Vårdens svåra val - Regeringen

26 Sammanfattning |
Ibland kan egenvård vara tillräcklig. Egenvård är också ett viktigt inslag
i behandlingen av många kroniska sjukdomar. Att patienten noga informeras
är ofta en förutsättning för ändamålsenlig egenvård.
Som underlag för den fortsatta diskussionen om prioritering har utredningen
indelat vården i nio kategorier:
1. Vård av livshotande akuta sjukdomar. Det gäller sjukdomar som
utan snabb behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för
tidig död. Vid samtliga dessa sjukdomar måste vården vara både ändamålsenlig
och meningsfull.
2. Vård av svåra kroniska sjukdomar. Det gemensamma för denna
grupp är att sjukdomarna är livslånga och mestadels obotbara, men att
sjukvårdens insatser kan förhindra för tidig död, minska lidande, förebygga
allvarliga komplikationer och invaliditet samt förbättra livskvaliteten och
öka den sociala funktionsförmågan.
3. Palliativ vård i livets slutskede. Det är viktigt hur vi lever, men det är
också viktigt hur vi dör. Ett värdigt avsked från livet bör enligt utredningens
mening vara en av de högst prioriterade rättigheterna inom
vården. Det är oacceptabelt att inte erbjuda lindring för svår smärta eller att
döende patienter mot sin vilja skrivs ut från sjukhus, trots att garantier
saknas för att de närstående eller kommunen kan ge fullgod palliativ vård.
I livets slutskede kan man avstå från att ge såväl behandling riktad mot
sjukdomen som livsuppehållande behandling. Men utredningen understryker
att prioriteringar på grund av krympande resurser inte får leda till
att livsuppehållande behandling undanhålls dementa och andra obotligt
sjuka människor när deras kontakt med omgivningen fortfarande är
bibehållen.
4. Vård av människor med nedsatt autonomi. Det gäller människor
som tillfälligt eller varaktigt har försämrad förmåga till självbestämmande.
Det kan vara medvetslöshet, psykotiska störningar, demenser, utvecklingsstörningar,
stora talsvårigheter (afasi) m.m. Samhället har därför
ett särskilt ansvar att bevaka att dessa får erforderlig vård.
5. Habilitering/rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning. Här är det
fråga om att tillgodose livskvalitetsrelaterade behov genom att man
möjliggör för den enskilde att i största möjliga utsträckning sköta sig själv
och slippa att vara alltför beroende av andra. Sådana insatser är ofta
kostnadseffektiva.
6. Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. Det gäller
sjukdomar inom samtliga medicinska specialiteter. Det kännetecknande
för flera av dem är att de inte kräver omedelbar behandling. Till denna