är som störst. Organisationen vill aktivera unga i förorten i 

demokratiska processer, och därmed kunna främja integration och demokrati. 

Verksamheten drivs tillsammans med ungdomar och det är de unga själva som 

bestämmer hur organisationen ska utvecklas och vilka aktiviteter som ska 

anordnas. 

22

5.1.3 Pantrarna (för upprustning av förorten) 

Pantrarna startade i Biskopsgården, Göteborg, 2011 men finns nu i flera förorter i 

Göteborg. Under 2012 etablerade de sig även på Lindängen i Malmö. 

Organisationen har arbetat med en rad olika frågor men det som förenande 

medlemmarna till en början var kampen om en fritidsgård i Biskopsgården. Nu 

arbetar de aktivt med frågor kring upprustning av förorten och ungdomars 

förutsättningar i de bostadsområden organisationen verkar i. De arrangerar 

fritidsaktiviteter som fotbollsturneringar och festivaler, men också föreläsningar. 

Pantrarna har en förebild i Svarta pantrarna-rörelsen i USA, eller Black Panther 

Party som de heter på engelska. Svarta pantrarna var en del av 

medborgarrättsrörelsen i USA på 1960- och 70-talet och kämpade för 

afroamerikaners rättigheter. Svarta pantrarnas ledord ”Power to the People” har 

anammats och översatts av Pantrarna i Sverige till ”all makt åt folket”, vilket är 

deras ledord. 

5.2 Organisationernas fokus 

Nedan beskrivs hur organisationerna inriktar sitt arbete och vilka frågor och 

fokusområden som är viktigast för organisationerna. 

5.2.1 Förort, platsanknytning och upprustning 

En enad förort kan aldrig besegras! (Megafonens hemsida) 

De tre organisationerna arbetar med en tydlig förortsanknytning. De finns och 

verkar i olika förorter till Malmö, Stockholm och Göteborg, och de som är 

engagerade i Pantrarna och Megafonen bor och lever också i orterna som 

organisationerna finns i. Ungdomar i förorter beskrivs av organisationerna som en 

grupp som är eftersatt på många sätt. Att öka deras inflytande och organisera dem 

är ett tydligt mål i organisationernas arbete (Behdjou, 2012). Enligt 

organisationerna finns det i områdena många unga som vill organisera sig men 

som saknar rätt verktyg för att göra det. De jobbar mycket för att hitta de 

människor i förorten som vill kämpa för förändring, organiserar dem och fortsätta 

kampen för förorten tillsammans med dem (Gronostaj, 2012 och Fuentes, 2013). 

De arbetar med att höja hela områden, och för upprustning av de förorter de 

verkar i (Schwartz, 2011). Det är fotbollsplaner som behöver förbättras, hus som 

måste renoveras (utan att för den skull bli mycket dyrare) och annat som behöver 

en upprustning. Organisationerna sätter fingret på de problem de anser finnas i 

respektive ort och jobbar för att få andra att få upp ögonen för den problematik de 

anser finnas där (Essen & Achkoudir, 2012). De är trötta på att det enda som 

rapporteras i media kring förorten är stenkastning mot polisen och bilbränder. De 

vill ge sin syn på hur förorten ser ut idag och vad som behöver förändras. 

(Pantrarnas hemsida, 2013) Organisationerna menar att det inte genererar mer 

trygghet att sätta upp övervakningskameror på gator och torg, det är en mer 

omfattande förändring som behövs. Vill man se verklig trygghet måste man rusta 

upp förorten, stärka den sociala servicen och sätta igång en omprioritering för att 

människor som växer upp i förortsområden ska kunna känna sig som en del av 

samhället, anser organisationerna (Svensson, 2012 och Hjort 2012). 

Organisationerna tycker att deras uppgift som ungdomsorganisationer är att stärka 

förortsungdomar, inte att lära dem tygla sig inför olika makthavare och de 

motsätter sig att vara medlare mellan polis och förortsungdomar. Ibland fungerar 

de dock som mellanhänder mellan ”[…]förortstorgen och stadsdelsnämnderna, 

mellan ungdomar och tjänstemän i kommunen.” (Pantrarnas hemsida, 2013). Vad 

23

som ska hända med förorten, och hur den utvecklas, ska avgöras av invånarna i 

orterna, ”[…]inte av människor som inte bor där du bor, som inte heter som du 

heter, som inte ser ut som du ser ut.” (a.a). Ungdomarna som är med i 

organisationerna har, i de flesta fall, en mycket stark anknytning till den ort de bor 

i. Många är uppvuxna där, och flera tillhör den första generationen vars identitet 

vilar på förorten istället, för som i många av deras föräldrars fall, i en nationalitet 

eller religion (Kjörling, 2013). En stark koppling mellan organisationernas 

budskap och förorten som gemenskap och identifikation syns tydligt (Elfving 2, 

2012). 

Organisationerna arbetar med att få folk att fundera över vilka det är som bor i 

förorten, och varför det är så (Quezada, 2012). Att fundera över de socioekonomiska 

olikheter som människor i olika områden lever med, och att det finns 

skillnader för unga som bor i förorter och innerstaden menar organisationerna är 

en förutsättning för att kunna förändra (Kjörling 2013). De menar att många som 

bor i förorterna har en ”psykologisk spärr” som gör att de inte tror att de kan bli 

något, eller göra något annat med sina liv än en att bli en ”arbetare på Volvo” 

(Sandin, 2012). Valen för de som bor i förorten är inte lika många och de har inte 

samma frihet. Organisationerna tycker att det är viktigt att människor som bor i 

förorterna känner att de bor där för att de vill det, och inte behöver flytta därifrån 

så fort de får chansen. De vill höja förortens status, och pekar på all positiv energi, 

mångfald och kompetens som ryms i de olika förorterna. Megafonen menar att det 

har hänt en del på den fronten och att en viss positiv utveckling går att se till 

skillnad för några år sedan ”[…]när förorten fortfarande väldigt mycket sågs som 

en passiv plats där människor var offer för samhällets misstag.” (Megafonen 2, 

2013). De vill att invånarna i förorten kan enas och tillsammans stå upp för 

förorten och de kämpar för den upprustning och den behandling de anser att de 

hittills blivit missunnade (a.a). För att göra det möjligt och för att höras agerar 

organisationerna som en samlad röst för förorten (Quezada, 2012). 

”Vi förortsungar är klara med att stå utanför. Nu ska vi stå inne hos er och ta över 

era stolar. Det är dags att agera. Sluta snacka skit om olika utvecklingsområden 

och alla projekt som ska sättas igång ute i förorten för att få slut på problemen. 

Det är inte vi som är problemet, det är NI.” (Pantrarnas hemsida, 2013) 

Pantrarna menar att det inte är någon annan än de som själva bor i förorten som 

bryr sig om hur det är att leva där och att det gör det än viktigare för invånarna att 

organisera sig. Höjer de inte själva rösten är det ingen annan som gör det åt dem 

(Sandin, 2012). I områden som har det bättre ställt, är situationen inte sådan att 

det kräver organisering. I områden som har det sämre ställt behöver man 

organisera sig för att kunna förändra (Elfving 2, 2012). ”Genom att ge en röst åt 

förorten har de fått en offentlig ursäkt från tidningen Göteborgs-posten, skapat en 

fritidsgård, anordnat fotbollsturneringar och fått gatlampor reparerade. Men också 

ingjutit drömmar.” (a.a) 

5.2.2 Myndigheter, politik och påverkan 

Detta är ungdomar som är frustrerade,[…] som påverkas av den strukturella 

diskrimineringen[…]som vill att folk ska se dem och lyssna på deras bekymmer. 

Det handlar om klyftor i samhället, om klass, om rasism och om en välfärd som 

krackelerar. (RGRA i Hjort, 2012) 

En viktig grundpelare till att organisationerna över huvud taget finns är att de 

anser att politiker inte gör sitt jobb, att de inte kan lita på att politiker jobbar för 

dem. De känner att de själva måste vara ”en röst för förorten” (Quezada, 2012). 

Organisationerna menar ofta att ungdomar i de förortsområden de kommer ifrån 

inte har något förtroende för politiker och myndigheter. “Politiker och 

24

myndigheter har ungdomarna inga som helst illusioner om” (Fuentes, 2013). 

Organisationerna kritiserar att tjänstemän från myndigheter inte representerar de 

boende på ett rimligt sätt. Representativiteten är viktigt och att betona klass och 

etnicitet är en stor fråga för organisationerna. Att tjänstemännen som arbetar i 

områdena sällan bor där själva, och bara kommer dit för att ”hjälpa” och 

representera området utan att egentligen ha någon koppling dit, tycker 

organisationerna kan vara problematiskt. De måste ”kunna området” för att kunna 

göra ett bra jobb. Organisationerna menar att ett stort problem i hur insatser görs 

mot förorter är att de alltid är reaktiva och inte proaktiva. Lösningar på problemen 

är inte högre polisnärvaro, eller övervakningskameror vilket organisationerna 

upplever sätts in som obehagliga förebyggande åtgärder (Sternö mfl, 2012). När 

myndigheter väl agerar, så gör de det för sent och inget förändras egentligen. 

Framför allt är det dock politiker som organisationerna vänder sig mot. Det finns 

en allmänt utbredd besvikelse mot de folkvalda politikerna i de olika förorterna. 

De anses inte ta sitt ansvar eller ta beslut som gynnar de boende i förorten. 

Organisationerna efterfrågar politik som löser de strukturella problemen, inte som 

jobbar kortsiktigt med ”bråkiga” ungdomar (Djalaie 2, 2012). Att ställa krav på 

politiker görs samtidigt som alla organisationerna erbjuder ”tjänster”, som de 

egentligen tycker att andra instanser i samhället ska göra. Som sociala aktiviteter 

och läxläsning, och möjligheter till unga att ge uttryck för frustration över sin 

livssituation. Organisationerna arbetar långsiktigt för att kunna förändra de 

politiska och ekonomiska orättvisor som finns överallt i samhället, men som syns 

tydligt i de aktuella förorterna. 

Megafonen menar att de blivit mer politiska med tiden, då de engagerat sig mer 

och mer i olika stadsplaneringsfrågor. De menar att det som från början mest 

handlade om sociala frågor, har övergått till att också bli politiska, då detta går 

hand i hand (Gronostaj, 2012). Organisationerna tycker att det inte fungerar att 

”bara” göra sociala insatser utan att samtidigt se att det handlar om strukturella 

problem som måste lösas med politiska insatser. Om man bara jobbar med sociala 

insatser i utsatta områden, finns risken att man gör människor mer passiva än de 

är. Megafonen menar att politiker själva måste göra erfarenheter och uppleva 

förorten för att kunna göra någon reell förändring (Fuentes, 2013). 

Organisationerna trycker ofta på att det är kombinationen av socialt arbete och 

politisk insikt som gör att människor kan förändra och förändras. ”De som sysslar 

med socialt arbete, de kommer inte till roten av problemet och de som bara sysslar 

med politik, de har ingen förankring hos folket.”(Sandin, 2012). Det finns 

exempel på satsningar där medborgare till en början har varit med och lyssnats på, 

men som sedan hamnat utanför medborgarnas händer och beslut som fattats över 

deras huvuden. Järvalyftet, som är en storsatsning i Stockholms Stad som på sikt 

ska lyfta förortsområdena kring Järvafältet (bland annat Husby och Tensta), är det 

tydligaste exemplet. Megafonen menar att bristen på insyn i projektet, i den fas 

det nu är i, gör att det blir svårare att hålla politiker ansvariga för deras handlingar 

(Gerecci, Al-Khamisi & Kekya, 2012). De menar att det på intet vis är de boendes 

intressen som tagits tillvara i slutändan. Megafonen menar att på det sätt som 

projektet har utvecklat sig (att skolor, försäkringskassor med mera försvunnit och 

att hyror skjuter i höjden) bevisar att det rör sig om politiker och företag som 

gemensamt drömmer om ”[…]en stad utan ”problemfolket”.” (Megafonen 1, 

2013). För att kunna genomföra förändringar och för att förorten ska kunna bli en 

plats där folk vill bo och där människor har samma förutsättningar som andra, 

måste unga engageras i frågor som gäller deras framtid. Organisationerna vill 

25

verka för att få fler unga aktiva i samhällsdebatten. Att inte känna att man har 

möjlighet att påverka sitt öde gör känslan av hopplöshet enorm. Genom att göra 

politik mer tillgängligt och kul för unga (genom till exempel föreläsningar och 

information) i förorten vill organisationerna att de boende ska kunna påverka mer 

kring vad som händer i deras förorter. Politik kan vara avslappnat menar 

organisationerna, och de jobbar för att komma ifrån känslan att politik är 

pretentiöst och akademiskt. Genom att dessutom växa och spridas till fler förorter 

vill de att politiker ska få upp ögonen för dem och deras sätt att arbeta, och 

framför allt göra något åt de missförhållanden som organisationerna pekar ut. 

”Det handlar inte bara om att kämpa för en fritidsgård där folk kan hänga, det 

handlar om att skapa självkänsla och verktyg för att vi själva ska kunna förändra 

området till det bättre.” (Sandin, 2013) 

Att förhandla med politiker är något som organisationerna gör ofta. Politiker 

bjuds in till diskussioner. Framför allt Pantrarna och Megafonen är inblandade i 

diskussioner med stadsdelspolitiker och med jämna mellanrum får de igenom sina 

förslag. Fotbollsplaner och fritidsgårdar är delmål som uppnåtts. Vissa byggplaner 

har också stoppats efter påtryckningar från organisationerna. 

5.2.3 Rasism och klass 

Han beskrev ett samhälle med en vardagsrasism där man lägger skulden på 

individen i stället för att rikta kritiken mot en diskriminerande samhällsstruktur. 

(Fuentes, 2013 om Pantrarna) 

Ett av de ämnen som går som en röd tråd genom mycket av det som 

organisationerna arbetar med är anti-rasism. Många av organisationens 

medlemmar har, på olika sätt, erfarenhet av vardagsrasism och ser hur den tar sig 

uttryck (Fuentes, 2013). När organisationerna berättar om sin verksamhet, och om 

varför de finns nämner de ofta de annorlunda förutsättningar som 

förortsungdomar möter på grund av den rasism, dold eller öppen, som finns i 

samhället. Organisationerna arbetar ofta med mindre, konkreta mål (som en 

fritidsgård) men när de talar om långsiktiga mål handlar de ofta om ökad 

jämlikhet och minskad rasism (Christell, 2013). Vid debatter, föreläsningar och 

liknande är det heller inte ovanligt att temat är rasism, och hur man ska främja 

mångfald och integration (Al-Khamisi, 2013). Att arbeta mot de klyftor som finns 

i samhället, och som ofta har en del av sin grund i strukturell rasism, ser alla 

organisationerna som en uppgift (Christell, 2013 och Hjort, 2012). I samband med 

att organisationerna pratar om strukturell rasism är det vanligt att de också 

problematiserar klasskillnader. Samhällsproblemen är till stor del en klassfråga 

menar organisationerna. Att de som bor i förorterna som organisationerna finns i 

första hand är segregerade från övriga staden, menar organisationerna handlar om 

ekonomi och politik. Megafonen beskriver till exempel att många som lever i 

förorten bor i en ”etnifierad fattigdom” (Fuentes, 2013). Att höja diskussionen om 

klasskillnader i städer och vad det får för konsekvenser ses som viktigt av 

organisationerna, men också att presentera förslag på hur en utveckling i städer 

som är mer ekonomiskt och socialt hållbar skulle kunna se ut (Fuentes, 2012). 

Organisationerna ser maktklyftor i samhället som stor anledning till att 

utvecklingen i förorten går åt ”fel” håll. Sveriges ekonomi är inte så dålig som den 

negativa utvecklingen visar, och fördelningen av resurser och ekonomi skulle inte 

behöva se ut som den gör. Att privatisering ökar, hyreslägenheter omvandlas till 

bostadsrätter, att skolor och vårdcentraler stänger gör att situationen blir värre och 

klyftorna tydligare, mellan de som har och inte har. 

“De listar några av de vanliga företeelser som ett socioekonomiskt svagt område 

kan ha bekymmer med: sysslolösa ungdomar, dåliga skolor, en så grundläggande 

26

sak som avsaknad av bankomat […]. -Vi vill inte ha någon särbehandling, vi vill 

bara behandlas som vilka områden som helst.” (Behdjou, 2012) 

Samtidigt tycker organisationerna att det är viktigt med ett fokus på hur det 

kommer sig att det är just arbetarklass och till stor del invandrare som bor i 

förorterna. En höjd medvetenhet om varför samhället ser ut som det gör, kan 

förändra mångas syn på sin omgivning. ”-Det vi beskriver här är ingen 

integrationsfråga – det är en klassfråga!” (Fuentes, 2013) 

5.2.4 Social rättvisa 

Men deras syften sträcker sig längre än till fritidsaktiviteter. Pantrarna vill ha 

social rättvisa. (Quezada, 2012) 

Organisationerna använder ofta begreppet social rättvisa när de pratar om vad de 

har för mål med sin existens. Exakt vad det begreppet innebär för 

organisationerna definieras på flera sätt. I samband med begreppet talar 

organisationerna bland annat om hur de är emot negativ stadsutveckling (Fuentes, 

2013). Megafonen använder Järvalyftet (som kort beskrivits under 5.2.2) som ett 

tydligt exempel. Megafonen vänder sig mot projektet och anser att det istället för 

att förbättra livsvillkor för de boende i området skapar ekonomisk och politisk 

segregation. De menar att bristen på medborgarinflytande är en central fråga, och 

att Järvas befolkning förhindras att delta i processen som ska förändra deras 

levnadsomständigheter. Megafonen menar att den makt som fråntas de boende i 

Järva förstärker segregation, utanförskap och ”vi- och dem-känsla” (Gerecci, Al- 

Khamisi & Kekya, 2012). Dessutom kommer ”lyftet” innebära dyrare bostäder 

som invånarna inte har råd med. 

”Järvalyftet har misslyckats i två avseenden: bristen på medborgarinflytande, samt 

en överdriven fokusering på den fysiska miljön på bekostnad av de sociala 

utmaningar som präglar området. Det är alltså en kombination av beslutens 

framtagande och innehåll som lett oss in i en situation med sviktande förtroende 

och ilska.” (Al-Khamisi & Gerecci 2012) 

När social rättvisa omskrivs av organisationerna görs det ofta i samband med 

termer av ökat medborgarinflytande, och bättre förutsättningar för människor i 

utsatta områden. Organisationerna menar att det är viktigt att arbeta för att unga 

människor i Sverige är med och skapar ett samhälle där alla har lika 

förutsättningar och där politiker inte bestämmer över människor, utan tvärtom 

(Hillbom & Quintanill, 2012). En enighet och gemenskap finns kring att skapa 

social rättvisa, vilket man framför allt pratar om i Megafonen och Pantrarna. ”Vi 

arbetar alla för social rättvisa i förorten och har alltid ett förortsperspektiv.” 

(Elfving 2, 2012) säger Göteborgsbaserade Pantrarna i en intervju 2012. Att 

arbeta för allas lika förutsättningar, med fokus på att öka ungas intresse och 

möjlighet till politiskt inflytande, att utföra politiskt och socialt arbete och att ge 

boende i förorten makt över sina liv och sina områden beskrivs som några av de 

allra viktigaste punkterna i organisationernas arbete. Demokrati och rättvis 

resursfördelning, är två av de viktigaste grundstenarna i social rättvisa, enligt 

organisationerna (Behdjou, 2012 och Megafonen 2, 2013). 

5.2.5 Medbestämmande, delaktighet och demokrati 

Det första steget idag bör vara att skapa nya demokratiska strukturer som 

säkerställer de lokala invånarnas direkta inflytande. (Megafonen 2, 2013) 

En annan av de frågor som organisationerna arbetar med, är den om demokrati 

och delaktighet för alla invånare i ett samhälle. Organisationerna tror på rätten för 

människor att kunna påverka beslut på alla nivåer och på så sätt själva kunna 

utforma sina liv (Behdjou, 2012). Det handlar om vuxna som har rätt till tillgång 

på information om till exempel omstruktureringar i närmiljön på olika språk, unga 

27

som har rätt att synas, höras och aktivt delta i samhället och barn vars röster också 

ska räknas (Fuentes, 2012). Genom att få framför allt unga att engagera sig i de 

olika organisationerna vill man inte bara skapa konstruktiva sysselsättningar, utan 

också öka delaktigheten på samhälleligt plan. Organisationerna anser att det 

behovet är större i förorten, än vad det är i andra områden där delaktighet och 

demokrati mer är en självklar känsla. Organisationerna vill vara en del av en 

framtida demokratiutveckling i de områden de finns representerade i. Att ”öka den 

demokratiska medvetenheten” och medverka till att skapa ett demokratiskt 

levnadsklimat för unga anses till exempel vara delmål för organisationen RGRA, 

som också vill väcka ungdomars nyfikenhet på demokratifrågor (Qvarsebo & 

Tallberg Broman, 2010). Även Megafonen har märkt att organisationen gjort 

påverkan på orten då en av medlemmarna ” […]nu kan höra folk diskutera politik 

på torget.” (Gronostaj, 2012) 

Organisationerna påpekar ofta att de ”insatser” som görs i förorter, till exempel 

ökad bevakning via väktare eller bevakningskameror är ett uttryck för ett 

odemokratiskt samhälle och att ”[…]sabotaget [mot kameror]är ett uttryck för ett 

enormt demokratiskt underskott.” (Pantrarnas hemsida, 2013). För den skull är 

organisationerna inte för sabotage, utan menar bara att det är ett tecken som måste 

uppmärksammas. Organisationerna menar att det ofta händer att invånare i 

förorter ställs utanför beslut som påverkar deras liv på många plan. Det görs för 

lite för att försöka inkludera de boende i de omstruktureringar och förändringar 

som görs i förorterna för att de ska kunna vara väl förankrade hos invånarna. Är 

de inte förankrade är det också svårt att få människor positiva till förändringar i 

deras områden, förändringar de inte har någon som helst makt över. Enkla utvägar 

presenteras som de enda lösningarna, även om så inte är fallet och invånare 

känner att demokratin sviks. Organisationerna menar att politiker och makthavare 

har missbrukat sitt förtroende som folkvalda vid flera tillfällen. 

5.2.6 Vikten av att organisera sig 

Det finns ingen som kan trycka ned dig bara du organiserar dig och har vilja att 

gå in helhjärtat. (Pantrarnas hemsida) 

Organisationerna vittnar som sagt om en utbredd misstro gentemot politiker i flera 

av de förorter de finns i. ”Vi har länge förlitat oss på våra politiker men ständigt 

blivit besvikna.” (Essen & Achkoudir, 2012) För att motverka känslor av 

hopplöshet och övertygelser om att inget går att förändra, ser organisationerna att 

organisera sig i de olika förorterna blir allt viktigare. För att gemensamt kunna 

arbeta mot det som organisationerna kallar negativ samhällsutveckling samlas 

man kring ett antal olika frågor, som på sikt ska skapa bättre förutsättningar för de 

som bor i förorten. 

“[…] det handlar om att få unga att organisera sig och våga ta plats.[…] Tar man 

själv plats och styr åt det håll man vill så vågar man också tro på effekten, en 

effekt som inte heller kan uppnås om inte ungdomarna är med.” (Flyckt, 2012) 

Organisationerna menar att viljan att organisera sig inte är unikt i de områden de 

är aktiva i, utan att samma vilja finns i många förorter runtom i Sverige, vilket 

bland annat märks genom spridningarna som organisationerna har (Gronostaj, 

2012). Det är fler och fler som har en stark förankring till förorten, som växer och 

blir mer medvetna, politiskt, om att en organisering är den väg man måste gå, 

”[…]det är naturligt att vi organiserar oss.” (Kjörling, 2013). Att organisera sig 

blir den enda, och mest genomtänkta, metoden för att kunna verka för förändring 

och för att kunna utföra politiskt och socialt arbete (Behdjou, 2012). Att vara flera 

är en viktig aspekt när det kommer till det organisationsmässiga praktiska arbetet. 

När demonstrationer ska göras, styrelsearbete som ska utföras, namnunderskrifter 

28

samlas in eller torgmöten ska hållas så är det mer effektivt att vara flera. Dels för 

att det sänder signaler till makthavare att det är många som står bakom aktionen, 

dels för att det gör mycket för grupp- och självkänslan att veta att man är många 

som jobbar tillsammans (Megafonens hemsida, 2013). Det blir lättare att känna att 

det är en stark rörelse som faktiskt kan göra skillnad om organiseringen fungerar 

och är kontinuerlig. 

Det finns också ett alternativt sätt att se på organiseringen, som framhålls ibland 

av organisationerna. Det handlar om att det är ens plikt, som förortsinvånare, att 

organisera sig och bry sig om sitt område, eftersom ingen annan gör det (Sandin, 

2012). Det finns en förhoppning om att fler ungdomar ska kunna använda sin 

energi och sin frustration till något kreativt. Det handlar också om rättigheter, att 

slippa bli utsatt för orättvisor eller att bli särbehandlad av polisen. Rättigheten till 

att påverka och ha inverkan på hur ens möjlighet till utbildning, arbete och bostad 

ser ut. För att kunna påverka de variablerna krävs det att man är organiserad 

(Kjörling, 2013). 

“Rinkeby har länge drabbats av nedläggningar och det är svårt för oss som 

individer att göra skillnad. Men om vi gör det tillsammans blir vi starkare och då 

är det lättare för oss att påverka de viktiga resurserna. Vi måste se till att 

resurserna läggs på det behövande och inte på onödiga saker som andra 

bestämmer åt oss.” (Essen & Achkoudir, 2012) 

Vilka de samarbetar med för att uppnå sina mål är organisationerna noga med. 

Megafonen vill inte knyta sig för tätt intill huvudmän som kan ha en annan agenda 

än de själva, det är en viktig princip för dem varifrån de får sina pengar. De söker 

bara pengar till arrangemang för att inte göra sig beroende av finansiärer som kan 

ha något att säga till om verksamheten i stort (Megafonen 2, 2013). RGRA 

samarbetar med fler aktörer, vilket bland annat möjliggör deras anställningar och 

att deras projekt ska gå runt, men de är noga att alla inblandade jobbar efter 

RGRAs värderingar och principer (RGRA 1, 2013). 

5.2.7 Makt och kunskap 

Kan vi maktens språk kan vi ta över makten (Pantrarnas hemsida, 2013) 

Pantrarna, Megafonen och RGRA har alla olika exempel på att ungdomar ofta 

känner att kommunpolitiker missbrukar sin makt. Många känner att de befinner 

sig långt ifrån makten och att privatiseringar och nedskärningar är exempel på 

åtgärder som vidtas som är direkt ogynnsamma för människorna som bor i 

förorten. Andra stora sociala problem, som kriminalitet och droger, som invånarna 

vill få ordning på, är det ingen som tar tag i (Behdjou, 2012). De som personligen 

berörs av missförhållandena är det ingen som frågar, ungdomarna i 

organisationerna menar att de exkluderas (Fuentes, 2013). När befolkningen i 

olika förorter ständigt 

”[…]förhindras att aktivt delta i den process där deras levnadsförhållanden 

radikalt formas om, bekräftas det ojämlika maktförhållande som råder mellan det 

politiska styret och medborgarna i våra förorter. Den enas maktfullkomlighet är 

den andras maktlöshet.” (Gerecci, Al-Khamisi & Kekya 2012). 

Organisationerna menar att segregation som många i förorten upplever inte 

handlar om en geografisk skillnad mellan människor, utan om makt, att klyftan 

mellan de som har makt och de som inte har det blir för stor. Att kunna ha känslan 

av att ha någon slags makt att kunna förändra är viktigt för organisationerna att 

sprida till invånarna i förorterna (Elfving 2, 2012). Pantrarna talar om att det är 

dags för ett maktskifte, för en mer rättvis behandling av unga (och andra) i 

förorten. Att med rättfärdiga medel ta tillbaka makten över hur ens liv ser ut. De 

29

menar att eftersom de själva är folket kan de bättre föra fram folkets röst, än vad 

en politiker kan (Pantrarnas hemsida, 2013). 

I organisationerna dras paralleller ofta mellan makt och kunskap. Att ha kunskap 

om sina rättigheter, till exempel, framhålls som en förutsättning för att inte bli 

överkörd av makthavare. Att tjänstemän och andra har rätt kunskaper om de 

människor de möter i förorten menar vissa också är av stor vikt för att kunna 

skapa goda relationer (Åker, 2012). Organisationerna menar att det redan finns 

mycket kompentens och kunskap även hos de grupper som i till exempel skolan 

presterar allra sämst. Det handlar om att man har ”fel” sorts kunskap, en kunskap 

som inte värderas lika högt som den man lär sig i skolan (Roosch, 2013). Att lära 

sig tala maktens språk, att öka de språkliga kunskaperna, att förstå koder och 

hantera dem anses vara viktigt för att få makt över sin livssituation, och för att 

kunna möta makthavare. 

”Mitt innehåll, va jag faktiskt säger, bemöts alltså inte i första hand. Det är att 

någon som jag kan ”föra mig”, tala deras språk. Jag hatar deras språk. Men ibland 

måste man, för kampens skull, även om man äcklas.” (Pantrarnas hemsida, 2013) 

Lika mycket talar organisationerna om att upphöja den kunskap som redan finns i 

förorterna (Hjort, 2012 och Qvarsebo & Tallberg Broman, 2010). Organisationen 

RGRA arbetar också mycket för att ungdomar ska få kunskap om vilka framtida 

möjligheter de har. Att presentera alternativ som de unga själva inte skulle ha 

makten att kunna närma sig, om de inte fick lite hjälp på traven (RGRAs hemsida, 

2013). Organisationerna vill att makthavare och andra ska få upp ögonen för 

förorten, men att det ska göra det av rätt orsaker och ta tag i problemen från rätt 

håll. Att kombinera sociala aktiviteter med kunskap och politiskt 

medvetandegörande, som alla organisationerna gör, och som Pantrarna blivit 

inspirerade av Svarta pantrarna i USA att göra, menar de är en väg att gå för att 

öka möjligheten till inflytande. Pantrarna menar att man först måste ha kunskap 

om vad som kan göras åt situationen för att kunna få makt att faktiskt göra något 

(Sternö mfl., 2012). 

5.2.8 Identifikation och utanförskap 

För att unga i förortsområden ska känna att de har makt och möjlighet att 

förändra, krävs det att de har förebilder som de kan identifiera sig med. 

Människor som kommer ”utifrån” och vill påverka unga kan inte nå fram på 

riktigt samma sätt, som de som själva bor i området. De har, enligt 

organisationerna, en mer gemensam grund att stå på, då många unga identifierar 

sig starkt med den orten de bor och är uppväxta i (Kjörlin, 2013). Många 

representanter ur de olika organisationerna talar om att det är viktigt att det finns 

människor i många viktiga instanser som de kan identifiera sig med. Någon som 

”förstår dem”, men som också kan agera förebild. 

”Som invandrare i förorten är du antingen assimilerad, alltså försvenskad, eller så 

är du blatte[…]. Vi vill visa att man kan vara syntesen av det, något bättre. 

Pantrarna håller på att skapa en alternativ kritik och det är därför vi har vuxit så 

starkt.” (Elfving 2, 2012). 

Budskapen som organisationerna sänder ut har också ett mycket starkt fokus på 

förorten, och trycker ofta på orten som identifikation. Pantrarna identifierar sig 

mycket med namnen från USA, de Svarta Pantrarna, som tillhörde en utsatt grupp 

som kämpade för sina rättigheter. Att identifiera sig med en utsatt men starkt 

engagerad och organiserad grupp som kämpade för samma sak som man själv gör, 

är en viktig markering. Vidare problematiserar organisationerna ofta det 

utanförskap de menar att många som bor i förorter känner. ”Politikerna gör inget, 

30

asismen ökar och utanförskapet blir bara större och större. Vi måste agera NU!” 

(Pantrarnas hemsida, 2013). Ofta rör det sig inte enbart om ett geografiskt 

utanförskap, utan om strukturellt (Anyuru & Solmaz, 2013). I RGRA, som jobbar 

lite annorlunda jämfört med de andra organisationerna (organisationen verkar i av 

personal utvalda områden), har RGRA valt att fokusera på den målgruppen som 

kan antas uppleva utanförskap. För att kunna göra något åt utanförskapet jobbar 

de till exempel med att ”[…]skapa möten och möjligheter mellan ungdomar från 

olika områden och med olika bakgrund.” (RGRA 2, 2013). 

Utanförskapet är också det som gör att de tre organisationerna arbetar över ett 

brett fält. För Pantrarna var det som låg till grund för deras tillkomst behovet av 

en fritidsgård, men de anser också sig behöva arbeta bredare för att kunna komma 

åt känslor av utanförskap. Det räcker inte med en plats att vara på, när 

strukturerna i samhället gör att utanför den platsen möter ett samhälle dit man inte 

känner sig välkommen. De menar att de är färdiga med att stå utanför och titta på 

och att det är dags att ”släppa in” förorten och låta dem komma till tals. 

Organisationerna menar att allt blir sämre för dem som bor i de aktuella förorterna 

och att utanförskap är en grogrund för att situationen kan bli sämre, genom till 

exempel kriminalitet. Pantrarna menar att det inte är särskilt konstigt att många 

ungdomar har svårt att känna förtroende för skola och andra instanser i samhället 

idag, eftersom de inte känner sig inkluderade i samhället. De menar att den 

ständiga polisnärvaron i flera av de områden där Pantrarna finns representerade 

ökar känslan av att man inte är en del av samhället utan något som är oönskat och 

i behov av ständig kontroll (Sternö mfl., 2012). 

5.2.9 Media Vi vet att media påverkar oss, vi vet att fördomar sprids genom nyheter och vi vet 

att förorten inte representeras på ett rättvist sätt. Så, på vilket sätt påverkar 

medias skriverier oss, våra tankar och hur vi tittar på och känner inför varandra? 

(Megafonen 2, 2013) 

En stor maktfaktor som ofta kritiseras av organisationerna är media. Media 

reproducerar bilder av förorten som farlig och otrygg, något som organisationerna 

arbetar för att förändra. Enligt organisationerna har unga i förorten allmänt en 

ganska negativ bild av media. De anser att media ljuger, ”snackar skit”, är 

sensationslystna och bara framhåller en negativ bild av förorten. Pantrarna, i 

Göteborg, har riktat mycket och skarp kritik mot den stora dagstidningen 

Göteborgs-posten som de menar återger händelser i förorten på ett direkt felaktigt 

sätt, vilket har mynnat ut i en offentlig ursäkt från tidningen, samt ett gemensamt 

projekt där ungdomar från Pantrarna gjorde en tidning tillsammans med 

Göteborgs-postens redaktion där fokus skulle ligga på förorten (Pantrarnas 

hemsida, 2013). En nättidning är på gång, och även RGRA och Megafonen jobbar 

på olika sätt med mediala uttryck. Megafonen startade som en nättidning, och 

RGRA har en aktiv radiokanal (Megafonens hemsida, 2013 och RGRAs hemsida 

2013). Ofta görs det för att presentera en alternativ bild av förorten, för att stå för 

ett annat perspektiv. De vill vara en röst för folk från orten för att berätta om deras 

perspektiv på samhället, och de egna områdena. Att kunna påverka vilken bild 

som sänds ut från sin hemort ökar också känslan av delaktighet. Media och dess 

funktion diskuteras löpande i organisationerna och en levande diskussion med 

olika medier finns också. Organisationerna pratar mycket om hur samspelet 

mellan media och människor ser ut, och vilken världsbild som är intressant att 

rapportera, och varför det ser ut på det sättet. En viss förbättring anser några 

medlemmar i organisationerna att de ser, men att det fortfarande finns problem i 

rapporteringen (RGRA 1, 2013). 

31

5.2.10 Kritik mot polisen 

Organisationerna vet att otrygghet är något som ofta lyfts i samhällsdebatten när 

det pratas om förorter. Gemensamt för alla organisationer är att de anser att det 

som faktiskt görs för att skapa trygghet bara förvärrar situationen. 

Övervakningskameror finns idag i flera av förorterna och poliser och vakter 

patrullerar på gatorna. En medlem från Pantrarna beskriver att området han bor i 

blir mer och mer som en öppen anstalt. Han menar att ”[…]det är som att hela 

Biskopsgården sitter i fängelse.” (Sternö mfl., 2012) En annan medlem från 

Pantrarna beskriver situationen i området som att polisens arbete egentligen ska 

vara kortsiktigt och till för att bekämpa brott mer och mer ägnar sig åt att vara i 

området och förebygga brott, ett arbete som ska ligga på sociala instanser. Statens 

sociala service minskar och polisiära insatser ökar vilket visar på en extrem form 

av liberalism och en risk för att Sverige blir en polisstat, enligt Pantrarna (a.a). 

RGRA anser att trygghet skapas av dem som finns i förorterna och befinner sig 

där varje dag, ”[…]det skapas inte enbart av poliser och definitivt inte av 

övervakningskameror.”(Hjort, 2012). Ett annat stort problem är att invånarna i 

förorterna inte blir lyssnade på när de kommer med egna förslag på hur tryggheten 

skulle kunna bli större. I Göteborg har många reagerat på att gatubelysningen på 

sina håll är släckta nattetid, och Pantrarna har gjort flera anmälningar angående 

den saken. En manifestation med facklor och annat genomfördes till slut, för att få 

politikers ögon riktade mot sig. Men grundproblemet kring trygghetsproblem 

handlar enligt organisationerna om något helt annat; ”[…] vill man skapa verklig 

trygghet så måste man öka den sociala servicen och rusta upp förorten.” 

(Svensson, 2012) Att öka polisnärvaron är alltså ingenting som någon av 

organisationerna tror på som lösning för områdenas problem med trygghet, utan 

tvärtom. Organisationerna menar att polisens ständiga närvaro signalerar att alla 

som lever i förortsområdena är misstänkliggjorda, potentiella våldsverkare och 

risken att bli kontrollerad trots att man inte gjort något olagligt är frustrerande. 

Pantrarna menar att de många konflikterna med polis som ungdomar i de aktuella 

områdena hamnar i bottnar i många olika saker, men att ytterst rör det sig 

egentligen om en konflikt mellan de unga och samhället, men att polisen får stå 

som symbol. Att polisen också ofta uppträder på ett sätt som provocerar de unga 

gör saken inte bättre (Sternö mfl., 2012). Organisationerna arbetar för att 

synliggöra det som polisen utsätter många av ungdomarna för, bland annat genom 

att uppmana till att polisanmäla polisen om någon blivit felaktigt behandlad av 

dem (Pantrarnas hemsida, 2013). En djup frustration finns hos många av de aktiva 

ungdomarna i Stockholm, Göteborg och Malmö kring hur polisen agerar. 

Megafonen berättar att polisen kan övervaka deras manifestationer med 

polishelikopter trots att Megafonens aktiviteter alltid går fredligt till. Att det från 

samhällets håll antas bli bråk på grund av var i staden man befinner sig irriterar 

många. 

”Det är sånt här som bidrar till att ungdomarna här stigmatiserats, när vi genomför 

en helt fredlig manifestation. Skulle man göra en liknande aktion på Södermalm 

skulle de inte skicka två piketer och en helikopter. Här antogs vi kasta stenar, vi 

köpte bullar.” (Kjörling, 2013). 

5.3 Organisationernas metoder 

När organisationerna arbetar med sina olika frågor använder de sig av olika 

arbetssätt och metoder. Nedan kommer dessa metoder att presenteras. 

Pantrarna engagerar sig politiskt och vill mobilisera unga att själva ta ansvar för 

sin framtid, och sin fritid. – Vill man förändra måste man göra det själv! 

(Pantrarnas hemsida, 2013) 

32

5.3.1 Kunskap och ungas medbestämmande 

Att få ungdomarna att börja engagera sig i sin bostadsort och i det som påverkar 

deras liv samt att få med ungdomar i organisationerna är något som är av största 

betydelse för de tre organisationerna. Megafonen och Pantrarna är till stor del 

ungdomsstyrda, även om en del av de engagerade talespersonerna snarare är unga 

vuxna (Megafonens hemsida, 2013 och Pantrarnas hemsida, 2013). RGRA som är 

en ideell verksamhet har vuxna i personalstyrkan men ungdomar är med i alla 

beslut och sitter med i föreningens styrelse, som till största delen består av 

ungdomar. De har också ett ungdomsforum, Unga röster, som är med och 

bestämmer vilken riktning verksamheten ska ta (RGRA 1, 2013). 

Organisationerna betonar att det är av största vikt att ungdomarna är med och 

bestämmer och utformar organisationerna. Organisationerna använder sig av 

metoder som passar, engagerar och efterfrågas av unga. Det händer att 

organisationerna säger nej till vissa av ungdomarnas förslag, som att ta till 

extrema metoder, då det är bestämt hur organisationen arbetar och för sin kamp. 

Megafonen och Pantrarna har flertalet gånger fått löften från politiker om att 

förändringar ungdomarna önskat ska infrias, vilket sedan inte genomförts. Detta 

har skapat frustration hos många och en tro på att det inte går att förändra. ”Idag 

återstår brutna löften, fortsatt hög arbetslöshet och tomma basketplaner som 

fortfarande väntar på att renoveras.” (Al-Khamisi & Gerecci, 2012) De metoder 

organisationerna använder sig av är metoder som ska få ungdomarna att ändå våga 

tro på att en förändring är möjlig (Flyckt, 2012). Pantrarna har använt sig av listor, 

som de gått runt med i de olika områdena och skrivit upp vad ungdomarna skulle 

vilja göra, och sedan har ungdomarna själva fått vara med och hjälpa till med 

evenemang som Pantrarna anordnat (Elfving 2, 2012). RGRA uttrycker att de 

hjälper ungdomar att ta tag i olika saker själva och att de som förening ska vara en 

”[ …] plattform där fler unga ska få synas, höras och aktivt delta i samhället.” 

(RGRAs hemsida, 2013). Ungdomarnas kompetenser och erfarenheter vill RGRA 

ta till vara på och därför jobbar de processorienterat och med ett 

gräsrotsperspektiv (RGRA 2, 2013). 

För att kunna förändra samhället behövs det kunskap. Megafonen och Pantrarna 

uttrycker att ”kunskap är makt” och att det kan utvinnas genom de 

medborgarcaféer, filmvisningar med sociala och politiska teman samt workshops 

som de anordnar (Megafonens hemsida, 2013). Föreläsningsserien Harakat (som 

betyder rörelser på arabiska, turkiska och persiska (Megafonen 2, 2013)) är något 

som både Megafonen och Pantrarna anordnar (Schwartz, 2013). 

Organisationernas mål är att Harakat ska vara som en andra skola där 

medlemmarna sätter agendan och tar upp samhällsfrågor som intresserar dem och 

som de vill lära sig mer om och som kan utveckla organisationen. Alla ska kunna 

delta och föreläsningen ska utformas så att språket ska vara så lättillgängligt som 

möjligt. Ämnena väljs utifrån vad som diskuteras på torg och skolor och har bland 

annat handlat om mediebilden av förorten, kvinnor i politiken och 

främlingsfientlighet (Elfving 1, 2012). Föreläsarna är ofta namnkunniga och 

åhörarna ofta många. Harakat har utvecklats till att bli det mest uppskattade och 

effektiva av Megafonens arbete för medvetenhet och engagemang (i Husby) 

(Gronostaj, 2012). ”Harakat visar att politik kan vara avslappnat – som vår vän 

Rim i Husby kallar det: organiserat tugg.” (Megafonens hemsida, 2013). 

Organisationerna följer den pedagogiska devisen ”learning by doing”. ”– Vi måste 

själva uppleva hur det går till och göra våra egna erfarenheter.” (Fuentes, 2013) 

33

Förutom Harakat har både Megafonen och Pantrarna läxhjälp för elever på 

högstadiet och gymnasiet under vissa dagar i veckan. Även information och råd 

om gymnasieval och sommarjobb ges, då det är många unga som har dålig 

kunskap om hur sådant går till, och som heller inte kan få stöd och hjälp med detta 

hemma (Megafonens hemsida, 2013 och Pantrarnas hemsida, 2013). 

Organisationerna använder sig av medialt arbete. Megafonen har gett ut en 

papperstidning under en kort period för att ge en annan bild av förorten än den 

som media speglar, samt för att ta upp lokala nyheter och ämnen som engagerade 

organisationen (Megafonen 2, 2013). Megafonen vill berätta om området ur de 

boendes i perspektiv och vara en röst för ortens befolkning (a.a). Megafonen och 

Pantrarna skriver debattartiklar och anser att det är viktigt att ge en annan syn på 

förorten än den media utifrån beskriver. 

Pantrarna har en skrivargrupp för unga som skriver om sina liv i form av krönikor 

som sedan publiceras ibland annat tidningen ETC och Aftonbladet. 

”Några äldre pantrar har sysslat med det här under hösten – att skriva krönikor – 

men tanken har hela tiden varit att det ska vara de unga själva som kliver upp på 

Pantrarnas plattform och skriver om sina liv, om sin kamp, om sina drömmar, om 

sig själva.” (Pantrarnas hemsida, 2013). 

RGRA beskriver att deras verksamhet bygger på frigörande pedagogik (och 

folkbildning) och att ungdomarna genom kreativt lärande och individuell 

utveckling gör att de upptäcker och utvecklar talanger de besitter. Det är 

ungdomarnas engagemang och idéer som formar RGRAs verksamhet och RGRA 

vill att ungdomarna ska ha möjlighet att uttrycka sig och utforska på det sätt 

ungdomarna själva önskar. Organisationen beskriver därför att de ska vara ett 

forum med nya och breda kanaler som de unga kan uttrycka sig med på ett 

konstruktivt sätt. 

”Målet handlar om att skapa medvetenhet hos de unga människor vi arbetar med 

att genom praktisk handling skapa möjligheter för att de i sin tur ska kunna 

förändra sammanhang genom sitt sätt att reflektera och kritiskt iaktta konstruerade 

omständigheter.” (RGRAs hemsida, 2013) 

De unga är med i RGRA genom att delta i de forum RGRA har, agera pedagoger 

för de yngre medlemmarna, förvalta RGRAs mötesplatser och ha arbetsuppgifter 

under arrangemang. Förutom de som är aktiva i RGRAs arbete tillkommer än fler 

ungdomar som deltar i RGRAs evenemang, aktiviteter och kurser. Ytterligare 

ungdomar nås som inte aktivt tar sig till RGRAs lokaler utan är med på större 

allmänna och utåtriktade arrangemang arrangerade av RGRA (RGRA 1, 2013). 

5.3.2 Kultur och fritid 

[…] det är när vi har kul tillsammans vi samlar kraft och inspiration till kampen. 

(Pantrarnas hemsida) 

Förutom kunskapsinhämtning och kunskapsspridning är kultur och fritid en viktig 

del i organisationernas arbetssätt för att få med och engagera ungdomar. Kultur 

och fritidsaktiviteter är något som många av ungdomarna saknar i sina orter 

(Sternö mfl, 2012). Då det enligt Pantrarna finns få andra aktörer som anordnar 

aktiviteter för ungdomar i orten så har organisationerna anordnat 

fotbollsturneringar, musikfestivaler och kulturfestivaler i sina orter med mer eller 

mindre fokus även på politiska och sociala frågor genom t.ex föreläsningar 

(Pantrarnas hemsida, 2013 och Kingsize, 2012). RGRAs arbetssätt går ut på att 

genom främst hip-hopens fyra element (rap, dj-ing, breakdance och laglig graffiti) 

men också med annan subkultur, capoeira, film och estetisk verksamhet nå och 

arbeta med ungdomar. ”Med urbana konstuttryck som grund för engagemang 

34

kopplar vi, genom tematisk pedagogik, arbetet till en dialog om att aktivt delta i 

och förändra sin omgivning.”(RGRAs hemsida, 2013). Aktiviteterna på RGRA 

blir en blandning av socialt arbete, de subkulturella uttryckssätten, media och 

arrangemangsråd (Berg, 2012). Enligt RGRA kan de genom att använda sig av 

metoder som ungdomarna intresserar sig för nå ungdomar på ett annat sätt än vad 

andra grupper i samhället kan. ”Tack vare att vi arbetar som en rörelse kan 

tillvägagångssätten för att nå ut variera och vara flera. På så sätt fångar vi upp en 

bred grupp ungdomar.” (a.a). RGRA tror också att använda kultur och media som 

metod leder till minskat destruktivt beteende bland ungdomar ”[…] mot sig själva, 

andra och i samhället i stort” (a.a). 

5.3.3 Mobilisering (och påverka politiken) 

Organisationerna Megafonen och Pantrarna beskriver hur deras arbete, kamp, förs 

med traditionella metoder som mobilisering, opinionsbildning och 

demonstrationer (Behdjou, 2012). De följer noga det lokalpolitiska arbetet som de 

kommenterar, sätter press på och får inflytande över genom debattartiklar, 

medborgarförslag och namninsamlingar (t.ex. för att få till stånd 

folkomröstningar). ”Vi ska följa upp tidsplanen som kommunen har lagt upp för 

bygget. Vi ska ligga på dem och se till att de håller det dem lovat.” (Megafonens 

hemsida, 2013). Det händer också att organisationerna använder sig av mer 

radikala sätt att nå ut. Pantrarna har stormat och tagit över stadsdelspolitikernas 

möten vid tre tillfällen, för att enligt organisationen få ett slut på att förorten och 

dess unga behandlas som andra klassens medborgare (Christell, 2013). Pantrarna 

menade att politikerna vill komma undan sitt ansvar och försöka lägga ansvaret 

för ungdomsverksamhet på ”frivilliga krafter” (Fuentes, 2013). De har också 

bjudit in politiker och föreningar till öppna möten, och visat hur det är att inte ha 

några lokaler att vistas i. Vid ett tillfälle har Megafonen använt sig av ockupation 

som metod. Detta skedde då verksamheten Husby Träff, vars lokaler 

organisationen och andra fått låna till evenemang, skulle flytta sin verksamhet 

(Hultman, 2012). Organisationen var trött på att social service flyttades ut från 

orten. 

”– Flera av oss från Megafonen deltog som privatpersoner i beslutet att ockupera 

lokalen då debatterna med politikerna tydligen inte räckt till och det var viktigt att 

markera våra åsikter.” (Gronostaj, 2012). 

Organisationen beskriver hur platsen under den två veckor långa ockupationen 

blev ett ställe där många nya människor träffades och diskuterade tillsammans. 

Organisationen förtydligar att ockupationen var laglig. Att yngre ungdomar ville 

ta till skadegörelse som metod avleddes av andra medlemmar. 

”–Några kids sa faktiskt fan vi saboterar, vi bränner bilar eller slår sönder portar. 

Men vi ville kanalisera den ilskan på ett konstruktivt sätt. Vi sa vänta lite, vi skall 

göra något, samla namnunderskrifter. Några av dem började engagera sig, medan 

de andra lugnade ner sig.” (Kjörling, 2013) 

Just sådana här konkreta aktioner tror Megafonen har varit ett skäl till att många 

yngre medlemmar gått med i organisationen. ”– Det mest inspirerande är att det 

inte bara är snack. Om Megafonen går in för att göra något så gör de det, säger [en 

ungdom] som går på gymnasiet och som har varit med i några månader.” (Elfving 

1, 2012) 

Nedläggningar, utflyttningar och saknad av social service så som vårdcentraler, 

skolor, Folkets hus, fritidsgårdar och bankomater är några bakomliggande orsaker 

till demonstrationer. Ett exempel är då vårdcentralen i Husby planerades att läggas 

ned. De boende i Husby hade inte fått någon information eller fått komma till tals 

i frågan, trots att blivit lovade att de skulle få delta i utvecklingen av området. 

35

Megafonen anordnade demonstrationer, men vårdcentralen lades ner ändå och ett 

privat vårdföretag öppnade i samma lokaler (Gronostaj, 2012). Megafonen har fått 

igenom medborgarförslag kring fotbollsplaner (Langseth, 2013) och de har fått 

politiker att backa med några av sina förslag kring Järvalyftet då planerna mött 

motstånd från organisationen (Megafonen 2, 2013). 

5.3.4 Samverkan med liknande organisationer och föreningar 

Organisationerna samverkar med organisationer och föreningar som har samma 

bakgrund och mål som de själva har. Megafonen och Pantrarna träffas och utbyter 

idéer och tankar om erfarenheter och metoder med varandra och har ett nära 

samarbete. De anser att det som funkar i en stad kan med viss modifikation även 

fungera där deras egen organisation finns och verkar (Megafonens hemsida, 

2013). RGRA samarbetar med Pantrarna i Malmö då de skapat gemensamma 

events (Pantrarnas hemsida, 2013 och RGRA 1, 2013). I Stockholm finns mindre 

föreningar och organisationer som arbetar för en liknande sak som Megafonen. 

Exempel på dessa är ”Alby är inte till salu” och ”Risingeplans Framtid”. 

Megafonen ser sig själva och rörelserna som växer fram i olika delar av Sverige 

idag som en ”förortsrörelse” med ett arv från de svenska folkrörelserna på 1900talet 

och internationella rörelser som Svarta Pantrarna (Megafonens hemsida, 

2013). 

”Vi är enade i vårt sökande efter social rättvisa och i övertygelsen om dess 

möjlighet. Bland oss finns konstnärer, visionärer, poeter, praktiker, fighters – och 

alla har vi orten gemensamt […] I framtiden kommer dessa samarbeten växa sig 

mycket starkare så att alla förorter, i varje stad och nationellt, kommer agera enigt 

som en enda stor rörelse!” (a.a) 

Organisationerna som Megafonen, ser hur förortsrörelsen växer fram i landet och 

Megafonen hoppas på att rörelsen kommer vara en stark faktor i svensk politik så 

som de tidigare folkrörelserna var (Kjörling, 2013). I Malmö har en Pantrarnaförening 

bildats. En nybliven medlem i Malmö uttrycker: 

”De sa att alla har en chans. Det var inspirerande när vi insåg vad de gjort. Vi har 

blivit behandlade som skit i flera år men de har blivit tagna på allvar. Vi vill också 

vara med och förbättra vårt område” (Sandin, 2013) 

Megafonen anser att de ” […]raserat den politiska uppgivenhet bland en hel del 

unga i våra förorter och ingjutit tron på folklig organisering.” (Megafonen 2, 

2013) De ser också att det numera förs en levande diskussion om förorten i media, 

bland tjänstemän och politiker och att förortsrörelsen ses som en progressiv kraft. 

Hos många unga i områdena där organisationerna finns har en politisk tro tänts 

och en tro på sig själv att vara kapabel till att förändra (a.a). 

5.4 Socialt arbete 

Nedan presenteras vad det är i organisationernas verksamhet som de själva menar 

är socialt arbete, och hur det kombineras med politiskt arbete. 

5.4.1 Socialt arbete och politik 

De som sysslar med socialt arbete, de kommer inte till roten av problemet och de 

som bara sysslar med politik, de har ingen förankring hos folket. Vi kombinerar 

båda och tar hem priset! (Pantrarna i Sandin, 2012) 

Organisationerna påpekar ofta att de utför socialt arbete. De menar också att för 

att utföra ett socialt arbete som leder till faktiskt förändring, måste det kombineras 

med politiskt uppvaknande. De tycker att en delaktighet i samhället, en förståelse 

för strukturer och förtryck är ett måste för att kunna få en bättre livssituation. Det 

36

organisationen gör, rör sig mellan att ordna en skidresa med ungdomar från 

förorter, och att veckan efter gå till politiker för att kräva en fritidsgård. 

Organisationerna ser sociala problem, vad de beror på och försöker ”lösa saker 

själva”, till exempel genom att anordna läxhjälp (Behdjou, 2012). 

Organisationerna är överens om att det finns mycket stora, allvarliga sociala 

problem i de olika förorterna, och de nämner våld, droger och kriminalitet som 

några exempel. Genom läxläsning kommer de åt ett annat stort problem, nämligen 

att många inte klarar skolan, men det leder också i förlängningen till att unga i 

förorterna får mer kunskap och därmed mer makt. Makt att till exempel välja en 

annan väg än den som leder till vidare sociala problem. Organisationerna vill att 

fler unga ska få självförtroendet och styrkan att göra val som annars inte är 

självklara, som att studera vidare på högre nivåer. Samtidigt som de jobbar med 

de här frågorna direkt med ungdomarna, ställer Megafonen och Pantrarna också 

krav på politiker att göra något åt saken. De vill inte fungera som en lösning, de 

vill vara ett komplement. Genom att arbeta som de gör finns risken att politiker 

tycker att det är ”skönt” att någon jobbar gratis med de sociala problemen i 

områdena, något som politikerna har ansvar för. Lösningar som RUT-avdrag för 

läxhjälp tror organisationerna inte gynnar ”deras” ungdomar; ”Säg att RUTavdraget 

är en lina som man firar ner för att få upp folk. Men den når bara de som 

är högst upp. Inte dem längst ner som alla andra står på.” (Djalaie 1, 2012). 

Organisationerna vill se en omfördelning av resurser, så att alla har möjlighet att 

klara sina läxor och i förlängningen hela sin skolgång (a.a). 

Politiker ställs till svars för mycket av de sociala problem som finns i de olika 

förorterna. Att lägenheter säljs ut för att sedan lyxrenoveras, eller att människor 

bor alldeles för trångt är problem som organisationerna menar att politiker 

orsakar. De menar att för politikerna är de sociala problem som följer på en sådan 

hantering av människor inte ett problem, för att de själva inte bor i områdena. De 

låter marknaden styra och lyssnar inte till människornas intressen (Djalaie, 2013). 

Som tidigare nämnt kämpar organisationerna för en mer aktiv fritid för unga i 

förortsområden, och framför allt Pantrarna gör det i form av att kräva 

fritidsgårdar. Det handlar dock inte bara om att ordna en lokal för unga att vara i, 

utan att förändra hela områden. Att jobba proaktivt för att förekomma sociala 

problem menar Pantrarna är något som politiker gör alldeles för lite av. Med en 

symbolisk plats som visar att man faktiskt satsar på unga invånare i förorten 

(genom t. ex en fritidsgård) menar Pantrarna att man ger unga alternativ och 

möjligheter som inte finns i dagsläget (Sandin 2013). Vidare skulle det vara en 

tydlig signal för unga, att veta att det satsas på dem, som kan få dem att känna sig 

mer inkluderade i samhället (Sternö mfl., 2012). 

Genom att öka den politiska medvetenheten och därmed också delaktigheten i 

samhället, främjas också integrationsmöjligheter, enligt RGRA. Genom att 

engagera unga i sociala aktiviteter skapas en konstruktiv sysselsättning för många 

unga, som annars inte har ”en tradition” av att delta i sådana sammanhang. Att 

vara en del av ett större sammanhang ger unga ett syfte med sin vardag och detta 

tror RGRA reducerar risken för att unga planlöst hänger runt, utan istället kan 

förverkliga sina idéer och i förlängningen själva kunna ta tag i framtidsplaner, 

eftersom man då har fått självförtroende nog att göra det (RGRA 1, 2013 och 

RGRA 2, 2013). Organisationerna jobbar mycket för att skapa en positiv 

förändring, både hos individer och samhället i stort. Att organisationerna har 

påverkat dem positivt är det många unga som berättar om, och som har förändrat 

sitt sätt att se på sin hemort. 

37

”Sen [i vuxenlivet] kommer jag att vara med i Pantrarna och leva på samma sätt. 

Bo kvar. Jag ser förorten som ett positivt och tryggt ställe. Alla är från olika länder 

och det får dig att vara öppen för att tänka på olika sätt.” (Elfving 2, 2012) 

5.4.2 Skapa samhörighet och engagemang 

Även om man inte har så mycket makt kan man försöka engagera andra 

ungdomar. Sluta bränna ned skolor och istället hjälpa till att öppna en ny skola, 

vårdcentral eller bankomat. (Megafonen i Elfving 1, 2012) 

En form av socialt arbete är att stärka svagare grupper på olika sätt. Genom att 

skapa samhörighet och stark gemenskap och dessutom få känna känslan av att 

missförhållanden går att förändra, är precis det som organisationerna gör. Intresset 

för frågorna som organisationerna driver finns redan, men formen för att jobba 

med dem är det organisationerna som ordnar. RGRA jobbar uppsökande mot unga 

eller grupper av unga som lever i någon form av utsatthet. Genom gemenskap och 

aktivitet vill de öka ungdomarnas engagemang i frågor som rör demokrati och 

mänskliga rättigheter (RGRA 2, 2013). Ungdomar som tillhör Megafonen menar 

att de innan de kom i kontakt med Megafonen kände att något var fel i samhället 

och att de ville förändra, men att det faktiskt skulle gå att göra något förstod de 

först när de kom i kontakt med Megafonen (Elfving 1, 2012). Att förstå tidigt att 

ett engagemang är givande tror organisationen är viktigt för att inte falla in i och 

fastna i, känslor av uppgivenhet och maktlöshet. 

RGRAs huvudfokus är att aktivera unga. Att få ungdomar som inte annars är så 

inkluderade i samhällsprocesser att bli och känna sig mer delaktiga i samhället. 

De jobbar brett för att kunna fånga så många unga som möjligt, men främst med 

musik. Hiphopen fungerar som en konkret ingång och uttrycksmedel för unga in i 

samhällsdebatten (a.a). 

”Hiphopen har skapat engagemang och vilja till samhällspåverkan bland 

människor i marginaliserade områden i storstäder i många länder. RGRA växte 

fram med denna subkultur som föredöme och fick snabbt många aktiva deltagare 

lokalt i Malmö.” (RGRAs hemsida, 2013) 

För att öka aktiveringen på flera plan jobbar organisationerna med att alla, även de 

yngsta deltagarna, har väldigt mycket inflytande i vad som händer med 

organisationen, vilka beslut som fattas och så vidare. RGRA är som sagt den enda 

organisationen som har anställd personal, vilket gör att deras arbete ser lite 

annorlunda ut men även hos dem har ungdomarna både ett ungdomsforum och 

platser i styrelsen. I Megafonen och Pantrarna är det de unga som är föreningen, 

det finns ingen inblandning av anställd personal eller liknande som påverkar 

arbetet. Genom årsmöten och andra metoder har alla medlemmar full möjlighet att 

vara med och påverka organisationen. 

Pantrarna och Megafonen jobbar med ”små” mål, som att en fotbollsplan ska 

rustas upp, eller en fritidsgård ska byggas. Detta kan, som tidigare nämnt, ses som 

symboler. Politiker visar att de prioriterar unga och de unga känner att de själva 

kan påverka. Men det har också ett rent socialt värde, då sådana aktiviteter (spela 

fotboll, vara på en fritidsgård) medverkar till att ge unga en mer meningsfylld 

fritid. En fritid som har värde ger de unga mycket, och att slippa bara ”hänga” för 

att få tiden att gå och istället fokusera på något kreativt eller på annat sätt 

stimulerande är mycket viktigt för alla unga. För att kunna ge alla unga 

möjligheten att utvecklas, att lära sig saker och ge dem förutsättningar att själva 

göra aktiva val, är det viktigt att organisationerna är tillgängliga för dem som vill 

vara med. RGRA har till exempel som policy att allt alltid, utan undantag, är 

gratis. I de tre organisationerna arbetas enligt devisen att alla som är med också 

38

hjälper till. ”Each one teach one” säger man i RGRA, och i de andra två 

organisationerna är det självklart att organisationerna drivs av alla tillsammans, 

inte av några ledare (Fagerström, 2012). Arrangemang som Pantrarna och 

Megafonen arrangerar kostar heller aldrig någonting, utan meningen är att finnas 

tillgängliga för alla som vill vara med, komma och lyssna, och lära sig. 

6. ANALYS 

Organisationernas arbete och arbetssätt går i hög grad att klassificera som 

empowermentinriktat socialt arbete. I det material som granskats har 

organisationerna själva aldrig uttryckt begreppet empowerment men genom en 

jämförelse med innebörden av det teoretiska begreppet går det att dra paralleller 

till stort sett hela deras arbete och existens. Enligt Askheim och Starrin (2007) har 

begreppet kritiserats för att vara urvattnat efter att det anammats av alla längs den 

politiska skalan, men de anser att begreppet åter tagits tillbaka till sin ursprungliga 

form så som det började användas en gång av medborgarrättsrörelsen i USA och 

av kritiska socialarbetare i Norden. Organisationerna och då framförallt 

Megafonen och Pantrarna har uppkommit ur ett missnöje över den förda politik 

som pågått sedan lång tid tillbaka, och för att den sociala välfärden mer och mer 

skurits ner. Organisationerna själva jämför sig med den svenska folkrörelsen, och 

arbetarrörelsen i Sverige på 1900-talet. De drar också paralleller till Svarta 

pantrarnas sociala och politiska arbete i USA för att få samma rättigheter som den 

vita amerikanska befolkningen och de identifierar sig i det utanförskap och med 

den rasism Svarta pantrarna beskrev. Dessa tidiga rörelser var grunden till att 

empowermentbegreppet började användas och det stämmer väl in att det nygamla 

sättet att förstå empowerment som går att applicera på Megafonen, Pantrarna och 

RGRA. 

Ungdomar som bor i förorten är de som organisationerna, som också själva utgörs 

av ungdomar som bor i orterna, ser är eftersatta och som behöver stärkas och få 

kunskap för att kunna få en medvetenhet om sin situation och hur den politik som 

förs faktiskt påverkar dem, då klyftor mellan de som har makt och de som inte har 

makt blir större (Elfving 2, 2012). De uttrycker att de måste ta makt för att kunna 

påverka och förändra sitt närområde och sin egen situation. Detta är exempel på 

själva grunddefinitonen som görs av empowerment då den utsatta eller svaga 

individen eller gruppen det gäller ska ta makten över sin situation och få 

inflytande över sitt liv. Lalander och Johansson (2012) menar också att ”ta makt”, 

genom att göra motstånd, säga ifrån och sätta gränser, ökar en ungdoms känsla av 

att kunna påverka. Att känna att man har makt fungerar som en bekräftelse på att 

en själv och andra i samma situation lyssnas på och kan göra skillnad. 

Organisationer som Megafonen och Pantrarna blir en form av självhjälpsrörelse 

då talespersonerna i organisationerna tillhör ungdomarna på orten. ”De menar att 

eftersom de själva är folket kan de bättre föra fram folkets röst, än vad en politiker 

kan.” (Pantrarnas hemsida, 2013). I RGRA är arbetet tydligt 

”empowermentinfluerat”. De beskriver till exempel hur de utgår från vad 

ungdomarna vill göra och lära sig och hur de vill göra det för att på så sätt anpassa 

arbetet och aktiviteterna efter ungdomarnas personligheter, kunskaper och 

förmågor. Detta är exempel på att RGRA har den positiva människosyn som 

beskrivs inom empowermentbegreppet. RGRA ser på och behandlar ungdomarna 

utifrån att de själva vet och vill sitt eget bästa. I RGRA till skillnad från de andra 

39

två organisationerna är det vuxna arbetsledare som har ”empowermentdefinierat” 

sitt arbete och de vuxna finns på plats för att stärka och ge ungdomarna i 

organisationen makt. De är därmed tydligare socialarbetare i en 

frivilligorganisation än en självhjälpsgrupp då de själva inte utgör en del av 

ungdomsgruppen såsom Megafonen och Pantrarna gör. Empowermentbegreppet 

går alltså att applicera på alla de tre organisationerna, om än på lite olika sätt. 

Den form av empowerment organisationerna använder sig av är empowerment 

som motmakt, vilket tydliggörs av att organisationerna ofta uttrycker att 

ungdomarnas situation är ett resultat av samhällets strukturer. 

”Målet handlar om att skapa medvetenhet hos de unga människor vi arbetar med 

att genom praktisk handling skapa möjligheter för att de i sin tur ska kunna 

förändra sammanhang genom sitt sätt att reflektera och kritiskt iaktta konstruerade 

omständigheter.” (RGRAs hemsida, 2013). 

Genom att ungdomarna medvetandegörs om strukturer i samhället kan de också 

börja göra motstånd mot dessa för att få till en förändring. Tillsammans som ett 

kollektiv försöker var och en av organisationerna få och dela kunskap, och dela 

erfarenheter med varandra och med andra organisationer samt ge verktyg till 

ungdomar som de märker har energi och en frustration över sin situation men inte 

vet vad de ska göra. ”Organisationerna vill höja förortens status, och pekar på all 

positiv energi, mångfald och kompetens som ryms i de olika förorterna” 

(Megafonen 2, 2013) är både exempel på empowerment, i och med den positiva 

människosynen och strävan efter att ta till vara på människors kunskap, vilket 

Payne (2008) uttrycker att fokus inom empowerment bör vara. Pantrarna uttrycker 

att man först måste ha kunskap om vad som kan göras åt situationen för att kunna 

få makt att faktiskt göra något (Sternö mfl., 2012). 

Ett nyckelord som gått att utläsa och som är ett viktigt ord i organisationernas 

arbete och något de strävar efter är social rättvisa. Social rättvisa är också målet 

med och på det sätt empowerment ska praktiseras enligt Askheim (2007) och 

Payne (2008). Organisationerna engagerar sig på det sätt empowerment ska 

utövas och uppnås enligt Payne – genom ett kollektivt stöd och lärande i 

organisationen. Ungdomarnas erfarenheter och kunskaper ges värde och utgör 

också en gemensam identitet för medlemmarna i organisationerna. De har alla 

gemensamt att de upplevt och upplever ett förtryck uppifrån i form av politiker 

som inte håller vad de lovar och som missbrukar sin makt, att de inte blir lyssnade 

på och tagna på allvar, att det inte satsas på ungdomarna, områdena och den 

sociala välfärden där de bor samt trakasserier från polisen (som är den myndighet 

de oftast stöter på i området). Förtrycket uppifrån vill de bekämpa genom att 

organisera sig. Vikten av att öka ungdomars inflytande och att organisera sig ser 

de tre organisationerna som mål med sitt arbete. Att identifiera förtryck uppifrån 

och att organisera sig som en följd av detta visar att organisationerna följer de steg 

Askheim beskriver för att praktisera och uppnå empowerment; Organisationerna 

(gruppen och individen) identifierar problem och förtryck, de inhämtar kunskap 

om det vilket ökar deras självmedvetenhet och självförtroende samt identifikation 

med andra i samma eller liknande situation, både i området och nationellt. Till slut 

får de tillräcklig kunskap som individ och kollektiv och har en sådan social och 

politisk medvetenhet att de kan utföra sociala och politiska aktioner för att 

bekämpa förtrycket. 

I organisationerna dras paralleller ofta mellan makt och kunskap. Att ha kunskap 

om sina rättigheter, till exempel, framhålls som en förutsättning för att inte bli 

överkörd av makthavare. Megafonen och Pantrarna beskriver hur de måste 

40

använde sig av maktens språk för att bli lyssnade på och tagna på allvar. Det är 

något de ogillar men menar att det ibland är nödvändigt och i förlängningen 

mynnar detta ut i en förståelse kring att makt både är förtryckande och befriande. 

Genom att använda sig av maktens språk, öka språkliga kunskaper och förstå 

koder kan de få makt över sin livssituation, men de anser också att deras egen 

kunskap och erfarenheter är minst lika viktiga och något som ska tas tillvara på 

(Hjort, 2012 och Qvarsebo & Tallberg Broman, 2010). Läxläsning är en insats 

som Megafonen och Pantrarna gör, för att många unga i deras orter inte klarar 

skolan och som ska ge dem mer kunskap för att i förlängningen få mer makt. De 

anser att den sociala servicen borde erbjuda unga detta men då den är bristfällig så 

är deras hjälp ett komplement. Det är dock inte en varaktig lösning, då 

organisationerna anser att det är fel väg att gå då allt mer ansvar läggs på frivilliga 

krafter. För att få kunskap om, och medvetandegöra i att uppfatta förtryck och på 

så vis kunna komma åt det som förtrycker, vilket är en viktig del i empowerment, 

vill organisationerna att kunskapsförmedling och politik ska vara avslappnat och 

inte akademiskt eller svårt utan något som ska vara till för alla att ta del av. 

”Det är fler och fler som har en stark förankring till förorten, som växer och blir 

mer medvetna, politiskt, om att en organisering är den väg man måste gå, ”[…]det 

är naturligt att vi organiserar oss.” (Kjörling, 2013). Detta citat vittnar om 

organisationernas medvetenhet kring att organisering är viktigt för att kunna 

uppnå sina mål och visar vikten av organisering för att empowerment ska uppnås. 

Organisationerna är också medvetna om att genom att engagera unga i frågor som 

gäller deras framtid samt i samhällsdebatten kan känslan av hopplöshet som 

bottnar i omöjligheten att påverka sitt eget öde motverkas. Det handlar alltså om 

maktlöshet. Förutom att den förtryckte kan känna hopplöshet och maktlöshet är 

det vanligt enligt Askheim att den förtryckta individen ser på sig själv på samma 

sätt som den som förtrycker ser på denne. Det är när människor inser att de är 

förtryckta och förstår hur förtrycket fungerar som de själva kan skapa sin egen 

frigörelse (Askheim, 2007). Ett citat från Pantrarna vittnar om detta: ”Som 

invandrare i förorten är du antingen assimilerad, alltså försvenskad, eller så är du 

blatte[…]. Vi vill visa att man kan vara syntesen av det, något bättre.” (Elfving 2, 

2012) På samma sätt menar Dikec (2007) att en identitet som du påklistras genom 

din bostadsort kan bli självuppfyllande. För ungdomar i förorter kan rollerna vara 

begränsande och att revoltera mot de definitioner av en själv som finns att tillgå, 

är inte ovanligt. 

”Genom att ge en röst åt förorten har de fått en offentlig ursäkt från tidningen 

Göteborgs-posten, skapat en fritidsgård, anordnat fotbollsturneringar och fått 

gatlampor reparerade. Men också ingjutit drömmar.” (Elfving 2, 2012). Att 

organisationerna ingjutit drömmar innebär att de bidragit till att ge människor 

självförtroende nog för att våga drömma och tro att ett annat samhälle är möjligt. 

Organisationerna visar på lyckat empowermentarbete då praktiska förändringar 

har skett i deras orter och med de boendes och organisationernas kamp har förslag 

gått igenom vilket också har påverkat människors självförtroende i en positiv 

riktning. ”Det handlar inte bara om att kämpa för en fritidsgård där folk kan 

hänga, det handlar om att skapa självkänsla och verktyg för att vi själva ska kunna 

förändra området till det bättre.” (Sandin, 2013). 

Organisationernas existens grundas i hög grad på att de anser att det finns för dem 

viktiga frågor och problembilder som inte har uppmärksammats, som behöver 

föras upp i samhällsdebatten. När vi har undersökt claims inom ramen för denna 

41

uppsats, har vi valt att fokusera på de claims som de aktuella organisationerna gör. 

Det går säkerligen att hitta claims som visar på annat än det vi redovisar här, 

genom forskning som visar andra resultat än vad vår uppsats gör. Att vara 

forskare innebär att man har en position som gör en till en claim-maker som ofta 

anses trovärdig och därför anser vi att det är extra viktigt att belysa claim-makers 

som inte är lika självklara i den dagliga samhällsdebatten. När ett claims 

undersöks är det viktigt att veta varifrån ett sådant kommer. Critcher (2003) 

menar till exempel att det inte är ovanligt att claims-makers har andra motiv än de 

som är tydliga för allmänheten, något som organisationerna i fråga har upptäckt 

och förmedlar kunskap om. De tror inte att alla som jobbar med olika projekt i 

deras områden, eller som rustar upp deras hus, alltid gör det av godo. Ett claim 

kan innebära att bostadshus i ett område är alldeles för slitna och för de boendes 

välmående bör renoveras, och det är inte många som skulle anse att det är något 

att ifrågasätta. Att den som gör det anspråket (makes the claim) själv har 

någonting att tjäna på renoveringarna, är en effekt som inte alltid redovisas men 

som är viktig att uppmärksamma. Om ett område beskrivs som problemtyngt och 

innehavare av vissa sociala problem, så är det alltså viktigt att veta vem det är som 

är avsändare av ett sådant claim. Det är inte ovanligt att det är starka krafter 

(media till exempel) i samhället som ligger bakom att en situation av allmänheten 

börjar betraktas som ett socialt problem. Av samma anledning är det också viktigt 

att som organisation ha kunskap om de man samarbetar med, vad de har för 

anledningar att make claims. RGRA är noga med att se till att finansiärer och 

andra partners har samma värdegrund som dem, Pantrarna och Megafonen menar 

att de helst inte samverkar eller blir sponsrade av andra som kan komma med krav 

på hur deras verksamhet ska se ut. Likt BZ-rörelsen i Danmark som Mikkelsen & 

Karpantschof (2001) beskriver vill organisationerna inte riskera att behöva vika 

sig inför ”starkare” intressenter som har andra claims än de själva. En av 

anledningarna till att BZ-rörelsen kunde existera längre än många andra autonoma 

rörelser var just för att de inte blandade inte andra claim-makers i sitt arbete. 

Pantrarna, Megafonen och RGRA sätter fingret på olika problem som de anser är 

de grundläggande i förorterna de verkar i. Systematiskt gör de anspråk på allvaret 

i det som de betraktar som sociala problem. De presenterar förklaringsmodeller 

och lösningar, och framför allt står de för en annan bild av vad som är de mest 

alarmerande sociala problemen i förorten än den som presenteras av politiker, 

myndigheter och media. 

”Vi förortsungar är klara med att stå utanför. Nu ska vi stå inne hos er och ta över 

era stolar.[…] Det är dags att agera. Sluta snacka skit om olika 

utvecklingsområden och alla projekt som ska sättas igång ute i förorten för att få 

slut på problemen. Det är inte vi som är problemet, det är NI.” (Pantrarnas 

hemsida, 2013). 

Pantrarna menar att ingenting någonsin blir bättre om inte invånarna (och kanske 

framför allt ungdomarna) själva får bestämma över sina liv och det som påverkar 

deras liv. Claims-making handlar om att själv formulera vad man anser är ett 

socialt problem, och att jobba för att andra också ska uppfatta det så. Allt det 

politiska arbete som organisationerna gör, för att lägga fokus på det 

organisationerna tycker är de verkliga sociala problemen, och ta tillbaka diskursen 

om sig själva och sina närområden går att sammanfatta i att de aktivt make claims. 

Pantrarna och Megafonen genomför ofta manifestationer och demonstrationer, 

som enligt Loseke (2003) är tydliga claims-makingaktioner. Att uppmärksamma 

något som är fel, och sedan sprida denna syn och åsikt, är att make a claim. 

Pantrarna menar att det inte är någon som bryr sig om förorten förutom de som 

42

själva bor där (Sandin, 2012) och det gör ansvaret att agera claims-makers större. 

I synnerhet om man känner, som alla tre organisationerna sätter ord på, att de som 

nu har makt att göra claims angående deras förorter inte har någon koppling till 

platsen. Loseke menar att det finns sätt att make claim både verbalt, bildligt och 

genom aktioner. När det gäller de organisationer vi undersökt använder de sig av 

samtliga metoder. De för diskussioner och syns i debatter, de arrangerar 

demonstrationer och gör namninsamlingar. De finns med i dokumentärfilmer och 

radioprogram. De visar sig i olika sorters media, de finns bland folket och de är 

iblandade i politiska beslut. Goode & Ben-Yehuda (1994) skiver att claims både 

kan ha empirisk grund och sakna den, men när det gäller de aktuella 

organisationerna så har de mycket empiri att röra sig med innan de gör anspråk på 

ett socialt problem. Som social rörelse har de tydliga svar på båda de frågor som 

Goode & Ben-Yehuda presenterar i sin ”claims-makingmall”, ”Vad är fel?” och 

”Vad ska göras åt det?”. Eftersom organisationerna själva tillhör grupperna som 

de talar om, till skillnad mot väldigt många andra ”experter” som är claimsmakers, 

sitter de själva inne på folkets röst och menar att det gör att de har mer 

insikt i vad som är de verkliga problemen än vad utifrån kommande politiker och 

myndigheter kan förstå, om de inte lyssnar på invånarna själva. Organisationerna 

menar alltså att deras sätt att definiera verkligheten är mycket viktig att lyssna på, 

eftersom den återspeglar förorternas invånares känslor, tankar, åsikter och vardag. 

Organisationerna menar inte att allt som sker i förorterna idag är bra. De vill ha 

upprustning och förändring, social rättvisa och bättre livsvillkor för de som bor 

där, men de vill också ha makten över att en mer rättvis bild över förorten och 

dess invånare ska råda. Vilka det är som reproducerar bilder av förorten som en 

farlig och otrygg plats finns det delade meningar om, men att media har ett finger 

med i spelet är de flesta överrens om. Goode & Ben-Yehuda menar också att 

media är en ”klassisk” motståndare, som ofta anses sprida felaktiga bilder av 

verkligheten. Både Börtz (2007) och Dikec (2007) förklara att media ofta är en 

faktor som medverkar till utlösande av upplopp i Frankrikes historia. Även Hallin 

mfl. (2010) menar att den svenska medierapporteringen från det som skedde i 

Rosengård 2008-2009 kan beskrivas som onyanserad och medverkande till den 

många gånger negativa syn som omvärlden fått av området. Att bara rapportera 

från förortsområden när det händer tråkiga saker, är ett exempel på hur media 

deltar i den negativa diskursen om förorten, menar organisationerna. Oftast är det 

polisen som får komma till tals som claims-maker i media och beskriva 

situationer, den andra partens syn eller någon övrig på plats hörs mer sällan. På 

samma sätt som det är viktigt att förstå att olika aktörer kan ha andra avsikter med 

en handling än den som är uppenbar, är det lika viktigt att förstå att medias 

uppgift är att bevaka samtiden, men också att sälja lösnummer, göra rubriker och 

skapa debatt. Det är mer intressant att läsa om upplopp än om vardagslunk. 

Representationen i media blir därmed ofta ojämn. Critcher (2003) menar som sagt 

att det är viktigt att alltid veta vem avsändaren av en information eller ett claim är, 

och att värdera dennes trovärdighet utifrån vad den kan ha för fler agendor än den 

som är mest synlig. Likt Goode & Ben-Yehuda menar organisationerna att det 

sällan, eller aldrig, är invånarnas bild av sina förorter som förs ut, utan det är 

åskådares och olika former av experters syn på deras verklighet som anammas. 

Att dessa åskådare och experter inte alltid har samma agenda och mål med sina 

claims som invånarna, är viktigt att komma ihåg. 

Det är inte bara bilden av förorten som problematisk som organisationerna arbetar 

med, utan också med kritik mot hur de sociala och polisiära insatser som görs ser 

ut. Att det också arbetas mycket kortsiktigt med ”bråkiga” ungar i förorten, och 

43

inte långsiktigt med en plan för hela områdens sociala utveckling är också ett sätt 

att negligera att det handlar om strukturell orättvisa, och inte individuella 

bråkstakar. Organisationerna menar att det är dags att omvärdera synen på 

invånare i förorten som individuella bärare av sociala problem, och istället rikta 

blicken mot det som egentligen ligger bakom problemen, strukturer och 

klasskillnader, skapade av politiker. ”Det är inte vi som är problemet, det är NI.” 

Det som för organisationerna på vissa plan är en vinst, att alla engagerade 

kommer från förorter och är unga själva, kan på andra plan vara ett black om 

foten. Det är en vinst att själv vara en tydlig person för många förortsbor, eftersom 

många hyser de tankar om ”utifrån kommande experter” som Wacquant (i 

Sernhede 2007) också vittnar om. Många som jobbar för förändring i utsatta 

områden kommer inte själva från området och har en bild av området som kan 

vara provocerade för de som själva bor där. Därför är det lättare att vinna 

anhängare och make claim som boende kan skriva under på, om du själv är en i 

gemenskapen. Det som kan vara negativt med att vara ung och från förorten ur ett 

maktperspektiv är problemen med att tas på allvar. Waara mfl (2010) beskriver att 

det är vanligt att unga som engagerar sig inte tas på allvar av (den vuxna) 

omvärlden. De anses engagera sig på fel sätt, och att frågor som lyfts mest handlar 

om ”gnäll”. Detta kan också vara en av anledningarna till att organisationerna har 

svårt att få uppmärksamhet, och att allmänheten ofta inte känner till dem. Det är 

framför allt unga som anpassar sig efter vuxnas normer och krav kring hur en 

organisering ska se ut och ske, som vinner gillande i den världen. Detta är dock 

något som de organisationer vi undersökt inte har någon önskan om att göra, 

eftersom de inte anser att problemet ligger hos dem samtidigt som de anpassar sitt 

språk och sitt sätt att organisera sig efter samhällets krav och uppsatta normer, just 

för att de vet att det är så de blir lyssnade på och tagna på allvar. 

Sammanfattningsvis går det att utläsa att organisationerna grundats i intresse för 

sociala och politiska frågor som de anser behöver belysas och lyftas i 

samhällsdebatten, en form av claims-making. Organisationernas verksamhet går 

till viss del att tolka som socialt arbete då de bland annat agerar som 

frivilligorganisationer inom socialt arbete genom att anordna läxhjälp, sociala 

aktiviteter för barn och ungdomar, föreläsningar och utbildningar med en tydlig 

empowermentkoppling. Eftersom arbetet organisationerna utför inte enbart är av 

social karaktär, utan också blandas med politiskt arbete, och att aktörerna inte har 

socialt arbete som profession, drar vi slutsatsen att den verksamhet som bedrivs 

inte är renodlat socialt arbete. Arbetet organisationerna utför går snarare att tolka 

som social mobilisering. 

7. SLUTDISKUSSION 

I de intervjuer och dokument vi haft tillgång till har vi funnit en mängd olika 

teman som gett oss idéer om vidare forskning, och som hade varit intressanta att 

lyfta. Vårt fokus under arbetets gång har varit att undersöka organisationerna, och 

vad de ungdomar som är med i organisationerna säger om sitt arbete och om 

samhället idag. Ett nästa steg för vidare forskning skulle kunna vara en mer 

fokuserad och fördjupande inriktning på en av de frågor som organisationerna 

själva presenterar som viktig i samtiden. Det förtryck som flera av 

organisationerna upplever, ofta från polisen, hade till exempel varit en intressant 

44

fördjupning. Polisen som symbol för makt är ett ämne som vi i denna uppsats 

endast snuddat vid, men som hade varit intressant att fördjupa, i synnerhet med de 

upplopp som startat i Stockholmsförorter den senaste tiden som bakgrund. 

Yttermera hade en historisk genomgång av arbetarrörelsen i Sverige, för 

jämförelse med de organisationer vi analyserat varit ett intressant nästa steg. Detta 

då organisationerna själva jämför sig med denna, och andra, folkrörelser. En 

undersökning av hur tidigare icke-partipolitiska rörelser rönt framgång hade varit 

intressant för att försöka sia om ”våra” organisationers framtid. Vidare hade också 

denna ingång i undersökningen kunnat generera jämförelser av upplopp, då även 

arbetarrörelsens historia vittnar om sådana. 

En annan ingång i uppsatsen, som vi också funnit intressant men inte haft tid att 

undersöka, hade varit att analysera vad som händer med autonoma organisationer 

som blir allt för ”kramade” av majoritetssamhället. Vi ser att framför allt RGRA 

använder sig av metoder som gör att de enkelt samverkar med andra större aktörer 

och finansiärer, och följden av det kan bli att de också tvingas anpassa sig mer till 

normer och regler än vad de övriga organisationerna gör. RGRA motiverar sina 

samarbeten med att de alltid är noga med att de har samma värderingar och mål, 

och att finansiärer behövs för att få organisationen att gå runt. Frågan är vad som 

händer med organisationens möjlighet att nå ut till ungdomar om de på ett allt för 

omfattande vis måste anpassa sig efter andras regler. 

Under slutskedet av arbetet med denna uppsats kom en av de organisationer, 

Megafonen, som vi undersökt de senaste månaderna att uppmärksammas i media 

mer än de gjort tidigare. Som etablerad ungdomsorganisation i den förort, Husby, 

där vårens ungdomskravaller startade har de både fått stå till svars för det som 

hänt och presentera förklaringsmodeller till varför upploppen startade. De har 

bland annat genomfört en presskonferens, där de pratar om det som hänt och vad 

de menar ligger bakom hela förloppet. Megafonen är likt de andra 

organisationerna vi undersökt inte kända för alla i Sverige, och att de kliver fram 

med teorier om vad som hänt uppskattas inte av alla. I Sydsvenska dagbladet den 

25 maj 2013 kallar ledarskribenten Heidi Avellan Megafonen för ”självutnämnda 

språkrör” för förortens ungdomar, när hon diskuterar händelserna i Stockholms 

förorter. Det finner vi vara en intressant formulering, med de resultat vi funnit i 

vår undersökning som bakgrund. Megafonen är en ungdomsorganisation som 

består av ungdomar från platsen där upploppen sker, som i flera år arbetat med 

sociala insatser och politisk påverkansarbete, som genomfört demokratiska 

demonstrationer och manifestationer, påtalat sociala orättvisor och har stort 

förtroende hos ungdomar i förorterna. Att de kallas för självutnämnda språkrör när 

de får hålla en presskonferens, när de som vanligtvis görs hörda i sådana här 

sammanhang är forskare, poliser och sociala myndigheter, inte nedvärderas och 

förminskas på samma sätt, säger mycket om maktbalansen i samhället. Med 

utgångspunkt i det vi kommit fram till i vår undersökning, bör det vara en 

självklarhet att Megafonens tillgång till medialt utrymme är positiv. En röst som 

på riktigt kan representera förorten, dem det gäller, på ett rimligt sätt. En röst som 

dessutom inte är särskilt förvånad över att det som inträffat händer just nu, 

eftersom problemen som finns i förorterna är något som vid ett flertal tillfällen 

påtalats, utan att få politikers uppmärksamhet (Arborén & Magnusson, 2013). 

Sernhede & Söderman (2013) undrar om organisationerna får ”[…] det rättmätiga 

erkännande de förtjänar?”, och det undrar vi också. 

45

REFERENSER 

Akademikerförbundet SSR 1, (2011) Socialt arbete. Hämtad 20130521 från 

http://www.akademssr.se/socionom 

Akademikerförbundet SSR 2, (2011) Etik i socialt arbete. Hämtad 20130521 från 

http://www.akademssr.se/getfile/Etik%20i%20socialt%20arbete%202011%20w.p 

df?id=434 

Al-Khamisi R & Gerecci B, (2012, 31 mars) Järvas medborgare måste få påverka. 

Dagens Nyheter Hämtad 20130425 från 

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/jarvas-medborgare-maste-fa-paverka 

Al-Khamisi R, (2013, 14 mars). Hassen-Khemiri spräcker myten om Sverige som 

ett antirasistiskt land. SVT-debatt. Hämtad 20130428 från 

http://debatt.svt.se/2013/03/14/hassen-khemiri-spracker-myten-om-sverige-somett-antirasistiskt-land/ 

Anyuru J & Solmaz M, (2013, 3 februari) Trängselskatten straffar fel människor. 

Göteborgs-Posten. Hämtad 20130428 från 

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1276200--trangselskatten-straffar-felmanniskor-?m=print 

Arborén H &Magnusson Ö, (2013, 20 maj) En protest mot dödsskjutningen. SVT 

Nyheter Regionalt Hämtad 20130526 från 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/megafonen-det-var-en-protest-motdodsskjutningen 

Askheim O P & Starrin B, (2007). Empowerment – ett moderord? I: Askheim O P 

& Starrin B, (Red) Empowerment i teori och praktik. 1. uppl. Malmö: Gleerup, s 

9-17. 

Askheim O P, (2007). Empowerment – olika infallsvinklar I: Askheim O P & 

Starrin B, (Red) Empowerment i teori och praktik. 1. uppl. Malmö: Gleerup, s 18- 

32. 

Avellan H, (2013, 25 maj) Vem kastar de första stenarna? Sydsvenska Dagbladet 

Hämtad 20130526 från http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/kur-motkravaller/ 

Behdjou B, (2012, 2 oktober) Här förs kampen för att förändra förorten Dagens 

Nyheter. Hämtad 20130425 från http://www.dn.se/sthlm/har-fors-kampen-for-attforandra-fororten 

Berg A T, (2012, 29 mars) Ungas innovationskraft i Malmö. Mötesplats social 

innovation. Hämtad 20130429 från http://www.socialinnovation.se/sv/ungasinnovationskraft-i-malmo/ 

Brante T, (2013) Social rörelse. I Nationalencyklopedin. Hämtad 20130521 från 

http://www.ne.se.proxy.mah.se/social-rörelse 

Bryman A, (2011). Samhällsvetenskapliga metoder Malmö: Liber. 

46

Börtz T, (2007). Betongen brinner. Om utanförskap i upploppens Frankrike 

Stockholm: Leopard Förlag. 

Christell M, (2013, 25 januari).Pantrarna slår uppåt för förorten i Väster. 

Direktpress Göteborg. Hämtad 20130424 från 

http://direktpress.se/goteborg/Vaster/Nyheter/Pantrarna-slar-uppat-for-fororten-i- 

Vaster/ 

Critcher C, (2003). Moral panics and the media Buckingham: Open University 

Press 

Dikec M, (2007). Badlands of the republic: space, politics, and urban policy. 

Oxford: Blackwell 

Djalaie R, (2013, 17 januari) Spelar det någon roll var tjänstemännen bor? Norra 

Sidan Hämtad 20130503 från 

http://www.direktpress.se/norra_sidan/Nyheter/Spelar-det-nagon-roll-vartjanstemannen-bor/ 

Djalaie R, 1(2012, 21 december) Alla elever har rätt till att få läxhjälp av skolan 

Norra Sidan Hämtad 20130502 från 

http://www.direktpress.se/norra_sidan/Nyheter/Alla-elever-har-ratt-till-att-falaxhjalp-av-skolan/ 

Djalaie R, 2(2012, 28 augusti) Hur stoppar man stenkastning och bilbränder 


http://www.direktpress.se/norra_sidan/Nyheter/Hur-stoppar-man-stenkastningoch-bilbrander/ 

Elfving K, 1 (2012, 2 oktober) Inte bara snack i Megafonen. Svenska Dagbladet. 

Hämtad 20130502 från http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/intebara-snack-i-megafonen-i-husby_7545908.svd 

Elfving K, 2 (2012,3 oktober) Ingen kan trycka ner dig, bara d organiserar dig. 

Svenska Dagbladet. Hämtad 20130502 från 

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/pantrarna-ibiskopsgarden_7547914.svd 

Essen K & Achkoudir H, (2012, 23 augusti) Jobba med oss för ett bättre Rinkeby 


http://www.direktpress.se/norra_sidan/Nyheter/Jobba-med-oss-for-battre- 

Rinkeby/ 

Fagerström E, (2012, 6 juli) Rörelse utan regler. Sydsvenska Dagbladet. Hämtad 

20130502 från http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/rorelse-utan-regler/ 

Ferhatovic M (2013, 15 mars) Pantrarna rullar igång ett samtal om förorten. 

Göteborgs-Posten. Hämtad 20130428 från 

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1408762-pantrarna-rullar-igang-ett-samtalom-fororten 

47

Flyckt J, (2012, 28 oktober) Megafonen.com en ny webtidning i tiden Din 

lokaltidning på nätet. Hämtad 20130430 från 

http://www.dinlokaltidning.se/index.php?id=4,1024,0,0,1,0 

Fuentes A, (2013, 17 februari) Organiseringens kraft. Internationalen. Hämtad 

20130502 från http://www.internationalen.se/2013/02/organiseringens-kraft/ 

Fuentes N, (2012, 18 oktober) Framtiden och ungdomar. Hållbar stad. Hämtad 

20130429 från http://www.hallbarstad.se/blogs/9-ungas-innovationskraft-formiljonprogrammet-i-morgon 

Gerecci B, Al-Khamisi R & Kekya A (2012, 4 maj) Järvalyftet är ingen bra 

förebild Svenska Dagbladet. Hämtad 20130502 från 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jarvalyftet-ar-ingen-braforebild_7173653.svd 

Goode E & Ben-Yehuda N, (1994). Moral panics: the social construction of 

deviance. Cambridge, Mass.: Blackwell 

Gronostaj P, (2012, 25 april). Nu diskuteras politik på torget. Arbetaren Hämtad 

20130427 från http://arbetaren.se/artiklar/nu-diskuteras-politik-pa-torget/ 

Hallin P-O, Jashari A, Listerborn C & Popoola M, (2010). Det är inte stenarna 

som gör ont: röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande. 

Malmö: Urbana studier, Malmö högskola 

Hillbom J & Quintanilla D, (2012, 3 september) Ullenhags pengar är en 

förolämpning. Svenska Dagbladet. Hämtad 20130429 från 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ullenhags-pengar-ar-enforolampning_7475592.svd 

Hjort L, (2012, 3 juni) Förorten brinner- eller? ETC. Hämtad 20130502 från 

http://www.etc.se/reportage/fororten-brinner-eller 

Hjortdal & Lindqvist, (2007, 12 mars) BZ-aktion sluttede med 14anholdelser 

Politiken Hämtad 20130522 från http://politiken.dk/indland/article262097.ece 

Hultman J, (2012, 16 augusti) Inga fler hyresfria lokaler för Megafonen. Hem och 

hyra. Hämtad 20130429 från http://www.hemhyra.se/stockholm/inga-flerhyresfria-lokaler-megafonen 

IASSW (2004) Global standards for social work education. Hämtad 20130523 

från http://www.iassw-aiets.org/social-work-definiton-and-board-consultation 

Karns M, (2013) Nongovernmental organization. I Britannica. Hämtad 20130521 

från 

http://www.britannica.com.proxy.mah.se/EBchecked/topic/759090/nongovernme 

ntal-organization-NGO/ 

Kingsize (2012, 11 september) Förortsfestival. Kingsize Magazine. Hämtad 

20130428 från http://www.kingsizemagazine.se/liveklubb/forortsfestivalhasselby-gard-stockholm-22e-september/ 

48

Kjörling L, (2013, 27 mars) Ny rörelse i förorten. Flamman.Hämtad 20130502 

från http://www.flamman.se/ny-rorelse-i-fororten 

Lalander P & Johansson T, (2012). Ungdomsgrupper i teori och praktik Lund: 

Studentlitteratur AB 

Langseth A, (2013, 22 februari) Ungas kampanj fick politikerna att saga ja. Norra 

Sidan Hämtad 20130506 från 

http://www.direktpress.se/norra_sidan/Nyheter/Ungas-kampanj-fick-politikernaatt-saga-ja-/ 

Loseke D R, (2003). Thinking about social problems: an introduction to 

constructionist perspectives. 2. ed. New York: Aldine de Gruyter 

Megafonen 1, (2013, 22 april) Upprustningen tvingar folk att flytta ETC 

Stockholm Hämtad 20130423 från http://stockholm.etc.se/debatt/upprustningentvingar-folk-att-flytta 

Megafonen 2, Intervju 20130508 

Megafonens hemsida, åtkomstdatum 20130420 från www.megafonen.com 

Mikkelsen F & Karpantschof R, (2001). Youth as a political movement: 

Development of the Squatters’ and Autonomous movement in Copenhagen, 1981- 

95. International Journal of Urban and Regional Research, Nr 25 2001, 609-628 

Pantrarnas hemsida, åtkomstdatum 20130420 från 

www.pantrarna.wordpress.com 

Payne M, (2008). Modern teoribildning i socialt arbete. 2., svenska utg. 

Stockholm: Natur & Kultur 

Quezada M E, (2012, 25 april). Pantrarna höjer förortens röst. Arbetaren. Hämtad 

20130427 från http://arbetaren.se/artiklar/pantrarna-hojer-forortens-rost/ 

Qvarsebo J & Tallberg Broman I, (2010) Från storslagna visioner till 

professionella bedömningar. Rapporter om utbildning Hämtad 20130424 från 

http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/11456/RoU%202010.2.pdf?sequence 

=1%20-%20page=178 

Repstad P, (2007). Närhet och distans- kvalitativa metoder i samhällsvetenskap 

Oslo: Universitetsförlaget 

RGRA 1, Intervju 20130502 

RGRA 2 Intervju 20130507 

RGRAs hemsida, åtkomstdatum 20130420 från www.rgra.se 

Roosch J, (2013, 12 januari) Tre frågor till Pantrarnas Majsa Allelin. Göteborgs- 

Posten. Hämtad 20130502 från http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1552833-trefragor-till-pantrarnas-majsa-allelin 

49

Rydén H, (2008, 19 december). Stenkastning, bränder, kravaller Sydsvenska 

Dagbladet Hämtad 20130418 från 

http://www.sydsvenskan.se/malmo/stenkastning-brander-kravaller/ 

Sandin O, (2012, 24 november) Pantrar intog Malmö. Skånes Fria. Hämtad 

20130430 från http://www.skanesfria.nu/artikel/95468 

Sandin O, (2013, 16 januari) Ny Panterförening startar i Malmö. Göteborgs Fria. 

Hämtad 20130428 från http://www.goteborgsfria.nu/artikel/95979 

Schwartz E, (2011, 14 mars) Pantrarna vill upprusta förorten. Göteborgs Fria 

Hämtad 20130424 från http://www.goteborgsfria.nu/artikel/87284 

Schwartz E, (2013, 15 mars) Pantrarna bjuder in till samtal om 

förortsorganisering. Göteborgs Fria. Hämtad 20130428 från 

http://www.goteborgsfria.nu/artikel/96947: 

Sernhede O, (2007). Alienation is my nation: hiphop och unga mäns utanförskap i 

Det nya Sverige [Ny utg.] Stockholm: Ordfront 

Sernhede O, (2012). Segregation, ungdom och social sammanhållning. 

Socionomen, Nr 4 2012, 22-29 

Sernhede O & Söderman J, (2013, 24 maj). Kur mot kravallet. Sydsvenska 

Dagbladet. Hämtad 20130526 från http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/kurmot-kravaller/ 

Sternö L, Rundberg A M, Palmestål L & Pantrarna, (2012) Behandla oss inte som 

djur [Film] Sverige: Piraya Film 

Svensson E, (2012, 10 augusti) Därför manifesterar Pantrarna. Göteborgs-Posten. 

Hämtad 20130428 från http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1030367-darformanifesterar-pantrarna 

Waara, P., Rüdiger, J. & Svensson, L. (2010). Ungas organisering över tid: unga 

för sig själva eller tillsammans med vuxna?. Vimmerby: Astrid Lindgrens 

hembygd. 

Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig 

forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. 

Åker, Anders (2012, 3 juli) Rösträtt- barns rätt till sång. Doktorn. Hämtad 

20130429 från http://www.doktorn.com/artikel/r%C3%B6str%C3%A4tt-barnsr%C3%A4tt-till-s%C3%A5ng 

50

BILAGOR 

Bilaga 1 Arbetsfördelning 

Under uppsatsens gång har vi, Lina Andersson och Sofie Joelsson, haft ett tätt 

samarbete där vi skrivit de flesta delarna gemensamt. Några kapitel har vi dock 

delat upp mellan oss, och sedan granskat varandras texter. I kapitel 2 har Lina 

skrivit om den samhällspolitiska bakgrunden (2.2.1 och 2.2.2) samt om 

myndigheter, makt och identitet (2.3.3, 2.3.4 och 2.3.5) och Sofie har skrivit om 

olika former av organisering och ungas organisering (2.3.1 och 2.3.2). I kapitel 4 

har Sofie skrivit om empowerment (4.1) och Lina avsnittet om claims-making 

(4.2). Resterande delar har kommit till i en gemensam arbetsprocess.

Bilaga 2 Intervjuguide 

1.) Vad var grunden till att Pantrarna/Megafonen/RGRA bildades? 

2.) Kring vilka frågor arbetar Pantrarna/Megafonen/RGRA och hur kommer det 

sig att ni arbetar med just de frågorna? 

3.) Vad gör ni som ni anser är socialt arbete? 

4.) Hur arbetar ni (vilka metoder använder Pantrarna/Megafonen/RGRA)? 

5a.) Vilka resultat har ert arbete gett hittills i praktiken och på en 

abstrakt/emotionell nivå* i samhället? 

5b.) Vilka resultat har ert arbete gett hittills i praktiken och på en 

abstrakt/emotionell nivå* inom organisationen? 

6.) Hur ser ni på samarbeten med utomstående aktörer så som sponsorer, andra 

huvudmän, finansiärer? 

7.) Samarbetar Pantrarna/Megafonen/RGRA med andra organisationer som liknar 

er egen och i så fall på vilket sätt? 

*) = stämning, känslor, attityder

Bilaga 3 Samanställning av exempel på analyserade dokument 

Tabell 1. Sammanställning av exempel på analyserade dokument som ligger till 

grund för resultatredovisningen 

Organisation Form av Ursprung och titel Refereras i 

dokument 

brödtext 

Rörelsen Gatans Artikel av Fagerström, E 6 juli 2012 i (Fagerström, 

Röst och oberoende Sydsvenska Dagbladet 2012) 

Ansikte 

(RGRA) 

journalist ”Rörelse utan regler” 

Pantrarna (för 

upprustning av 

förorten) 

Hemsidematerial 

Intervju 

Artikel av 

oberoende 

journalist 

Publicerad 

debattartikel, 

skrivna av 

organisationen 


Film 

Megafonen Artikel av 

oberoende 

journalist 

Publicerad 

Ex 1: ”Om RGRA”, på 

www.rgra.se 20 april 2013 

Ex 2: ”Samarbetspartners” på 

www.rgra.se 20 april 2013 

Ex 1: E-mailintervju 2 maj 

2013 

Ex 2: E-mailintervju 7 maj 

2013 

Svensson E, 10 augusti 2012 i 

Göteborgs-posten ”Därför 

manifesterar Pantrarna” 

Anyuru J & Solmaz M, 3 

februari 2013 i Göteborgsposten 

”Trängselskatten 

straffar fel människor” 

Ex 1: ”Debatter” på 


20 april 2013 

Ex 2: ”Pantrarna Malmö” på 


20 april 2013 

Sternö L, Rundberg A M, 

Palmestål L & Pantrarna 2012, 

Piraya Film ”Behandla oss inte 

som djur” 

Kjörling L, 27 mars 2013 i 

Flamman ” Ny rörelse i 

förorten” 

Ex 1: Al-Khamisi R & Gerecci 

(RGRAs 

hemsida) 

(RGRAs 

hemsida) 

(RGRA 1) 

(RGRA 2) 

(Svensson, 

2012) 

(Anyuru & 

Solmaz, 2013) 

(Pantrarna, 

2013) 

(Pantrarna, 

2013) 

(Sternö, 2012) 

(Kjörling, 

2013) 

(Al-Khamisi &

debattartikel, 

skrivna av 

organisationen 


Intervju 

B, 31 mars 2012 i Dagens 

Nyheter ”Järvas medborgare 

måste få påverka” 

Ex 2: Megafonen 1, 22 april 

2013 i ETC Stockholm 

”Upprustningen tvingar folk 

att flytta” 

Ex 1: ”Kunskap” på 

www.megafonen.com 20 april 

2013 

Ex 2: ”Orter” på 

www.megafonen.com 20 april 

2013 

E-mailintervju, 8 maj 2013 

Gerecci, 2012) 

(Megafonen 1) 

(Megafonens 

hemsida) 

(Megafonens 

hemsida) 

(Megafonen 2)

View/Open - MUEP - Malmö högskola

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?