WM-OTAVILJAH- - NSKI

67
MÄRTA 4 2 6
Det är som min blus. En dag tog jag på mig en vacker
blus. Det var i våras och vackert väder. Jag v i l l e
att skolungarna skulle få se att deras fröken kunde
vara vackert klädd. De skulle få se något vackert.
Blusen är av äkta spets med hög krage och rysk
knäppning om ni förstår, så tog jag en guldbrosch som
jag har ärvt och satte i halsen och så flätade jag
håret i en tjock fläta som fick hänga över ryggen.
Och så gick jag ner t i l l barnen och hade lektioner
och det var ingenting märkvärdigt med det. Sedan kom
pratet. Om blusen. Aldrig direkt. Och jag skämdes så
fruktansvärt. Det var nästan som om jag hade gjort
något oanständigt. Men aldrig att någon kom t i l l mig
och sa något direkt, (paus) Och i kväll är det precis
som med blusen. Vad är det för ett hat, var är det
för en ovilja? Det är väl svårt nog ändå här långt
borta i mörkret. Och nu reser pastorn, det förstår
jag. Pastorn och pastorskan behöver inte tåla a l l den
här vidrigheten, och det här mörkret. Jag måste ju
stanna. Jag får inga anbud att b l i lärarinna på
Slottet, (skrattar) Det lät avundsjukt, men jag är
inte avundsjuk, förlåt mig! Jag unnar er att komma
härifrån. Och nu ska jag gå, stackars ni, som måste
vara utledsna efter a l l t snusket i kväll och så
kommer jag och stortjuter ovanpå. Godnatt och förlåt.
Nej, säg ingenting, jag är tacksam för att pastorn
och pastorskan har lyssnat så tålmodigt. Godnatt.
Märta Werkelin sträcker fram en späd hand och säger godnatt en gång
t i l l .
SFI