Sociologisk Teori & Metod: Om individer och grupper i sociala system

lodräta subjektiva/objektiva. Ur denna modell extraherar han fyra
huvudnivåer av sociala analyser: 2
- Makrosubjektiva (ex: kultur, normer och värderingar)
- Makroobjektiva (ex: samhälle, lagstiftning, byråkrati, teknologi och språk)
- Mikrosubjektiva (ex: olika sidor av social verklighetskonstruktioner)
- Mikroobjektiva (ex: action, interaction och olika beteendemönster)
En slutsats av dessa resonemang leder till en insikt om att t ex den
mikroskopiska nivån har både en subjektiv och en objektiv dimension
(Ritzer 1992:386). Konceptualiseringen av att sociala analyser verkar på olika
nivåer är en viktig steg mot en integrerad samhällsvetenskap. Det är dock
givetvis viktigt att ha ett i minne att det rör sig om en förenkling av
verkligheten. Rizter gör detta klart i följande citat:
"... the social world is not really divided into levels. In fact, social reality is best
viewed as an enormous variety of social phenomena that are involved in continuing
interaction and change. Individuals, groups, families, bureaucraties, the polity, and
numerous other highly diverse social phenomena represent the bewildering array of
phenomena that make up the social world." (Ritzer 1992:382f).
Alla är givetvis inte lika positivt inställda till den här formen av
högteoretiska resonemang. Jonathan Turner är ett exempel. Han
argumenterar på en pragmatisk grund om att metateori "often gets bogged
down in weighty philosophical matters and immobilizes theory building"
(Turner 1986:10). Han menar att för mycket metateoretiska resonemang
visserligen är intressanta, men att de ofta leder till relativism och hindrar
utvecklingen av praktisk metodik. Turner har givetvis rätt i sin kritik, men
det finns poänger i ett konstruktivt metateroetiserande. En insikt om att
olika nivåer av sociala studier medför olika grader av subjektivitet (och kan
inbegripa olika dimensioner) kan t ex leda till att användbara (och empiriskt
grundade) mellannivå teorier utvecklas.
Innan jag går vidare vill jag diskutera ett par andra sociologiska
högteoretiska sociologer: Anthony Giddens och Pierre Bourdieu. Bägge
dessa kan sägas gått egna vägar mellan funktionella/strukturella och
ideologiska resonemang. Giddens går inte att klassificera; han är både
poststrukturalist och neofunktionalist samtidigt. Detta märkliga förhållande
kommer av hans aktiva försök att överbrygga skillnaderna mellan de
renodlade idealistiska och strukturella perspektiven (läs: struktur vs
agency). Giddens söker inga generella lagar, men han vill förenkla och
formalisera den idéella dimensionen av mänskligt handlande i syfte att
schematisera dem (Giddens 1984:344). Hans målsättning sammanfattas i vad
Giddens kallar structuration theory.
"The basic domain of study of the social sciences, according to the theory of
structuration, is neither the experience of the individual actor, nor the existence of
any form of societal totality, but social practices ordered across space and time.
Human social actives, like some self-reproducing items in nature, are recursive. That
2 Liknande modeller återfinns hos t ex Jeffrey Alexander (1985) och Norbert Wiley (1988).
10