Sociologisk Teori & Metod: Om individer och grupper i sociala system

Litteraturkurs, 7p:
- Sociologisk Teori & Metod -
Om individer och grupper i sociala system
Institutionen för arkeologi, Göteborgs Universitet, Ht-96
Fredrik Fahlander
1
"Human societies are often far more messier
than our theories about them."
M. Mann: The Sources of Social Power, 1986
Inledning
Sociologi, vetenskapen om sociala beteenden och gruppbildning, kan sägas
vara den gemensamma nämnare som förenar såväl antropologi
socialantropologi, etnologi, socialpsykologi som arkeologi. Det är
ofrånkomligt att inte använda någon form av sociologisk teori och metod
när man studerar och tolkar mänsklig kultur, modern som förhistorisk.
Valet av studieobjekt implicerar dock olika möjligheter och tillgång till
empirisk information, varför forskningstraditionerna skiljer sig något
mellan de olika ämnesområdena. I en diskussion om sociologisk teori är det
dock inte möjligt att skilja disciplinerna åt - en blandad framställning ger
sannolikt den bästa överblicken över utvecklingen.
Det skall dock påpekas att det inte är en lätt uppgift att redogöra ens
för de mest centrala strömningarna inom sociologisk teori och metod.
Utvecklingen låter sig t ex inte karakteriseras i något linjärt kronologiskt
förlopp; det är snarare några få inflytelserika nyckelfigurer och deras syn på
människan som social varelse som styrt forskningen. Jag kommer
följaktligen att, efter en kort redogörelse för sociologins bakgrund, redovisa
några strategiskt utvalda nyckelpersoners metodik och teori för att
avslutningsvis diskutera dess betydelse för arkeologiska frågeställningar.
Struktur och funktion: klassiska teorier om sociala system
Grunden till sociologin som självständig vetenskap kan hänföras till slutet
på förra århundradet och till förgrundsfigurer som Herbert Spencer samt
framför allt: Émile Durkheim. Den förstnämnda var inspirerad av
naturvetenskaperna och lånade bl a två centrala begrepp från biologin till
sin sociologi: struktur och funktion. Durkheim i sin tur var den som
starkast hävdade sociologins egenvärde som självständig disciplin utanför
historieforskningen och psykologin (Trigger 1993:292f). Han kombinerade
ett funktionalistiskt synsätt med evolutionistiskt tänkande och betonade
arbetsdelning som samhällslivets nyckelprocess. Han menade t ex att graden
av arbetsdelning är direkt relaterat till samhällets utvecklingsnivå
(Durkheim 1985:50f). Durkheim anses allmänt vara den teoretiska
vattendelare som under 1900-talet kom att dela upp sociologin i två
huvudläger: Den amerikanska strukturfunktionalismen (bl a Talcott
Parsons och Robert Merton) samt den franska strukturalismen (Claude

Levi-Strauss m fl). De teoretiska utgångspunkterna är i grunden de samma
hos båda riktningarna; bägge ser samhällen som sociala system vars delar
(institutioner) definieras utifrån sin funktion eller betydelse för helheten.
Bägge fokuserar på interna relationerna mellan systemets byggstenar och
tillmäter inte yttre påverkan och historisk utveckling någon större relevans.
Eftersom strukturen i systemet antas stå över individens handlingar och
medvetande är det i viss mån även förutsägbart (Boglind 1991:32; Giddens
1984:1f). Trots dessa likheter utgår emellertid den amerikanska och den
franska strukturalismen från skilda utgångspunkter. Ett sätt att belysa
skillnaderna mellan de bägge riktningarna är att redogöra för Parsons och
Levi-Strauss olika former av strukturalism.
Talcott Parsons strukturfunktionalism
En av de mest inflytelserika och centrala figurerna för sociologisk teori
under 1900-talet var tveklöst Talcott Parsons. Parsons grundsyn var inte olik
Durkheims, men han tog även intryck av den brittiska antropologiska
skolans (läs: Malinowski och Radcliffe-Brown) metodologi. 1 Grunden i
Parsons sociologi härrör sig från s k action theory. Rötterna till denna
återfinns i Webers sociologiska arbeten och utgår från ett behavioristiskt
synsätt om att aktörerna i ett socialt system är medvetna om sig själva som
subjekt och med sina handlingar söker på olika sätt att nå fram till målet för
sina intentioner. Traditionell behaviorism implicerar dock ett mekaniskt
förhållande mellan aktörer och olika stimuli som Parsons tog avstånd från.
I The Structure of Social Action skriver han:
"A theory which, like behaviorism, insist on treating human beings in terms which
exclude his subjective aspect, is not a theory of action" (Parsons 1937:77f).
Parsons definierade istället social handling som normativt reglerad samt att
aktörernas val styrs av ett gemensamt värdesystem. Kärnan i Parsons
"action theory" ligger i de tre huvudkoncepten: Unit act, voluntarism och
verstehen. En "unit act" består av fyra komponenter: En aktör, en situation,
där vissa saker ligger utanför aktörens kontroll (conditions), medan andra är
påverkbara (means). Vidare kräver handlingen ett slut (eller mål) och till
sist är situationen styrd, eller åtminstone påverkad, av systemets normer
och värderingar (Parsons 1937:1). "Voluntarism" är ett begrepp som
förutsätter att aktörerna har en viss handlingsfrihet när de agerar (dock inte
synonymt med en fri vilja). "Verstehen" är ett av Webers omdiskuterade
begrepp för vilket en enkel förklaring måste bli en kraftig generalisering.
Man kan dock kortfattat beskriva "Verstehen" i detta sammanhang som det
subjektiva perspektiv som forskaren måste utgå ifrån när han analyserar
aktörens sociala relationer (Eldridge 1971;28ff).
1 Antropologins frågeställningar under början av 1900-talet var vanligen diffusionistiskt eller
evolutionististk relaterade om hur och på vilket sätt samhällen uppkommit. Malinowski och Radcliffe-
Brown vände istället fokus mot hur samhällena var uppbyggda hur de fungerade, Malinowski resonerade
efter individuella behov medan Radcliffe-Brown poängterade samhällets överlevnad som målet för dess
struktur. Till skillnad från de franska funktionalisterna kombinerade de omfattande fältstudier med
sociologisk teori. En av orsakerna var praktiska; sociologiska teorin gjorde det möjligt att organisera och
strukturera antropologiska data. Parsons arbetade emellertid till skillnad från dessa genom att först ställa
upp att antal funktioner som han ansåg nödvändiga i sociala system för att sedan via antropologiska
analyser söka finna empirisk vederhäftighet för sina postulat (Boglind 1991:42; Tilley 1990:28f)).
2

För bara ett par, tre decennier sedan var "action theory" ett centralt
begrepp inom sociologin, men idag är det sällsynt i litteraturen. Även
Parsons kom med tiden att glida allt längre bort från detta perspektiv; i t ex
The Social System (1951) finns det knappast alls med. Parsons kom i stället
att ändra fokus mot ett mer generellt samhällsperspektiv. Han hade som
målsättning att konstruera ett universellt teoretiskt system som kunde
appliceras på i stort sett alla former av samhällen (Ritzer 1992:345). Parsons
utgick från att sociala system måste lösa ett antal grundläggande problem för
att överleva. Han identifierade utifrån detta resonemang fyra
grundfunktioner som han ansåg måste motsvaras av speciella institutioner
i ett stabilt socialt system: Adaption, Goalattainment, Integration och
Latency (AGIL). "Adaption" innebär att systemet måste anpassa sig till sin
yttre miljö. Den måluppfyllande funktionen, "Goalattainment", består i att
nå de mål som definieras efter strävan mot en sådan anpassning.
"Integration" i sin tur är den interna sammanhållning som är nödvändig
för att systemet skall kunna uppnå sina mål och "latency",
mönsterintegrationen, står för införlivandet och återskapandet av systemets
normer och värderingar bland dess aktörer. Dessa fyra institutioner
återfinns hela vägen i en hierarki av underfunktionerna ned till systemets
minsta byggstenar, individerna (Ritzer 1992:352f). Parsons ansåg dock aldrig
att individen egentligen kunde påverka systemet utan menade att denne
snarare formas av det. De kommer och går, endast systemet består (Giddens
1979:217).
Med en så lång karriär som Parsons är det inte förvånande att hans
tänkande förändrades med tiden. Vissa centrala tankegångar är dock
genomgående i hans arbete. Parsons funktionalistiska grundsyn begränsade
t ex hans tänkande till att huvudsakligen gälla stabila system som per
automatik strävar mot att behålla status quo. Parsons modell förmådde
därför aldrig att förklara social förändring (Brante 1991:384). Hans
historiesyn vittnar också om ett alltför naivt evolutionistiskt tänkande.
Parsons tänkte sig tre stadier av sociala system: Det primitiva, det
intermediära och det moderna. Steget från det primitiva till mellanstadiet
kommer av skriftspråkets uppkomst och övergången till det moderna
möjliggörs av en generell lagstiftning (Boglind1991:47). Det kan även vara
värt att påpeka att Parsons aldrig gav den materiella kulturen någon större
betydelse i skapandet och reproducerandet av sociala system (Parsons
1951:4). Parsons stora insats ligger snarare i det att han utvecklade en
enhetlig systematisk begreppsapparat som kunde användas för både
teoretiska som empiriska sociala analyser (Brante 1991:384).
Levi-Strauss semiotiska strukturalism
Levi-Strauss tillhörde ungefär samma generation sociologer som Parsons
och Merton, men hans strukturalism kom dock att ta en helt annan
riktning än den nordamerikanska. Istället för att analysera grundläggande
funktioner i sociala system, sökte Levi-Strauss det universellt mänskliga.
Han intresserade sig bl a för Saussures semiologi och framhöll analogin att
mänsklig tänkande (kultur) styrdes efter liknande undermedvetna
strukturer som Saussure hade funnit i språken. Från en annan lingvist,
3

Roman Jacobson fick Levi-Strauss också idén om att mänskligt tänkande
överlag var strukturerat enligt ett binärt motsatssystem. Jacobsen hade
nämligen funnit att alla fonem i samtliga språk gick att organisera i binära
oppositioner (Jackson 1991:85, Giddens 1987:198). Ett annat antagande Levi-
Strauss gjorde var att de universella strukturerna var konstanta. Levi-
Strauss menade, till skillnad från Parsons, att förmågan till kategoriseringar
uppkommit innan de sociala systemen uppstått. I Structural Antropology
framför han tanken om att den primitiva människans tänkande i grunden
fungerade efter samma strukturer som idag.
"The kind of logic in mythical thougt is as rigous as that of modern science, and that
the difference lies, not in the quality of the intellectual process, but in the nature of
things to which it is applied /.../ man has always been thinking equally well; the
improvement lies, not in an alleged progress of man´s mind, but in the discovery of
new areas to which it may apply, its unchanged and unchanging powers." (Levi-
Strauss 1963:230).
De tidigaste vildarna var enligt Levi-Strauss "mångfixare", bricoleur, som
förmådde att utveckla sociala system med vad som fanns till hands (läs:
naturen) trots att de endast ägde en grundläggande världsuppfattning.
Eftersom deras tänkandet styrdes efter binära oppositioner klassificerade de
världen i t ex gräsätare/rovdjur, flygande djur respektive jordbundna, natt
och dag etc. Denna kategorisering av verkligheten ledde till utvecklingen av
alltmer komplexa sociala system enligt liknande strukturer (Levi-Strauss
1966:16-19, 40). Levi-Strauss arbete gick till stor del ut på att försöka påvisa
dessa universellt mänskliga tankestrukturer i antropologiska
undersökningar av bl a toteism, myter och släktskapssystem (Tilley 1990:3).
Genom att analysera giftermålstraditioner påvisade han t ex ett gemensamt
drag kulturer emellan, förbudet mot incest, vilket han i princip ansåg vara
det grundläggande incitamentet till utvecklingen av släktskapssystem och i
längden social struktur (Levi-Strauss 1966:123f; Kuper 1973:220). Levi-Strauss
menade att släktskapssystem per se är arbiträra representationssystem och
att de är homologa med lingvistiska strukturer. Han identifierade fyra
grundläggande "units of kinship": broder (far/morbror), syster (moder),
bror/systerson (son) och svåger (fader). Dessa menade han fungerade
oberoende av parti/matrilinjäritet och eftersom de är strukturerade räcker
det med att känna till en av dessa relationer för att rekonstruera de andra
(Tilley 1990:8, Levi-Strauss 1968:42).
Levi-Strauss teori liknar på ytan Jungs arketypbegrepp och trots att
han själv förnekar varje samband dem emellan finns det en del som
förenar dem. Skillnaden menade Levi-Strauss låg i att han till skillnad från
Jung ansåg att det var formen, inte innehållet som är det gemensamt
allmänmänskliga (Levi-Strauss 1966:65). Trots denna invändning borde
Levi-Strauss resonemang, om det dras till sin spets, rimligtvis leda till att
mänskliga arketyper konstrueras (?). Levi-Strauss metafysiska idéer var
också minst sagt kontroversiella och ter sig idag stundtals naiva. Enligt
honom själv var hans strukturalism inte en teori eller fråga om filosofi,
utan en objektiv metod (!). Det verkar kanske märkligt vid första anblicken,
med Levi-Strauss arbete gick till stor del ut på att finna samband och
metoder att analysera mänsklig kultur och samhällsorganisationer. Det är i
4

det perspektivet som hans idéer är arkeologiskt intressanta, eftersom de
tillåter att man kan dra slutsatser även med mindre informationsmängder.
Levi-Strauss kom också att utöva stort inflytande på de europeiska
antropologerna och arkeologerna under 60- och 70-talen (Kuper 1973:206,
226). Det finns dock inte något färdigt koncept att hämta i hans semiotiska
strukturalism för modern arkeologiskt sociologisk forskning. Levi-Strauss
grundpostulat fortfarande är mycket tveksamma. Varken inom lingvistiken
eller genom antropologiska analyser har man lyckats finna någon empirisk
grund för varken allmänmänskliga strukturer eller ett grundläggande binärt
tänkande. Det faktum att tiden inte är någon relativ variabel för Levi-
Strauss faller även på sin egen orimlighet, bl a i ljuset av människans
evolutionistiska utveckling. Hans distinktion mellan "varma" och "kalla"
samhällen är lika intelligent som den är korkad. Levi-Strauss menade att
etnografiska metoder bara kunde appliceras på kalla, historielösa, samhällen
men inte på varma, moderna samhällen (Levi-Strauss 1966:233f). Kanske
var det ett försök att slippa undan integreringsproblematiken som Parsons
brottades med?
Sociologisk teori efter Parsons och Levi-Strauss
Tiden efter 2:a världskriget hade den amerikanska skolan med Parsons i
spetsen en dominerande ställning inom den sociologiska forskningen
(Giddens 1979:204; Brante 1991:383). Under slutet av 60-talet upplevde
emellertid sociologin en liknade teoretisk omvälvning som präglade
arkeologin under samma tid. Den enhetlighet som präglat sociologisk teori
under strukturfunktionalismens storhetstid splittrades istället upp i mängd
olika riktningar: Neomarxism, Conflict theory, Exchange theory, Creative
sociologies (fenomenologi, ethnomethodology, existential sociology) och
Systems theory (se t ex Ritzer 1992:58ff; Münch 1987:129). Diversifieringen
av sociologin har föranlett vissa att tala om en samhällsteorins kris; en
oförmåga att förena forskningen till en enhetlig teoribildning. Enligt
Antony Giddens är det ett välkänt faktum att samhällsteorin är i ett tillstånd
av "uppenbar oordning" (Giddens 1979:201). Man kan dock urskilja två
teoretiska trender i det allmänna kaoset: Rekonstruktion och
dekonstruktion av det klassiska teoriarvet.
Den förstnämnda riktningen kan sägas representeras av den s k neofunktionalismen.
Neofunktionalistisk teori bygger på nytolkningar av
funktionalismens klassiker - företrädelsevis Parsons - men med en mindre
statisk, mer kritisk och konstruktiv attityd (Münch 1987:116).
Integrationstanken finns kvar som ett arv från Parsons, men vad man söker
nu är en enhetlig teori som både förklarar samhällens stabilitet och
förändring, mikro och makrosociologi, individualism och kollektivism
samt action theory och systems theory. (Münch 1987:118). Frågan är dock om
neofunktionalismens strävan egentligen är möjlig eller ens önskvärd. Det
har t ex påpekats att man bör vara försiktig med att försöka förena "äpplen
och päron"; de olika riktningarna kan lika gärna vara nivåer av
verkligheten (Ritzer 1981:kap. 9; Giddens 1979:205).
5

Om neofunktionalisterna kan sägas rekonstruera klassisk
funktionalistisk teori kan man säga att poststrukturalisterna i huvudsak
ägnar sig åt att dekonstruera sitt teoretiska arv. Beteckningen står inte för
någon enhetlig teori, utan är en samlingsettikett som representeras av all
sköns varianter av strukturalistiskt orienterad forskning. Några huvuddrag
är dock skönjbara. Kopplingen till lingvistiken är uppenbar, men förutom
Saussure och Jacobsen är nu även Noam Chomsky, Roland Barthes och
Jacques Derrida stora inspirationskällor. Ett utmärkande drag hos
poststrukturalisterna är trenden mot den fullständiga "decentraliseringen"
av subjektet betydelse, "the death of the author" (Olsen 1990:179). De
lingvistiska poststrukturalisterna menar att texten lever sitt eget liv och att
författaren är irrelevant för tolkningen av den (Bapthy & Yates 1990:27ff).
Man framhåller att en text betyder olika saker i förhållande med sin
temporära kontext och/eller läsarens förförståelse. Enligt Barthes m fl är en
text ett gytter av citat från olika aspekter av kultur, dess beståndsdelar får sin
mening utifrån dess inbördes skillnader (intertextuality/différance) och kan
därför endast tolkas fristående (Olsen 1990:186). De antropologiska
poststrukturalisterna gör liksom Levi-Strauss en analogi mellan text och
kultur, vilket tillåter dem att "läsa" materiell kultur. Detta kan i många fall
verka märkligt, men om detta återkommer jag till längre fram.
Vid sidan om - eller mitt emellan - dessa riktningar i den
socioteoretiska debatten vinner vid denna tid även hermeneuitiska idéer
mark. Clifford Geertz är ett exempel. Han var en av de första antropologer
som aktivt använde sig av textmetaforen i sin annars Parsonskt inspirerade
funktionalism. Han står inte för någon klart uttalad teori utan snavar
snarare så att säga eklektisk mellan hötapparna. Geertz mellanväg består i
att hermeneutiskt läsa kulturella texter (Silverman 1990:127). För Geertz är
Kulturen med stort K det mest relevanta. Till skillnad från t ex Parsons
anser han dock att social action inte styrs av materiella betänkligheter utan
av kulturella aspekter. Han menar att världen i princip är komponerad av
olika kulturer och lokala sedvänjor. Genom att "läsa" sådana seder (t ex:
Balinesisk tuppfäktning) menar han att man kan få information om
samhällets sociala struktur i övrigt. Geertz talar hellre om aktörer som
agerar efter "pre-determined scripts" än individer/subjekt. De flesta är
anonyma, men blir individer om de uppnår en viss status eller en viktig
social funktion (Silverman 1990:124). Man skulle kunna säga att Geertz står
för en "mjuk" funktionalism med poststrukturella inslag.
Ett annat exempel på en hermeneutik med poststrukturella förtecken
är Paul Ricoeurs arbeten. Det som förenar Geertz med Ricoeur är att de
menar att ett symboliskt system eller ramverk är nödvändigt för att förstå
"action" i en speciell kontext (Moore 1990:103). Ricoeur betonar dock
subjektet i högre grad än t ex Geertz och hamnar på så vis mer i konflikt
med poststrukturalister som Derrida och Barthes. En text (eller handling)
kan enligt Ricoeur närmas från två håll: Antingen i termer av interna
relationer (langue, sense) eller som en process, produkten av handlingen i
sin kontext (parole, reference). Målet med tolkningen enligt Ricoeur är alltså
inte bara att förstå upphovsmannens intentioner. Det finns flera likvärdiga
angreppssätt och om dess tolkningar skiljer sig har ingen något universiellt
försprång framför andra. En strukturlistisk analys kan med fördel
6

kombineras med en hermenutisk enligt Ricoeur. En rationell process av
argumentation och debatt får sedan avgöra vilken tolkning som för tillfället
anses mest vederhäftig.
Sociologisk metod och begreppsapparat
Ett uppenbart problem när man diskuterar modern sociologisk metod och
begreppsapparat är bristen på gemensam och enhetlig terminologi. Under
den Parsonionska eran hade en sådan funnits men efter
fragmentariseringen av disciplinen under de senaste decennierna råder
begreppsförvirring av rang. Forskare med olika inriktning använder sig av
snarlika begrepp men med olika innebörd; individerna benämns t ex
omväxlande subjekt, medlem, aktör eller agent etc. Uppdelningen i
subdiscipliner har samtidigt inneburit att olika grenar av sociologin byggt
nya modeller och utvecklat egna metoder anpassade för sin speciella nisch.
Trots att perspektiven skiftar utgår dock de flesta sociologer ifrån någon
slags generaliserande modell där interagerande individer och grupper
tillsammans utgör ett socialt system. Jag kommer här att redogöra för några
de som jag anser är mest relevanta.
Talcott Parsons får åter igen stå som representant för den klassiska
modellen av sociala system. Det bör dock påpeka att han varken var den
förste eller den ende som resonerade med denna terminologi. Efter att han
skiftat fokus från individorienterad action theory till system theory kom
han, liksom flera andra, att intressera sig för sociala system på en
makronivå. I The Social System introducerade han begreppet status-role:
"...for most puposes of the more macroscopic analysis of social systems,
however, it is more convenient to make use of a higher order unit than the
act, namely the status-role as it will here be called." (Parsons 1951:25).
Den "äldre" Parsons såg sociala system som ett strukturerat nätverk
av växelverkande (interaction) relationer mellan aktörerna. Varje aktör är
involverad i ett flertal interaktiva relationer med en eller flera andra
aktörer. Av detta följer att det är aktörens medverkan (participation) i
interaktiva relationsmönster som är den signifikanta enheten i systemet.
Parsons inför nu begreppet status som ett instrument för att placera en aktör
relativt mot de övriga (dvs sociala position) och role som den processuella
aspekten av ".... what the actor does in his relations with others seen in the
context of its functional significance for the social system." (Parsons 1951:25).
Parsons teori var dock fortfarande funktionalistiskt och statiskt i
grunden, vilket inte lämnar mycket utrymme för praktiska tillämpningar.
Hans status-role koncept utvecklades emellertid av en yngre generation
sociologer under 60-talet. Ett exempel är Ward Goodenough artikel
'Rethinking "Status" and "Role": Toward a General Model of the Cultural
Organization of Social Relationships.' Goodenough påpekade bristerna i
generella begrepp som status-role och propagerade för ett mer differentierad
begreppsapparat. Enligt Goodenough borde status enbart användas i
kombinationer av aktörens rättigheter och skyldigheter i relation med
andra. Det Parsons kallade status vill Goodenough istället spalta upp i olika
social identities som en aktör kan inneha i ett socialt system. Med "social
identities" avser Goodenough olika institutionella roller en aktör kan
7

inneha (ex: polis, förälder etc). När två eller flera sådana "social identities"
agerar i ett socialt sammanhang bildar de i sin tur ett "identity relationship".
De ömsesidiga skyldigheter eller rättigheter som präglar förhållandet mellan
olika "social identities" i ett "identity relationship" varierar beroende på hur
många och vilka de "social identities" är. Den mix av olika "social
identities" som varje individ har i en given situation ("jag är inte bara
tandläkare, jag är också mamma...") kallar Goodenough individens "social
personae". (Goodenough 1965:7f). Goodenough påpekar att hans modell
primärt är utvecklad till att användas för analyser av rättigheter och
skyldigheter, men det hindrar inte att den går att bygga vidare på och även
användas inom andra områden av sociala analyser. Goodenoughs modell
användes flitigt av de processuella arkeologerna under 60- och 70-talen och
har legat till grund för bl a Saxe's och O´Sheas gravarkeologiska arbeten
(Saxe 1970, O´Shea 1984).
Ett annat aktuellt exempel på liknande sociologisk metodik är Ulf
Hannertz analys av den moderna storstaden Exploring the City. Inquiries
Toward an Urban Anthropology. Hannertz grundtes är att socialt liv
handlar om situationer. Människor involverar sig ständigt i olika
situationer "through relatively standardized modes of purposive
behaviour", vilket Hannertz kallar roles. Varje individ innehar ett
begränsat urval av dessa "modes of behaviour" som Hannertz benämner
aktörens role repertoire. Hannertz söker inte här att konceptualisera ett
totalt kulturellt system utan delar in samhället i olika subsystem , i detta fall
dem moderna storstaden. I ett sådant avgränsat område menar han att det
finns ett begränsat antal möjliga "role repetoires", vilka utgör subsystemets
role inventory. Dessa subsystem kan sedan delas in i ytterligare minde delar,
domains (ex: hushåll och släkt, trafik m m, Hannertz 1993:100-5). Hannertz
menar att människor rekryteras till situationer och att de där spelar speciella
roller på basis av role-discriminatory attributes, vilka bestäms av "culturally
defined characteristics of individuals which exist apart from particular
situations" (ex: kön, ålder, etnicitet etc). Dessa attribut är några av de faktorer
som bestämmer individens role access, dvs tillgång till olika "situationer" i
systemet (Hannertz 1993:151ff). Hannertz erkänner att hans modell är
begränsad; att det bara är ett sätt att schematisera komplexa sociala
strukturer. Han menar dock att de är nödvändiga för att kunna
överhuvudtaget kunna hantera essensen av den stora variabiliteten som
ryms i sociala system (Hannertz 1993:323).
Det här är bara några av de modeller som används av olika
sociologiska subdicipliner. Det finns likheter mellan t ex Hannertz role
repetoire och Goodenoughs social personae men skillnaderna avslöjar
svårigheterna med att greppa och kategorisera dynamiken in sociala system.
En naturlig följd av detta är att man på senare tid ägnat mycket energi till att
diskutera sociologisk metateori. Med metateori menar jag här ett reflexivt
högnivåtänkande om disciplinens underliggande strukturer och dess olika
komponenter. Det är ett sätt att organisera (integrera?) idériktningar och
problematisera de sociologiska metoderna samt identifiera olika
analysnivåer. George Rizter har gjort ett försök att dela in sociologisk
metateori i tre huvudgrupper allt efter dess slutprodukter: Den första typen,
metatheorizing of understanding (MU), strävar efter en djupare förståelse
8

för diskursens teori överlag. Den andra, metatheorezing of preludium (MP),
är ett försteg till teoriutveckling och den sista, oriented metateorizing (MO),
har som målsättning att skapa ett nya teoretiska perspektiv (Ritzer
1992:368f). Ritzer förvecklar sig sedan i ytterligare underavdelningar av
dessa metateorier som till slut leder honom till den något dubiösa slutsatsen
att sociologi är en multi-paradigmatisk vetenskap. Det intressanta med
Ritzer's analys är dock inte hans slutsats utan att hans resonemang påvisar
olika nivåer som sociologisk metod arbetar efter beroende av perspektiv.
Det ger vid handen att analyser av institutioner i sociala system arbetar efter
andra förutsättningar än analyser av enskilda aktörer handlingar etc. Det
här är sättet att strukturera är inget specifikt för Rizter; George Gurvitch,
vilken visserligen inte använde dessa termer, har t ex tydligt visat att han
var medveten om sådana skillnader i analysnivå (Gurvitch 1964). Hans
teoretiska modeller var dock onödigt komplicerade och svåra att utnyttja.
Ritzer har förenklat hans resonemang och illustrerar detta med en glidande
skala från makro- till mikroperspektiv (vilken i sin tur är relaterad till en
subjektiv/objektiv).
Macroscopic
Microscopic
World systems
Societies
Groups
Interaction
Individual thought & action
9
Subjective
Objective
Social construction of reality,
norms, values and so forth
Mixed types, combining in varying
degrees objective and subjective elements;
examples include the state, family, work
world, religion etc
Actors, action, interaction, bureaucratic
structures, law etc
Fig 1. Olika nivåer av sociala analyser med några nyckelpunkter på skalorna
(Efter Ritzer 1992:387f).
Den vänstra skalan tarvar knappast några ytterligare kommentarer;
skillnaden mellan att studera delar av ett socialt system jämfört med ett
helhetsperspektiv är uppenbara. Den högra figuren däremot kräver dock en
mer ingående beskrivning. Ritzer menar att sociala system är uppbyggda av
objektiva strukturer (lagar och byråkrati) men även av subjektiva fenomen
(normer och värderingar). På en grundläggande nivå kan det t ex handla om
"social facts" kontra aktörernas "vilja/önskningar". Den mikro/
makroscopiska skalan och den subjektiva/objektiva fungerar dock inte
oberoende av varandra. Rizter illustrerar detta genom att kombinera dem
till ett kors med den makro/mikroskopiska skalan vinkelrät mot den

lodräta subjektiva/objektiva. Ur denna modell extraherar han fyra
huvudnivåer av sociala analyser: 2
- Makrosubjektiva (ex: kultur, normer och värderingar)
- Makroobjektiva (ex: samhälle, lagstiftning, byråkrati, teknologi och språk)
- Mikrosubjektiva (ex: olika sidor av social verklighetskonstruktioner)
- Mikroobjektiva (ex: action, interaction och olika beteendemönster)
En slutsats av dessa resonemang leder till en insikt om att t ex den
mikroskopiska nivån har både en subjektiv och en objektiv dimension
(Ritzer 1992:386). Konceptualiseringen av att sociala analyser verkar på olika
nivåer är en viktig steg mot en integrerad samhällsvetenskap. Det är dock
givetvis viktigt att ha ett i minne att det rör sig om en förenkling av
verkligheten. Rizter gör detta klart i följande citat:
"... the social world is not really divided into levels. In fact, social reality is best
viewed as an enormous variety of social phenomena that are involved in continuing
interaction and change. Individuals, groups, families, bureaucraties, the polity, and
numerous other highly diverse social phenomena represent the bewildering array of
phenomena that make up the social world." (Ritzer 1992:382f).
Alla är givetvis inte lika positivt inställda till den här formen av
högteoretiska resonemang. Jonathan Turner är ett exempel. Han
argumenterar på en pragmatisk grund om att metateori "often gets bogged
down in weighty philosophical matters and immobilizes theory building"
(Turner 1986:10). Han menar att för mycket metateoretiska resonemang
visserligen är intressanta, men att de ofta leder till relativism och hindrar
utvecklingen av praktisk metodik. Turner har givetvis rätt i sin kritik, men
det finns poänger i ett konstruktivt metateroetiserande. En insikt om att
olika nivåer av sociala studier medför olika grader av subjektivitet (och kan
inbegripa olika dimensioner) kan t ex leda till att användbara (och empiriskt
grundade) mellannivå teorier utvecklas.
Innan jag går vidare vill jag diskutera ett par andra sociologiska
högteoretiska sociologer: Anthony Giddens och Pierre Bourdieu. Bägge
dessa kan sägas gått egna vägar mellan funktionella/strukturella och
ideologiska resonemang. Giddens går inte att klassificera; han är både
poststrukturalist och neofunktionalist samtidigt. Detta märkliga förhållande
kommer av hans aktiva försök att överbrygga skillnaderna mellan de
renodlade idealistiska och strukturella perspektiven (läs: struktur vs
agency). Giddens söker inga generella lagar, men han vill förenkla och
formalisera den idéella dimensionen av mänskligt handlande i syfte att
schematisera dem (Giddens 1984:344). Hans målsättning sammanfattas i vad
Giddens kallar structuration theory.
"The basic domain of study of the social sciences, according to the theory of
structuration, is neither the experience of the individual actor, nor the existence of
any form of societal totality, but social practices ordered across space and time.
Human social actives, like some self-reproducing items in nature, are recursive. That
2 Liknande modeller återfinns hos t ex Jeffrey Alexander (1985) och Norbert Wiley (1988).
10

is to say, they are not brought into being by social actors but continually recreated by
them via the very means whereby they express themselves as actors. In and trough
their activities agents reproduce the conditions that make these activities
possible." (Giddens 1984:2).
Giddens hämtar inspiration från socialismens stora tänkare (Durkheim,
Parsons, Levi-Strauss), men även från skilda källor som Focault, Braudel,
Freud och Wittgenstien. Han använder sig av såväl klassiska sociologiska
begrepp som agent, agency och integration men sällan i dess ursprungliga
mening; han omdefinierar dem gärna. Ett exempel är "action", för vilket
Giddens inte är en kombination av "acts" utan istället är: "...constituted only
by a discursive moment of attention to the durée of lived-through
experience." (Giddens 1984:3). Giddens utvecklar istället en fenomenologisk
inspirerad modell där handlandet är en process som inbegriper motivation,
reflexivt iakttagande (monotoring) och rationellt tänkande. "Purposive
action is not composed of an aggregate or series of separate intentions,
reasons an motives. Human action occurs as a durée, a continious flow of
conduct, as does cognition." (Giddens 1984:3). Giddens invecklade
resonemang kan förtydligas (?) med följande figur över hur denna process
går till:
Fig 2. Giddens stratefierade modell över "action" (Giddens 1984:5)
Giddens resonemang bygger alltså på att aktörerna rutinmässigt reflekterar
över kausaliteter och att de kan tillgodogöra sig även oväntade resultat av
en handling. Han poängterar att detta "reflexiva övervakande" inte är ett
statiskt förlopp utan en process där individens "knowledgeability" spelar en
nyckelroll.
Giddens diskuterar även begreppet agency. Han anser att man främst
måste skilja på vad aktören verkligen gör till skillnad från vad dennes
intentioner är. Giddens menar att agency inte handlar om vilka intentioner
individen kan tänkas ha haft, utan dess kapacitet att utföra dem (Giddens
1984:15f). Han ställer sig därmed kritisk mot det klassiska synsättet att
"handlande" bara kan definieras i termer av intentioner och respons. Ett
annat klassiskt sociologiskt problem är de oanade eller oavsiktliga
konsekvenser som aktören rimligtvis inte kunde ha förutsett. Giddens lutar
sig här mot Robert Merton vilken kopplar samman oavsiktliga
konsekvenser av handlande med institutionaliserade handlingsmönster
(Giddens 1984:12f, 294). Handlingar som för individen verkar vara
irrationella och oförutsägbara får enligt Giddens en mening (och struktur)
först i ett större sammanhang. Han sammanfattar det på följande vis: "The
unintended consequences are regulary 'distributed' as a by-product of
regulaized behaviour reflexively sustained as such by its participants"
(Giddens 1984:14).
11

Vad Giddens söker med sin Strukturationsteori är gripbara strukturer
som inte nödvändigtvis är överindividuellt styrda. Han menar att
"structures" består av upprepande uppsättningar av regler (vanor och
rutiner) och resurser (både materiella och ideologiska), vilka i sin tur
organiserade i sociala system som institutioner (Giddens 1984:28-34). De
förhållanden som möjliggör förändring eller fortsatt reproduktion av dessa
strukturer kallar Giddens Structuration. I följande citat förklarar han hur de
hänger samman:
"Structure, as recursively organized sets of rules an resources, is out of time and space,
save in its instantinations and co-ordination as memory traces, and is marked by an
'absence of the subject'. The social systems in which structure is recursively
implicated, on the contrary, comprise the situated activities of human agents,
reproduced across time and space. Analyzing the structuration of social systems
means studying the modes which such systems, grounded in the knowledgeable
activities of situated actors who draw upon rules and resources in the diversity of
action contexts, are produced and reproduced in interaction." (Giddens 1984:25).
Giddens fortsätter på detta sätt att rekonstruera och dekonstruera centrala
sociologiska begrepp och utvecklar en egen begreppsapparat. Resultatet av
Giddens ansträngningar är både geniala såväl som naiva. Vad Giddens är
ute efter är att aktörerna både skapar och strukturer och reproducerar dem
genom sitt handlande; strukturer är m a o både mediet och resultatet av
socialt handlande. "We should understand human societies to be like
buildings that are at every moment being reconstructed by the very bricks
which compose them." (Giddens 1991:19).
En ytterligare viktig aspekt av Giddens strukturationsteori är
identifieringen av "the duality of structure". Giddens menar att struktur och
handling inte är två av varandra oberoende fenomen, utan snarare bör ses
som en dualitet: "...the reflexive monotoring of action both draws upon and
reconstitutes the institutional organisation of society" (Giddens 1979:218). På
detta vis menar Giddens att han uppfyllt sin målsättning att överbrygga "the
great divide" mellan idealism och materialism i sociologin. Som vi tidigare
har sett envisas han dock med att knyta samman sin strukturationsteori
med en anakronisk tidsuppfattning. Giddens tar avstamp från Levi-Strauss
koncept om "reversibel tid" och kombinerar detta med Erwing Goffmans
tid-rymd teori samt Stig Hägerstrands time-geography. Giddens resonerar i
termer om vad han kallar the "durée of day-to-day experience" och "the
longue durée of institutions" som reversibel tid, medan individens
livscykel är irreversibel (Giddens 1984:35f). Giddens tidsuppfattning må
synas märklig, men den kan delvis förklaras av att den fungerar på olika
plan. John Urry har t ex identifierat sju olika dimensioner i Giddens tidrymd
koncept (Urry 1991:164ff). En arkeologiskt intressant aspekt av Giddens
resonemang är t ex att det sociala systemet öppnas upp och tillåts att breda ut
sig över både tid och rymd. Här skiljer sig Giddens från traditionell sociologi
och närmar sig ett globalistisk syn på samhällens uppbyggnad samt social
förändring. Sociala system är inte några slutna enheter begränsade av
varken tid eller rum. Dess institutioner kan visserligen verka inom ett
socialt system, likt traditionell funktionalistisk teori, men även så att säga
påverkas och påverka utanför systemets "naturliga" geografiska och
12

tidsmässiga begränsning (Giddens 1981:23, 82f). Det finns en hel del övrigt
att diskutera inom denna del av Giddens "sociofilosofi", bl a om tid- och
rymdaspekterna verkligen tjänar på att klumpas samman, men på det hela
taget sett leder Giddens strukturationsteori sannolikt till betydligt mer
nyanserade analyser än traditionell funktionalistisk/strukturalistisk
sociologi. Det bör dock påpekas att Giddens strukturationsteori snarare är ett
synsätt på människan som social varelse än en sociologisk metod. Om man
vill diskutera enskilda individer och sociala kategorier i samhällssystem blir
resonemangen snabbt luddiga utan någon form av komplementerande roletheory.
Pierre Bourdieu är en annan sociolog som liksom Giddens säger sig
ha tagit avstånd från de renodlat idealistiska/materialistiska perspektiven.
Deras respektive teorier skiljer sig åt på flera plan, men de har som vi skall
se mer gemensamt än vad som verkar uppenbart vid första anblicken.
Bourdieu var till en början inspirerad av Levi-Strauss och strukturalismen,
men kom med tiden att bli alltmer kritisk. Han menar att strukturer i
klassisk mening snarare är forskarens sätt att konceptualisera individers
handlingar och mönster i sociala system. För Bourdieu är alltså strukturer
ingen överordnad reglerade makt, utan regler inbyggda i praktiken
(practice), vanor, institutioner och habitus. Habitus är enligt Bourdieu ett
system av dispositioner som individen förvärvar genom att under sin
levnad vistas i en bestämd social miljö. Dessa dispositioner tillåter
individen att generera de tanke- och handlingssätt som krävs för
konventionen i olika sociala fält. 3 I The Logic of Practice utrycker Bourdieu
hur de hänger ihop:
"The theory of practice as practice insists, contrary to positivist materalism, that
the objects of knowledge are constructed, not passively recorded, and, contrary to
intellectualist idealism, that the principle of this construction is the system of
structured, structuring dispositions, the habitus, which is constituted in practice and
is always oriented towards practical functions." (Bourdieu 1990:52).
En viktig egenskap av habitus är att det enligt av Bourdieu är synnerligen
trögrörligt. Det fungerar både likt ett övergripande schema som begränsar en
grupps (eller klass) tänkbara handlingar (praktik) och på samma gång
definierar dem som social kategori (Bourdieu 1990:58ff). Det kommer av att
habitus fungerar på ett omedvetet plan; Bourdieu menar att agenter av
samma kategoris praktiker ofta är betydligt mer harmoniserade än vad de
själva tror, eller vill inse (Bourdieu 1990:59). Den enskilda individens
habitus är på samma gång unik samtidigt som den är oskiljbar från
gruppens: "Each individual system of dispositions is a structural variant of
the others, expressing the singularity of its position whithin the class and its
trajectory. 'Personal' style,/.../ whether practices or works, is never more
than a deviation in relation to the style of a period or class..." (Bourdieu
1990:60). Med sitt habitusbegrepp menar Bourdieu att han funnit en lösning
till paradoxen med "objective meaning" utan subjektiva intentioner. Det är
ett flexibelt och till viss del tillämpbart koncept som förklarar
regelbundenheter i social handling utan att bygga på dogmatiskt strukturella
3 Ett socialt fält är enligt Bourdieus terminologi ett slags metafysiska konkurrensfält för t ex en
grupp/diskurs som styrs av outtalade regler och föreställningar (Doxa).
13

postulat. Med habitusbegreppet som bakgrund får t ex Hannertz tämligen
tomma begrepp role-discriminatory attributes genast ett innehåll och
mening för sociala analyser.
Ett annat centralt tema i Bourdieus sociologi är betoningen av varje
individs samlade kapital. Förutom ett ekonomiskt kapital identifierar
Bourdieu förekomsten av socialt kapital, kontakter och förbindelser, ett
kulturellt kapital, d v s tillgång till de legetima kulturen och till sist
symboliskt kapital, olika symbolvärden som implicerar respekt och
anseende (Bourdieu 1990:114ff, 124). Bourdieus kapitalbegrepp kan kort
sammanfattas som en utvecklad variant av vad Giddens kallar resurser;
något som agenter strävar efter och som ger dem tillgång till makt.
Bourdieus differentiering av kapitalkonceptet är intressant inte minst i ett
arkeologiskt perspektiv. För att nå en fördjupad bild av ett socialt system
kan det vara värt att ha det perspektivet i åtanke. Distinktionerna mellan
olika former av kapital är t ex uppenbart relevanta i alla studier av
individer och gruppers status eller makt.
Bourdieus sociologi rymmer betydligt fler begrepp än dessa, men det
här är inte rätt plats för en detaljerad redogörelse. Det är heller knappast
nödvändigt med tanke på likheterna i Bourdieus och Giddens sociologi.
Trots att det finns åtskilligt som skiljer dem åt vilar ändå Giddens
strukturationsteori på samma grunder och insikter som Bourdieus
generativa/konstruktivistiska strukturalism (Tompson 1984:148f). Förutom
likheterna mellan "kapital" och "resurser", "strategier" och "regler" eller
"fält" och "institutioner" återfinns t ex även det fenomen som Giddens
kallar "the duality of structure" i Bourdieus vokabulär som "double
structuration". Både Giddens och Bourdieu kan m a o sägas söka efter
samma sak men från olika perspektiv. 4
Sociologiska analyser i arkeologin
I skenet av ovanstående redogörelse över sociologisk teori och metod är det
beklämmande att se hur lite av dess potential som utnyttjats i arkeologiska
samhällsanalyser. Jag hade från början tänkt att här redovisa för några olika
arkeologiska studier på detta tema, men det känns ganska överflödigt med
tanke på hur lite nytt det skulle tillföra denna tenta. Fortfarande på
nittiotalet, oavsett processuellt eller postprocessuellt perspektiv, befinner sig
arkeologiska samhällsanalyserna på en förhållandevis låg nivå;
frågeställningarna handlar slentrianmässigt om social differentiering,
företrädelsevis baserade på materiella värderingar. Det som skiljer New
archaeology perspektiv från Cambridgeskolans kan kort sammanfattas som
funktionalism, respektive urvattnad poststrukturalism.
Öhhh... Ovanstående får läsas som ett spontan och kanske inte helt
saklig reaktion på trista forskningstraditioner inom arkeologin. Självklart
har det gjorts många bra arkeologiska analyser som angripit sociologiska
frågeställningar. Ian Morris Burial and Ancient Society är ett exempel;
Morris lyckas förhållandevis bra med att kombinera Giddens
strukturationsteori med en innovativ syn på det arkeologiska materialets
4 Det är lustigt att notera hur Giddens och Bourdieu lyckas undvika att nämna den andre i sina texter eller
ens i sina respektive notapparater - detta fenomen kan väl knappast vara av slumpen tillkommet?
14

potential (Morris 1987). I ett större idéhistoriskt perspektiv kan man dock
grovt sammanfatta utvecklingen av sociala arkeologiska analyser som att
den i princip följt samma mönster som sociologisk teori. Brottet i den
utvecklingen kommer under 60-talet då arkeologisk socioteori börjar halka
efter. Under 60- och 70-talen försökte man, i linje med den nya arkeologins
objektiva ideal, finna lagbundna, generella strukturer som kunde appliceras
på alla samhällen Jag har redan tidigare antytt det s k Saxe/Binford
programmet, vilket byggde på Parsonsk strukturfunktionalism och
Goodenenoughs terminologi. Funktionalismen mötte m a o inte samma
öde inom den arkeologiska disciplinen som i den sociologiska. Gellner
summerar det antropologiska/arkeologiska funktionalistiska perspektivet
på följande vis:
"The idea was that a tribal society has a certain structure or organisation, each part
of which imposed such preassures and sanctions on the individuals within it as to
ensure that they behaved in a way that sustained that structure, and so on forever,
or at any rate for quite a long time. Structure was important, a matter of serious
concern for men (inside the society or among investigators). Culture on the other
hand, was relatively ephemeral, accidental, epiphenomal and altogether suitable
for women (inside the society or among investigators). Structure was, for instace,
whom one could marry; culture was what the bride wore." (Gellner 1985:135f)
Här kan man se en tydlig skillnad mot den sociologiska utvecklingen. När
den sociologiska teorin diversifierades förblev den processuella arkeologin
funktionalistisk. De kognitiva, fenomenologiska riktningarna gavs inget
större utrymme i debatten; av de nya perspektiv som sprang fram ur den
sociologiska teorin var det snarare de positivistiska dragen som attraherade
arkeologerna. David Clarke införde t ex det systemteoretiska perspektivet
och menade att sociala system är: "...an intercommunicating network of
attributes or entities forming a complex whole." (Clarke 1968.42). Ett
exempel i mängden är Renfrews studie över medelhavsområdets struktur
och utveckling. Renfrew beskrev det egeiska samhället som ett slutet system
av olika subsystem länkade med varandra. Till större delen följer han
Parsons AGIL-modell, men han definierar även en speciell form av positiv
feedback, 'multiplier effect', för att kunna förklara hur systemet förändras:
"Changes or innovations occuring in one field of human activity (in one subsystem of
a culture) sometimes act so as to favour changes in other fields (in other subsystems).
The multiplier effect is said to operate when these induced changes in one or more
subsystems themselves act so as to enchance the origional changes in the fist
subsystem (Renfrew 1972:37).
Renfrews arbete stack ut kvalitetsmässigt från traditionella arkeologiska
analyser från samma tid, men är trots allt både stelt och föga innovativt ur
sociologisk synvinkel. Den här typen av processuell funktionalism har
också kritiserats kraftfullt av t ex Hodder (1982) och Shanks & Tilley (1987).
De menar att sådana analyser t ex inte säger något om varför institutioner
och subsystem ser ut som de gör, bara hur de må ha fungerat. De vill istället
betona:
15

"...the meaning and symbolic dimensions of social practices, stressing the culturally
specific and variable meanings of material culture rather than simply concentrating
on its patterning supposedly 'explained' within a framework of reductionist crosscultural
generalisation." (Shanks & Tilley 1987:5).
Under 80-talet kom framför allt Cambridgeskolan - åtminstone teoretiskt -
att utvidga de sociologiska perspektiven. Både Hodder och Tilley säger sig t
ex bygga sin sociologiska teori på Giddens strukturteori (Hodder 1982:208,
Tilley & Shanks 1987) Deras utsagor är emellertid inte utan motsägelser.
Tilley har i sitt praktiska arbete mest ägnat sig åt en egen variant av
semiologisk strukturalism blandad med lite posttrukturalism (ex:
Nämforsen, Fjälkinge). Hodder förhåller sig någonstans mittemellan i en
mer traditionell hermeneutisk tradition - utan att egentligen ha tagit
ställning via praktiskt arbete. Det faktum att de anser att materiell kultur
kan läsas som text, gör att de snarare hamnar i en poststrukturalistisk fålla
istället för att á la Giddens överbrygga den materiella/idealistiska
problematiken (Tilley 1989:185ff). 5 Sammanfattningsvis kan man säga att
arkeologin, förutom vissa få undantag, inte förmått att integrera
metateoretisk sociologi i studiet av förhistoriska sociala system. Istället
verkar den socialt inriktade arkeologin under de senaste decennierna
hamnat i ett teoretiskt bakvatten - från att som tidigare ha gått hand i hand
med den sociologiska disciplinen.
Avslutning (?)
Det inledande citatet av Michael Mann (på sidan 1) kan tyckas vara något
tillspetsat, men det speglar trots allt den grundläggande problematiken i alla
analyser av sociala system. En heltäckande bild av ett samhälles fulla
dynamik är givetvis alltid ogripbar. Sociologisk inriktad forskning måste
alltid i olika mån hänge sig åt generaliseringar och förenklingar när man
analyserar samhällssystem. Det är dessutom sannolikt mer realistiskt att
analysera sociala system utifrån olika vinklar (materiellt, rituellt,
maktförhållanden etc). Frågan kvarstår dock vilka rationaliseringar man
anser sig nödgad att använda. Metoderna skiljer sig där från varandra
beroende på vilket perspektiv man är intresserad av, men framförallt
utifrån vilket övergripande synsätt, metateori, man har om individen roll i
systemet (läs: materialistisk vs idealistisk). En av de praktiska svårigheterna
för socioarkeologiska analyser är framför allt att informationsmängden från
förhistoriska samhällen är högst begränsad. Av detta följer att det inte är
möjligt att direkt applicera t ex Giddens eller Bourdieus metodik inom det
arkeologiska fältet eftersom de mer eller mindre förutsätter en viss mängd
grundinformation. En möjlig väg för fortsatta studier skulle kunna vara att
utveckla en speciell metodik som fullt utnyttjar den information som finns
kvar - utan att för den skull bli "luddig" och hänge sig åt rent teoretiska
5 Det är intressant att tänka sig att Cambridgearkeologernas fascination av poststrukturalistisk teori
kommer som ett resultat av avståndstagandet mot New Archaeology. De processuella arkeologerna
förknippas ju gärna med funktionalism och när man ville ta avstånd från dessa valde man strukturalismen
som sociologisk metodik - trots att den egentligen är mer "positivistisk" och rigid än neofunktionalismen.
16

postulat och diverse ad hoc lösningar. Hur en sådan integrering av
sociologisk metateori och metod kan se ut finns det emellertid tyvärr inte
utrymme att diskutera här.
Refererad litteratur:
Alexander, Jeffrey 1985; 'The Individualist Dilemma in Phenomenology and Interactionism',
Macro-Sociological Theory, Eds: S. N. Eisenstadt & H. J. Helle, Sage, London. (s25-
57).
Bapty, Ian & Yates, Tim 1990; 'Archaeology and Post-Structuralism: introduction',
Archaeology after structuralism, Eds: I. Bapty & T. Yates, Routledge, London. (s1-32).
Barnard, Henry 1990; 'Bourdieu and Ethnography: Reflexivity, Politics and Praxis',An
Introduction to the Work of Pierre Bourdieu. The Practice of Theory, Eds: R. Harker,
C. Mahar & C. Wilkes, St. Martin's Press, New York, (58-85).
Boglind, Anders 1991; 'Strukturalism och funktionalism', Moderna Samhällsteorier.
Traditioner, riktningar, teoretiker, Ed: P. Månsson, Prisma, Stockholm, (31-66).
Bourdieu, Pierre 1990; The Logic of Practice, Cambridge.
Bourdieu, Pierre 1990; 'Stratégies de reproduction et modes de domination', Actes de la
recherche en sciences sociales No 105, (3-12).
Burr, Vivien 1995; An Introduction to Social Constructionism, Routledge, London.
Clarke, David 1968; Analytical Archaeology, Methuen, London.
Cohen, Ira J. 1987; 'Structuration Theory and Social Praxis', Social Theory Today, Eds: A.
Giddens & J. Turner, TJ Press Ltd, Padsow, (273-308).
Coole, Diana, 1996; ‘Is class a difference that makes a difference?’. Radical Philosophy,
Vol. 77, pp. 17-25.
Durkheim, Émile 1985; 'The Division of Labour in Society', Readings of Émile Durkheim, Ed:
K. Tompson, Routledge, London.
Eldridge, J. E. T. 1971; Max Weber: The interpretation of social reality, Michael Joseph,
London.
Friedman, Jonathan 1994; Cultural Identity and Global Process, SAGE Publ. London.
Giddens, A. 1979; 'The Prospect for Social Theory Today', Berkley Journal of Sociology, vol
23, (s201-225).
Giddens, A. 1984; The Constitution of Society, Polity Press, Cambridge.
Giddens, A. 1987; 'Structuralism, post-structuralism and the production of culture', Social
Theory Today, Eds: A. Giddens & J. Turner, TJ Press Ltd, Padsow, (195-220).
Giddens, A. 1991; Sociology, Polity Press, Cambridge.
Goodenough, Ward H. 1965; 'Rethinking "Status" and "Role": Toward a General Model of the
Cultural Organization of Social Relationships', The Relevance of Models for Social
Anthropology, (ed: M. Banton) A.S.A. Monographs 1. New York. (1-24).
Goodenough, Ward H. 1970; Description and Comparision in Cultural Anthropology, Aldine
Publishing Company, Chicago.
Gurvitch, George 1964; The Spectrum of Socual Time, Dordrecht.
Hannertz, Ulf 1980; Exploring the City. Inquiries Toward an Urban Anthropology, Columbia
University Press, New York.
Hodder, Ian 1982; Symbols in Action, Cambridge.
Hodder, Ian 1982; The Present Past: an Intoduction to Anthropology for Archaeologists,
Cambridge.
Jackson, Leonard 1991; The Powerty of Srructuralism, Longman, London & New York.
Kuper, Adam 1973; Anthropologists and Anthropology. The British School1922-72,
Penguin, Harmondsworth.
Leach, Edmund 1989; 'Tribal Ethnography: Past, present, future', Eds: E. Tonkin, M.
McDonald & M Chapman, Routledge, London, (s34-47).
Lévi-Strauss, Claude 1963; Structural Anthropology I & II, New York.
Lévi-Strauss, Claude 1966 (1962); The Savage Mind, University of Chicago Press, London.
Mann, M. 1986; The Souces of Social Power, Cambridge University Press, Cambridge.
17

Miller, Daniel 1985; Artefacts as Categories. A study of ceamic variability inCentral
India, Cambridge University Press, Cambridge.
Moore, Henrietta 1990; 'Paul Ricoeur: Action, meaning and text', Reading Material Culture,
Ed: C. Tilley, Basil Blackwell, Oxford, (85-120).
Morris, Ian. 1987; Burial and ancient society. The rise of the Greek city-state. Cambridge
university press, Cambridge.
Münch, Richard 1987; 'Parsonian Theory Today: In search for a new synthesis',Social
Theory Today, Eds: A. Giddens & J. Turner, TJ Press Ltd, Padsow, (116-155).
Olsen, Bjørnar 1990; 'Roland Barthes: From Sign to Text', Reading Material Culture, Ed: C.
Tilley, Basil Blackwell, Oxford, (163-205).
Parsons, Talcott 1951; The Structure of Social Action, New York.
Parsons, Talcott 1951; The Social System, The Free Press, New York.
Renfrew, Colin 1972; Emerge of Civilisation, Methuen, London.
Ritzer, George 1981; Towards an Integrated Sociological Paradigm, Boston.
Ritzer, George 1992; Classical Sociological Theory, McGraw-Hill Inc, New York.
Shanks, M. & Tilley, C. 1987; Social Theory and archaeology, Polity Press, Cambridge.
Silverman, Eric Kline 1990: 'Clifford Geertz: Towards a More "Thick" Understanding?',
Reading Material Culture, Ed: C. Tilley, Basil Blackwell, Oxford, (121-162).
Social Identity Theory: Constructive & Critical Advances. 1990; Eds: D. Abrams and M. A.
Hogg. Harvester/Wheatsheaf, New York.
Style, Society, and Person. Archaeological and Ethnological Perspectives. 1995; Eds: C. Carr
& J. E. Nietzel, Plenum Press, New York.
Tilley, Christopher 1989; 'Interpreting material culture', The Meaning of Things, Ed: I.
Hodder, Unwin Hyman. London, (185-194).
Tilley, Christopher 1990; 'Claude Levi-Strauss: Structuralism and beyond', Reading
Material Culture, Ed: C. Tilley, Basil Blackwell, Oxford, (3-84).
Tompson, J. B. 1984; Studies in the Theory of Ideology, Polity Press, Cambridge.
Towards a New Theory of Organizations 1994; Eds: J. Hassard & M. Parker, Routledge,
London.
Turner, Jonathan 1986; The Structure of Sociological Theory, Dorsey Press, Homewood.
Urry, John 1991; 'Time and space in Giddens' social theory', Giddens' theory of structuration:
A critical appreciation, Eds: C. Bryant & D. Jary, Routledge, London & New York.
Voss, J. A. & Young, R. L. 1995; 'Style and the Self', Style, Society and Person, Archaeological
and Ethnological Perspectives, Eds: C. Carr & J. E. Neitzel, Plenum Press, New York,
(s77-100).
Wiley, Norbert 1988; 'The micro-macro problem in social theory', Sociological Theory vol 6,
(254-261).
18