Hämta pdf-versionen av Föräldrakraft nr 6, 2009.

Stridbar. Stina Engström är ständigt beredd att slå vakt om elevers rätt till stöd.
Kampen för att sonen skulle få stanna kvar i sin
skola har fått gehör i förslaget till ny skollag.
S
tina Engström blev
chockad när hon fick veta
att skolan ville flytta
hennes son till särskolan,
på grund av hans läs-
och skrivsvårigheter.
Hon tog strid för att sonen skulle få
stöd i den vanliga skolan. Då kämpade
hon för att hemlighålla skolans hot. Men
idag berättar hon gärna om kampen som
ledde till en politisk karriär, som hon nu
använder för att hjälpa andra elever.
Stina Engström har etablerat sig som
folkpartistisk kommunpolitiker i Skel lefteå.
Vid flera tillfällen har hon träffat
skolminister Jan Björk lund för att diskutera
”felplaceringarna” i särskolan.
Rätt hjälpmedel
Nu vill hon se till att elever med läs- och
skrivsvårigheter får rätt hjälpmedel.
– Tekniken gör det mesta möjligt, men
barnen får inte tillgång till det. Ytterst få
ele ver får de hjälpmedel de behöver för
att få rättvisa förutsättningar.
Det har gått bra för Stinas egen son –
men hon är fortfarande lika stridbar. Nu
för att slå vakt om andra barns rätt att få
stöd i den vanliga skolan.
– Alltför få föräldrar som är medvetna
om vad som sker, och vad det innebär att
44 FÖRÄLDRAKRAFT # 6, 2009
barn flyttas till särskolan. Man förlitar sig
på att skolpersonalen har rätt när de stödjer
en inskrivning till särskolan, eftersom
man får höra att det är ”bara där som barnet
kan få rätt stöd”.
Utredningar måste göras
Men särskola ska bara vara aktuellt om
det finns en utvecklingsstörning, betonar
Stina Engström.
– Särskolan är en viktig skolform som
vi ska vara rädd om. Men det är inte ovanligt
att elever som har läs- och skrivsvårigheter
hamnar i särskolan, där de absolut
inte ska vara. Dessa elever ska få sin
hjälp i vanliga skolan, säger Stina.
– Det är viktigt att man som förälder
ifrågasätter och är säker på att bedömningarna
är gjorda och att en utvecklingstörning
finns, säger hon.
– Jag tror att det finns felplacerade
barn i alla kommuner. Alltför många
skrivs in i särskolan, till exempel efter enbart
en kontakt med psykolog.
Sonen har dyslexi och fick därför en
mycket svår skolgång. Men för Stina Engström
blev det en chock att höra lärarens
uppfattning att sonen skulle flyttas till
särskolan.
– Vi fick alltid köpa de hjälpmedel
som behövdes själva. När jag fyllde 50 år
Vi fick alltid köpa
ville jag inte få presenter utan bad om
pengar som oavkortat skulle gå tilll inköp
av Daiyspelare, berättar Stina Engström.
Läste mycket om dyslexi
När sonen gick i årskurs fyra hade Stina
själv studerat mängder av litteratur om
dyslexi och förstod precis vad som var
problemet för sonen i skolarbetet. Men
det gjorde det inte enklare att få hjälpmedel
och stöd. Avslagen kunde motiveras
av skolan med formuleringar som att ”vi
vill inte sätta en stämpel på honom”.
Under tiden utvecklades hjälpmedlen.
Trådlösa hörlurar blev en smärre revolution.
Plötsligt fick sonen möjlighet att
smidigt lyssna på inlästa läxor även när
han var ute och rörde på sig.
Många föräldrar, vars barn föreslås
skrivas in i särskolan, hör av sig till Stina
Engström för att få råd och stöd.
Genom åren har hon följt många elever
och sett att de inte kan flytta hemifrån,
att de inte kan ta körkort och att de inte
får ekonomiska förutsättningar att klara
sig i framtiden.
– Det är en skandal att många barn
hamnar i särskolan utan anledning.
Mån ga lärare vet om det, men vågar inte
göra något, säger Stina.
Bristen på hjälpmedel i skolan gör
henne arg. – Barnen får inte tillgång till
den nya tekniken, säger hon upprört.
Hon är även missnöjd med att lärare
ofta är skeptiska till hjälpmedel.
– Många lärare vill inte ta på sig ansvaret
att hantera hjälpmedlen, men självklart
måste hjälpmedlen införas i skolarbetet
i nära samarbete med lärarna.
Samtidigt drar man in på logopeder, de
som borde förskriva hjälpmedlen.
Mötet med sonens lärare för femton
år sedan minns hon med fasa.
– Jag råkade stöta ihop med läraren efter
skolavslutningen. Jag visste att min
son inte hade lärt sig läsa, det gjorde han
inte förrän han gick i årskurs fem, men
jag blev ändå chockad.
Läraren sa, som i förbifarten, att ”vi
vill ju sonens bästa så vi föreslår att han
börjar särskolan till höstterminen”.
– Det var aldrig något vi hade pratat
om i utvecklingssamtal, sa Stina som protesterade,
men då fick veta att ”jag har varit
lärare i 23 år så jag vet vad jag talar
om. Kan du inte tänka dej särskola så
måste han gå om årskurs två”.
Stina gav sig inte och en utredning visade
att det inte fanns några giltiga skäl
för särskoleplacering. Men dessförinnan
hade hon utsatts för hård press.