avsnitt i

te som lärare, trots att han var uppskattad och aldrig hade blandat in
sina egna åsikter i arbetet.) Själva avsätts journalister aldrig, hur grova
övertramp de än gjort. Givet den makt de har och med tanke på att de
säger sig stå i demokratins tjänst, ter sig detta som minst sagt märkligt.
I stora ideologiska frågor har massmedia också mer tagit rollen som
kampanjdrivare och normupplösare än förmedlare av allsidig och saklig
information, som är dess egentliga uppgift; analogt sysslar forskningen
inom humaniora ofta med ideologiproduktion istället för kunskapsproduktion.
Särskilt märkbart är detta gällande de normer och beteenderegler
- såsom sunt förnuft, objektivitet, enkelhet, självkontroll och vanlig
hygglighet - som fram till för 40-50 år sedan upprätthöll det Sverige som
berömdes världen över.
Det förtjänar att upprepas: Sverige har gått från ett stabilt samhälle
med en hög grad av tillit och förutsägbarhet, till ett instabilt och oförutsägbart
samhälle med minskad tillit och ökade sociala klyftor. Både
politikerkåren och massmedia har hindrat en fri debatt i denna för landet
avgörande fråga. Någon rikstäckande debatt där elementära fakta
lagts på borden, har inte förts.
Forskare, debattörer och systemkritiker som varnar för följderna av
en uppenbart felaktig politik eller ideologi har vanligtvis betraktats med
skepsis. Deras rön tystas eller hånas och de får inte vara med i den allmänna
debatten. Skulle de ändå få vara det, används den politiskt korrekta
härskarmetoden mot dem. Metodens uppgift är att försvara den
politiskt korrekta åsikten, den åsikt som överheten bestämt är den sanna
och korrekta. Metodens främsta komponenter är associering, moralisering
och begreppsmissbruk.
Istället för att hålla sig till ämnet associerar de politiskt korrekta till
saker långt bortom det, exempelvis till 30-talets Tyskland. De moraliserar
också med hjälp av högtravande begrepp, ”mänskligheten”, ”humanitet”,
”godhet”, ”mänskliga rättigheter” osv. Och de använder allehanda
invektiv för att tysta insiktsfulla röster, få dem att skämmas för sina
tankar och slutsatser, och få andra att ta avstånd från dem.
Samspelet mellan metoden och åsikten skapar en dikotomi, ett svartvitt
och förenklat tänkesätt. Individen har att välja mellan att vara vän
eller fiende, ond eller god, för eller emot det fenomen som de styrande
knutit till den förhärskande åsikten. Eftersom rädslan för utstötning,
liksom behovet av bekräftelse, är så rotad i människans natur, blir det
29