View/Open - MUEP - Malmö högskola

dessa resurser och kompetenser till att uppnå sina personliga och kollektiva mål
(Payne, 2008). Detta ger människor makt.
3.2 Claims-making
Genomgående i uppsatsen kommer vi att använda oss av det engelska uttrycket
claims-making, och make a claim. Detta för att vi inte funnit någon
tillfredställande översättning som fångar fenomenets helhet.
Claims-making handlar om att uppmärksamma andra på att ett fenomen är ett
socialt problem, och detta görs på en mängd olika sätt, men exempel på aktiviteter
som utförs för att lägga fokus på det som anses viktigt är demonstrationer och
manifestationer. Att make a claim handlar om att göra ett anspråk på ett fenomen,
som identifierats som ett problem av en grupp, som anser att något måste göras åt
det förmodade problemet. Alltså, grupper gör anspråk på en specifik ojämlikhet,
orättvisa eller annat problem i samhället, samtidigt som man kräver att något ska
göras åt detta missförhållande för att förändra det.
Donileen R Loseke (2003) förklarar claims-making på följande sätt;
“[…]constructing a social problem requires that audience members be persuaded
that a condition exists, that it is troublesome and widespread, that it can be
changed, and that it should be changed.” (Loseke, 2003, s. 25f). Likaså menar
Erich Goode & Nachman Ben-Yehuda (1994) att ett socialt problem ofta
formuleras av så kallade claim-makers som lyfter ett problem till ytan och föreslår
en lösning på problemet. En konkret åtgärd krävs för att problemet ska försvinna.
Goode & Ben-Yehuda använder ofta exempel på grupper som aktivt jobbar mot
olika fenomen, som anti-abortrörelser, porrmotståndare och djurrättsaktivister.
Fenomenet med claims-making menar de dock alltid är inblandat när sociala
problem kommer upp till ytan. Loseke (2003) menar att claims, i en
socialkonstruktivistisk mening, är ett verbalt, visuellt eller beteenderelaterat sätt
att påvisa för andra i samhället att det finns sociala problem som måste förändras.
Loseke menar att det är vanligare att claims utförs verbalt (genom tal) och ibland
visuellt (genom bilder), än genom ett beteende. Beteenderelaterade claims-makers
var vanligare på 1950- och 60-talet, och Loseke lyfter exempel som att afroamerikaner
satte sig på säten längst fram i bussen där de inte fick sitta och andra
liknande aktioner, för att visa att det rasistiska systemet var ett socialt problem
som behövde ändras. Att göra claims via beteende är heller inte en helt utdöd
metod, exempel är aktivister som häller ketchup i pälsar för att protestera mot
pälsindustrin eller hungerstrejkar för att dra uppmärksamhet till något som anses
vara ett socialt problem om behöver lyftas, men det är som sagt vanligare att göra
det via tal (ofta återgivet i till exempel en tidningsintervju), eller bild.
Ett anspråk, ett claim, kan enligt Goode & Ben-Yehuda både inneha och sakna
empiriskt tillförlitlighet, men i vilket fall handlar det om någons verklighet som
grundar sig i sociala konstruktioner och är i behov av att granskas (Goode & Ben-
Yehuda, 1994). En social rörelse som presenterar ett claim, gör det efter mallen att
någonting är fel, och att detta något bör och kan förändras. Det går alltså att dela
upp en rörelses anspråk i två delar: ”Vad är fel?” och ”Vad ska göras åt det?”.
Problemet som grupper anser sig ha upptäckt kan finnas och vara lika allvarliga
som gruppen menar, eller så finns problemet men är inte fullt så allvarligt, eller så
existerar inte problematiken alls. Goode & Ben- Yehuda menar att det egentligen
inte spelar någon roll, utan att olika former av politiska ledare, ledare för sociala
rörelser och så vidare måste formulera argument och arrangera bevis som
15