View/Open - MUEP - Malmö högskola

samhället ska komma ur denna position genom att stärka sig själva för att få makt
och inflytande över sina liv. ”Genom denna mobilisering ska de bli i stånd att
motarbeta de krafter som håller dem nere och därigenom få mer inflytande över
sina egna liv.” (Askheim, 2007, s. 18)
Malcolm Payne (2008) beskriver empowerment som en praktikteori inom socialt
arbete som har släktskap med feministiska, kritiska samt antidiskriminerande
teorier. Han menar vidare att empowerment har utvecklats för att ta in delar av de
radikala och kritiska teorierna i det praktiska sociala arbetet.
Bengt Starrin (2007) och Askheim skriver tillsammans att empowerment började
användas som ett begrepp i samband med de sociala proteströrelserna i USA i
slutet av 1960- och i början av 1970-talet, då begreppet kom på tal i samband med
”diskussioner om lokal utveckling, lokalt självstyre, aktivism och social
mobilisering” (Askheim & Starrin, 2007, s. 10). Askheim skriver att begreppet
idag används i samband med grupper som anses svaga i samhället och ger
exempel på bland annat invandrare, funktionshindrade och drogmissbrukare.
Empowerment används av de som anser att staten och den offentliga sektorn har
ett minskat engagemang för de utsatta i samhället, exempelvis av
frivilligorganisationer, klientorganisationer samt självhjälpsgrupper.
Empowerment var från början ett begrepp som användes av den politiska vänstern
i och med proteströrelserna samt för det radikala sociala arbetet men som under
1990-talet togs över av den politiska högern för att lyfta individens
självförverkligande. Begreppet anses idag vara utan politisk färg och både
högerpolitiken och vänsterpolitiken plockar det de anser passar deras agenda
utifrån begreppet. Till viss del kan begreppet dock ses som ”återtaget”, då radikala
reagerat på att begreppet blivit avpolitiserat och inriktat på individualisering
(Askheim & Starrin, 2007).
Oavsett politisk färg eller riktning som begreppet tagit innebär empowerment en
humanistisk (positiv) människosyn som betyder att alla människor ”[…]i grunden
är aktiva och handlande som vill sitt eget bästa om förhållanden inte lägger hinder
i vägen” (Askheim, 2007, s. 29). Askheim trycker på att människor både vill och
vet sitt eget bästa. Socialarbetare ska enligt empowermentbegreppet se människor
som aktörer som själva vet bäst om vad som bekymrar dem och komma bort från
synsättet att människor är ”[…]passiva, okunniga och i behov av styrning.”
(Askheim & Starrin, 2007, s. 12). Detta passiviserande synsätt var något som de
gamla folkrörelserna och arbetarrörelsen gjorde uppror emot (Askheim & Starrin,
2007). Både Payne och Askheim uttrycker att social rättvisa både är målet och
arbetssättet för empowerment. Payne skriver också att social och politisk
jämlikhet kan nås genom ”[…]ömsesidigt stöd och kollektivt lärande” (Payne,
2008, s. 427), vilket är ytterligare mål med empowerment. Payne uttrycker att
fokus bör vara på klienternas kunskap, en lokal kunskap som de själva kan
förmedla (Payne, 2008).
Askheim beskriver empowerment utifrån tre olika infallsvinklar: ”empowerment
som etablering av motmakt” som är ett vänsterpolitiskt synsätt och ett, enligt
Payne, socialistiskt-kollektivistiskt synsätt, ”empowerment som en
marknadsorienterad infallsvinkel” (ett högerpolitiskt synsätt) samt ”empowerment
som en terapeutisk position (ett synsätt inom hälso- och sjukvården)”. Den typ av
empowerment som här efter kommer beskrivas är den grundläggande formen av
empowerment – ”som etablering av motmakt” vars position är mer radikal än de
13