Vårdens svåra val - Regeringen
Vårdens svåra val - Regeringen
Vårdens svåra val - Regeringen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
26 Sammanfattning |<br />
Ibland kan egenvård vara tillräcklig. Egenvård är också ett viktigt inslag<br />
i behandlingen av många kroniska sjukdomar. Att patienten noga informeras<br />
är ofta en förutsättning för ändamålsenlig egenvård.<br />
Som underlag för den fortsatta diskussionen om prioritering har utredningen<br />
indelat vården i nio kategorier:<br />
1. Vård av livshotande akuta sjukdomar. Det gäller sjukdomar som<br />
utan snabb behandling leder till varaktigt in<strong>val</strong>idiserande tillstånd eller för<br />
tidig död. Vid samtliga dessa sjukdomar måste vården vara både ändamålsenlig<br />
och meningsfull.<br />
2. Vård av <strong>svåra</strong> kroniska sjukdomar. Det gemensamma för denna<br />
grupp är att sjukdomarna är livslånga och mestadels obotbara, men att<br />
sjukvårdens insatser kan förhindra för tidig död, minska lidande, förebygga<br />
allvarliga komplikationer och in<strong>val</strong>iditet samt förbättra livsk<strong>val</strong>iteten och<br />
öka den sociala funktionsförmågan.<br />
3. Palliativ vård i livets slutskede. Det är viktigt hur vi lever, men det är<br />
också viktigt hur vi dör. Ett värdigt avsked från livet bör enligt utredningens<br />
mening vara en av de högst prioriterade rättigheterna inom<br />
vården. Det är oacceptabelt att inte erbjuda lindring för svår smärta eller att<br />
döende patienter mot sin vilja skrivs ut från sjukhus, trots att garantier<br />
saknas för att de närstående eller kommunen kan ge fullgod palliativ vård.<br />
I livets slutskede kan man avstå från att ge såväl behandling riktad mot<br />
sjukdomen som livsuppehållande behandling. Men utredningen understryker<br />
att prioriteringar på grund av krympande resurser inte får leda till<br />
att livsuppehållande behandling undanhålls dementa och andra obotligt<br />
sjuka människor när deras kontakt med omgivningen fortfarande är<br />
bibehållen.<br />
4. Vård av människor med nedsatt autonomi. Det gäller människor<br />
som tillfälligt eller varaktigt har försämrad förmåga till självbestämmande.<br />
Det kan vara medvetslöshet, psykotiska störningar, demenser, utvecklingsstörningar,<br />
stora talsvårigheter (afasi) m.m. Samhället har därför<br />
ett särskilt ansvar att bevaka att dessa får erforderlig vård.<br />
5. Habilitering/rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning. Här är det<br />
fråga om att tillgodose livsk<strong>val</strong>itetsrelaterade behov genom att man<br />
möjliggör för den enskilde att i största möjliga utsträckning sköta sig själv<br />
och slippa att vara alltför beroende av andra. Sådana insatser är ofta<br />
kostnadseffektiva.<br />
6. Vård av mindre <strong>svåra</strong> akuta och kroniska sjukdomar. Det gäller<br />
sjukdomar inom samtliga medicinska specialiteter. Det kännetecknande<br />
för flera av dem är att de inte kräver omedelbar behandling. Till denna