View/Open - MUEP - Malmö högskola

supportar det de säger som stärker deras position. Claims-making är en av flera
metoder som kan få rörelser att uppnå sina mål. Med andra ord, grupper (eller
individer) använder bevis, eller antagna bevis, i mening att definiera för andra hur
det står till med olika samhällsfenomen och hur det istället borde vara. Att
övertyga andra att den egna rörelsens definition av verkligheten är korrekt, att
förhållandena är i behov av lösning, kan ses som en form av vinst för en rörelse,
en milstolpe längst vägen mot målet.
Hur verkligheten ska definieras, och av vem, tvistas om i många olika forum.
Mycket av kampen mellan olika sociala rörelser och deras ”motståndare”, ofta i
form av media och oliktänkande, går ut på att legitimera en särskild syn på
verkligheten, men också att få andra att få upp ögonen för tidigare ignorerade
missförhållanden i samhället. Goode & Ben- Yehuda menar att ett annat sätt att
förklara fenomenet, är att rörelser försöker definiera sin sak som politiskt korrekt,
och att motsätta sig, eller inte bry sig om sakfrågan är politiskt inkorrekt och
nästan otänkbart. Som exempel nämner de abortmotståndare som menar att
sådana som är för abort är ”barnamördare”.
Goode & Ben-Yehuda menar att argument förda av olika claims-makers ofta är
ensidiga och sällan resonerande, och att resonemangen är ganska svart-vita.
Författarna menar också att i diskussioner kring de olika fenomenen fokuserar
claims-makers gärna på de allra värsta exemplen och framhåller dem som de
typiska för fenomenet. Därför är det av stor vikt att som mottagare veta hur och av
vem ett socialt problem är formulerat och vilka eventuella intressen som ligger
bakom. Det är nämligen vanligare att vissa grupper i samhället, eller vissa
medlemmar ur specifika kategorier, uppmärksammar ett socialt problem än att
andra gör det. Dessa claims-makers konstruerar och sedan uppmärksammas
allmänheten på ett socialt problem (Goode & Ben-Yehuda, 1994).
Chas Critcher (2003) menar att en claims- maker är en aktör som sätter fingret på
ett ojämlikt förhållande, och ställer krav på att något måste göras åt det
förhållandet. Critcher menar att sådana aktörer kan vara olika sorters människor,
politiker, aktivister, beslutsfattare eller ”vanligt folk”, och att det som är
signifikativt för claims-making är att det handlar om retorik. Aktörerna gör
ägandeskap av ett problem, och ger det ett namn och presenterar lösningar på
problemet. Critcher menar, likt Goode & Ben- Yehuda att det är av stor vikt att
förstå vem som definierat något som ett socialt problem och vilken bakgrunden
till det är (Critcher, 2003). Det är inte ovanligt att aktörer har motiv som inte är
tydliga för allmänheten, och det är viktigt att kunna se vilka aktörer som blir
hörda och uppmärksammade i debatter.
4. METOD
Nedan redovisas inledningsvis vilka metoder som valts för att genomföra vår
uppsats och sedan följer en redovisning av hur vi gått tillväga för att uppnå vårt
syfte.
4.1 Metodval
För att kunna besvara våra frågeställningar har vi valt att använda oss av två olika
metoder. Vi har genomfört intervjuer med två av de berörda organisationerna,
16