View/Open - MUEP - Malmö högskola

som ska hända med förorten, och hur den utvecklas, ska avgöras av invånarna i
orterna, ”[…]inte av människor som inte bor där du bor, som inte heter som du
heter, som inte ser ut som du ser ut.” (a.a). Ungdomarna som är med i
organisationerna har, i de flesta fall, en mycket stark anknytning till den ort de bor
i. Många är uppvuxna där, och flera tillhör den första generationen vars identitet
vilar på förorten istället, för som i många av deras föräldrars fall, i en nationalitet
eller religion (Kjörling, 2013). En stark koppling mellan organisationernas
budskap och förorten som gemenskap och identifikation syns tydligt (Elfving 2,
2012).
Organisationerna arbetar med att få folk att fundera över vilka det är som bor i
förorten, och varför det är så (Quezada, 2012). Att fundera över de socioekonomiska
olikheter som människor i olika områden lever med, och att det finns
skillnader för unga som bor i förorter och innerstaden menar organisationerna är
en förutsättning för att kunna förändra (Kjörling 2013). De menar att många som
bor i förorterna har en ”psykologisk spärr” som gör att de inte tror att de kan bli
något, eller göra något annat med sina liv än en att bli en ”arbetare på Volvo”
(Sandin, 2012). Valen för de som bor i förorten är inte lika många och de har inte
samma frihet. Organisationerna tycker att det är viktigt att människor som bor i
förorterna känner att de bor där för att de vill det, och inte behöver flytta därifrån
så fort de får chansen. De vill höja förortens status, och pekar på all positiv energi,
mångfald och kompetens som ryms i de olika förorterna. Megafonen menar att det
har hänt en del på den fronten och att en viss positiv utveckling går att se till
skillnad för några år sedan ”[…]när förorten fortfarande väldigt mycket sågs som
en passiv plats där människor var offer för samhällets misstag.” (Megafonen 2,
2013). De vill att invånarna i förorten kan enas och tillsammans stå upp för
förorten och de kämpar för den upprustning och den behandling de anser att de
hittills blivit missunnade (a.a). För att göra det möjligt och för att höras agerar
organisationerna som en samlad röst för förorten (Quezada, 2012).
”Vi förortsungar är klara med att stå utanför. Nu ska vi stå inne hos er och ta över
era stolar. Det är dags att agera. Sluta snacka skit om olika utvecklingsområden
och alla projekt som ska sättas igång ute i förorten för att få slut på problemen.
Det är inte vi som är problemet, det är NI.” (Pantrarnas hemsida, 2013)
Pantrarna menar att det inte är någon annan än de som själva bor i förorten som
bryr sig om hur det är att leva där och att det gör det än viktigare för invånarna att
organisera sig. Höjer de inte själva rösten är det ingen annan som gör det åt dem
(Sandin, 2012). I områden som har det bättre ställt, är situationen inte sådan att
det kräver organisering. I områden som har det sämre ställt behöver man
organisera sig för att kunna förändra (Elfving 2, 2012). ”Genom att ge en röst åt
förorten har de fått en offentlig ursäkt från tidningen Göteborgs-posten, skapat en
fritidsgård, anordnat fotbollsturneringar och fått gatlampor reparerade. Men också
ingjutit drömmar.” (a.a)
5.2.2 Myndigheter, politik och påverkan
Detta är ungdomar som är frustrerade,[…] som påverkas av den strukturella
diskrimineringen[…]som vill att folk ska se dem och lyssna på deras bekymmer.
Det handlar om klyftor i samhället, om klass, om rasism och om en välfärd som
krackelerar. (RGRA i Hjort, 2012)
En viktig grundpelare till att organisationerna över huvud taget finns är att de
anser att politiker inte gör sitt jobb, att de inte kan lita på att politiker jobbar för
dem. De känner att de själva måste vara ”en röst för förorten” (Quezada, 2012).
Organisationerna menar ofta att ungdomar i de förortsområden de kommer ifrån
inte har något förtroende för politiker och myndigheter. “Politiker och
24