Torringen och Jämtgaveln - Kulturarv Västernorrland

fisket på jämtlandssidan och slutar med att utan precisering av beloppets storlek yrka ersättning av Sillre byamän
för deras ueblivande första rättegångsdagen.
Expeditionsfogden Olof Nordell godkänner gränsdragningen och biträder häradsskrivare Jonas Bergs yrkande
gentemot Sillre byamän. I övrigt uttalar han med stöd av ett flertal angivna lagtexter sitt tvivel på den sittande
rättens behörighet döma i fisketvisten och anser liksom Västernäsets talesman att de, liksom Sillre, inte efter
tidigare domslut kan fråntagas någon del av sin fiskerätt.
Utslag
Domen kan sammanfattas i fyra punkter nämligen
* att gränslinjen skall som tidigare gå över Badstugunäsudden;
* att Sillre och Västernäsets byamän får sin fiskerätt inom Medelpads rå och ingen på jämtlandssidan;
* att Jon Eskilsson och Erik Christensson tilldöms, att mot erläggande av 16 öre silvermynt i årligt arrende
till kronan, fisket i jämtlandsdelen av Torringen och
* att staten står för sina kostnader; parterna kvittar sina mot varandra och Sillre byamän ej behöver gälda
de påstådda kostnaderna förknippade med deras frånvaro första förrättningsdagen.
1762/1763. Västernäsets byamän överklagar uthäradssynerättens dom av den 23 september 1762
Den något oklara tidsangivelsen i rubriken därav att båda de aktstycken som visar att byamännen i Västernäset
förde målet vidare till lagmansrättens aviserade plenum den 28 juni 1763 är odaterade. Skrivelserna ifråga
uppvisar en markant olikhet vad gäller disposition, intensitet, ordval och stavning. Den ena skrivelsen är av den
ofta nämnde Gullik Nilssons i Västernäsets hand och den andra av vice häradshövdingen vid lagmansrätten i
Medelpad, Adam Schilling. Denne man var för övrigt Västernäsets ombud vid lagmansrättens behandling av
överklagandet, hur det nu kunde vara möjligt. Lika förvånande är att kärandena biträddes av Erik Gustaf Wasell,
en yngre bror till den Johan Wasell vars dom föranlett Västernäsets byamän att överklaga och inte slut med detta;
statens ombud var räntmästaren Olof Rehnström som var svåger med bröderna genom sitt äktenskap med deras
syster Christina Wasell! Då de inte förde talan i egen sak förelåg tydligen inte jävsförhållande.
Gullik Nilssons skrivelse är av flera skäl av särskilt intresse. Dels för att den visar att en bonde vid denna tid var
skrivkunnig; dels för att aktstycket varit okänt i 200 år, liggande inuti en rulle av gråpapper som jag vid min katalogisering
av Sillre bykistas innehåll 1985/86 med ånga mjukade upp och öppnade. Av rullens innehåll, såsom den
tidigare nämnda turordningsistan för ålfisket i Torringsån och nu nämnd skrivelse av Gullik Nilsson, parat med en
äldre inventarielista framgick, att rullen inte varit öppnad sedan mitten av 1780-talet. Efter att ha formulerat den
underdåniga inledningen till överklagandet fortsätter Gullik Nilsson i hårdare tonfall, varvid han bland annat anför:
* att Västeräsets by inte godkänner, att krögaren på Jämtkrogen och Erik Christensson i Bröckling fått dom på att
mot årlig arrendeavgift till staten få rätten till fisket i Jämtlandsdelen av Torringen;
* att näsbönderna vart år betalat skatt för ålfisket i Torringsån och lämnat tiondefisk till prästen;
* att ingen från Jämtelandz Militzien (militären) till vilka byn betalar sina utlagor (skatter) kallats till tinget på
Jämtkrogen att dem biträda i saken och slutligen inte minst
* att han hårt angriper domaren Wasell så sägande:
”Wasell borde sig förklara hwad fog han har att döma ifrån oss wårt urminnes häfd som war urmines föri (fö-
re) 1501 och sedan dombrefwet war jordt är öfwer 250 år tillbakas, och sedan är wåre gamble domar lag-
stånden så borde Koningen höras och gifwa Resning i saken Inan Wasell kunde den afdöma.”
På baksidan av skrivelsen är med annan hand antecknat, att vid konferensen påmindes om att Västernäset må vara
närmare till att arrendera fisket än jämtarna; att Erik Christensson är inhyses hos mågen Olof Jonsson och att
Bröckling ligger en halv mil från Krogen och Krogen ligger en mil från sjön samt slutligen att ålfisket, som
näsborna skattar för, skadas om vederparterna får fiska i sjön. Denna skrivelse syns inte ha sänts till lagmansrätten,
vilket kan sägas därav att det är originalet som av allt att döma finns i Sillre bykista.
Till lagmansrätten kom bevisligen däremot den av Adam Schilling uppställda och såväl juridiskt som språkligt sett
väldisponerade överklagandeakten. Motiveringarna var desamma som tidigare berättats om varför här endast ett
exempel på byamännens ilska och irritation över domen och motpartens agerande: Västernäsets byamän begär 100
daler silvermynt i kostnadsersättning för de obehag de utsatts för. (För beloppet kunde köpas 13 får, eller 118 kg
fläsk, eller 8,5 tunnor vete).
1763 den 28 juni. Lagmansrätten fäller dom
Lagmansrätten sammanträder på lagmanstinget i Bergom, Tuna och fäller efter en flera sidor lång motiveringstext
följande dom:
* att uthäradssynerätten ej var behörig döma i fisketvisten (exepeditionsfogden Nordell samt Anders Anders-
son och Gullik Nilsson hade rätt i sina inlägg och i sitt utkast till överklagande);
* att lagmansrätten inte kan uppta målet till förhandling då det handlagts av obehörig domstol;
103