Torringen och Jämtgaveln - Kulturarv Västernorrland

KAPITEL III
NÅGOT OM HISTORISKA HÄNDELSER AV VIKT I SVERIGE, NORGE, JÄMTLAND OCH BORG-
SJÖ UNDER MEDELTIDEN
Borgsjö med Torringen och dagens Jämtgaveln har i äldsta tid varit gränsområde till Jämtland; ett förhållande som
kunde förbigås om det inte varit så att Jämtlands speciella, folkrättsliga status kan ha medverkat till vissa åtgärder
och händelser berörande Torringen och Jämtgaveln. Främst är det två händelser som i särskild ordning kommer att
behandlas längre fram i detta arbete. De två är, utan inbördes rangordning:
1. Framtagandet år 1489 av Medelpads landsskrå, även benämnt Torpsavskriften, utifrån texten i Hälsinge-
lagens gränsdokument.
2. Sillre ochVästernäsets byamäns åtgärd att 1501 begära och få lagmansdom på sin fiskerätt i Torringen
och Torringsån; en dom som i mycket gäller ännu i skrivande stund 1996/ 2008 (2:a utgåvan).
Var Jämtland eget land?
Rubrikens frågeställning berättigad att ställa och även att söka finna svaret på. I själva verket är frågan mer komplicerad
eftersom det i arkivhandlingar och i historiska skrifter och böcker även talas om Östra riket med Ragunda
som centralort. Detta med Ragunda och Östra riket är av särskilt intresse för detta arbete och det av två skäl; dels
att riket omslöt de mot Borgsjö och Jämtgaveln närliggande socknarna/församlingarna Ragunda, Fors, Hällesjö,
Håsjö och Stugun och dels och inte minst därav, att prästen i Ragunda var med 1489 i Torps prästgård och skrev
ned den ovan nämnda avskriften av Hälsingelagens gränsbeskrivning. Baserat på ett mycket stort historiskt material
här nedan ett försök till en sammanfattande berättelse över det som varit. I linje med det sagda fastslås det förhållandet,
att Norge vissa tider var lydrike till Danmark inte noteras i den löpande texten, utan kommer det i den
enbart att sägas Norge.
Om jämtarna berättas det i de isländska sagorna (historiska berättelser) och annorstädes, att de i vart fall till i början
av 900-talet var oberoende, eller med andra ord självständiga. Den norske kungen Håkon den gode (ca 947-960)
sägs ha träffat en överenskommelse med jämtarna och heter det, att han gav dem lag och rätt. Deras förbindelse
med Norge syns ha varit svag. Sålunda kom de efter slaget vid Svolder (möjligen vid Ven i Öresund) år 1000 och
utgången därav, att formellt en tid lyda under Sverige. Jämtarna syns dock även då ha fortsatt att som tidigare vara
en bonderepublik. Allmogen samlades en gång per år för samråd, köpenskap och rättsskipning till Jaemtemot
på Frösön. Den isländske skalden och historietecknaren Snorre Sturlasson (1179-1214) skriver exempelvis: ”Jämtarna
var så gott som emellan de båda och ingen frågade efter dem.
Under 1000-talet och 1100-talet var det ofta krigshandlingar inom Norge och Sverige. Mest känt från dessa århundrandenas
strider är slaget vid Stiklastad år 1030 vid vilket, som tidigare noterats, den norske härföraren Olof Haraldsson,
med en här vari många jämtlänningar lär ha ingått, sökte återta den 1028 förlorade kungatiteln och makten
men stupade. Rörande Jämtlands statsrättsliga ställning denna tid kan Olofs framgång med värvandet av jämtska
krigsmän tyda på att landskapet var självständigt, eller om inte annat, att jämtarna inte mycket brydde sig om
eventuella bindningar med Norge när de stödde Olof Haraldsson (Olof den Helige i sinom tid) när han i Guds
namn sökte återvinna den kungamakt han tilldelats 1016, men som sagts fördrevs ifrån 1028.
Angående vid vilken tidpunkt Jämtland mera påtagligt blev lagt under Norge, råder det olika meningar om. En del
forskare säger i början av 1100-talet; andra först mot slutet av detsamma. Sammantaget syns dock historikerna vara
eniga om att upprepade försök till skattläggning av jämtarna förekommit från både svensk och norsk sida och
det utan framgång under såväl 1000-talet som 1100-talet. Jämtlänningarna lyckades behålla ett starkt självstyre till i
förstone 1178 då nya förhållanden syns ha blivit rådande. Om Jämtland - med Östra riket som en enklav - var en
helt egen provins som mer eller mindre reglerat lydde under Sverige eller Norge, finns det dock olika åsikter om. I
den på latin skrivna ”Historia Norwegiae” från andra hälften av 1100-talet sägs det i gränsavsnittet i norsk
översättning ”at Norige grenser mot öst til Svialand, Gautland, til Ångermanland og Jemtland ” (Bull sida 9 i
nedan anfört arbete). Den norske historikern Edvard Bull menar i sitt stora arbete ”Jemtland og Norge”, Oslo 1927,
att denna skrivning är den äldsta kända upplysningen om Jämtland, sägande att det omkring 1170 inte tillhörde
Norge. Texten i dokumentet tyder också på att Jämtland var en egen, självstyrande provins. Av annan mening om
jämtarnas landstillhörighet är Olof S. Rydberg i sitt historiska verk ”Sveriges traktater med främmande magter”,
del I, åren 1822-1835, Sthlm 1877. I sin kommentar till handlingarna i 1273-års gränsdokument menar Rydberg, att
jämtarna var de svenska kungarna trogna till omkring 1111 då den norske kungen Eystein övertalade dem att bli
honom och Norge undergivna.
Vi förflyttar oss i tiden till år 1178. Vid den tiden fanns det i Norge flera grupperingar emot det förenade kyrko-
och stormansväldet. Grupperingarna förde fram egna kungaämnen. Sammanslutningen av trönder valde således
den på Färöarna födde Sverre till sin kung och härförare. 1178 gjorde han ett infall i Jämtland, där han på Andersön
i Storsjön besegrade en jämtländsk bondehär. Andra uppgifter säger att striden stod vid Lillsundet. I sak egentligen
samma plats i Sunne och oväsentligt. Det viktiga är inte platsen utan att Jämtland det året blev anslutet till
Norge. Organisatoriskt kom efter denna händelse sysslomän och lagmän att ta säte på Frösön och i Brunflo. En
5