Vårdens svåra val - Regeringen

32 Sammanfattning |
tillämpas i praktiken, när resurserna fördelas på politisk/administrativ nivå.
Utredningen finner det enda realistiska alternativet vara, att behovstäckningen
skall vara högre i prioritetsgrupp I än i prioritetsgrupp II; högre
i prioritetsgrupp II än i prioritetsgrupp III osv.
Det har hävdats att nya styrsystem (beställar-/utförarorganisation) kan
försvåra tillämpningen av de här föreslagna riktlinjerna för prioriteringar.
Utredningens slutsats är emellertid att det avgörande knappast är resursfördelningssystemets
utformning i sig, utan snarare om det på politisk/administrativ
nivå finns tillräckliga insikter, vilja och förmåga att tillämpa de
etiska principerna och inom klinikledningen tillräckliga kunskaper,
intresse och ledarförmåga att förverkliga och följa upp dessa i den praktiska
verksamheten.
Utredningen vidhåller sin uppfattning från rapporten Vårdens svåra val,
att stora sjukvårdsområden har större möjligheter än små att inte få sin
sjukvårdsbudget sprängd av enstaka kostnadskrävande fall. Ett större
vårdområde erbjuder större riskspridning, dvs. skapar möjlighet för att ge
en patient angelägen men dyr vård utan att detta behöver medföra inskränkningar
i vården för övriga patienter.
Huvudmannen har frihet att vid fördelning av resurser ange vilka behov
som inte prioriteras och att inte budgetera medel för dem. Detta förutsätts
bli styrande för klinisk praxis, men utesluter inte helt möjligheten för
sjukvårdspersonalen att, om starka skäl föreligger, finna det motiverat att i
ett enskilt fall tillmötesgå ett sådant icke prioriterat behov. Förutsättningen
är att det kan ske vid den egna enheten, inom ramen för de resurser som
enheten disponerar och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet
samt utan att andra, högre prioriterade behov åsidosätts.
Utredningen anser att rådgivande prioriteringskommittéer kan fungera
som samrådsorgan, där bl.a. etiska principer och deras praktiska tillämpning
kan diskuteras. I kommittén bör ingå både vårdpersonal och lekmän.
Det bör ankomma på huvudmännen att avgöra om sådana kommittéer
skall inrättas och hur de i så fall organiseras.
Solidariskt finansierad sjukvård skall erbjudas människor på lika villkor
och fördelas efter behov. Särskilt angeläget är det därvid att ovillkorligen
tillförsäkra medborgarna vård med bra kvalitet, när de behöver den som
mest och när kostnaden är hög.
Om gapet blir för stort mellan behov och tillgängliga resurser står valet
mellan att välja bort viss vård eller acceptera kvalitetssänkningar. Om
kvaliteten i vården av svårt kroniskt sjuka och döende sänks, kommer den