ovarial- och tubarcancer - Karolinska Sjukhuset

VÅRDPROGRAM 2004 

OVARIAL- OCH 

TUBARCANCER 

Diagnostik, behandling och uppföljning 

i Stockholm-Gotlandregionen 

Nätversionen uppdaterad juni 2005 

ONKOLOGISKT CENTRUM STOCKHOLM 

GOTLAND

Beställningsadress 

ess 

Onkologiskt Centrum, S3:00 

Karolinska sjukhuset 

171 76 STOCKHOLM 

Tfn 08-517 746 84 

Fax 08-34 86 40 

E-post onkologiskt.centrum@karolinska.se 

Onkologiskt Centrum ingår i Karolinska Universitetssjukhuset 

Vårdprogrammet kan även laddas ner från 

Onkologiskt Centrums hemsida: www.karolinska.se/oc 

Vårdprogram för ovarial- och tubarcancer 2004 

© Onkologiskt Centrum Stockholm-Gotland 

Edita Norstedts tryckeri, Stockholm, januari 2004

INNEHÅLL 

VÅRDPROGRAM FÖR OVARIALCANCER 

1. Inledning ............................................................................................................................... 3 

1.1 Vårdprogramgrupp .................................................................................................... 3 

2. Epidemiologi ............................................................................................................................ 5 

3. Etiologi – hereditär ovarialcancer ............................................................................................ 10 

3.1 Etiologi ................................................................................................................... 10 

3.2 Hereditär ovarialcancer ............................................................................................. 10 

3.3 Fertilitet – stimulering ............................................................................................. 11 

4. Prevention ............................................................................................................................ 12 

4.1 Medicinsk prevention .............................................................................................. 12 

4.2 Profylaktisk ooforektomi ........................................................................................ 12 

4.3 Screening ................................................................................................................. 12 

5. Symtom – diagnostik – preoperativ utredning .......................................................................... 14 

5.1 Symtom .................................................................................................................. 14 

5.2 Diagnostik – preoperativ utredning .......................................................................... 14 

5.3 Remitteringsvägar .................................................................................................... 16 

6. Patologi ................................................................................................................................ 17 

6.1 Patologi ovarium ..................................................................................................... 17 

6.2 Patologi tuba ........................................................................................................... 18 

7. Prognostiska faktorer ............................................................................................................... 20 

7.1 Stadieindelning ........................................................................................................ 20 

8. Borderlinetumör (lågmalign ovarialcancer) .............................................................................. 21 

9. Terapi ....................................................................................................................................22 

9.1 Kirurgi .................................................................................................................... 22 

9.2 Kemoterapi ............................................................................................................. 22 

9.3 Strålbehandling ........................................................................................................ 24 

9.4 Hormonterapi ......................................................................................................... 25 

10. Resultat ................................................................................................................................ 26 

11. Speciella ovarialtumörer.......................................................................................................... 27 

12. Tubarcancer .......................................................................................................................... 29 

12.1 Bakgrund ................................................................................................................ 29 

12.2 Symtom .................................................................................................................. 29 

12.3 Diagnostik och utredning ........................................................................................ 29 

12.4 Stadieindelning ........................................................................................................ 29 

12.5 Prognostiska faktorer ............................................................................................... 30 

12.6 Behandling .............................................................................................................. 30 

13. Uppföljning .......................................................................................................................... 31

14. Psykosociala aspekter på gynekologisk cancer ............................................................................. 32 

14.1 Bakgrund................................................................................................................ 32 

14.2 Målsättning med de psykosociala åtgärderna ............................................................ 32 

14.3 Diagnosbesked ........................................................................................................ 32 

14.4 Under behandlingstiden – Rutiner och interventioner vid behov .............................. 33 

14.5 Efter avslutad primärbehandling .............................................................................. 34 

14.6 Stöd för patienter som lever med progredierande cancer........................................... 34 

15. Rehabilitering ........................................................................................................................ 35 

15.1 Målsättning ............................................................................................................ 35 

15.2 Symtom och funktionsnedsättning ......................................................................... 35 

15.3 Rehabiliteringsprogram ........................................................................................... 36 

16. Omvårdnad vid behandling ................................................................................................... 37 

16.1 Kirurgisk behandling............................................................................................... 37 

16.2 Cytostatikabehandling ............................................................................................ 37 

16.3 Strålbehandling ....................................................................................................... 40 

16.4 Uppföljningsperioden samt övriga allmänna råd ...................................................... 41 

17. Palliativ behandling och omvårdnad ....................................................................................... 43 

17.1 Symtom ................................................................................................................. 44 

17.2 Cancersår ................................................................................................................ 47 

17.3 Den palliativa vårdkedjan ........................................................................................ 48 

18. Studier ................................................................................................................................. 49 

BILAGOR 

I. Adresslista ............................................................................................................................. 50 

II. Smärtklinisk konsultverksamhet ........................................................................................... 51 

III. Remiss till palliativ vårdavdelning/hemsjukvårdsteam ............................................................ 52 

IV. Cancerprofilerade geriatrik- och sjukhemsavdelningar/hospice i Stockholms län ..................... 53 

V. Hemsjukvårdsteam ............................................................................................................... 54 

VI. Onkologisk konsultverksamhet ............................................................................................. 55 

VII. Enheten för psykosocial onkologi och rehabilitering .............................................................. 56 

VIII. Cancerupplysningen/Cancerfonden ....................................................................................... 57 

IX. Canceranmälan ..................................................................................................................... 58 

2

1. Inledning 

Cancervården i Sverige är decentraliserad. Cancerpatienter utreds, behandlas och följs vid många olika 

vårdenheter i varje region. En god cancervård bygger på ett nära samarbete mellan dessa enheter. 

Syftet med regionala vårdprogram är att ge ett underlag för samordning av vårdinsatserna så att alla patienter 

i regionen erhåller en likvärdig vård som är den bästa med hänsyn till tillgängliga resurser (Socialstyrelsen 

Allmänna råd 1991:6). 

Samverkansnämnden i Stockholm-Gotlandregionen har i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer fattat ett 

principbeslut att regionalt vårdprogramarbete skall bedrivas för de 10–12 vanligaste cancerformerna bland 

män och kvinnor. Programmens innehåll utarbetas av olika grupper bestående av personer från olika kategorier 

som är aktiva i vården av de aktuella patienterna. Medlemmarna i vårdprogramgrupperna representerar 

den enhet som de verkar vid och de skall förankra vårdprogrammet i den lokala organisationen. 

Innan ett vårdprogram accepteras skall det ha granskats och diskuterats vid ett eller flera så kallade stormöten 

dit representanter från alla berörda personalgrupper och enheter i regionen inbjudits. Vid mindre 

revisioner av befintliga program tillämpas oftast ett remissförfarande. Onkologiskt Centrum ansvarar för att 

arbete initieras i syfte att programmen kontinuerligt hålls aktuella. 

Till vårdprogrammen finns vanligtvis en registrering av kliniska data som komplement till cancerregisterdata. 

Cancerregistret innehåller t ex ingen information om behandling eller sjukdomsrecidiv. Dessa vårdprogramregister 

medför ökade kunskaper om t ex stadieindelad incidens, behandlingsresultat, komplikationer 

av behandlingen osv. Registreringen utgör en grund för utvärdering av vårdens innehåll och resultat 

samt kan vara en bas för klinisk forskning. 

Detta vårdprogram skall ge riktlinjer för diagnostik, remittering, behandling och uppföljning av patienter 

med ovarial- och tubarcancer. 

Tidigare ingick denna tumörgrupp i ett gemensamt vårdprogram med andra gynekologiska cancersjukdomar, 

men i samband med aktuell revidering beslöt vårdprogramgruppen att göra en uppdelning av tumörgrupperna 

och skriva tre separata dokument: Vårdprogrammet för cervix-, vaginal- och vulvacancer, Vårdprogrammet 

för endometriecancer och uterussarkom respektive Vårdprogrammet för ovarial- och tubarcancer. 

1.1 VÅRDPROGRAMGRUPP 

Programmet har utarbetats av följande personer i samarbete med Onkologiskt Centrum: 

BO FRANKENDAL, överläkare, Radiumhemmet (sammankallande) 

CHRISTER ALM, spec läkare, Radiumhemmet 

MARGARETA BERGDAHL, bitr överläkare, Radiumhemmet 

KJELL BERGFELDT, bitr överläkare, Radiumhemmet 

KARIN BERGMARK, bitr överläkare, Radiumhemmet 

MATS BERGSTRÖM, överläkare, kvinnokliniken, Södersjukhuset 

GUNILLA BERTLIND, sjuksköterska, avd 4, Stockholms sjukhem 

ELISABET BJÖRKHOLM, överläkare, Radiumhemmet 

LENNART BLOMQVIST, överläkare, röntgen/diagnostisk radiologi, Karolinska sjukhuset 

CHRISTINA BOLUND, professor, enh för psykosocial onkologi och rehab, Radiumhemmet 

ELINA ERIKSSON, överläkare, avd för patologi och cytologi, Karolinska sjukhuset 

ANGELIQUE FLÖTER RÅDESTAD, avd läkare, kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset 

EVA GUSTAVSSON, sjuksköterska, avd 4, Stockholms sjukhem 

3

ANNA-BRITA HAGLUND, sjuksköterska, strålbehandlingsenheten, Radiumhemmet 

HENRIK HELLBORG, statistiker, Onkologiskt Centrum 

ANN-CATHRIN HELLSTRÖM, överläkare, Radiumhemmet 

CHRISTINA HISING, bitr överläkare, Radiumhemmet 

BRITA JONSSON, överläkare, kvinnokliniken, Södersjukhuset 

RADMILA JOVANOVIC-EHRSSON, överläkare, lab för klinisk patologi och cytologi, 

Huddinge Universitetssjukhus 

ULRIKA KRONBERG, sjuksköterska, strålbehandlingsenheten, Radiumhemmet 

EVA LINDBLAD, sjuksköterska, gynmottagningen, Radiumhemmet 

KERSTIN LINDQUIST, överläkare, kvinnokliniken, Huddinge Universitetssjukhus 

ULLA NORBERG, sjuksköterska, avd K67, Huddinge Universitetssjukhus 

INGRID ROSTRÖM-BJÖRN, sjuksköterska, konsultverksamheten, Radiumhemmet 

CARINA RUNDSTRÖM, sjuksköterska, konsultverksamheten, Radiumhemmet 

KJELL SCHEDVINS, överläkare, kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset 

CLAES SILFVERSWÄRD, överläkare, avd för patologi och cytologi, Karolinska sjukhuset 

BENGT THOLANDER, överläkare, Radiumhemmet 

HÅKAN WRAMSBY, överläkare, gynekolog- och IVF-kliniken, S:t Görans sjukhus 

4

2. Epidemiologi 

Frekvensen av ovarialcancer varierar kraftigt mellan 

olika delar av världen. Den högsta incidensen finns i 

Nordamerika och Nordeuropa. Sverige tillhör de länder 

som har den högsta förekomsten trots att den 

sjunkit något under senare år. I slutet av 1990-talet 

och i början av 2000-talet diagnostiserades cirka 900 

nya fall varje år, vilket gör att ovarialcancer är nummer 

åtta bland de vanligaste cancerformerna hos kvinnor 

i Sverige. 

Stockholm-Gotlandregionen har kunnat uppvisa en 

liknande utveckling. Den åldersstandardiserade 

incidensen har sjunkit något under 1990-talet 

(figur 1) och år 2000 diagnostiserades 214 nya fall 

av ovarialcancer (figur 2). Medeltalet 1991-2000 var 

175 nya fall per år (tabell 1). Den åldersspecifika 

incidensen visar att ovarialcancer ökar med ökande 

ålder (figur 3). Mortaliteten har minskat stadigt 

sedan slutet av 1970-talet (figur 4). Under 2000 var 

22,4 % av ovarialtumörerna (maligna och benigna) s k 

borderlinetumörer och andelen speciella ovarialtumörer 

var 9,8 %, medan motsvarande siffror 1991-2000 

var 21,7 respektive 8,4 %, se vidare kapitel 8 och 10. 

Prognosen vid ovarialcancer har förbättrats något 

sedan mitten av 1980-talet (figur 5), troligen till 

följd av förbättrade kirurgiska metoder och introduktion 

av moderna cytostatika för den postoperativa 

behandlingen. Fortfarande betraktas dock ovarialcancer 

som en sjukdom med dålig prognos, framför allt 

på grund av att den är starkt beroende av vid vilket 

stadium sjukdomen upptäcks. Då ovarialcancer ofta 

har ett smygande förlopp, diagnostiseras den först i 

avancerade stadier. 

Liten statistisk ordlista 

Personår 

Risktid för en population. Skattas med medelbefolkningen kalenderårsvis. 

Åldersstandardisering 

Incidens och mortalitet beräknad med samma åldersfördelning, t ex för en följd av kalenderår. Den trendeffekt 

som sedan kan kvarstå i tidsserien beror då på andra faktorer än en förändring i ålder. Numera 

används åldersfördelningen i Sverige 2000 som standard. 

Relativ överlevnad 

Överlevnadssannolikhet, korrigerad för förväntad dödlighet. Den relativa överlevnaden ger en uppfattning 

om eventuell överdödlighet av den aktuella sjukdomen. 

Åldersspecificering 

Incidens och mortalitet för en åldersgrupp under en tidsperiod. Medelbefolkningen för motsvarande 

period och åldersgrupp används för specificeringen. 

5

Tabell 1. Genomsnittligt antal fall per år av malign ovarialcancer 1991–2000 uppdelat 

på sjukvårdsområde inom Stockholm-Gotlandregionen. 

Sjukvårdsområde Fall/år Incidens/100 000 

Gotland 5,6 18,9 

Nordöstra 20,3 18,5 

Nordvästra 27,2 18,7 

Norra Stockholm 42,1 21,1 

Södra Stockholm 30,5 21,7 

Sydöstra 17,1 17,9 

Sydvästra 31,9 19,4 

Totalt 174,7 19,7 

6

40 

Åldersstandardiserad incidens 

per 100 000 personår 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 1. Åldersstandardiserad incidens av maligna ovarialtumörer Stockholm- 

Gotlandregionen 1960–2000. 

300 

250 

Antal nyinsjuknade per år 

Totalt antal 

=75 år 

200 

150 

100 

50 

0 

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 2. Antal nyinsjuknade fall per år av malign ovarialcancer för två ålderskategorier 

och totalt i Stockholm-Gotlandregionen 1960–2000. 

7

70 

60 

Åldersspecifik incidens 


Incidens 

Mortalitet 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

0 1 5-9 2 315-19 4 5 25-29 6 7 35-39 8 9 45-49 10 11 55-59 12 13 65-69 14 15 75-79 16 17 18 85- 19 

Åldersgrupp 

Figur 3. Åldersspecifik incidens (1991–2000) och mortalitet (1989–1998) av ovarialcancer 

i StockholmGotlandregionen. 

40 

Åldersstandardiserad mortalitet 


35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Figur 4. Åldersstandardiserad mortalitet av ovarialcancer 1952–1998 i Stockholm- 

Gotlandregionen. 

År 

8

1,0 

Kumulativ överlevnad 

0,9 

0,8 

0,7 

0,6 

0,5 

0,4 

0,3 

0,2 

0,1 

1988-1999 

(n=2 017) 

1974-1987 

(n=2 805) 

1960-1973 

(n=2 438) 

0,0 

0 5 10 15 20 25 

År efter diagnos 

Figur 5. Relativ överlevnad för maligna ovarialtumörer i Stockholm-Gotlandregionen 

1960–1999. 

9

3. Etiologi – hereditär ovarialcancer 

3.1 ETIOLOGI 

Till skillnad från t ex cervixcancer vet man mycket 

litet om de biologiska mekanismerna bakom utvecklandet 

av ovarialcancer. Cancerutvecklingen startar i 

ovariernas epitel, men vad som orsakar denna utveckling 

är omtvistat och sannolikt ett uttryck för att 

ovarialcancerns genes är multifaktoriell. En teori anger 

att antalet ovulationer under en livstid hänger samman 

med risken att utveckla ovarialcancer. Varje ovulation 

orsakar cellskador som utgör presumtiva källor 

till cancerösa förändringar vid epitelreparationen. 

Denna sker under närvaro av diverse tillväxtfaktorer, 

som i cellkulturer visat sig ha samband med cancerutveckling. 

Den minskade risken för ovarialcancer 

som noterats vid sen menarke, tidig menopaus och 

graviditeter sammanfaller med denna teori. Graviditeter 

anses också kunna skydda mot ovarialcancer 

genom att precancerösa förändringar i ovarialepitelet 

har setts försvinna i samband med graviditeter. 

Detta har visats vid djurförsök. En annan etiologisk 

förklaring är gonadotropinhypotesen som stipulerar 

att hög nivå av gonadotropiner (LH/FSH) producerade 

i hypofysen leder till en stimulering av ovariernas 

ytepitel. Denna situation råder i tidig menopaus 

när gonadotropinnivåerna är förhållandevis höga och 

incidensen av ovarialcancer ökar. Denna teori har 

kunnat styrkas i djurmodeller och i försök på cellinjer, 

men det finns även resultat som antyder att en 

sådan effekt saknas. 

Ytterligare en modell för ovarialcancerns etiologi är 

den karcinogena potential som yttre skador på 

ovarialepitelet tros kunna ge, orsakad av retrograd 

transport av skadliga ämnen via äggledarna. Det kan 

röra sig om såväl talk som endometrievävnad och blod 

från livmodern som stöts ut i samband med menstruationen. 

De tros kunna ge skador på epitelet som 

i sin tur kan leda till malignifiering. Denna teori 

styrks av att såväl ligering av äggledarna som hysterektomi 

ger ett visst skydd mot ovarialcancer. 

Övervikt har ansetts vara en orsak till ovarialcancer 

men resultaten av flera studier är motsägande och 

inga säkra slutsatser kan dras. 

Sammanfattningsvis är mångfalden av teorier som kan 

förklara uppkomsten av ovarialcancer ett belägg för 

att etiologin är multifaktoriell. 

3.2 HEREDITÄR OVARIALCANCER 

Mellan 5 och 10 % av alla fall av ovarialcancer 

beräknas vara ärftliga. Hereditär ovarialcancer debuterar 

vid lägre ålder (52 år) än spontant förekommande 

ovarialcancer (59 år). Den är oftare bilateral. 

Skador på generna BRCA-1 och/eller BRCA-2 anses 

öka risken för sjukdomen genom att cellernas förmåga 

till reparation av DNA störs. Dessa skador anses 

ligga bakom syndromet hereditär ovarial- och bröstcancer. 

Bröstcancer kan förekomma om det finns 

mutationer i någon av de två generna medan ovarialcancer 

är vanligast i familjer med mutationer i BRCA- 

1-genen. 

Familjär ovarialcancer föreligger om man finner en 

ansamling av ovarialcancer och bröstcancer i en släkt. 

Om man kan påvisa ett autosomalt dominant mönster 

anses risken vara c:a 50 % för varje enskild kvinnlig 

släkting att drabbas av ovarialcancer. En mer praktisk 

definition på ökad risk är att tre eller flera förstarespektive 

andragradssläktingar insjuknat i ovarialeller 

bröstcancer. För ovarialcancer gäller att minst 

en skall ha insjuknat före 60 års ålder. Definitionen 

omfattar även familjer där två nära släktingar insjuknat 

i ovarialcancer före 50 års ålder, eller där en insjuknat 

i ovarialcancer före 50 års ålder och en i bröstcancer 

före 40 års ålder. 

Mutationer i mismatch-reparationsgener kan orsaka 

familjär icke polypös koloncancer (Lynch I syndrom) 

och ibland även cancer i flertalet andra organ, bl a 

i ovarierna (Lynch II syndrom). 

Utredning 

När skall man misstänka hereditär ovarialcancer? 

Diagnosen baseras i första hand på familjeanamnesen. 

Eftersom anlaget även kan ärvas via manliga släktingar 

kan ovarialcancer hos t ex farmor eller sondotter 

antyda ett lika starkt samband som mellan mor 

och dotter. Utredningen bör ske vid genetisk klinik/ 

mottagning och eventuell mutationsundersökning 

skall föregås av genetisk rådgivning. En sådan kan 

göras om det finns en person som uppfyller kriteri- 

10

erna för ärftlig ovarialcancer och som vill medverka. 

Analysen görs genom ett vanligt blodprov. Om en 

mutation påvisas kan friska släktingar erbjudas 

anlagsbärartest. Anlagsbärare har en kraftigt ökad risk 

att utveckla bröst- och/eller ovarialcancer: vid mutation 

i BRCA-1 är risken för bröstcancer 50–80 % 

och 25–60 % för ovarialcancer och vid mutation i 

BRCA-2 är den något lägre. 

Hos familjer som uppfyller kriterierna för hereditär 

ovarialcancer där man inte kan påvisa mutationer, 

kan ändå en genetisk utredning påvisa en familjärt 

ökad risk för ovarialcancer. Medlemmar i sådana 

familjer kontrolleras på samma sätt som familjemedlemmar 

med genmutationer. 

Uppföljning 

Ärftligt ökad risk för ovarialcancer är ett så pass vanligt 

tillstånd att kunskap om handläggning bör finnas på 

länssjukhusnivå eller motsvarande. Ett cancergenetiskt 

nätverk där gynekolog, bröstkirurg, psykosocial resursperson 

samt genetiker och eventuellt gynonkolog ingår, 

bör därför finnas runt patienten. Efter riskbedömning 

kan kontrollerna ske hos gynekolog och bröstkirurg med 

särskild erfarenhet av att handlägga fall med ökad 

risk för ärftlig ovarialcancer. 

Dessa kvinnor bör erbjudas gynekologisk kontroll 

inkluderande ultraljudsundersökning med start vid 

40 års ålder eller 5–10 år före tidigast förekommande 

fall i släkten. Tumörmarkören CA-125 har diskuterats 

men rekommenderas ännu inte som rutin vid 

kontroll av dessa patienter. P-piller har i vissa studier 

visats kunna minska risken för ovarialcancer 

bland mutationsbärare utan att öka risken för bröstcancer 

och kan därför rekommenderas till kvinnor i 

familjer med ökad risk för ovarialcancer. Vid påvisade 

mutationer i BRCA-1 eller BRCA-2 bör kvinnorna 

rekommenderas bröstundersökningar enligt de 

riktlinjer som finns i Vårdprogrammet för bröstcancer. 

Profylaktisk kirurgi 

Kvinnor med påvisade mutationer i BRCA-1 eller 

BRCA-2 samt kvinnor i familjer med uttalat ökad 

risk för ovarialcancer kan komma ifråga för profylaktisk 

kirurgi. Beslut om detta bör ske efter samråd 

med deltagarna i ovan nämnda nätverk. Inte minst 

bör kontakten med psykolog eller annan psykosocial 

resursperson betonas, då ett ställningstagande får 

anses som mycket komplicerat och rymmer frågor av 

såväl medicinsk som psykosocial natur. 

3.3 FERTILITET – STIMULERING 

Finns det ett samband mellan ovulationsstimulering och 

ovarialcancer? 

Trots att ett samband mellan behandling med 

ovulationsstimulerande läkemedel och ökad risk för 

senare utveckling av ovarialcancer diskuterats 

under snart tio år, är frågan fortfarande obesvarad. 

Frågeställningen aktualiserades av en analys av tre 

fall-kontroll-studier från USA där risken för ovarialcancer 

bedömdes vara ökad hos kvinnor som hade 

använt ”fertility drugs”, men också hos kvinnor som 

inte blivit gravida trots en långvarig period av oskyddat 

samliv. Svagheten hos dessa studier är att de innehåller 

ett mycket litet antal patienter med ovarialtumörer. 

Randomiserade prospektiva studier är 

svåra att genomföra, varför man får låta sig nöja med 

fall-kontroll-studier eller med icke randomiserade 

prospektiva studier. 

På senare år har ett antal epidemiologiska studier 

med större antal fall rapporterats. Man fann inget 

samband mellan ovalutionsstimulerande läkemedel 

och ovarialcancer. Dessa studier utgör de bästa 

underlagen hittills för att gonadotropinbehandling 

inte tycks vara någon riskfaktor för ovarialcancer. Däremot 

har ytterligare data kommit som talar för att 

det trots allt finns ett samband mellan ovulationsinduktion 

och borderlinetumörer. 

11

4. Prevention 

4.1 MEDICINSK PREVENTION 

Epidemiologiska studier påvisar p-pillers skyddande 

effekt mot epitelial ovarialcancer med en minskad 

risk på 0,25–0,8 objektiv tumörremission (OR) 

beroende på hur länge man använt p-piller. Sammanslagna 

data från tolv amerikanska fallkontrollstudier 

visar en minskad risk att insjukna i ovarialcancer 

med 11 % per år hos den som använder 

p-piller. Ännu finns inga tillräckligt långa preventionsstudier 

för att utesluta att p-piller ej endast för- 

skjuter insjuknandet i ovarialcancer utan att det 

medför en reell minskning. Det finns stöd för att 

p-pilleranvändning skulle kunna reducera risken 

bland individer i familjer med hereditär cancer men 

dessa observationer behöver bekräftas. 

Preventionsstudier med retinoider (vitamin A) ensamt 

eller i kombination med p-piller pågår för närvarande. 

4.2 PROFYLAKTISK OOFOREKTOMI 

I Sverige är livstidsrisken för en kvinna att utveckla 

ovarialcancer kring 2 %. Incidensen varierar med 

åldern. Den största risken finns mellan 60–70 år. 

Livstidsrisken ökar avsevärt vid hereditär ovarialcancer. 

Profylaktisk ooforektomi (PO) vid gynekologisk 

operation med benign indikation är en kontroversiell 

fråga. Hereditet för ovarialcancer anses vara den 

viktigaste indikationen för PO. En annan indikation 

utgör kvinnor i postmenopaus. Övriga riskfaktorer 

att ta hänsyn till i kombination med ålder är anamnes 

på bröst- eller koloncancer (ungefär 6 % av kvinnor 

som genomgår kirurgi för kolorektalcancer har 

ovarialmetastaser), tidigare operation av benign epitelial 

neoplasm av mucinös typ och nulliparitet 

(dubblerad risk jämfört med I–II-para). Någon stark 

indikation för ooforektomi hos perimenopausala kvinnor 

föreligger ej om ovanstående riskfaktor saknas. 

Fördelar/nackdelar med profylaktisk ooforektomi 

Om ooforektomi utförs i samband med hysterektomi 

oavsett ålder hos kvinnor med låg risk och utan 

ärftlig belastning för ovarialcancer visar studier en 

incidensreducering på 8–11 % för ovarialcancer. 

Denna incidensreducering innebär att 60–120 kvinnor 

genomgick PO för att undvika ett fall av sjuk- 

4.3 SCREENING 

domen. Om man dessutom vid beräkningar tar hänsyn 

till att PO skulle kunna utföras vid annan bukkirurgi 

då ovarierna är lättåtkomliga till exempel vid 

laparoskopi, galloperation eller appendektomi hos 

postmenopausala kvinnor skulle incidensen reduceras 

ytterligare. Dock finns det fall av peritoneal karcinos 

hos 2 % trots tidigare bilateral ooforektomi. 

Kvinnor i premenopaus som ooforektomeras bör 

rekommenderas hormonsubstitution. De utsätts för 

en rad ogynnsamma effekter som accelererad osteoporos 

och ökad risk för hjärtkärlsjukdomar. Välkända 

subjektiva symtom kan behandlas med östrogensubstitution, 

men i vilken utsträckning de metabola 

förändringarna motverkas är oklart. Vid bilateral 

ooforektomi förlorar kvinnan inte bara en stor del av 

sin östrogenkälla utan även ca 50 % av sitt testosteron. 

Androgenproduktionen från ovariets stroma fortsätter 

efter menopausen initialt oförändrad vilket 

leder till att synen på konsekvent postmenopausal 

PO luckrats upp något. Androgenernas betydelse för 

välbefinnande, sexualitet, skelett och metabol påverkan 

är ännu ej helt klarlagd. Androgensubstitution 

efter ooforektomi ges i andra länder men indikationen 

är inte godkänd i Sverige. 

Ovarialcancer diagnostiseras i ett avancerat stadium 

hos knappt 75 % av fallen och har en total femårsöverlevnad 

omkring 40 %. Om sjukdomen upptäcks 

i stadium I är prognosen god med femårsöverlevnad 

omkring 80 %. Populationsscreening med olika 

metoder syftar till att reducera dödligheten vid ovarialcancer. 

Screeningen försvåras av att ingen säker 

preklinisk fas finns i sjukdomens utveckling och att 

tillgänglig metodik inte har tillräcklig sensitivitet 

och/eller specificitet. Tumörmarkören CA-125 är förhöjd 

i 80–85 % av ovarialcancerfallen men endast 

hos 30–65 % av stadium I-tumörerna. Således är sensitiviteten 

för CA-125 hos tidiga tumörformer låg. 

Mucinösa cancrar och borderlinetumörer ger ej i lika 

12

hög grad utslag vid mätning av CA-125 i serum som 

de andra tumörtyperna. Specificiteten för CA-125 

är låg hos premenopausala kvinnor då flera benigna 

tillstånd, t ex endometrios och inflammatoriska sjukdomar, 

kan ge förhöjda värden. Resultaten vid allmänna 

screeningundersökningar med CA-125 har 

ej nått upp till önskad kvalitet. De har resulterat i 

onödiga kirurgiska ingrepp med upptäckt av få tidiga 

ovarialcancerfall. Screeningstudier med CA-125 

pågår för att förbättra sensitiviteten genom att ändra 

gränsvärdet för serumnivån och kombinera med 

andra tumörmarkörer, t ex OVX 1. I retrospektiva 

studier har CA-125 visat förhöjt värde flera år innan 

man kunnat upptäcka klinisk manifestation av sjukdomen. 

I England prövas screening av asymtomatiska 

postmenopausala kvinnor via upprepade provtagningar 

för analys av markören. 

Screening med transvaginal ultraljudsundersökning 

ger ensamt otillräcklig specificitet. Lägger man till 

dopplerundersökning och morfologisk poängsättning 

av tumören är specificiteten fortfarande för låg. Först 

i kombination med CA-125 förbättras sensitivitet 

och specificitet och screeningen blir mer kostnadseffektiv. 

Det saknas i dag vetenskapligt stöd för att vaginal 

ultraljudsundersökning tillsammans med CA-125 

kan användas vid allmän screening för att sänka dödligheten 

i ovarialcancer. Tre stora randomiserade studier 

pågår kring screening av asymtomatiska postmenopausala 

kvinnor. De väntas kunna ge klarare 

riktlinjer för om och hur allmän screening kan utföras 

om några år. 

Screening av en högriskpopulation för ovarialcancer 

kräver lägre metodspecificitet. För kvinnor med ärftligt 

förhöjd risk för ovarialcancer kan screening ha 

sin plats. Effekten på överlevnad är dock oklar. 

13

5. Symtom – diagnostik – preoperativ utredning 

5.1 SYMTOM 

Ovarialcancer är i tidigt stadium symtomfri. Senare 

uppträder diffusa, okarakteristiska besvär, vilka lätt 

kan misstolkas som klimakteriesymtom, mag-tarmbesvär 

eller blåskatarr. Detta gör att patienten söker 

relativt sent för sina besvär. Även läkaren kan initialt 

misstolka symtomen, varför tumören vid diagnostillfället 

i regel hunnit nå mer avancerade stadier. 

Vanliga debutsymtom som patienten söker sjukvården 

för: 

• ökat bukomfång 

• diffusa bukbesvär, till exempel illamående, 

fyllnadskänsla, gasbildning 

• täta trängningar till miktion 

• smärta 

Ovarialcancer kan också debutera med vaginal blödning, 

andningsbesvär eller bäcken/bentrombos. 

5.2 DIAGNOSTIK – PREOPERATIV UTREDNING 

Då ovarialcancer ofta presenterar sig med diffusa och 

okarakteristiska symtom är det viktigt att alltid ha 

denna diagnos i åtanke och vara liberal med remiss 

till gynekolog. Vanliga kliniska fynd (isolerat eller i 

kombination) är patologisk bäckenresistens, ascites 

eller pleuraexsudat. 

Klinisk undersökning 

Denna inkluderar buk- och bimanuell gynekologisk 

palpation samt noggrann undersökning av ytliga 

lymfkörtelstationer. Patologiska körtlar kan finnålspunkteras 

för cytologisk diagnostik. Undersökningen 

ska ge information om eventuella patologiska förändringar, 

deras utbredning och mobilitet (resekabilitet) 

inför kirurgiskt ingrepp. 

Vaginal ultraljudsundersökning 

Vaginal och eventuell abdominell ultraljudsundersökning 

kompletterar den gynekologiska undersökningen. 

Ultraljudsundersökningen ger en uppfattning 

om tumörens storlek och utseende. Multicystisk 

förändring med varierande ekotäthet och solida 

partier samt fri vätska i fossa Douglasii talar starkt 

för malignitet. En enkel, eko-fattig cysta är däremot 

vanligen benign. Med tillägg av färgdopplerteknik 

kan ökad förekomst av lågresistenskärl påvisas, vilket 

stärker misstanken om malignitet. Se nedan, under 

RMI. 

Lungröntgen 

Lungröntgen skall utföras för att utesluta pleuraexsudat 

och/eller lungmetastaser. Eventuell ökad 

mängd pleuravätska skall tappas ut och skickas för 

cytologi. 

Datortomografi och magnetresonanstomografi 

(DT och MRT) 

Dessa undersökningar kan användas för att skärpa 

diagnostiken i oklara fall eller för kartläggning av 

tumörutbredningen inför operation. Valet mellan 

dessa två metoder styrs av tillgången till lokal kompetens 

och tekniska resurser. Vid oklar expansivitet i 

lilla bäckenet där ultraljudsundersökning inte givit 

klar diagnos eller där större kirurgiska ingrepp övervägs, 

bör magnetkameraundersökning komma i första 

hand. Denna bör utföras med högupplösande 

teknik med ”phased-array” ytspolar och skall innefatta 

såväl sagitella som transversella snitt av lilla bäckenet. 

Med fettundertryckta bilder av nedre och övre 

buk efter intravenös gadoliniumkontrast kan peritoneal 

tumörspridning något säkrare påvisas med magnetkameraundersökning 

än med datortomografi. 

Spiraldatortomografi av hela buken med peroral och 

intravenös kontrast är en effektiv metod för kartläggning 

av utbredning av ovarialcancer före, och i samband 

med uppföljning efter behandling. Med modern 

multisnittsdatortomografi kan även thoraxregionen 

undersökas vid samma tillfälle. 

14

Under senare år har det skett en kraftig teknisk 

utveckling inom ultraljud, datortomografi och magnetresonanstomografi. 

Det har i Sverige, framför allt 

i stockholmsområdet, skett en kraftig spridning av 

metoderna till många olika röntgenavdelningar även 

utanför de större sjukhusen. 

Till skillnad från vad som ofta hävdats är inte bara 

ultraljudsundersökning, utan även datortomografi, 

och i hög grad magnetresonanstomografi, undersökarberoende 

metoder där kvaliteten på det resultat 

som erhålls beror på undersökarens erfarenhet och 

kompetens inom området. 

Vid radiologisk undersökning av patienter med ovarialcancer 

där dessa undersökningar övervägs bör de 

om möjligt utföras på det sjukhus där patienten 

behandlas. Där bör det finnas teknisk utrustning och 

tillgång till radiologisk kompetens inom gynekologisk 

onkologi samt möjlighet till nära kontakt mellan 

behandlande läkare och radiolog. Helst bör fallen 

diskuteras vid gemensamma ronder mellan 

radiolog, gynekologisk cancerkirurg, gynekologisk 

onkolog och patolog. 

CA-125 

Prov för denna markör bör alltid tas före operation 

av misstänkt ovarialcancer. Hos friska kvinnor är 

referensnivån i serum för CA-125 = 35 enh/ml. Speciellt 

gäller detta kvinnor i postmenopaus. För kvinnor 

i premenopaus är provet mer ospecifikt med flera 

felkällor. CA-125 skall därför inte bedömas isolerat, 

men kan vara till hjälp för att styrka diagnosen 

vid misstänkt ultraljudsfynd. Förhöjda värden av detta 

antigen kan påvisas i tumörceller eller serum vid mer 

än 80 % av alla typer av ovarialcancer med undantag 

av mucinös cancer. Markören kan användas för 

att spegla tumörbörda, utbredning och förlopp av 

sjukdomen samt terapieffekt. Förhöjda värden ses 

även vid inflammation och adherenser i peritoneum, 

pleura och perikardium. 

Diagnos 

CA-125 > 35 enh/ml 

Ovarialcancer, ej mucinös 80–85% (i stadium I endast 50%) 

Tubarcancer 50–80% 

Det finns olika analysmetoder som skiljer sig inbördes 

och variationer i analysresultaten kan uppgå till 

15 % av mätvärden. Dessa begränsningar måste man 

vara medveten om och ett enstaka förhöjt värde bör 

föranleda nytt prov. Eftersom metodfel kan uppgå 

till 15–25 % av mätvärdet så krävs 50 % förändring 

av CA-125-värdet vid upprepade provtagningar 

under pågående cytostatikabehandling för att tolkas 

som relevant. Små förändringar av värden för CA- 

125 måste tolkas försiktigt. 

RMI (Risc of Malignancy Index) 

För att med större säkerhet kunna fastställa huruvida 

en ultraljudsverifierad förändring är malign 

eller inte har man försökt räkna fram ett index. Det 

kan inte användas för att utesluta cancer men är av 

stort värde inför beslut om operation på patient med 

bäckenresistens. 

15

RMI = pre- eller postmenopausal kvinna (1 respektive 

3) x ultraljudspoängvärde (1 eller 3) x CA-125- 

värde. 

Multilokulär cyssta, solida partier, bilaterala tumörer, 

ascites och intraabdominella metastaser ger vardera 

en ultraljudspoäng. 

Avsaknad av dessa karakteristika ger poängvärde 0 

En poäng ger poängvärde 1 

Två eller fler poäng ger poängvärde 3 

Sigmoideoskopi 

Sigmoideoskopi alternativt rektoskopi och kolonröntgen 

kan göras vid misstanke på tarmengagemang 

eller då bäckentumörens ursprung är oklar, men får 

ej fördröja kirurgin. 

Endometrieprov 

Detta prov är endast indicerat då man ämnar lämna 

kvar uterus (t ex skör patient eller patient med fertilitetsönskemål). 

RMI >200 innebär hög risk för malignitet. 

Eftersom ovarialcancer ofta ger symtom som är ospecifika 

och leder tankarna till gastrointestinala sjukdomar 

söker många av patienterna först allmänläkare. 

Om utredning inger misstanke på ovarialtumör 

ska patienten omgående remitteras till kvinnoklinik 

för fortsatt utredning. Efter operation skall hon 

remitteras till enheten för gynekologisk onkologi, 

Radiumhemmet för bedömning avseende ytterligare 

behandling. Patienten ska uppmanas att själv kontakta 

remitterande enhet om kallelse till undersökning/inläggning 

ej kommer inom två veckor. 

5.3 REMITTERINGSVÄGAR 

Remissen ska åtföljas av journalkopior, kopior av röntgenutlåtande, 

PAD, cytologi etc. I remissen ska det 

framgå att patienten är informerad om sin sjukdom 

och att hon kommer att bli kallad till kvinnokliniken 

respektive Radiumhemmet. 

Remissen bör skickas omgående. Komplettera gärna 

med ett faxmeddelande men tänk då på sekretessen. 

16

6. Patologi 

6.1 PATOLOGI OVARIUM 

Maligna tumörer 

A Epiteliala 

Serös (seropapillär) cancer 

Mucinös cancer 

Endometrioid cancer 

Klarcellig cancer 

Odifferentierad cancer 

Mixed carcinoma 

Malign Brenner-tumör 

Histopatologisk grad 

GX 

G1 

G2 

G3 

G4 

Grad kan ej bestämmas 

Högt differentierade 

Medelhögt differentierade 

Lågt differentierade 

Odifferentierade 

B Metastatiska (6–7 % av alla maligna ovarialtumörer) 

C Stromacellstumörer (könssträngstumörer) och steroidcellstumörer 

D Äggcellstumörer 

Malignt teratom 

Adult benignt teratom med sekundär 

malignitet 

Gulsäckstumörer 

Koriokarcinom 

Dysgerminom 

Karcinoid 

Malign Müllersk blandtumör 

A. Epiteliala 

Samtliga epiteliala tumörtyper är deriverade från 

mesotelet (germinalepitelet eller celomepitelet) på 

ovariets yta och kan förekomma i benigna, borderline- 

(tumörer med låg malignitetspotential) och 

maligna former. Borderlinetumörer skiljer sig 

(enligt WHO) från maligna former genom att de 

inte infiltrerar stromat. Tumörerna är ofta cystiska 

och bilaterala. Ju mer solid, desto större risk för att 

de är av borderlinetyp eller malign. 

Inte så sällan föreligger tumörproliferationer på det 

tumöromvandlande ovariets yta. Detta medför hög 

risk för implantationer eller metastaser på peritonealytan 

både från borderlinetumörer och från maligna 

tumörer. Vid ruptur av cystiska tumörer kan också 

implantationer eller metastaser uppkomma. 

Ytterst sällan kan borderlinetumörer spridas genom 

lymf- och/eller blodkärl. 

En histologisk ekvivalent till seropapillär ovarialcancer 

kan ibland förekomma primärt i peritoneum utan 

engagemang av ovarierna (primär peritoneal seropapillär 

cancer). 

Vid endometrioid cancer med samtidig förekomst i 

såväl ovarier som corpus uteri är det ofta omöjligt att 

avgöra vilken som är primärtumör eller om det rör 

sig om multipla koincidenta primärtumörer. Med 

mixed carcinoma avses tumör som histologiskt uppvisar 

två eller flera tumörtyper. 

Primär ovarialcancer kan ibland histologiskt vara svår 

att skilja från metastaser. Immunohistokemisk teknik 

har avsevärt underlättat denna differentialdiagnostik. 

B. Metastatiska 

Bröst- och endometriecancer samt cancer primärt i 

gastrointestinaltrakten har särskild benägenhet att 

metastasera till ovarium. Med Krukenberg-tumör 

avses bilateral metastatisk ovarialcancer med grovbuckliga, 

porslinsliknande ytterytor och förekomst 

av signetringsceller (slemfyllda maligna epitelceller). 

Om ovarialtumörerna uppvisar dessa kriterier sitter 

primärtumören nästan alltid i ventrikeln. Den förekommer 

ofta hos unga kvinnor. Inte sällan används 

begreppet Krukenberg-tumör felaktigt om all 

metastatisk ovarialcancer. 

C. Stromacellstumörer (könssträngstumörer) och steroidcellstumörer 

Granulosacellstumörer är som regel östrogenproducerande. 

Malignitetspotentialen är vid adult granulosacellstumör 

mera avhängig av det kliniska stadiet 

och eventuell ruptur än histologiska faktorer. Som 

regel är förloppet långdraget med sena recidiv, 

10–30 år efter primärbehandling. 

17

Juvenil granulosacellstumör drabbar oftast yngre 

kvinnor och barn. Flertalet har god prognos. De 

fåtal recidiv som förekommer uppträder oftast inom 

tre år och har ett snabbt letalt förlopp. 

Androblastom förekommer i benigna och maligna 

former och är samlingsbegreppet för som regel 

androgenproducerande tumörer. Hit hör tumörer 

som huvudsakligen består av Sertoli- och/eller 

Leydig-celler. Den histologiska diagnostiken kan vara 

utomordentligt svår, dels vid malignitetsgradering 

och dels vid avgränsning mot andra ovarialtumörer 

såsom adenokarcinom, granulosacellstumör m fl. 

Gynandroblastom är en extremt sällsynt kombination 

av granulosacellstumör och androblastom. 

D. Äggcellstumörer 

Malignt teratom 

Maligna teratom är mycket sällsynta och drabbar 

barn och mycket unga kvinnor (

Tubarcancerns histopatologiska typer liknar ovarialcancerns 

och den dominerande histologiska typen 

är seropapillärt adenokarcinom. 

Klassifikation av maligna tumörer i tuban enligt WHO 

Epiteliala 

Carcinoma in situ 

Serös (seropapillär) cancer 

Mucinös cancer 

Endometrioid cancer 

Klarcellig cancer 

Transitional cell carcinoma 

Skivepitelcancer 

Odifferentierad cancer 

Blandtumörer (epitelial/mesenkymal) 

Malign Müllersk blandtumör (=karcinosarkom) 

Adenosarkom 

Mesenkymala 

Leiomyosarkom 

Nio av tio maligna primära tumörer är av typen 

papillär serös cancer. Tumörens differentiering 

beskrivs från hög – G1, medelhög – G2, låg – G3 

till odifferentierad – G4. 

19

7. Prognostiska faktorer 

De starkaste prognostiska faktorerna vid ovarialcancer 

är stadium vid diagnos, histologi samt differentieringsgrad. 

Mucinösa tumörer är sällan lågt differentierade 

och upptäcks oftare i tidiga stadier. Kvarvarande 

tumörbörda efter operation är en viktig prognostisk 

faktor vid avancerade stadier. Insjuknandeålder 

>60 år innebär sämre prognos. DNA-aneuploidi 

anses prognostiskt ogynnsamt men det finns motsägande 

uppgifter beträffande prognosvärdet av ploidi. 

Majoriteten av de avancerade tumörerna är 

aneuploida. Inga andra molekylärbiologiska test finns 

för närvarande som kan skilja ut tumörer med sämre 

eller bättre prognos. Kirurgiskt radikal operation 

eller resttumör 2 cm och/eller regionala lymfkörtelmetastaser. 

Fjärrmetastaser. Leverkapselmetastaser är 

stadium III och leverparenkymmetastaser är 

stadium IV. Pleuraexsudat kräver positiv 

cytologi för stadium IV. 

IB 

Cancerväxt i bägge ovarier, intakt kapsel, ej 

cancerväxt på ytan, ej maligna celler i bukcytologi 

eller ascites. 

20

8. Borderlinetumör (lågmalign ovarialcancer) 

Det är viktigt att skilja borderlinetumörer från invasivt 

växande ovarialcancrar. De har epitelialt ursprung 

och uppvisar samma histologi men växer inte invasivt. 

Det gör att de räknas till ovarialcancrarna, men 

brukar redovisas separat. I Sverige räknar man med 

cirka 200 nya fall årligen varav drygt 20 % i Stockholm-Gotland-regionen. 

De drabbar i allmänhet 

kvinnor i yngre åldrar jämfört med invasiva ovarialcancrar. 

Borderlinetumörer har låg malign potential och god 

prognos med femårsöverlevnad 85–90 %. Tumörerna 

kan emellertid recidivera och orsaka dödsfall 

efter många år. Den tumörspecifika 20-årsöverlevnaden 

är cirka 75 %. De flesta borderlinetumörer 

diagnostiseras i stadium I–II men cirka 20 % diagnostiseras 

i stadium III–IV. Drygt 80 % av serösa 

borderlinetumörer är diploida. Endast 30–60 % av 

borderlinetumörerna uppvisar förhöjda CA-125- 

värden vid diagnos. 

Borderlinetumörer opereras på samma sätt som invasiva 

ovarialcancrar. Man kan överväga unilateral 

SOE för kvinnor i fertil ålder med barnönskan om 

tumören är kliniskt begränsad till ett ovarium. Man 

måste då räkna med något högre risk för recidiv 

(15 % jämfört med 5 % för kvinnor som opereras 

med hysterektomi och bilateral SOE samt omentektomi). 

Om kvinnan kontrolleras noga efter opera- 

tion, inkluderande vaginal ultraljudsundersökning 

av kvarvarande ovarium och om explorativ kirurgi görs 

så snart recidivmisstanke uppkommer så uppnås identisk 

femårsöverlevnad (85–90 %). När patienten 

avslutat sitt barnafödande kan man rekommendera 

borttagande av det kvarvarande adnexet och uterus. 

Laparoskopins roll är ännu ej utvärderad, och bör 

följaktligen ej användas annat än i speciella fall. 

De flesta fall av borderlinetumörer behandlas enbart 

kirurgiskt. I Stockholm-Gotlandregionen görs rutinmässigt 

inte utrymning av lymfkörtlar i bäckenet och 

paraaortalt eller s k blinda biopsier från peritoneum. 

Det finns därför en liten risk att man missar tumörspridning. 

Noggrann kartläggning av tumörutbredningen 

i samband med operation är därför speciellt 

viktig. Buksköljvätska eller borstprov från peritonealytor 

samt biopsi från misstänkta områden skall 

alltid göras. Flertalet borderlinetumörer granskas av 

två från varandra oberoende patologer och diskuteras 

vid gemensam rond. I de fall där tumörspridning 

förekommer i buk och/eller bäcken ges cytostatikabehandling. 

Patienter med borderlinetumör vilka enbart behandlats 

kirurgiskt följs efteråt av hemortsgynekolog. De 

som också fått cytostatika följs under första åren av 

läkare vid Radiumhemmets enhet för gynekologisk 

onkologi och därefter av hemortsgynekolog. 

Överlevnad enl FIGO Annual Report, vol 24, 2000. 

1,0 

Proportion överlevande 

0,9 

0,8 

Borderline 

(n=549) 

0,7 

0,6 

0,5 

0,4 

Uppenbart maligna 

(n=3 409) 

0,3 

0,2 

0,1 

0,0 

0 1 2 3 4 5 

År efter diagnos 

Ovarialcancer. Patienter behandlade 1993–1995 (siffrorna har korrigerats för ålder, stadium och land) 

21

9. Terapi 

9.1 KIRURGI 

Efter kort och adekvat utredning skall operation 

utföras utan onödigt dröjsmål. Patienten bör alltid 

förberedas med tarmrengöring dagen före ingreppet 

p g a att tarmresektion eller avlastande stomi kan bli 

nödvändig i samband med operationen. Då patienten 

är tarmförberedd minskar komplikationsfrekvensen 

i form av postoperativ infektion signifikant. Om 

specifika problem förväntas vid operationen kan man 

i förväg vidtala tarmkirurg, kärlkirurg eller urolog. 

Trombosprofylax ges alltid. Antibiotikaprofylax bör 

följa den opererande klinikens rutiner. 

Om radikal kirurgi eller optimal tumörreduktion ej 

bedöms möjlig, bör man ändå försöka avlägsna ovarierna. 

I de fall där ej heller detta är möjligt tas biopsier 

från tumör och oment. 

Kompletterande kirurgi kan övervägas i de få fall då 

optimal primär operation ej är möjlig, och där efterföljande 

cytostatikabehandling haft god effekt med 

krympning av tumörmassor, så att tumör bedöms 

resekabel. 

Vid ovarialcancer stadium I hos kvinnor i fertil ålder 

med barnönskan, kan konservativ kirurgi utföras i 

form av ensidig salpingooforektomi, omentresektion 

samt px från peritoneum. Vid tumörväxt i båda ovarierna 

kan möjligen uterus sparas varvid en chans 

kvarstår att föda barn efter äggdonation. 

I dessa fall är det lämpligt att primärt utföra ett konservativt 

ingrepp och efter PAD-svar samråda med 

patienten om ett eventuellt utökat ingrepp i en 

andra seans. 

Laparoskopins roll vid ovarialcancerkirurgi är ännu 

ej utvärderad, och bör följaktligen ej användas annat 

än i speciella fall. 

Om man vid laparoskopisk adnexkirurgi misstänker 

malign ovarialtumör skall man konvertera till laparotomi. 

Vid laparoskopisk operation av benigna cystor, 

bör dessa alltid klippas upp och inspekteras noggrant 

efter uttagande. Om PAD visar malignitet, bör 

reoperation med fullständig beskrivning av tumörutbredning 

i buken och adekvat kirurgi utföras inom 

1–2 veckor. 

Laparoskopi med öppen teknik eller mikroteknik kan 

även användas för att i tveksamma fall bedöma om 

det är meningsfullt att gå vidare med ett större 

ingrepp och i annat fall ta laparoskopisk biopsi. Möjlighet 

till sekundär tumörreducerande kirurgi kan 

även bedömas via laparoskopi. 

Second look utförs endast i samband med kliniska 

studier. Avsikten är då att utvärdera behandlingseffekt 

av till exempel cytostatika. 

9.2 KEMOTERAPI 

Neoadjuvant kemoterapi 

Om man preoperativt bedömer att det inte går att 

uppnå optimal tumörreduktion är det bättre att först 

ge tre till fyra kurer kemoterapi och sedan operera 

om tumören svarar på behandlingen. Ett sådant angreppssätt 

besparar patient en ”onödig” operation. 

Däremot är det tveksamt om man kan vinna något 

genom att operera patienter som inte svarat på den 

neoadjuvanta kemoterapin. 

Kemoterapi efter primär kirurgi 

Alla fall av ovarialcancer behöver ej cytostatikabehandling. 

En förutsättning för att man skall kunna 

bedöma när cytostatikabehandling kan undvaras 

är att kartläggningen av buken i samband med den 

primära operationen görs optimalt. De fall som kan 

komma ifråga är diploida cancrar som har hög differentiering 

och som endast växer i ett eller bägge ovarierna 

(stadium IA och IB). I fall av cystruptur eller 

växt på cystornas fria ytor rekommenderas kemoterapi. 

Cytostatikabehandling i omedelbar anslutning 

till primärkirurgin ger bättre överlevnad än om 

man ger kemoterapi först vid recidiv. 

Teoretiskt bör man starta cytostatikabehandling i 

samband med eller omedelbart efter operationen när 

tumörbördan är så liten som möjligt och innan celldelningen 

börjat accelerera. Det saknas dock studier 

som visar att omgående start medför kliniska vinster. 

Cytostatikabehandling kan sannolikt fördröja läkningen 

men inte försämra den. Däremot kan patien- 

22

tens allmäntillstånd vara påverkat efter ingreppet och 

att riskera ytterligare försämring kan vara olämpligt. 

Om man utgår ifrån kunskaperna kring strålbehandling 

bör cytostatikabehandling helst startas inom fyra 

veckor efter operationen. 

Ovarialcancer är en relativt cytostatikakänslig tumör. 

Stora tumörrester efter operation kan försvinna med 

cytostatika men bästa behandlingsresultat uppnås om 

kvarlämnad tumörbörda efter primäroperation är så 

liten som möjligt. De viktigaste cytostatikapreparaten 

för behandling av ovarialcancer är platinumanaloger. 

Karboplatin föredras i regel framför cisplatin. 

Sedan paklitaxel börjat användas mot ovarialcancer 

har kombinationen karboplatin – paklitaxel blivit 

standardbehandling. I de fall där paklitaxel anses 

medföra ökad risk för neurologiska biverkningar, 

exempelvis för polyneuropati vid diabetes, rekommenderas 

byte till docetaxel. Man rekommenderar i 

allmänhet sex kurer med tre veckors mellanrum. 

Terapieffekten följs med kliniska undersökningar, tumörmarkören 

CA-125, ultraljudsundersökning, DT 

eller MRT i de fall där det är motiverat. Vid långsam 

behandlingseffekt kan man totalt ge åtta kurer. 

Vid låga blodvärden (Hb

Kemoterapi vid recidiv eller sviktande 

primärbehandling. 

Man räknar med att 20–40 % av patienterna inte 

svarar på primär cytostatikabehandling och att cirka 

70 % får tumörprogress senare, varav de flesta inom 

två år. För flertalet patienter i denna situation gäller 

att behandlingen är palliativ. Målsättning är symtomlindring, 

optimerad livskvalitet samt förlängd 

symtomfri överlevnad och total överlevnad. Med förnuftigt 

bruk av kemoterapi kan dessa mål nås. Effekten 

av cytostatikabehandling är beroende av patientens 

allmäntillstånd och tumörbördans storlek. Den 

är sämre om största tumördiameter är > 5 cm. Man 

bör därför sätta in behandling innan patienten blir 

alltför påverkad av sin sjukdom och innan tumören 

hunnit växa sig alltför stor. Å andra sidan kan för 

tidigt insatt behandling på symtomfri patient medföra 

sänkning av hennes livskvalitet under längre tid 

än nödvändigt. Tumörmarkören CA-125 är ett viktigt 

hjälpmedel vid val av tidpunkt för start av 

behandling av recidiv. I regel stiger CA-125 tre till 

nio månader innan tumören kan påvisas kliniskt. Det 

finns hittills inga belägg för att behandlingsstart 

grundad på enbart patologiskt markörvärde hos symtomfri 

patient medför någon fördel. Rekommendationen 

inom regionen är att om en patient uppvisar 

patologiskt CA-125 vid kontroll skall provet upprepas 

inom en månad. Om detta andra prov också är 

patologiskt skall utredning startas med DT och lungröntgen. 

Misstänkta tumörförändringar skall helst 

verifieras med PAD och/eller cytologi innan terapi 

startas. Undantag gäller patienter med symtom, då 

behandling kan startas direkt. Om man vid utredning 

hos symtomfri patient inte finner några tumörmisstänkta 

förändringar bör man avvakta och upprepa 

utredningen några månader senare. En sådan 

situation kan vara mycket påfrestande för patienten 

och givetvis måste man vara lyhörd för hennes egna 

önskemål. 

Val av cytostatika är beroende av tidsintervallet från 

senast given kur. Om tumörsjukdomen progredierar 

under pågående primär cytostatikabehandling eller 

den recidiverar inom sex månader efter avslutad cytostatikabehandling 

anses risken för att tumörcellerna 

har utvecklat resistens mot det givna cytostatikapreparatet 

vara stor. Flera cytostatika uppvisar 

endast 15–20 % respons i denna situation och det 

är svårt att finna säkra biologiska belägg för att föredra 

något särskilt preparat. Chanserna att nå respons 

ökar ju längre intervallet är och når upp till 60 % 

om det är >2 år. I regel ges karboplatin om intervallet 

är >6 månader. I de flesta fall får man titta på 

substansernas biverkningsmönster och välja preparat 

där risken för sänkning av patientens livskvalitet 

är minst. Sannolikt är kombinationsbehandling att 

föredra framför behandling med ett enda preparat. 

Sekventiell behandling där enstaka cytostatika ges 

med inbördes intervaller på flera dagar har visat 

lovande resultat men konfirmerande studier saknas. 

Intravenös behandling har sannolikt bättre effekt än 

peroral. En del forskare har ifrågasatt om cytostatikabehandling 

i denna situation verkligen är att föredra 

framför bästa tänkbara palliativ vård men indirekta 

bevis finns för att man kan förlänga överlevnaden 

med cytostatika. 

Preparat som kan komma ifråga vid sviktande primäreffekt 

eller cytostatikaresistens är: paklitaxel i 

veckodos, etoposid, topotekan, liposomalt doxorubicin, 

gemcitabin, epirubicin, docetaxel, vinorelbin 

och cyklofosfamid. 

Behandlingseffekt vid recidiv är störst vid första recidiv. 

En del cytostatika ger en svarsfrekvens i form av 

objektiv remission/stabil sjukdom på cirka 10–30 %. 

Vid upprepade behandlingar med andra cytostatika 

är möjligheterna att uppnå remission sämre och 

remissionsdurationerna blir kortare. 

9.3 STRÅLBEHANDLING 

Rutinmässigt ges ej strålbehandling till ovarialcancerpatienter. 

Strålbehandling kan ha ett värde i recidivsituationen. 

Precisionsbestrålning kan ges mot enstaka metastaser 

i lever, lungor eller mjälte. Långa remissio- 

ner har observerats med denna typ av behandling 

utan svåra biverkningar. Vid bestrålning av större 

tumörrecidiv i lilla bäckenet måste risken för biverkningar 

som försämrar livskvaliteten noga övervägas. 

24

9.4 HORMONTERAPI 

Vid recidiv kan hormonbehandling vara ett alternativ 

till cytostatika då biverkningarna i allmänhet är 

lindriga. Man kan välja att behandla med hormoner 

när det gäller patienter med komplicerande sjuk- 

domar och/eller äldre patienter. I regel ges tamoxifen 

20 mg x 1–2 eller progesteron 200 mg x 2. Man 

kan räkna med 10–20 % respons. Remission brukar 

endast vara några månader men i enstaka fall bromsas 

sjukdomen upp under ett år eller mer. I studier 

prövas också aromatashämmare och olika angiogeneshämmare. 

25

10. Resultat 

Av hävd redovisas behandlingsresultat i form av femårsöverlevnad. 

Detta innebär att resultaten hänförs 

till behandlingsmetoder som är minst fem år gamla 

och som kanske ej tillämpas längre. Det kan därför 

vara svårt att uttala sig om aktuella behandlingars 

effekt på överlevnad. 

Man indelar ovarialcancer i lågmaligna fall (borderline) 

som har femårsöverlevnad 85–90 % och invasiva 

cancerfall med femårsöverlevnad drygt 40 %. 

Sedan man internationellt från slutet av 1950 börjat 

samla statistik över ovarialcancer har femårsöverlevnadssiffrorna 

gradvis förbättrats. En påtaglig förbättring 

under 80-talet kan tillskrivas allmänt bruk av 

platinumanaloger. Ändrade statistiska beräkningsmetoder 

(life table teknik i stället för enkel överlevnadsstatistik) 

kan ge en falsk bild av bättre resultat under 

senare år. Om man ser på enskilda stadier tycks på 

liknande sätt en gradvis förbättring ha skett. Emellertid 

kan bättre diagnostik medföra att cancrar som 

tidigare placerats i tidiga stadier numer uppgraderas 

till sena stadier. Detta kan medföra bättre siffror för 

varje stadium medan totalsiffrorna ej påverkas. 

Patienter med invasiv ovarialcancer behandlade 

1993–1995 (FIGO, Annual Report). 

Stadium Antal 5-årsöverlevnad % 

I 903 84,9 

II 317 66,1 

III 1712 32,5 

IV 396 16,8 

Totalt 3328 48,4 

Eftersom ovarialcancer kan betraktas som ett samlingsnamn 

för många olika typer av maligna tumörer 

kan resultaten av behandling påverkas av ett stort 

antal faktorer som stadium, resttumör efter primär 

operation, histopatologi och histologisk differentieringsgrad. 

Detta gör det svårt att dra säkra slutsatser 

utifrån behandlingsresultat som ofta bygger på små 

patientmaterial. 

26

11. Speciella ovarialtumörer 

Denna grupp representerar en heterogen samling 

benigna och maligna tumörer som uppstår i andra 

ovarialceller än de epiteliala. De indelas i två huvudgrupper: 

dels tumörer som utgår från äggcellerna och 

dels tumörer som utgår från könssträngarna inklu- 

derande ovariernas stroma. I en del fall ingår celler 

med ursprung både i äggceller och könssträngar. De 

motsvarar drygt 15 nya fall/år i Stockholm-Gotlandregionen 

av maligna primära ovarialtumörer. 

Det finns flera olika sätt att indela de speciella ovarialtumörerna vilket kan verka förvirrande. I detta kapitel 

tillämpas indelningen enligt WHO i förenklad form. 

Äggcellstumörer Blandformer Könssträngstumörer 

Dysgerminom 

Gonadoblastom Granulosacellstumörer 

Endodermal sinustumör Blandtumörer - adult form 

Embryonalt karcinom 

- juvenil form 

Koriokarcinom 

Tekom-fibrom 

Teratom 

Sertoli-stromacelltumör 

1. Mogna Gynandroblastom 

2. Omogna 

3. Monodermala 

- stroma ovarii 

- karcinoid 

Dysgerminom utgör cirka hälften av alla maligna 

äggcellstumörer. Den drabbar kvinnor i alla åldrar 

men insjuknandeåldern är i regel mellan 10 och 30 

år. Den är den vanligaste maligna ovarialtumören 

som uppträder under graviditet. I 10–15 % av fallen 

är bägge ovarier engagerade vid diagnos men mer 

än hälften av dysgerminomen diagnostiseras endast 

i ett ovarium (stadium IA). Patienterna behandlas 

med unilateral SOE om det andra ovariet är makroskopiskt 

utan anmärkning. I dessa fall kan man avstå 

från biopsi och fryssnitt, ingen ytterligare terapi ges 

utan patienterna följs bara med regelbundna kontroller. 

Eventuella recidiv uppträder i regel under de 

första två åren. Denna tumörform är cytostatikakänslig 

och behandlingseffekten är god även vid avancerad 

sjukdom. 

Behandling bör startas så snart patienten hämtat sig 

efter operation. I första hand ges fyra BEP-kurer (bleomycin 

– etoposid – cisplatin) och i andra hand 

VAC-kurer (vinkristin – daktinomycin – cyklofosfamid) 

eller PVB-kurer (cisplatin – vinblastin – bleomycin). 

Patienter som ej förväntas tåla cytostatikabehandling 

kan få strålterapi. Dysgerminom är strålkänsliga 

och i regel kan 30 Gray vara adekvat dos. 

För rena dysgerminom är femårsöverlevanden 

80–90 % och för de i stadium IA är den 100 %. 

Om tumören svarar dåligt på behandling måste man 

misstänka att det rör sig om en blandtumör. 

Endodermal sinustumör (gulsäckstumör) är den näst 

vanligaste bland maligna äggcellstumörer. Även denna 

tumör drabbar huvudsakligen kvinnor i 20-årsåldern. 

Cirka 70 % är i stadium IA vid operation. 

Det rör sig om en högmalign tumör varför adjuvant 

terapi med BEP eller PVB ges oavsett stadium vid 

operation. Tumören är cytostatikakänslig och behandling 

bör startas så snart som möjligt efter operation. 

Bilaterala tumörer förekommer hos färre än 5 % varför 

det friska ovariet i allmänhet kan sparas. Cellerna 

producerar ofta AFP (alfa-fetoprotein) som därför kan 

utnyttjas vid uppföljning (se tabell nedan). 

Embryonalt karcinom och koriokarcinom är sällsynta. 

De drabbar också unga kvinnor. Prognosen för 

koriokarcinom från ovarierna är sämre än för koriokarcinom 

som bildats i placenta. Ofta rör det sig om 

blandtumörer. Behandlingen är kirurgi följd av 

cytostatikaterapi. Bägge tumörerna brukar producera 

hCG (humant choriongonadotropin), embryo- 

27

nalt karcinom ofta också AFT: Dessa kan utnyttjas 

som markörer vid uppföljning. Teratom är den vanligaste 

äggcellstumören. De mogna formerna är 

benigna men malign degeneration förekommer hos 

1–2 % och då i regel till skivepitelcancer. Kvinnorna 

är i regel över 50 år när diagnosen malignt degenererat 

teratom ställs. Omogna teratom är maligna. De 

drabbar unga kvinnor omkring 20 år. De indelas i 

grad I–III beroende på mängden omogna komponenter. 

Hos en tredjedel förekommer utsådd på 

peritonealytorna men om denna består av mogen 

gliavävnad innebär det ej sämre prognos än om 

tumören är begränsad till ovarierna. Behandling av 

omogna teratom grad I, stadium IA är ensidig SOE. 

Noggrann kartläggning av buken är viktig. Övriga 

fall bör få cytostatika postoperativt, i första hand BEPkurer. 

Tumörformen är cytostatikakänslig och prognosen 

är god med 80–100 % femårsöverlevnad. En 

del tumörer har förhöjt AFP vilket kan utnyttjas vid 

uppföljning. 

Maligna blandformer utgör cirka 10 % av de maligna 

äggcellstumörerna. Behandlingen anpassas efter 

den celltyp som dominerar. Om dysgerminomceller 

ingår är 10 % bilaterala. 

AFP 

hCG 

Omoget teratom ± – 

Dysgerminom – ± 

Endodermal sinustumör + – 

Blandad malign äggcellstumör ± ± 

Koriokarcinom – + 

Embryonalt karcinom ± + 

Flertalet könssträngstumörer har benignt förlopp men 

recidiv förekommer även efter lång latenstid (>20 år). 

Granulosacellstumörerna utgör cirka 70 % av könssträngstumörerna 

och 5–10 % av de maligna ovarialtumörerna. 

Man kan räkna med 5–10 nya fall 

per år i vår region. De flesta av granulosacellstumörerna 

är av adult form, endast 5 % är av juvenil 

form. Den adulta formen diagnostiseras vanligen när 

patienten är i 60-årsåldern. I flertalet fall (80–90 %) 

finner man den i stadium IA. I 70 % av fallen producerar 

tumören östrogent hormon varför risken för 

samtidig förekomst av endometriecancer måste 

beaktas. Ungefär 25 % är maligna. Stadium, tumörstorlek 

och ruptur anses vara prognostiska faktorer. 

Den primära behandlingen är kirurgi, som regel 

hysterektomi + SOE bilateralt och omentresektion. 

Hos kvinnor i fertil ålder kan man överväga unilateral 

SOE. Patienter med mer avancerad sjukdom än 

stadium I bör också behandlas med cytostatika. Den 

juvenila formen drabbar i regel barn. Den är malign 

i 5 % av fallen. Den recidiverar snabbare än den adulta 

formen. Behandlingen är kirurgisk. I flertalet fall 

diagnostiseras den i stadium I och unilateral SOE är 

ofta tillräcklig. Man måste dock beakta risken för 

endometriecancer i dessa fall, eftersom även den 

juvenila formen kan producera östrogen. Man kan 

utnyttja denna hormonproduktion som tumörmarkör. 

Tekom är nästan uteslutande benigna. De producerar 

ofta östrogen och hos 20–30 % av patienterna utvecklas 

endometriecancer. Behandlingen är kirurgisk. 

Fibrom är benigna. Meigs syndrom förekommer med 

ovarialresistens, ascites och pleuraexsudat. Behandlingen 

är kirurgisk. 

Sertoli-stromacelltumörer (androblastom, arrenoblastom) 

är sällsynta. De drabbar kvinnor omkring 

20 år. I cirka 75 % av fallen är tumören viriliserande. 

Flertalet fall diagnostiseras i stadium IA och tumören 

är bilateral hos färre än 5 %. De flesta är benigna 

men maligna lågdifferentierade former förekommer 

dock. Sarkomatöst växtsätt och ruptur är prognostiskt 

ogynnsamt. Kunskaper om bästa cytostatika 

saknas men i första hand rekommenderas VAC. 

Gynandroblastom är sällsynt. Den innehåller både 

granulosa-tekaceller och Sertoli-Leydigceller. Den kan 

ha östrogen eller androgen produktion. Tumören är 

oftast benign. Behandlingen är kirurgisk. 

28

Tubarcancer är en sällsynt och mycket allvarlig tumörsjukdom. 

Drygt 1700 fall finns rapporterade i 

litteraturen. Tubarcancer utgör < 0,1 % av all kvinnlig 

cancer och < 0,5 % av all gynekologisk cancer. I 

Sverige insjuknar c:a 25 kvinnor per år och femårsöverlevnaden 

är 20–46 %. 

12. Tubarcancer 

12.1 BAKGRUND 

12.2 SYMTOM 

Etiologin är fortfarande okänd. Infertilitet, salpingit 

och tuberkulös infektion har länge ansetts som predisponerande 

faktorer, men inga säkra bevis finns. 

Humant papillomvirus (HPV) tycks ej vara kopplat 

till tubarcancer. Den åldersspecifika incidensen för 

tubarcancer ökar på samma sätt som för ovarial- och 

corpuscancer, vilket möjligen skulle tala för liknande 

etiologiska faktorer. 

Vanliga symtom är lågt sittande buksmärtor, vaginal 

blödning, vattentunna flytningar och tumör i lilla 

bäckenet. I den klassiska diagnostiska definitionen 

”hydrops tubae profluens” ingår buksmärtor och vattentunna 

profusa flytningar, men dessa symtom har 

i praktiken sällan visat sig förekomma samtidigt. 

12.3 DIAGNOSTIK OCH UTREDNING 

Tidigare ansågs patologisk vaginalcytologi med förekomst 

av adenokarcinomceller vara misstänkt för tubarcancer 

men träffsäkerheten varierar från 0 till högst 

20 %. Korrekt preoperativ diagnos är fortfarande 

sällsynt. Ofta klarnar diagnosen först i samband med 

den histopatologiska undersökningen av operationspreparatet. 

Preoperativ utredning med vaginal 

ultraljudsundersökning, DT och MRT kan möjligen 

stärka misstanken om tubarcancer. I en jämförande 

svensk studie har man funnit att primär 

tubarcancer i genomsnitt diagnostiseras i ett tidigare 

stadium än ovarialcancer, men den har ändå en 

sämre prognos i de enskilda stadierna. 

Klassificering och stadieindelning har tidigare baserats 

på ovarialcancer som modell. Eftersom tubarcancer 

är en sällsynt tumörsjukdom är det inte möjligt 

att utföra enskilda prospektiva studier. Internationella 

multicenterstudier är en förutsättning för 

randomiserade studier. Detta innebär också att så 

gott som all kunskap om tubarcancer grundar sig på 

retrospektiva studier. Stadieindelningen i dessa 

retrospektiva studier baseras på information från journaler 

och operationsberättelser. Kirurgin har ibland 

ej varit radikalt utförd och utan lymfkörtelutrymning 

vilket ger en viss osäkerhet vid stadieindelningen. 

Möjligen föreligger också en underrapportering 

av avancerad tubarcancer då den felaktigt diagnostiseras 

som ovarialcancer. 

1991 antogs av FIGO-kommittén för Gynekologisk 

Onkologi den första kirurgiska stadieindelningen av 

tubarcancer. 

0 Carcinoma in situ (tumören begränsad till 

tubans mukosa). 

12.4 STADIEINDELNING 

IA 

29 

IB 

IC 

IIA 

IIB 

IIC 

IIIA 

Cancerväxt i en tuba. Infiltration i submukosa 

och/eller muskularis, men utan genombrott 

av serosaytan. Ej ascites. 

Cancerväxt i bägge tuborna. Infiltration i submukosa 

och/eller muskularis, men utan 

genombrott av serosaytan. Ej ascites. 

Cancerväxt i ena eller bägge tuborna med 

inväxt i, eller genombrott av serosa och/eller 

ascites med maligna celler och/eller i buksköljvätska. 

Cancerväxt eller metastaser i livmoder och/ 

eller äggstockar. 

Cancerväxt i andra bäckenvävnader. 

Cancerväxt enligt IIA eller IIB med maligna 

celler i ascites och/eller i buksköljvätska. 

Cancerväxt i bäckenet med mikroskopisk 

spridning till bukhålan där tumörstorleken är 

IIIB 

IIIC 

Cancerväxt i bäckenet med spridning till bukhålan 

där tumörstorleken är >2,0 cm. Inga 

lymfkörtelmetastaser. 

Cancerväxt i bäckenet med spridning till bukhålan 

där tumörstorleken är >2,0 cm och/ 

eller retroperitoneala eller inguinala lymfkörtelmetastaser. 

IV 

Cancerväxt i bäckenet med spridning utanför 

bukhålan – fjärrmetastasering. (Pleuraexsudat 

kräver positiv cytologi för stadium IV. Leverparenkymmetastaser 

är stadium IV medan 

metastaser i leverkapseln är stadium III). 

12.5 PROGNOSTISKA FAKTORER 

Den viktigaste prognostiska faktorn är stadiet vid 

diagnos. 

Histologin har också viss prognostisk betydelse. Flera 

mindre studier publicerade de senaste åren har 

visat gynnsammare prognos för endometrioid tubarcancer 

jämfört med övrig histologi. Med CGHanalys 

(mäter antalet kromosomala förändringar i 

tumören) har man dessutom kunnat visa lägre antal 

kromosomala förändringar för endometrioid tubarcancer 

jämfört med papillär tubarcancer. I övrigt har 

CGH-analysen visat det högsta uppmätta medelvärdet 

av kromosomala förändringar vid papillär tubarcancer 

jämfört med resultat från alla övriga analyserade 

skilda tumörtyper. Detta stödjer uppfattning- 

en att tubarcancer är en mycket aggressiv tumörform. 

Tubarcancer är oftast aneuploid, och ploidi kan således 

inte vara till hjälp för malignitetsgradering. 

Övriga cellmolekylärbiologiska markörer såsom proliferationsaktivitet 

(MIB-1), neovaskularisering (F8), 

c-erb-2-onkogen och förekomst av P53-mutationer 

har inte heller kunnat visa någon korrelation till kliniskt 

förlopp. I likhet med ovarialcancer är liten resttumör 

(< 2 cm) vid operation prognostiskt gynnsam 

och ger större möjlighet till långtidsöverlevnad med 

cytostatikabehandling postoperativt. 

I en svensk studie av 128 primära tubarcancrar 

(material från Radiumhemmet) var den totala femårsöverlevnaden 

45,8 %. 

12.6 BEHANDLING 

På grund av variationer i stadieindelning, små retrospektiva 

studier och varierande behandling vid 

tubarcancer har man inte med säkerhet kunnat 

påvisa någon skillnad i överlevnad mellan olika 

behandlingsmetoder. 

Tubarcancer behandlas på samma sätt som ovarialcancer 

både vad gäller kirurgi och cytostatikaterapi. 

Den allmänna uppfattningen är att kirurgi med borttagande 

av livmoder, äggledare, äggstockar och oment 

är den viktigaste delen av behandlingen. På grund 

av tubarcancerns aggressivitet rekommenderas 3–4 

kurer adjuvant cytostatikabehandling vid stadium 

IA–IC. Värdet av strålbehandling är kontroversiell. 

Vissa har noterat något bättre överlevnad med strålbehandling 

än cytostatika vid tidiga stadier. Andra 

har angett strålbehandling som kontraindikation vid 

tubarcancer på grund av strålbiverkningar på tarm, 

blåsa och rektum. 

CA-125 är av värde vid uppföljning av tubarcancer, 

dock ej vid mucinös tumörtyp. 

30

Så gott som samtliga patienter som behandlats för 

ovarialcancer följs av gynonkologer med regelbundna 

kontroller oavsett typ av primärterapi. Undantag 

är lågmaligna tumörer, s k borderlinetumörer, vilka 

endast opererats och som följs av läkare på kvinnoklinik. 

Anledningen är att recidivbehandling ofta 

utgörs av cytostatika eller strålning som gynonkologen 

kan starta omgående. I samband med kontrollbesöken 

tas en noggrann anamnes, speciellt med 

hänsyn till psykiska reaktioner och behandlingsbiverkningar. 

Allmänstatus och gynekologisk undersökning 

görs alltid. Blodstatus tas endast om det 

finns speciella skäl. Det är ej meningsfullt att följa 

symtomfria patienter med lungröntgen årligen. 

Tumörmarkören CA-125 analyseras vid alla fall av 

ovarialcancer med undantag av de mucinösa. Patologiskt 

förhöjda markörvärden hos patient som är subjektivt 

och objektivt besvärsfri kontrolleras inom en 

månad. Om förhöjningen kvarstår görs DT buk och 

lungröntgen. Om dessa undersökningar ej visar något 

anmärkningsvärt kan symtomfria patienter följas 

utan att sekundär cytostatika-behandling startas. 

Vid kontrollbesök kan man finna recidiv innan de givit 

symtom och sätta in behandling i ett skede när chansen 

att uppnå en andra remission fortfarande är relativt god. 

Flertalet patienter med ovarialcancer har dock från början 

avancerad sjukdom. Även patienter som uppnår 

klinisk remission av den primära behandlingen 

får därför tumörrecidiv i hög frekvens. I många fall uppträder 

recidivet i bäckenregionen och kan upptäckas 

vid gynekologisk undersökning. Ultraljudsundersökning 

kan i dessa fall vara värdefull. 

13. Uppföljning 

Ovarialcancer recidiverar huvudsakligen under de 

första två åren efter behandlingens avslutande, men 

recidiv kan förekomma många år senare. Det är därför 

logiskt att glesa ut kontrollbesöken efter cirka två 

år. För närvarande sker första återbesöket cirka två 

månader efter avslutad behandling. Man kan då fånga 

in tumörer som ej gått till primärläkning och även få 

en uppfattning om behandlingsbiverkningarnas svårighetsgrad. 

Under följande två år följs patienterna 

med cirka fyra månaders intervall och därefter med 

sex månader. Efter fem år är intervallerna ett år. I 

dagsläget följs patienter som haft en invasiv ovarialcancer 

i tio år. Borderlinetumörer följs av hemortsgynekolog. 

Dock följs de som fått cytostatika av 

Radiumhemmet. 

Kontrollintervallerna revideras årligen mot bakgrund 

av nya rön, men också mot bakgrunden av de sjukvårdsresurser 

som finns att tillgå. 

Blodstatus tas vid behov. Mammografi rekommenderas 

vartannat år om patienten står på HRT (hormonal 

replacement therapy) och ej deltar i screeningmammografi 

(50–69 år). Lungröntgen görs vid 

symtom. 

Kontrollintervaller 

Första kontroll 

År 0–2 

År 2–5 

År 5–10 

2 månad efter avslutad 

behandling 

4 månader 

6 månader 

en gång per år 

Kritiska röster har framhållit att även om man med 

dessa kontrollbesök i en del fall kan hitta recidiv hos 

symtomfria patienter så medför inte tidsvinsten någon 

säker överlevnadsvinst. Dessa kritiker anser att 

man därför kan avstå från kontrollbesöken och att 

patienten i stället får söka när hon får symtom. En 

större studie pågår i Storbritannien som så småningom 

kan ge svar på frågan om tidig ”second line”- 

behandling lönar sig i form av längre överlevnad med 

god livskvalitet. 

Erfarenheten är att det är väsentligt för patienten att 

få komma på regelbundna kontroller hos en läkare 

som är specialist på hennes cancersjukdom. En överväldigande 

majoritet av patienter anger att de känner 

trygghet tack vare besöken. 

CA-125 i samband med återbesök 

Endast patienter i klinisk komplett remission med 

normalt CA-125 skall följas. Förhöjda värden 

debuterar 3–9 månader före kliniska symtom. 

Två patologiska värden med >1 månads intervall 

kan tala för recidiv. 

CA-125 är motiverat under recidivbehandling om 

behandlingseffekten ej kan följas på annat sätt. Även 

efter recidivbehandling bör markören endast följas 

hos patienter med klinisk komplett remission och 

med normaliserat CA-125. 

CA-125 följs inte vid mucinösa tumörformer av vare 

sig ovarialcancer eller tubarcancer. 

31

14. Psykosociala aspekter på gynekologisk cancer 

Gynekologisk cancer drabbar livgivande organ vilket 

gör denna cancerform speciell. Behandlingens konsekvenser 

kan förändra de kroppsliga uttrycken för 

kvinnlighet och ge påverkan på de sexuella och barnalstrande 

funktionerna. Därmed kan det påverka samliv 

och familjeliv och leda till stora psykosociala 

14.1 BAKGRUND 

påfrestningar – från den primära behandlingen och 

under lång tid därefter, t ex i form av sexuella svårigheter, 

relationsproblem, ångest eller depression. Studier 

har emellertid visat att majoriteten av patienterna 

återfår en god livskvalitet. 

14.2 MÅLSÄTTNING MED DE PSYKOSOCIALA ÅTGÄRDERNA 

Det psykosociala omhändertagandet syftar till förbättrad 

livskvalitet i sjukdomens alla faser. 

Under utredning och diagnos 

Att lämna besked om diagnos och rekommenderad 

behandling på ett sådant sätt att patienten känner sig 

väl informerad, respekterad och väl omhändertagen. 

Att erbjuda paret och/eller familjen medicinsk 

information och gemensamma samtal för att 

underlätta delaktighet och anpassning. 

Efter avslutad primärbehandling 

Att förebygga eller behandla de psykosociala, 

sexuella och familjerelaterade senkonsekvenserna av 

sjukdom och behandling som del i rehabilitering. 

Under den primära behandlingen 

Att minska påfrestningarna i sjukdomens och 

behandlingens akuta skeden och att minimera de 

långsiktiga skadeverkningarna av behandlingen. 

Att genom samtal och information ge möjligheter 

till bearbetning av konsekvenserna av sjukdomen. 

Under kronisk och terminal sjukdom 

Att erbjuda möjlighet att förstå och bearbeta det 

som sker. 

Att minska det psykiska lidandet, hjälpa patienter 

att hitta livskvalitet och finna mening även när 

döden är nära. 

Att bemöta närstående som resurser i stödet för 

patienten men också som människor i kris. 

Att på ett bra sätt informera sin patient om att hon 

drabbats av en cancersjukdom eller att hennes cancersjukdom 

recidiverat räknas till det svåraste inom 

läkarkonsten. Det finns inga detaljerade regler eftersom 

varje samtal mellan patient och vårdgivare är 

unikt. Däremot finns det allmänna råd för vad man 

bör tänka på och vad man skall undvika vid dessa 

samtal. 

Besked om diagnos och planerad behandling skall 

som regel ges vid ett personligt möte och inte per 

brev eller genom telefonsamtal. Även om samtalet 

präglas av att läkaren lämnar ett besked till sin 

patient så rör det sig om en dialog mellan individer. 

Samtalet styrs av 

• medicinska fakta 

• värderingar 

• krisreaktion 

• kroppsspråk 

14.3 DIAGNOSBESKED 

Medicinska fakta 

Det kan vara klokt att förbereda sig genom att tänka 

igenom vad man skall ta upp och hur man skall framföra 

det. Det finns en risk att man blir så upptagen 

av att pricka av det man tänkt säga så att man inte 

ger patienten en chans att komma in i samtalet. 

Betydelsefulla fakta kan vara olika för läkare och 

patient. För läkaren kan cancerns utbredning, histologi 

och terapival vara viktigt medan patienten vill 

veta om behandlingen är besvärlig, smärtsam, om 

hon kan fortsätta sitt arbete eller fungera socialt. Detta 

gör att läkaren inte enbart skall lämna information 

utan ”vänta in” sin patient så hon får ta upp 

frågor som är viktiga för henne. Låt samtalet ta tid, 

berätta både om det som är friskt och det som inte 

är bra. Kom successivt fram till diagnosen och berätta 

att det är cancer, men kom också ihåg att nyansera 

och berätta att det finns behandling som syftar till 

sjukdomskontroll eller bot. I detta skede kan inte 

32

detaljerad information ges om behandlingen, men 

däremot utförlig information om vad som skall ske 

härnäst - om ytterligare utredning/undersökning 

skall göras, vart remisser skickas, när patienten kan 

räkna med att få tid och vart hon kan vända sig om 

hon blir orolig. Erbjud gärna ytterligare ett samtal 

efter diagnosbeskedet tillsammans med partner/ 

annan närstående. Det kan vara inledningen till en 

stödkontakt, som patienten/paret kan ha stor nytta 

av även när behandlingen äger rum på ett annat sjukhus. 

Värderingar 

Vi människor har olika erfarenheter av och olika 

föreställningar om vad cancer innebär. Det är betydelsefullt 

att vara lyhörd för patientens uppfattning 

och lägga ned tid på att diskutera den, snarare än att 

lämna ut synpunkter i form av odiskutabla fakta. 

Krisreaktion 

Många patienter vittnar om att en akut krisreaktion 

är vanlig vid cancerbeskedet, då tankarna far runt i 

huvudet. Patienten uppträder adekvat vid samtalet 

och ger intryck av att ta in allt som sägs. I själva 

verket är det vanligt att hon inte alls kunnat ta emot 

den information som givits. Av denna anledning är 

det klokt att be patienten ha med någon person som 

hon har förtroende för, vid samtalet. En neutral person 

kan senare diskutera läkarens besked med 

patienten. Krisreaktioner kan orsaka beteenden som 

verkar obegripliga och provocerande. Med kunskaper 

om dessa reaktioner kan sjukvårdspersonalen slippa 

provoceras till motaggressioner. 

Kroppsspråk 

Läkarens ålder, kön, klädsel, ansiktsuttryck samt sätt 

att gestikulera och tala är av betydelse. Kroppsspråket 

är så viktigt att ett cancerbesked skall lämnas vid 

ett personligt möte där patient och läkare sitter emot 

varandra och kan avläsa varandras reaktioner. Ögonkontakt 

mellan patient och läkare är speciellt viktigt 

om samtalet förs via en tolk. 

Det är betydelsefullt att ett cancerbesked lämnas 

under goda yttre omständigheter. Man bör sitta i 

ett rum där man inte riskerar att bli störd. Alla parter 

skall kunna ha ögonkontakt och ungefär samma 

ögonhöjd. Tillräcklig tid skall vara avsatt så att det 

finns möjlighet för patienten att få sitta tyst och fundera 

över hur hon skall formulera nästa fråga. 

Tiden mellan diagnos och behandling är en tid fylld 

av oro för patienten och närstående. Av dessa skäl 

bör väntetiden vara så kort som möjligt. Oron kan 

minskas av: 

• att veta vart man kan vända sig, om man vill 

fråga om något 

• att få erbjudande om fler samtal med den 

läkare som givit diagnosbeskedet 

• information om den aktuella väntetiden och 

lugnande besked att väntetider på några 

veckor inte har någon medicinsk betydelse 

• diskussion om behandlingsalternativ om 

patienten så önskar 

14.4 UNDER BEHANDLINGSTIDEN – 

RUTINER OCH INTERVENTIONER VID BEHOV 

Kontinuitet både på läkar- och sjuksköterskesidan 

är av stort värde. Kuratorn kan ge information om 

samhällets stödresurser och kan medverka till att 

patienten t ex hittar hjälp för sina barn under behandlingsperioderna 

samt kan vara fortlöpande samtalspartner 

under behandlingstiden. Teamsamtal 

med läkare och kontaktsjuksköterska eller kurator kan 

vara en önskvärd form av kontakt. Även närstående 

kan med fördel inbjudas till dessa samtal. Genom 

detta skapas en länk inom och mellan teamet och 

patienten/familjen. Patienter med hemmavarande 

barn kan inbjudas till samtal om hur man lämpligen 

informerar dem och barnen kan inbjudas till sjukhuset. 

Utifrån patientens behov och symtom kan paramedicinsk 

personal, t ex sjukgymnaster, arbetsterapeuter 

och dietister, erbjuda stöd och lindring. De kan 

med allmän information och specifika råd ge patienten 

en behövlig känsla av att det finns lösningar där 

hon själv kan få kontroll över sitt liv under behandlingen. 

Muntliga råd förstärks av kompletterande 

skriftlig information. Gruppaktiviteter, t ex skapande 

terapier och samtalsgrupper med andra patienter, 

kan vara mycket värdefulla, se kapitel 15.3. 

33

Vissa patienter har speciella behov och kan behöva 

etablera en kontakt med psykiater eller psykoterapeut. 

Indikation för detta kan vara psykiska symtom, 

en vulnerabel personlighet, multipla traumata 

och/eller en bräcklig social situation. Lindring av ångest 

kan ske med samtal, avslappning och/eller farmaka 

t ex bensodiazepiner till natten eller som dagmedicinering 

under kortare tidsperioder. 

14.5 EFTER AVSLUTAD PRIMÄRBEHANDLING 

Frågor angående sexualitet och samliv, om barnlöshet 

och funderingar om eventuell smitta samt andra 

medicinska risker finns mer eller mindre uttalade 

hos alla patienter. Det är viktigt att på ett individualiserat 

sätt aktivt erbjuda patienten möjlighet att 

diskutera dessa frågor. Inte bara yngre kvinnor har 

funderingar kring dessa frågor, utan kvinnor i alla 

åldrar bör erbjudas information. Ofta är det lämpligast 

att lämna huvuddelen av denna information mot 

senare delen av behandlingsperioden, se kapitel 15. 

Grunden läggs av samtal mellan läkare och patient, 

gärna tillsammans med patientens partner. Patientens 

kontaktsjuksköterska eller kurator kan vara med 

och kan ibland föra samtalen vidare på egen hand i 

samråd med läkaren. 

14.6 STÖD FÖR PATIENTER SOM LEVER MED PROGREDIERANDE 

CANCER 

Kontrollbesöken på sjukhuset upplevs av många som 

en trygghet. Besvikelsen kan bli stor när man trots 

det får återfall. Under den fas då misstanken om återfall 

leder till utredning och provtagning är det därför 

viktigt att ge patienten psykologiskt stöd. I samtal 

om risken att det är ett återfall, och vad som då 

kan göras, ges patienten en möjlighet att förbereda 

sig på det värsta, samtidigt som andra förklaringar 

och möjligheter kan hållas öppna. 

Återfall upplevs många gånger som den i sjukdomsförloppet 

ojämförligt största krisen. Det kan även vara 

ett svårt besked att ge. 

Efter återfallet och vid progredierande sjukdom bör 

upprepade samtal erbjudas patienten och hennes 

partner, då man går igenom de medicinska frågorna 

men framför allt frågor om konsekvenserna: hur framtiden 

kan gestalta sig, frågor om arbete, familjens 

och barnens anpassning samt parets samliv. När patienten 

är svårt sjuk är det ofta nödvändigt att partnern 

eller annan närstående är med vid informationen, 

inte minst för partnerns skull. Patienten bör få 

avgöra om dessa samtal ska ske tillsammans med 

henne. Om hon har barn bör hon erbjudas att vid 

något tillfälle ha ett familjesamtal eller att barnen 

får tillfälle till enskilda samtal. Är barnen små 

behövs speciella insatser. På Radiumhemmet har en 

speciell mottagning skapats i projektform för stöd 

till barnfamiljer. 

Patienten förstår så småningom att sjukdomen inte 

går att bota även om den går att hålla tillbaka en tid, 

och att livet inte kommer att bli så långt som man 

trodde eller ville. Vid många tillfällen finns chansen 

till kommunikation mellan patienten och vårdgivaren, 

gärna tillsammans med en nyckelanhörig. Det 

ger möjligheter till att stegvis ge och ta in svåra 

besked, hinna tänka efter och återkomma med frågor 

samt att komma ”i fas” med varandra. Så småningom 

kan man hitta gemensamma mål – väga 

vinster mot bieffekter – och tala om döden. 

Stöd till familjen omkring den döende patienten och 

till den sörjande familjen under den första tiden 

efter dödsfallet bör ges av dem som vårdat patienten 

– med ett eller ett par samtal under de första dagarna 

efter dödsfallet och ett uppföljande samtal en till 

två månader senare. Relativt snabbt kan familjens 

egna resurser ta över eller andra samhällsresurser 

kopplas in – distriktssköterskan, husläkaren, den psykiatriska 

sektorsmottagningen eller församlingen. I 

Stockholm finns en specialiserad mottagning för psykoterapeutiskt 

baserat stöd för sörjande, se bilaga I. 

34

15. Rehabilitering 

15.1 MÅLSÄTTNING 

Målsättningen med rehabilitering av cancerpatienter 

är att återskapa somatiska och psykosociala funktioner. 

Detta sker genom att uppmärksamma och 

behandla somatiska och psykosociala konsekvenser 

av sjukdom och behandling. Rehabilitering bör starta 

tidigt, genom insatser under behandlingstiden och 

efter avslutad behandling. 

15.2 SYMTOM OCH FUNKTIONSNEDSÄTTNING 

Sexualitet och samliv 

Med en lyssnande och tillåtande attityd signaleras 

att man som vårdgivare är beredd att diskutera sexuella 

frågor. Avvägd information om möjliga konsekvenser 

av sjukdomen och behandlingen för anatomi, 

fysiologi och psykologi ger patienten och hennes 

partner möjlighet att få kunskap och ställa ytterligare 

frågor utifrån den egna situationen. 

Frågor som bör tas upp i samtalen, uppdelade på 

flera tillfällen är: 

• Patientens och partnerns tankar om möjligheter 

att hitta ett fungerande samliv. 

• Sexuallivet under behandlingstiden, vilket kan 

fortsätta med undantag för korta perioder, 

men att ork och lust kan variera. 

• Att sexuella problem blir lättare att lösa om 

patienten och hennes partner kan tala om det 

som händer och låta ömhet och omsorg tidvis 

ersätta det sexuella samlivet. 

• Hormonsubstitution, lokal östrogenbehandling 

och andra medicinska åtgärder. 

• Behovet av att vidga vagina och därigenom 

förebygga ärrbildning och påverkad elasticitet, 

användning av glidkräm, manuell massage 

eller vaginalstav, som kan ersätta samlag 

för att hålla slidan öppen. 

Den begränsade risken för mindre vaginala blödningar 

vid samlag efter operation och strålbehandling bör 

tas upp, då problem med det sexuella samlivet kan 

ha en grund i sådana erfarenheter och fantasier om 

vad som kan hända. Med utgångspunkt i det aktuella 

läget vad gäller läkning efter operation eller strålbehandling 

kan de flesta patienter/par få klartecken 

om att återuppta samlivet. 

Det är lämpligt med lyhördhet för funderingar om 

smitta, eftersom detta är vanligt. Då sådana funderingar 

anas, kan man opåtalat informera om att varken 

cancer, cytostatika eller strålning smittar eller 

kan överföras mellan personer. Upplevelsen av att vara 

smittad eller smutsig kan motverkas genom realistisk 

och nyanserad information och samtal kring skuld 

och skamkänslor. Även information om att det är 

vanligt med ogrundade funderingar kring sexuella 

handlingar eller fantasier – och aborter – som orsak 

till cancersjukdomen kan vara av värde för bearbetningen 

av dessa funderingar. 

Information om bad och gymnastik efterfrågas av många 

patienter. Då vagina och bukärret läkt (cirka 4–6 veckor) 

efter operationen finns ingen medicinsk anledning 

att avstå från återgång till dessa aktiviteter. 

• Instruktioner om samlagsställningar som ger 

kvinnan möjlighet till kontroll av penetrationsdjupet. 

• Rädsla hos kvinnor utan fast sexualpartner att 

inte hitta tillbaka till sexualiteten. Sådana farhågor 

bör mötas med öppen diskussion, med 

en tillåtande attityd och med stöd för att det 

kan få ta tid. 

35

PLISSIT-modellen 

Ett förhållningssätt för olika aspekter av samtal om sex och samliv kan särskiljas i den s k PLISSITmodellen 

(enligt JS Annon): 

P Permission Tillåtande attityd, det är tillåtet att tala om sex, att lyssna 

hjälper. 

LI Limited information Begränsad information, t ex slemhinneeffekter av hormonförändring. 

SS Specific suggestions Problemlösning och råd, t ex om glidkräm, samlagsställningar. 

IT Intensive therapy Problemlösning genom behandling – med kirurgiska ingrepp, 

medicinering, sexualterapi eller psykoterapi. 

Specialiserad sexologisk rådgivning och behandling, 

individual- eller parterapi med inslag av specifik rådgivning 

om, eller träning av, det sexuella samspelet, 

är en verksamhet som kräver specialutbildning (kunskap 

om såväl medicinska, sexuella som psykosociala 

aspekter av gynekologisk cancer, och ibland psykoterapeutisk 

utbildning). 

Det finns i Stockholm sexologiskt inriktade mottagningar 

vid RFSU (se bilaga I), samt några terapeuter 

som arbetar privat. 

Barnlöshet 

Förlust av förmågan att få barn drabbar ofta patienter 

med gynekologisk cancer. Förlusten av fertiliteten 

kan även inverka på identiteten. Även postmenopausala 

kvinnor kan sörja över förlusten av könsorganen 

som symbol för tidigare fertilitet. 

Många patienter vill diskutera möjligheten till 

behandlingsalternativ som kanske kan rädda fertiliteten. 

Om utrymme ges för sådan diskussion blir 

det lättare att sedan utgå från barnlösheten som ett 

faktum. Ofta överskuggas dock frågorna kring förlust 

av fertiliteten av andra, mer akuta problem. Barnlösheten 

kan vara så smärtsam att man först senare 

orkar sätta ord på detta problem. 

Adoption 

Möjligheten till adoption (individuell bedömning, 

vanligen minst två år, ofta fem år efter behandling) 

bör nämnas som en upplysning, men inte som en 

kompensation eller lösning som förminskar problemet 

med barnlöshet. Om tröst och lösningar serveras 

för snabbt kan upplevelsen bli att sorgen och 

smärtan inte blir respekterad, vilket kan försämra 

möjligheten att släppa fram reaktionerna. 

15.3 REHABILITERINGSPROGRAM 

Gruppverksamhet inom Radiumhemmet 

Under och efter behandlingstiden kan patienten vid 

sidan om det individuella stödet erbjudas olika former 

av stödprogram, t ex gruppverksamhet med information, 

gymnastik, kostinformation, skapande 

terapier samt gruppsamtal. Det finns etablerade rehabiliteringsprogram 

för patienter som avslutat sin 

behandling, t ex Kom-igång- eller Kom-i-form-program. 

De erbjuds vid Enheten för Psykosocial Onkologi 

och Rehabilitering, se bilaga VII. 

Rehabilitering utanför Radiumhemmet 

Specialiserade kursgårdar erbjuder rehabiliteringsveckor 

för bl a patienter med cancer. 

Gyncancerföreningen GCF Stockholm 

Representanter för patientföreningen kan ge värdefull 

information till medpatienter, se bilaga I. 

36

16. Omvårdnad vid behandling 

En cancerdiagnos innebär en stor omvälvning i en 

människas liv. Alla som drabbas av cancer genomgår 

någon form av kris. Upplevelsen av sjukdom och 

behandling kan lindras mycket av ett snabbt och gott 

omhändertagande samt god omvårdnad. 

Grundläggande för ett gott omhändertagande och 

god omvårdnad är kontinuitet beträffande läkare och 

sjuksköterska/undersköterska. Eftersom det ofta rör 

sig om täta kontakter under lång tid kan kontinuiteten 

tillgodoses genom att patienten omges av ett team 

av 3–4 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor 

som ansvarar för henne. 

16.1 KIRURGISK BEHANDLING 

Preoperativ omvårdnad 

Vid inskrivningen är ett positivt mottagande och 

bemötande mycket viktigt och här läggs grunden för 

god omvårdnad under vårdtiden. En sjuksköterska 

skall ta emot patienten och hennes närstående vid 

ankomsten för ett ankomstsamtal samt ge information. 

Patienten skall förberedas inför operationen 

enligt PM som skall finnas på avdelningen. Bra 

patient-personalrelation, adekvat information och 

gemensam vårdplanering är avgörande för patientens 

upplevelse av tillit och trygghet. 

Postoperativ omvårdnad 

Postoperativ omvårdnad skall utgöras av komplikationsförebyggande 

insatser samt sedvanligt kirurgiskt 

omhändertagande. Genom postoperativa kontroller 

kan eventuella komplikationer upptäckas tidigt. 

Patienten skall känna till syftet med de olika åtgärderna 

och medverka i vården efter egen förmåga. 

Detta kan öka patientens välbefinnande och bidra 

till snabbare rehabilitering. Sjuksköterska och övrig 

vårdpersonal skall vara lyhörd för behov av stöd och 

samtal. Patienten skall erbjudas kontakt med kurator 

och dietist. När diagnosbeskedet ges av läkaren 

bör en sjuksköterska vara med. Även närstående bör 

erbjudas möjlighet att närvara. Vid hemgång skall 

medicinsk uppföljning beslutas av patientansvarig 

läkare. För att patienten skall känna sig trygg inför 

hemgången bör en kontaktsjuksköterska finnas till 

hands tills kontakt upprättats med annan instans. 

En omvårdnadsepikris från den opererande enheten 

till Radiumhemmet är av värde. 

16.2 CYTOSTATIKABEHANDLING 

Att handha och ge cytostatika kräver speciell kompetens 

och vid varje arbetsplats skall det finnas lokala 

direktiv om hur man ska gå tillväga. Personalen 

skall ha kunskap om hur extravasering och akut 

allergisk reaktion ska förebyggas och behandlas. 

Cytostatikabehandling är både psykiskt och fysiskt 

krävande för patienten. 

Patientinformationen skall vara lättförståelig samt 

upprepas vid flera tillfällen. Informationen ges både 

muntligt och skriftligt. Patienten skall ha en patientansvarig 

läkare och en kontaktsjuksköterska, som hon 

träffar regelbundet under behandlingstiden. 

Vid cytostatikabehandling förekommer olika typer 

av biverkningar, beroende på vilken typ av cytostatika 

som ges, i vilka doser och kombinationer. Som 

individer reagerar vi också olika på samma slags 

behandling. 

Illamående 

Illamående och kräkningar är de vanligast förekommande 

biverkningarna. Illamåendet kan vara akut, 

fördröjt och/eller betingat. Genom att förebygga ett 

akut illamående kan man undvika att patienten 

senare får ett betingat illamående. 5HT 3 

-blockerare 

i kombination med kortison och vid behov metoklopramid 

utgör den farmakologiska grunden. 

Omvårdnadsråd för att förebygga illamående 

Patienten bör: 

• dricka mycket samt äta lite och ofta för att 

förhindra tom mage 

• informeras om att kall mat och salt mat ofta 

tolereras bättre än varm mat 

• undvika starka dofter och starkt kryddad mat 

37

• undvika sin favoritmat och näringsdrycker 

under de dagar hon får behandling samt 

under de dagar hon mår illa. Det finns annars 

risk för betingat illamående 

Förstoppning 

Förstoppning vid cytostatikabehandling är oftast en 

sidoeffekt av antiemetika. 

Omvårdnadsråd för att förebygga förstoppning 


• dricka mycket och röra på sig, inte bara ligga 

stilla 

• informeras om vikten av regelbundna toalettvanor. 

Efterhör patientens normala tarmvanor 

och eftersträva dessa 

• informeras om vikten av att ta motorikstimulerande 

laxermedel i förebyggande syfte, eventuellt 

använda mjukgörande medel, samt undvika 

bulkmedel och fiberrik kost dagarna efter 

behandlingen 

Diarré 

Lokal irritation i tarmslemhinnan kan göra att 

patienten får diarré vid cytostatikabehandling. 

Omvårdnadsråd vid diarré 


• dricka mycket, gärna buljong och mineralvatten 

som tillför kroppen salter 

• äta flera små mål fördelade över dagen samt 

undvika kryddstark, gasbildande mat 

• rekommenderas produkter med extra tillsatser 

av mjölksyrabakterier, t ex proviva och 

dofilus 

• undvika stora mängder mjölk då mjölksockret 

kan vara svårt att bryta ner i tarmen 

Nutritionsproblematik 

Under cytostatika- och strålbehandling förekommer 

nutritionsproblem p g a illamående, förstoppning 

eller diarréer samt beroende på olika psykologiska 

och sociala faktorer. 

Omvårdnadsråd vid nutritionsproblem 

• vid cancerbehandling föreligger ofta ett ökat 

energibehov och patienten kan behöva en kost 

som är energi- och proteinberikad 

• näringsdrycker och andra former av kosttillskott 

kan provas. Om patienten trots detta 

går ner i vikt skall dietist kontaktas 

• riktlinjer skall finnas för identifiering av 

patienter som riskerar att gå ned i vikt 

• följ riskpatienter med nutritionsjournal 

• eventuell bristande aptit avdramatiseras då det 

ofta är ångestskapande för patient och närstående 

• tag reda på om patienten har andra problem 

som kan försvåra matintaget som t ex smärtor 

i munnen av svamp, förstoppning eller passagesvårigheter 

i mag-tarmkanalen 

Håravfall 

Celldelningen i hårsäckarna påverkas vid cytostatikabehandling. 

De uppväxande hårstråna blir sköra 

och går lätt av. Patienten kan drabbas av håravfall. 

All cytostatika orsakar inte håravfall, men ett par av 

de medel som används vid behandling av gynekologisk 

cancer förorsakar totalt håravfall på huvudet. 

Även övrig kroppsbehåring kan falla av. Håravfallet 

märks oftast 7–14 dagar efter första behandlingen. 

Att tappa håret upplevs som ett stort trauma av de 

flesta patienter. Det kan även vara förknippat med 

övergående ömhet i hårbottnen. Oavsett hur väl förberedd 

patienten är, så är upplevelsen ofta mycket 

jobbig. 

Omvårdnadsråd angående håret vid cytostatikabehandling 


• tvätta håret med milt schampo och använda 

mjuk borste som är skonsam för håret 

38

• undvika permanentning, blekning och färgning 

av håret under behandlingsperioden 

• prova ut en peruk innan behandlingen 

startar, för att lättare kunna få en frisyr och 

färg som liknar det riktiga håret 

• informeras om att håravfallet är tillfälligt. 

Håret växer alltid ut igen, men kan ha annan 

färg och annan kvalitet 

• informeras om att vissa patienter får ont i 

hårbottnen när håret faller 

Slemhinnor 

Slemhinnornas celler nybildas ofta och är därför speciellt 

känsliga för cytostatika. Sår och irritationer 

uppstår lätt där inte slemhinnorna hinner nybildas 

tillräckligt snabbt. 

Omvårdnadsråd om ögonen känns torra och irriterade 

• irritation kan lindras genom att ögonen sköljs 

med koksaltlösning eller receptfria ögondroppar 

från apoteket 

• kalla koksaltkompresser på ögonlocken lindrar 

• använda glasögon, ej linser 

• solglasögon kan vara skönt, när ögonen behöver 

skyddas från ljus 

Omvårdnadsråd om tandköttet blir irriterat eller vid 

blåsor i munnen 


• vara extra noga med munhygienen, byta till 

mjuk tandborste och undvika tandkräm 

• suga på fryst frukt – det kan lindra 

• använda saliversättningspreparat – gel eller 

spray – samt apotekets salivstimulerande sugtabletter 

och specialtuggummin, om patienten 

är torr i munnen 

• mjukgöra läpparna med salva eller glycerol 

• undvika större tandlagningsarbeten. Tandläkare 

och tandhygienist ska alltid meddelas 

att patienten behandlas med cytostatika, se 

även Vårdprogram för munvård vid cancerbehandling 

Omvårdnadsråd vid cystitliknande besvär 

• patienten bör uppmanas att dricka rikligt 

Omvårdnadsråd vid torra och sköra slemhinnor 

i underlivet 


• rådas att använda vaselin eller glidsalva vid 

samlag 

• uppmanas att tala med sjukvårdspersonal om 

sina besvär och frågor, se även kap 15.2 

Benmärg 

De flesta cytostatika minskar benmärgens produktion 

av blodkroppar och blir mängden av blodkroppar 

för liten, drabbas patienten av olika symtom. 

Omvårdnadsråd vid anemi 

• blodvärdena är som lägst cirka två veckor efter 

behandling – uppmana patienten att vila vid 

behov 

• patienten bör hålla ett lugnare tempo och 

undvika stressiga situationer 

Omvårdnadsråd vid leukopeni 

• patienten uppmanas att undvika infekterade 

personer och hålla sig ifrån stora folksamlingar 

• patienten måste kontakta sjukhuset vid infektion 

med hosta, frossa eller feber över 38 grader 

• patienten uppmanas undvika tandläkarbesök 

när de vita blodkropparna är låga 

Omvårdnadsråd vid trombocytopeni 

• patienten bör snyta sig försiktigt. En liten blödning 

stoppar om man trycker mot näsan i 

några minuter. Att kyla ner näsan med isbit 

kan också vara bra 

39

• patienten bör borsta tänderna försiktigt och 

med mjuk tandborste 

• patienten bör undvika förstoppning för att 

minska risken för blödning från ändtarmen 

• patienten bör undvika medicin med acetylsalicylsyra 

• uppmana patienten att alltid kontakta sjukhuset 

vid blåmärken och/eller röda märken på 

huden, samt vid större blödning eller blödning 

som inte avstannar av sig själv 

• patienten uppmanas att avstå från tandläkarbesök 

de dagar trombocyterna är låga 

Perifer neuropati 

Ett flertal cytostatika kan ge symtom i form av domningar, 

stickningar och känselbortfall i händer och 

fötter. Dessa symtom kan vara mycket handikappande 

för patienten. 

Symtomen uppträder oftast då patienten fått ett flertal 

kurer. De försvinner oftast helt, eller nästan helt, då 

behandlingarna är avslutade. Hos en del patienter 

kan dock symtomen kvarstå. 

Omvårdnadsråd vid domningar, stickningar och känselbortfall 

i händerna 

• uppmana patienten att vara försiktig med vad 

hon tar i. Vid nedsatt känsel känner patienten 

inte lika bra om hon tar i något varmt, 

kallt, stickande, skärande etc 

• informera om att kalla handbad kan lindra 

symtomen 

• uppmana patienten att tala om för sin läkare 

när de första symtomen uppkommer 

Omvårdnadsråd vid domningar, stickningar och 

känselbortfall i fötterna 

• uppmana patienten att vara extra noga med 

sin fotvård, att använda sköna, rymliga skor, 

samt se upp för skavande strumpsömmar och 

lösa föremål i skorna 

• uppmana patienten att inte gå barfota 

• informera om att kalla fotbad kan lindra sym 

tomen 

Muskel- och ledvärk 

Vissa cytostatika (främst taxaner) kan ge patienten 

muskel- och ledvärk. Symtomen uppträder oftast 

2–3 dagar efter behandling och kan kvarstå upp till 

en vecka, ibland längre. Värken kan ha olika intensitet 

hos olika personer och går oftast att lindra med 

analgetika. Värken är övergående. 

Trötthet 

Trötthet är något som, mer eller mindre uttalat, drabbar 

i stort sett alla cancerpatienter under olika perioder. 

Kvinnor har många gånger stora krav på sig 

själva att klara hem och hushåll och har svårt att be 

om hjälp utifrån. 

Omvårdnadsråd vid trötthet 

• informera patienten om att det är ett symtom 

som är vanligt vid och efter cancerbehandling 

• informera patienten om att försöka hålla en 

balans mellan aktivitet och vila så att hon lägger 

in aktiviteter när hon är som piggast 

under dagen. Det är bra att vila korta stunder 

och ofta 

• uteslut och behandla bakomliggande orsak, till 

exempel anemi, infektion, malnutrition, 

ångest och sömnproblem 

16.3 STRÅLBEHANDLING 

• informera om vikten av att ta hjälp från anhöriga 

och vänner 

Strålbehandling kan ges både i kurativt och palliativt 

syfte. Sjuksköterskans uppgift är förutom att 

utföra ordinerad behandling även att ge god omvårdnad 

till patienten. I detta ingår att informera patienten 

om behandling, biverkningar och övervakning 

samt avgöra när patienten behöver hjälp med 

att lindra biverkningar av given behandling. Sjuksköterskan 

samarbetar med läkare, dietister, kuratorer 

och psykosociala enhetens personal för uppföljning 

och utvärdering. 

40

Extern strålbehandling är den vanligaste formen av 

strålbehandling vid ovarial- och tubarcancer och ges 

oftast polikliniskt. Behandlingen ges på vardagar 

under cirka 4–6 veckor. Patienten ligger ensam i behandlingsrummet 

under de minuter som strålning 

pågår. 

Strålreaktioner 

Patienter kan få strålreaktioner av behandlingarna 

såsom illamående, diarré, meteorism, urinträngningar, 

sveda, inkontinens, svamp, hudrodnad, trötthet, 

vaginala flytningar, klåda och sveda. 

Omvårdnadsråd vid akuta strålreaktioner 

• vid illamående ges läkemedel och kostråd 

• vid diarré ges läkemedel. Patienten bör undvika 

fiberrik kost samt erbjudas dietistkontakt 

för kostrådgivning 

• vid meteorism rekommenderas patienten undvika 

lök, kål och baljväxter 

• vid cystitliknande besvär rekommenderas 

patienten att dricka rikligt och undvika 

avkylning 

• vid hudreaktioner bör patienten undvika att 

använda parfymerade produkter inom 

behandlingsområdet samt undvika att sola det 

bestrålade området det första året efter avslutad 

behandling. Klåda kan stillas av baddning 

med kamomillte 

• vid reaktioner i vaginas slemhinnor rekommenderas 

patienten att vara sparsam med tvåltvättning 

i underlivet samt använda barn- eller 

matolja för att lindra besvären. Svamp och 

sveda behandlas med läkemedel. Tidig lokal 

östrogenbehandling kan vara av värde för läkningen 

• vid trötthet rekommenderas patienten äta allsidig 

kost, ha vilopauser och försöka vistas 

utomhus 

16.4 UPPFÖLJNINGSPERIODEN SAMT ÖVRIGA ALLMÄNNA RÅD 

Diarré, förstoppning 

Kvarstående diarré som kan vara slemtillblandad 

eller blodtingerad förekommer ibland efter strålbehandling. 

Perioder med snabba och intensiva 

trängningar till avföring kan uppträda. I de flesta 

fall avklingar symtomen, men någon gång kan symtomen 

kvarstå och kräva ytterligare utredning. Kostråd 

innefattande övergående laktosreducerad kost, 

fettreducerad kost och restriktion av gasbildande 

födoämnen kan vara av värde. Förnyad dietistkontakt 

kan vara aktuell. Förstoppning förekommer 

efter hysterektomi, eventuellt beroende på nervpåverkan. 

Urinläckage 

Urinläckage förekommer ibland som en följd av 

behandlingen (tätare, intensivare och snabbare trängningar 

till miktion). Det är ett vanligt problem bland 

kvinnor i allmänhet men kan förvärras. 

Omvårdnadsråd vid urinläckage 

• uteslut urinvägsinfektion 

• råd och vid behov hjälp med förskrivning 

av inkontinensskydd 

• bäckenbottenträning 

• råd om lokal östrogenbehandling (vagitorier 

och vaginalkräm) om orsaken är östrogenbrist 

Lymfödem 

Efter behandling av gynekologisk cancer förekommer 

ibland lymfödem i nedre extremiteterna, i yttre 

genitalområdet, i bukväggen och/eller i glutealområdet. 

Lymfödem uppstår genom skador på det lymfatiska 

systemet av operativt trauma (lymfkörtelexstirpation, 

skadade lymfbanor), av strålbehandling (fibros i vävnaderna 

ledande till obstruktion av lymfatiska kärl) 

och av tumörväxt. Lymfödem karakteriseras av svullnad 

och tyngdkänsla beroende på ansamling av 

extracellulär vätska rik på proteiner och makrofager. 

Tillståndet förvärras av infektioner som erysipelas, 

samtidigt existerande venös insufficiens, posttrombotiska 

tillstånd och överbelastning av det befintliga 

lymfatiska systemet. Lymfödem kan uppstå direkt 

efter men också många år efter behandlingen. 

41

Tidigt omhändertagande är av stor vikt för framgångsrik 

behandling. Patienten bör informeras om att 

undvika överbelastning och skador/infektioner samt 

vara uppmärksam på tidiga tecken på lymfödem och 

då snabbt söka hjälp. Patienten bör bedömas av ett 

team bestående av lymfologiskt kunnig läkare, lymfterapeut, 

sjukgymnast och arbetsterapeut. Även det 

psykologiska omhändertagandet och arbetsrelaterade 

åtgärder kräver specialkunskap. 

Förebyggande behandling av lymfödem 

• postoperativt försiktig mobilisering 

• undvik överbelastning (begränsa stående 

under lång tid, överdriven fysisk aktivitet) 

Behandling vid etablerat lymfödem 

• fysikaliskt medicinska åtgärder. Lindning med 

lågelastiska bandage – kompressionsstrumpor 

– individuellt utprovade kompressionsstrumpor 

(vid behov hellång/bäckenkompression) – 

manuellt lymfdränage/pneumatisk massage 

• infektionsbehandling frikostigt och vid 

behov infektionsprofylax (vid recidiverande 

infektioner) 

• antimykotiska medel frikostigt 

• diuretika är av tveksamt värde 

• undvik trauma, både av huden (sår, operationer 

av t ex varicer, akupunktur, provtagning) 

och leder (t ex vrickningar) 

• noggrann pedikyr (undvik skador), behandla 

även småsår och intertriginösa svampinfektion 

• undvik stas (strumpor, skärp) 

• noggrann hudvård, karbamidinnehållande 

kräm 

42

17. Palliativ behandling och omvårdnad 

Palliativa behandlingar är sådana åtgärder, som 

genom att påverka sjukdomens förlopp eller dess 

yttringar kan förebygga, minska eller eliminera symtom. 

Palliativ vård är ett avgränsbart specialistområde 

vars kunskapsmassa kallas palliativ medicin. Dess 

syften kan formuleras enligt R Twycross: 

• acceptera att bot eller långtidskontroll av sjukdomen 

ej är möjlig 

• inrikta på livskvalitet snarare än livskvantitet 

• inrikta på symtombehandling vars främsta mål 

är patientens välbefinnande 

En stor del av cancervården består av palliativa 

behandlingar. Hos patienter med gynekologisk cancer 

är de vanligaste problemen smärta, lymfödem, 

ascitesproduktion, pleuravätska, obstruktion i tarm 

och urinvägar, blödningar från slida och tarm, fistlar, 

skelettmetastaser, illamående, aptitlöshet, viktnedgång 

och psykologiska problem. 

För att så långt som möjligt kunna behandla patientens 

symtom är ett välfungerande samarbete mellan 

olika specialister nödvändigt. I ett sådant samarbete 

ingår gynekologer, gynonkologer, kirurger, anestesiologer, 

sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, 

arbetsterapeuter samt psykosociala resurspersoner. 

Samarbete skall också finnas mellan specialistprofessionerna 

inom slutenvård, öppenvård, primärvård, 

hemsjukvård och cancerprofilerad vård inom geriatrik 

och sjukhem. Därmed skapas den vårdkedja där 

patienten alltid kan omhändertas inom någon länk 

av kedjan. 

All palliativ behandling skall föregås av ett aktivt 

beslut. Den palliativa vårdfilosofin har fyra hörnstenar: 

1. Symtomkontroll 

För bästa möjliga livskvalitet krävs en bra symtomkontroll. 

2. Teamet 

Utnyttja hela teamets kompetens (läkare, sjuksköterska, 

undersköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, 

kurator, psykolog, dietist och präst). I 

arbetet kring patient och närstående är olika 

personalkategoriers insatser viktiga för den totala 

vården. 

3. Närstående 

Ge närstående stöd genom att aktivt ”söka upp” 

dem och ha regelbundna samtal. Var lyhörd för 

närståendes lidande. 

4. Kommunikation 

Underlätta kommunikationen mellan patient och 

närstående. I teamet och arbetsgruppen är bra 

kommunikation viktig. Handledning bör finnas för 

personalen. 

Mål för omhändertagande av den svårt cancersjuke 

patienten 


• vara så fri från fysiska symtom som möjligt 

• ha så begränsande psykiska symtom som möjligt 

• vårdas så att insikten om processen inför 

döendet underlättas 

• erbjudas möjlighet att ”avrunda” sitt liv och 

avsluta relationer på sitt personliga sätt 

Vården skall ge möjlighet för de närstående att närvara 

vid den sjukes döende och död. 

43

17.1 SYMTOM 

En patient med långt framskriden gynekologisk cancer 

kan besväras av många symtom. 

Smärta 

Smärtan har ofta ett multifokalt ursprung. Tumören 

kan breda ut sig lokalt i vulva, vagina, bäcken och 

bukhåla. I lymf- och blodbanor sker spridning till 

lymfkörtlar lokalt i bäckenet, paraaortalt, perifert och 

till skelettet. När tumör i bäckenet växer över på 

bäckenväggar och sprider sig till lymfkörtlar i bäckenet 

och paraaortalt, är inte sällan nervplexa och 

perifera nerver engagerade. Avgörande för att smärtan 

optimalt skall kunna lindras är att smärtmekanismerna 

identifieras. 

Smärta kan indelas i fyra grupper: nociceptiv, neurogen, 

smärta utan känd orsak och psykogen. Målsättningen 

med den palliativa smärtbehandlingen 

skall vara att erbjuda varje patient en individuell och 

optimal smärtlindring. Behandlingen skall skötas 

med samma intensitet som vid kurativ behandling 

och målet skall kontinuerligt beaktas. Eftersom 

patientens överlevnadstid kan vara kort är det viktigt 

att snabbt erbjuda rätt smärtbehandling. Förutom 

medicinsk behandling är empati, förståelse och 

lyhördhet viktiga delar i behandlingen. Smärta skall 

generellt behandlas profylaktiskt – smärta föder smärta 

och skall därför förebyggas, se bilaga II. 

Nociceptiv smärta behandlas med perifert och centralt 

verkande analgetika, d v s paracetamol eller 

NSAID och opioider. Neurogen smärta behandlas 

med tricykliska antidepressiva, antiepileptika och/ 

eller TENS (transkutan nervstimulering) och akupunktur. 

Epidural/intratekal smärtlindring kan vid 

svåra neuralgiska smärttillstånd vara indicerat liksom 

kordotomi. Vid opioidbehandling är samtidigt 

insättande av motorikstimulerande laxermedel obligatoriskt. 

Man bör även initialt behandla med antiemetika, 

som kan trappas ned efter 2–3 veckor. 

Sjukgymnast och arbetsterapeut kan komplettera den 

farmakologiska behandlingen genom specialkunnande 

om kroppens kompensatoriska funktioner och 

praktiska hjälpmedel för att undvika smärta. 

Viktigt är att, oombedd av patienten, informera om 

att vederbörande ej blir ”missbrukare” då opioidbehandling 

inleds. Ofta tror patienten att om mor- 

fin insätts tidigt finns inget kvar att ge när smärtan 

blir svårare. Dessa fördomar och farhågor måste 

bemötas. 

Omvårdnadsråd vid smärta 

• viktigt att göra en noggrann smärtanalys med 

smärtanamnes, smärtskattning och utvärdering 

av tidigare smärtbehandling 

• rutiner skall finnas för hur smärtskattning skall 

utföras och vilket instrument som skall användas 

(t ex VAS-skala) 

• viktigt med noggrann utvärdering av smärtintensitet 

och eventuella biverkningar av 

insatt smärtmedicinering 

• vid smärta som ej kan kuperas bör kontakt tas 

med smärtkonsult 

• patienten skall ha adekvat ordination av vidbehovsmedicinering 

• uppmuntra patienten att, om möjligt, föra 

smärtdagbok 

• viktigt att patienten är välinformerad angående 

sin smärtbehandling 

• ”våga” fråga om patientens smärta 

• konsultera vid behov sjukgymnast, arbetsterapeut, 

smärtspecialister, psykolog, kurator 

och/eller präst 

• kontrollera att patienter som står på opioidpreparat 

också står på motorikstimulerande 

laxantia 

Målet är att patienten inte skall behöva be om 

extradoser analgetika, men inte heller vara onödigt 

sederad. 

Lymfödem 

Lymfödem i benen och i nedre bålen, är ett vanligt 

symtom vid tumör i bäckenet eller i regionala lymfkörtlar. 

Sjukgymnast med särskild kunskap om dränagebehandling 

bör konsulteras. 

Omvårdnadsråd vid lymfödem 

• lymfterapeut eller sjukgymnast skall kopplas 

in på ett tidigt stadium 

44

• byt bandage ofta. Tvätta och fukta huden dagligen, 

använd fuktighetsbevarande kräm 

• massera huden. Därigenom stimuleras lymfkärlen 

i huden att dra sig samman varvid det 

ytliga lymfflödet ökas 

• uppmuntra patienterna att använda muskelpumpen. 

När patienten sitter bör benen vara 

i högläge, d v s fötterna högre än höftlederna 

Ascites, pleuravätska och lungmetastaser 

Ascites och pleuravätska är vanligt vid gynekologisk 

cancer, främst vid ovarialcancer och tubarcancer. 

Ibland kan cytostatikabehandling eller hormonell 

behandling minska produktion av ascites och pleuravätska, 

men effekten är ofta kortvarig. För att lindra 

patientens besvär kan vätskan tappas ut (laparocentes, 

thorakocentes). Ibland krävs ultraljudsundersökning 

för att lokalisera var vätskan är bäst tillgänglig. 

Laparocentes görs skonsamt i lokalbedövning med 

hjälp av venkanyl kopplad till en droppslang varur 

ascitesvätskan långsamt får rinna ner i ett kärl. 

Ingreppet sker polikliniskt på vårdenhet eller i hemmet 

av t ex hemsjukvårdsläkare. Diuretika bör inte 

användas annat än i undantagsfall, t ex vid Denvershunt. 

Om ascitesproduktionen är excessiv och täta 

laparocenteser måste utföras, bör peritoneovenös 

shunt, s k Denver-shunt, övervägas i samråd med 

kirurg. 

Pleuravätska tappas på liknande sätt men ofta med 

ett slutet system för thorakocentes. Vätskan ska rinna 

ut långsamt och om patienten får hostretning 

måste man avbryta. Pleurodes bör tidigt övervägas i 

samråd med lungmedicinare. Detta ingrepp kräver 

inläggning på lungmedicinsk klinik. Förutom antitumoral 

behandling av lungmetastaser kan steroider 

och morfininhalationer vara av värde. 

Andnöd 

Många patienter med långt framskriden cancersjukdom 

lider av andnöd i det palliativa skedet. Symtomet 

kan vara skrämmande och nära förknippat med 

ångest och hot om kvävning. VAS-skala kan med fördel 

användas för att skatta patientens upplevelse. Det 

är viktigt att göra en analys av bakomliggande orsak, 

vilken skall behandlas om det är möjligt. Går ej detta 

behandlas symtomen. 

Omvårdnadsråd vid andnöd 

• lossa eventuellt åtsittande kläder, öppna fönstret, 

tala lugnande 

• god omvårdnad kräver tid. Informera patient 

och närstående om att andnöd går att lindra 

• en fläkt på rummet kan lindra 

• konsultera sjukgymnast och arbetsterapeut, 

som t ex kan hjälpa patienten med massage, 

andningsgymnastik, avslappning, hitta bra 

ligg- och sittställningar 

Lämna aldrig någon med andnöd ensam. En hand 

att hålla i kan ge bra lindring. 

Obstruktion och passagesvårigheter i 

mag-tarmkanalen 

Symtomgivande adherensbildningar kan förekomma 

som komplikation till kirurgiska ingrepp i bukhålan. 

Även strålbehandling av buken kan förorsaka 

sammanväxningar och påverka tarmepitelet, vilket 

kan leda till malabsorption, proteinläckage och motilitetsstörningar. 

Den vanligaste orsaken till tarmobstruktion 

hos patienter med gynekologisk cancer 

är tumörväxt på peritonealytor. Symtom uppträder, 

alltifrån uppkördhetskänsla, gasbildning, diarré och 

magknip till intervallsmärtor, kräkningar, och upphävd 

gas-fecesavgång, som tecken på totalt tarmhinder 

(ileus). 

Dietist med särskild kompetens bör kopplas in tidigt 

vid behandlingen av tarmbesvär. Vid svåra malabsorptionsstörningar 

med grav näringsbrist och 

avmagring som följd, kan gastroenterolog behöva konsulteras. 

Parenteral nutrition kan i vissa fall vara 

indicerad. 

Ileustillstånd hos gyncancerpatient bör optimalt 

handläggas av gynonkolog och tumörkirurg. Om 

tarmhindret inte kan åtgärdas på kirurgisk väg riskerar 

ileustillståndet att bli manifest. 

Kräkningarna som följer av försvårad eller upphävd 

tarmpassage är ett symtom där den medicinska 

behandlingen med antiemetika, kortikosteroider och 

butylskopolamin ofta ger otillräcklig lindring. 

Avlastande gastrostomi (via perkutan endoskopisk 

gastroskopi (PEG) eller via Witzel-fistel) kan vara 

indicerad för att avleda de frätande kräkningarna. 

45

Tarmobstruktion eller förlångsammad tarmpassage 

kan vara orsakat av t ex opioidbehandling, inaktivitet 

och buktumör. Även illamående är ett vanligt 

symtom. Båda symtomen kan ha flera orsaker vilka 

kräver olika behandling, varför det är viktigt att göra 

en analys av möjliga orsaker innan behandling sätts 

in. 

Omvårdnadsråd vid förstoppning 

• förebygg med motorikstimulerande laxermedel 

vid morfinbehandling och behandling 

med 5HT 3 

- blockerare. Eventuellt mjukgörande 

medel 

• rikligt med dryck helst mellan måltiderna 

• informera om vikten av regelbundna toalettvanor 

• undvik bulkmedel och fiberrik kost vid morfinbehandling 

och vid subileustillstånd 

• fysisk aktivitet i den mån patienten orkar 

Omvårdnadsråd vid illamående 

• kontrollera att patienten inte är förstoppad 

• patienten bör undvika fet och proteinrik kost, 

då det kan öka illamåendet 

• ge antiemetika i god tid innan måltid 

• vädra på rummet före måltid 

Nutrition 

Vid olika palliativa stadier är målet för nutrition att 

optimera intaget av kalorier och näringsämnen. Trots 

ökat näringsintag kan patienten minska i vikt p g a 

att cancersjukdomen i sig medför en ökad katabolism. 

Dåligt näringsstatus kan också medföra en försämring 

av patientens immunförsvar. Även obehandlad 

smärta och anemi kan leda till avmagring som 

kan minska patientens livskvalitet. 

Omvårdnadsråd vid nutritionsproblematik 

• informera patient och närstående tidigt om 

att nedsatt näringsintag är relaterat till sjukdomen 

• gör ett nutritionsstatus i samråd med patient 

och närstående 

• ordna mat som patienten längtar efter, även 

om patienten inte äter något 

• rekommendera små portioner 

• lindra törst med isbitar, frysta bär, frysta små 

fruktbitar eller isglass 

• ge regelbunden munvård för att därigenom 

förebygga muntorrhet, infektioner och för att 

lindra törst 

Skelettmetastaser 

Strålbehandling kan ge god smärtlindring vid skelettmetastaser. 

Diagnos ställs via skelettskintigrafi och 

skelettröntgen. Om skelettmetastaser upptäcks 

utanför specialistkliniken bör snabb kontakt tas med 

enheten för gynekologisk onkologi för planering av 

behandling. Strålbehandling vid skelettmetastaser 

kan ges polikliniskt som engångsbehandling eller 

uppdelat på flera behandlingar. Ortoped kan behöva 

konsulteras för eventuell avlastade kirurgi vid frakturrisk 

eller neurologiska symtom. 

Fistlar 

Fistlar mellan blåsa/tarm och vagina är nuförtiden 

en ganska sällsynt komplikation till kirurgi och strålbehandling. 

Lokalt avancerad tumörväxt är den vanligaste 

orsaken. Fistulering förorsakar förutom smärta 

ett okontrollerat läckage av tarminnehåll och/eller 

urin. Förutom en kraftig irritation, sveda, infektion 

av slemhinnor och angränsande hud förorsakar läckaget 

besvärande lukt som är ett psykiskt och socialt 

problem. Varje fall med fistulering måste noggrant 

bedömas och utredas med avseende på möjlighet att 

lindra symtomen. Tumörkirurgi, strålbehandling, 

avlastande nefrostomier eller kolostomi kan vara 

aktuella åtgärder. 

Omvårdnadsråd vid fistlar 

• håll huden vid fistelöppningen ren, skydda 

omkringliggande hud med fuktavstötande 

krämer eller pasta 

• spola regelbundet med fysiologisk koksalt 

eller kamomillextrakt 

• där det är möjligt (t ex bukvägg), placera en 

tömbar stomipåse över fistelöppningen 

46

Blödningar 

Tumör kan växa igenom slemhinna i vagina, blåsa 

och tarm och på så sätt förorsaka blödningar. I det 

enskilda fallet bör behandlingsmöjlighet bedömas på 

specialistklinik. 

Trötthet 

I det palliativa skedet är trötthet ofta ett dominerande 

symtom orsakat av sjukdomen, behandlingar och 

den sociala livssituationen. 

I livets slut 

Man kan aldrig förutsäga när döden kommer att 

inträffa och det är därför viktigt att inte upphöra 

med omvårdande åtgärder med motivet att patienten 

ej skall störas. Vårdpersonalens uppgift i livets 

slut är att tillgodose patientens behov av trygghet, 

närhet och igenkännande som individ. 

17.2 CANCERSÅR 

Gynekologiska cancersjukdomar kan ibland ge upphov 

till ulcerationer. Sår som inte uppvisar läkningsprocess 

inom 2–3 veckor skall alltid bli föremål för 

utredning av gynonkolog. 

Sår orsakade av malign tumörväxt skall alltid bli 

föremål för multidisciplinär onkologisk bedömning 

angående behandlingsstrategi och bandagering. 

Målsättning med sårbehandling bör göras individuellt 

för varje patient. Dokumentation av åtgärder, bandagering 

och målsättning bör följa patienten genom 

vårdkedjan. 

Ulceration till följd av att tumör/metastas penetrerat 

huden är ofta infekterad och kan ge upphov till 

starkt illaluktande såryta, oftast beroende på anaerob 

bakterieflora. 

Förstahandspreparat är metronidazol. Stora ulcerationer 

kräver initialt en period med både lokal- och 

systembehandling. Vid lokal behandling används 

Aquacel hydrofiberförband till att binda t ex infusionsvätska 

Elyzol och kombineras med Tegaderm 

till ett tätt bandage. 

Målsättning 

Luktfrihet inom 3–4 dygn. Om målsättningen ej 

uppnås skall sårodling tas och behandlingen kompletteras 

utifrån svaret. 

Vid angrepp av t ex Pseudomonas eller Staphylococcus 

aureus bör lokal behandling ges tillsammans med 

systembehandling. Ofta får infektionsbehandlingen 

upprepas efter några veckor. I regel behövs då enbart 

lokal behandling. 

Lättblödande sårytor 

Lättblödande sårytor kan med fördel behandlas 

lokalt med tranexamsyra injektionsvätska 100 mg/ 

ml. Aquacel hydrofiberförband används till att binda 

vätskan och kombineras med Tegaderm till ett 

tätt förband. 

Vätskande sår 

Vätskande sår bör utredas angående orsak. Stora krav 

ställs på funktionellt bandage. 

Vid lymfödem bör sjukgymnast med kompetens i 

lymfödembehandling rådfrågas för att undvika att 

med bandagering förvärra ödembildningen. 

Ofta kan man efter att ha bandagerat såret med tätt 

förband, t ex Tegaderm, få en minskning av sekretionen 

efter 4–5 dygn. 

Fistelbildningar 

Sekretionen kan vara illaluktande och/eller frätande 

och ge betydande hudirritation. Tamponering med 

Sorbact ger ofta bra resultat. Huden bör skyddas med 

till exempel Chrino barriärkräm, som även lindrar 

klåda. 

Strålbehandlingsreaktioner 

Slemhinne- och hudreaktioner lindras under pågående 

strålbehandling med kamomillextraktsköljning. 

Icke fettbaserade hudskyddsmedel bör under 

behandlingsperioden användas för att lindra hudirritationerna. 

Reaktionerna avklingar cirka tio dagar 

efter avslutad behandling. 

47

17.3 DEN PALLIATIVA VÅRDKEDJAN 

Minskning av antalet slutenvårdsplatser parallellt 

med förbättrad behandling av biverkningar har inneburit 

en fortlöpande poliklinisering av tung cytostatikabehandling 

och strålbehandling. Den omvårdnad 

som patienter kan vara i behov av vid biverkningar 

får i allt större omfattning ske utanför specialistkliniken. 

Den sjukhusanslutna och primärvårdsanslutna 

hemsjukvården har de senaste åren byggts 

ut inom alla Stockholms läns sjukvårdsområden. 

Cancerprofilerade avdelningar finns inom geriatrik 

och kommunala sjukhem. Den medicinska 

kompetensen skiljer sig mellan landstingsvård och 

kommunal vård, varför det ställs krav på korrekt 

bedömning av patientens vårdbehov för att rätt vårdform 

skall kunna erbjudas. 

En kontinuerlig kontakt mellan specialister inom 

onkologisk vård och andra vårdformer, d v s geriatrik, 

sjukhem, hemsjukvård och primärvård, finns 

etablerad genom de onkologiska konsultteamen som 

utgår från Radiumhemmet, Danderyds sjukhus och 

Södersjukhuset/Huddinge Universitetssjukhus. Konsultteamen 

består av läkare, sjuksköterskor med 

onkologisk specialistkompetens och paramedicinare. 

Konsulterna bedriver regelbundna ronder inom 

hemsjukvård och cancerprofilerad vård. De finns 

också tillgängliga för telefonkonsultationer, se bilaga 

VI. 

Vid Enheten för Gynekologisk Onkologi finns en 

strävan att vara lättillgänglig för konsultationer för 

såväl vårdinstanserna utanför specialistkliniken som 

för patienter och anhöriga. I vårdprogrammet finns 

förteckning över palliativa vårdenheter i Stockholmsregionen, 

se bilaga IV och V. 

48

18. Studier 

1. TEC/TC-studien: En studie där man utvärderar tillägg av epirubicin till standardkombinationen 

paklitaxel och karboplatin. Det är en randomiserad, fas III, multicenterstudie samordnad av 

Nordiska sällskapet för Gynekologisk Onkologi (NSGO). Över 800 patienter med avancerad ovarialcancer 

har rekryterats. Studien har stängts för nya patienter under hösten 2001. Utvärdering pågår. 

2. TCG/TC-studien: En studie där man utvärderar tillägg av gemcitabin till standardkombinationen 

paklitaxel och karboplatin. Det är en multicenter fas III-studie som samordnas av NSGO. Den 

omfattar patienter med ovarial-, tubar- eller peritonealcancer stadium IIB–IV som tidigare ej fått 

cytostatika. Studien startade december 2002 och över 1000 patienter ska rekryteras totalt. 

3. Reciststudien: En nordisk randomiserad studie där man jämför cytostatikabehandling och 

hormonell behandling (tamoxifen) vid platinum- och taxan-refraktär ovarialcancer. Studien samordnas 

av NSGO och startade under 2002. Totalt skall 250 patienter rekryteras. Målet är i första hand 

att utvärdera livskvalitet och i andra hand utvärdera behandlingseffekter. 

4. Farmakogenomikstudier: Till studie 2 och 3 är kopplat farmakogenomik studier vid vilka blodprover 

och tumörvävnad insamlas för analys av tumörgenomet. Syftet med farmakogenomik är att 

identifiera tumörgenetiska markörer som kan användas för att förutsäga behandlingsutfall. 

5. Vaccinationsstudien: En pilotstudie pågår där man vaccinerar med HER-2/NEU peptider tillsammans 

med GM-CSF och IL-2 vid fall av avancerad ovarialcancer. Studien omfattar 10 patienter. 

6. CMI-studien: En studie där man analyserar graden av immunrespons med standard CMI-test 

(ett kommersiellt allergitest) hos patienter med avancerad ovarialcancer har avslutats under 2002. 

49

BILAGA I 

ADRESSLISTA 

GynCancerFöreningen (GCF) Stockholm 

Box 92009 


Tfn 08-20 95 23 

E-post annelise.prebo@swipnet.se 

Hemsida web.gyn.cancersamtal.nu 

Mottagning för sörjande 

Sjukvårdsföreningen för övre Norrmalm 

Karlbergsvägen 73 


Tfn 08-30 47 39, 30 49 84 

Fax 08-30 89 14 

E-post sjuknor@telia.com 

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) 

Box 12128 (besöksadress: Drottningholmsv 37) 


Tfn 08-692 07 00 (vx) 

08-692 07 70 (sexualrådgivning) 

Fax 08-653 08 23 

E-post info@rfsu.se 

Hemsida http://www.rfsu.se 

Adoptioner 

Förbundet Adoptionscentrum (AC) 

Box 30073 (besöksadress: Hornsbergsv 17) 

104 25 Stockholm 

Tfn 08-587 499 00 

Fax 08-29 69 28 

E-post info@adoptionscentrum.se 

Hemsida http://www.adoptionscentrum.se 

Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor 

(NIA) 

Box 22086 


Tfn 08-545 556 80 

Fax 08-650 41 10 

E-post adoption@nia.se 

Hemsida http://www.nia.se 

50

SMÄRTKLINISK KONSULTVERKSAMHET 

BILAGA II 

Sedan 1976 har ett samarbete byggts upp mellan 

den onkologiska konsultverksamheten och den 

smärtkliniska konsultverksamhet, som utgår från 

anestesi- och intensivvårdskliniken på Karolinska sjukhuset. 

Senare har liknande samarbete byggts upp på 

Danderyds sjukhus, Huddinge Universitetssjukhus 

samt Södersjuk-huset och S:t Görans sjukhus med 

motsvarande ursprung från anestesin. 

Socialstyrelsen har i sin rapport om behandling av 

långvarig smärta (SoS-rapport 1994:4) specifikt påtalat 

att man vid behandling av smärta vid tumörsjukdom 

måste ha ett etablerat kontaktnät med 

smärtspecialister inom anestesi. Detta för att patienter 

skall kunna få tillgång till avancerad smärtbehandlingsmetodik 

i hela vårdkedjan till hemmet. 

Den intratekala smärtbehandlingen med opioider, 

lokalanestetika och alternativa smärtmodulerande farmaka 

är härvidlag den mest avancerade metoden, 

som innebär en utveckling också mot patientkontrollerad 

smärtbehandling som skapar bästa möjliga 

autonomi. 

Spinal smärtbehandling ges i öppna eller slutna system. 

I det senare fallet med inopererad injektionsport 

samt tillförsel via programmerbara pumpar. Vid 

smärtkliniken på Karolinska sjukhuset initieras cirka 

en sådan behandling per vecka, som följs upp i 

samarbete med hemsjukvårdens olika organisationer. 

Smärtspecialister inom anestesiologi kan också ge rådgivning 

avseende alla former av avancerad smärtvård 

med pumpar och andra hjälpmedel för tillförsel. 

Indikationerna för spinal smärtbehandling är 

• Behov av hög morfinkoncentration i likvor (bestäms 

av smärtanalysen och resultaten av tidigare 

behandlingsförsök). 

• Önskan om minsta möjliga supraspinala påverkan 

vid opioidbehandling. 

• Kvarstående, inte behandlingsbara, opioidbiverkningar 

vid peroral/rektal/parenteral behandling. 

• Vid blandsmärtor (nociceptiva, neurogena, 

kontinuerliga eller intermittenta genombrottssmärtor), 

där spinal tillförsel av alfa-2-agonister (t ex 

klonidin och/eller lokalanestetika) kommer i fråga. 

• Vid övriga problem vid opioidtillförsel peroralt/ 

rektalt/parenteralt. 

• Av de spinala behandlingsmetoderna är den 

intratekala ofta att föredra och specialkunnig anestesiolog 

avgör när sådan behandling kan vara 

indicerad. Spinal smärtbehandling hindrar inte 

att patienten vistas hemma! 

Erfarenhet av ovanstående metodik vid landstingets 

olika organisationer för smärtklinisk konsultverksamhet 

finns för långvarig terapi (över 1 år), med 

goda resultat. 

Den smärtkliniska konsultverksamheten innefattar 

utbildningsprogram visavi både läkare och sjuksköterskor 

i hela vårdkedjan. 

Adresser och telefonnummer 


Smärtsektionen, anestesikliniken 

Tfn 08-517 746 07 

Fax 08-517 731 32 

Danderyds sjukhus 


Tfn 08-655 73 35 

Fax 08-622 59 26 

Huddinge Universitetssjukhus 


Tfn 08-585 863 80 

Fax 08-585 864 40 

S:t Görans sjukhus 


Tfn 08-587 012 20 

Fax 08-587 049 10 

Södersjukhuset 


Tfn 08-616 22 21 

Fax 08-616 22 34 

Visby lasarett 


Tfn 0498-26 86 48 

51

BILAGA III 

REMISS TILL PALLIATIV 

VÅRDAVDELNING / HEMSJUKVÅRDSTEAM 

Nedan följer information som bör finnas med på remiss till palliativ vårdavdelning respektive hemsjukvårdsteam. 

Palliativ vårdavdelning 

• Diagnos 

• Symtom 

• Vårdbehov 

• Bedömd prognos 

• Patient informerad om och införstådd med 

diagnos och prognos? 

• Eventuell pågående behandling 

• Fortsatt planerad palliativ behandling? 

• Anhörigsituation 

Hemsjukvårdsteam 

• Diagnos 

• Symtom 

• Vårdbehov 

• Bedömd prognos 

• Patient och anhöriga informerade och införstådda 

med diagnos och prognos? 

• Eventuella fortsatta behandlingar (syfte, mål 

med behandlingen?) 

• Hemsituation (familjeförhållande) 

• Hemtjänst inkopplad? 

• Patient och anhöriga själv önskat vård i hemmet? 

• Kuratorskontakt 

(Gemensamt överenskomna punkter av regionens palliativa enheter, 

2001-08-31.) 

52

BILAGA IV 

CANCERPROFILERADE GERIATRIK- OCH SJUKHEMS- 

AVDELNINGAR/HOSPICE I STOCKHOLMS LÄN 

(2003-12-11) 

Nordvästra Stockholm 

Jakobsbergs sjukhus 

Avd 7 

Tfn 08-587 322 74/75 Fax 08-587 322 76 

Järfälla kommun 

”Fyren” – gemensam remissinstans för samtliga 

remisser och planeringskontakter 

Tfn 08-580 289 26 Fax 08-580 285 45 

Löwenströmska sjukhuset 

Avd 61 

Tfn 08-587 331 07 Fax 08-587 330 58 

Nordöstra Stockholm 

Byle Gård* 

Tfn 08-587 546 20 Fax 08-510 124 04 

Danderyds sjukhus 

Avd 33 

Tfn 08-655 54 33 Fax 08-755 04 89 

Lidingö hospice 

Avd B2 

Tfn 08-731 36 94 Fax 08-731 48 75 

Norrtälje sjukhus* 

Avd 1 

Tfn 0176-27 51 69 Fax 0176-22 54 29 

Åkersberga sjukhem 

Avd 4 

Tfn 08-587 520 88 Fax 08-540 812 16 

Norra Stockholm 

Stockholmsgeriatriken 

Sabbatsbergs sjukhus 

Avd 72 

Tfn 08-672 20 72 Fax 08-672 19 77 

Stockholms sjukhem* 

Avd 4 

Tfn 08-617 12 42 Fax 08-617 93 40 

Brommageriatriken AB 

Avd 2 

Tfn 08-687 52 51 Fax 08-687 52 01 

Sydvästra Stockholm 

Södertälje sjukhus* 

Avd 27 

Tfn 08-550 243 52 Fax 08-550 243 45 

Palliativa vårdenheten, ASIH 

Långbro Park* 

Tfn 08-578 355 70 Fax 08-578 355 80 

Sydöstra Stockholm 

Handens sjukhus* 

Palliativa enheten 

ASIH / avd 2 

Tfn 08-606 10 91 Fax 08-606 11 70 

Nacka närsjukhus* 

Avd 61 

Tfn 08-718 61 61 Fax 08-718 65 10 

Nynäshamns sjukhus* 

Avd 3 

Tfn 08-520 719 48 Fax 08-520 719 47 

Södra Stockholm 

Dalens sjukhus* 

Palliativa enheten 

Avd 62 

Tfn 08-686 56 62 Fax 08-686 50 19 

Ersta hospice* 

Tfn 08-714 66 05 Fax 08-714 66 67 

Rosenlunds sjukhus* 

Avd 31 

Tfn 08-616 59 31 Fax 08-616 57 09 

Avd 3 

Tfn 08-617 12 32 Fax 08-617 93 30 

*=Har eget sjukhusanslutet hemsjukvårdsteam (SAH). 

53

BILAGA V 

HEMSJUKVÅRDSTEAM 

(2003-10-20) 

Nordvästra Stockholm 

ASIH Järfälla/Upplands Bro 

Tfn 08-587 327 71/72 

Fax 08-581 740 01 

Sollentuna ASIH 

Tfn 08-587 307 00 

Fax 08-35 04 90 

Solna/Sundbyberg ASIH Södra 

Tfn 08-730 56 80 

Fax 08-730 55 66 

Solna/Sundbyberg ASIH Norra 

Tfn 08-98 25 38 

Fax 08-730 55 66 

Väsby/Sigtuna ASIH 

Tfn 08-587 331 50 

Fax 08-590 708 34 

Nordöstra Stockholm 

ASIH Byle Gård 

Tfn 08-587 546 40 

Fax 08-510 129 50 

ASIH Lidingö 

Tfn 08-731 74 90 

Fax 08-731 74 81 

ASIH Norrtälje AB 

Tfn 0176-556 56 

Fax 0176-556 96 

Norra Stockholm 

SAH Stockholmsgeriatriken 

Tfn 08-672 26 34 

Fax 08-672 19 73 

Stockholms sjukhem SAH 

Tfn 08-617 12 91, 617 12 36 

Fax 08-617 93 90 

Brommageriatriken AB SAH 1 

Tfn 08-687 51 80/82 

Fax 08-687 51 84 

Brommageriatriken AB SAH 2 

Tfn 08-687 51 07 

Fax 08-687 51 05 

Sydvästra Stockholm 

ASIH Långbro Park 

Tfn 08-578 355 00 

Fax 08-578 355 06 

Södertälje sjukhus SAH 

Tfn 08-550 247 88 

Fax 08-550 247 90 

Sydöstra Stockholm 

Handens sjukhus, Palliativa enheten 

ASIH / avd 2 

Tfn 08-606 10 91 

Fax 08-606 11 70 

ASIH Nacka 

Tfn 08-718 69 40, 718 63 78 

Fax 08-718 63 77 

Nacka närsjukhus SAH 

Tfn 08-718 65 27 

Fax 08-718 65 10 

Nynäshamns sjukhus SAH 

Tfn 08-520 719 74 

Fax 08-520 719 47 

Södra Stockholm 

Dalens sjukhus SAH 

Tfn 08-686 56 62 

Fax 08-686 50 19 

Ersta SAH 

Tfn 08-714 66 11 

Fax 08-714 66 67 

Rosenlunds sjukhus SAH 

Tfn 08-616 59 06 

Fax 08-616 59 05 

54

ONKOLOGISK KONSULTVERKSAMHET 

BILAGA VI 

Inom Stockholms läns landsting finns en onkologisk 

konsultverksamhet utgående från de onkologiska 

klinikerna i länet. Kompetensen är multiprofessionell 

och omfattar specialutbildade läkare, sjuksköterskor, 

dietister, sjukgymnaster, psykosocial sjuksköterska, 

kurator och sekreterare. 

Verksamhetens mål är 

• att erbjuda högkvalitativ, omfattande, integrerad och 

flexibel kunskap för att möta vårdpersonalens 

behov av en helhetssyn i vården av cancerpatienten 

och dennes närstående utanför specialistkliniken 

• att genom samarbete med primärvård, hemsjukvård, 

geriatrik och sjukhem uppnå ett optimalt omhändertagande 

både medicinskt, omvårdnadsmässigt 

och psykosocialt av patienten med misstänkt eller diagnostiserad 

tumörsjukdom i ett kurativt eller palliativt 

skede. 

• att möjliggöra långtidsuppföljning med bibehållen 

onkologisk kvalitet av symtomfria patienter, som 

tidigare behandlats för maligna sjukdomar och som 

överförts till primärvärden för fortsatt kontroll. 

Samarbetet mellan konsultverksamheten och dess 

kunder sker genom regelbundna möten, 

telefonkonsultationer samt i vissa fall gemensam undersökning 

och diskussion av patienten. Vid behov 

kan även hembesök göras, då alltid tillsammans med 

berörd personal. 

Konsultverksamheten övertar aldrig patientansvaret 

utan fungerar som diskussionspartner när det gäller 

medicinska och omvårdnadsmässiga ställningstaganden. 

Konsultverksamhetens personal ger undervisning i 

onkologisk sjukdomslära, omvårdnadsfrågor samt palliativ 

medicin utifrån ett multiprofessionellt och patientcentrerat 

synsätt. 

Konsultverksamhetens arbetssätt bygger på kontinuitet, 

tillgänglighet och delaktighet av berörd personal. 

Adresser och telefonnummer 

Konsultverksamheten 

Onkologkliniken, Danderyds sjukhus 

Tfn 08-655 57 21 

Fax 08-753 45 09 


Onkologiska kliniken, 

Huddinge Universitetssjukhus/Södersjukhuset 

Tfn 08-616 44 73 

Fax 08- 616 43 70 


Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset 

Tfn 08-517 748 47 

Fax 08-517 729 24 

55

BILAGA VII 

ENHETEN FÖR PSYKOSOCIAL ONKOLOGI 

OCH REHABILITERING 

Psykologiska och sociala aspekter på sjukdom och sjukvård 

uppmärksammas alltmer inom olika specialiteter. 

Här har cancersjukvården varit föregångare, mycket på 

grund av den starka kulturella och psykologiska laddning 

som cancersjukdomar har. Sålunda skapades redan 

1970 en enhet vid Radiumhemmet, då kallad psykosomatiska 

avdelningen. Sedan verksamhetsområdet har 

breddats kallas enheten nu psykosociala enheten.Vid enheten 

finns psykiater, psykologer, onkologer under vidareutbildning, 

sjuksköterskor, musik- och bildterapeut 

och sekreterare. Enheten har sina lokaler inom Radiumhemmet 

och arbetar dels mot de onkologiska klinikerna, 

dels mot regionen. 

Det psykosociala arbetet inom cancersjukvården genomförs 

endast till en mindre del av specialister. Vi vill på 

olika sätt stödja ordinarie sjukvårdspersonal och läkare 

att uppmärksamma psykiska och sociala behov och att 

anpassa arbetssätt och rutiner efter dessa. Sjukvårdspersonalen 

kan utgöra ett stort stöd för anhöriga, men 

även detta är en fråga om resurser och kunskap. 

Psykosociala enheten arbetar med följande verksamhetsområden: 

- Samtalskontakter med cancerpatienter. Patienter remitteras 

vanligen av läkare, kuratorer eller sjuksköterskor 

på grund av psykiska besvär eller andra problem 

under och efter behandling. Patienterna kommer 

för samtalsterapi och eventuell medicinering i 

första hand från Radiumhemmets kliniker, men i 

mån av möjlighet även från andra kliniker inom 

landstinget. 

- Rådgivning i ekonomiska och sociala frågor samt 

planering av rehabiliteringsinsatser 

- Stödkontakter med anhöriga. I mån av resurser tar 

vi emot anhöriga, men i stor utsträckning måste dessa 

hänvisas till de psykiatriska sektorsmottagningar 

eller de enheter som erbjuder stöd för sörjande. 

- Utbildning av medicine kandidater, sjuksköterskor 

under vidareutbildning och läkare under specialistutbildning 

i psykosociala aspekter av cancersjukvård. 

- Handledning, vidareutbildning och stöd av personalgrupper 

i olika former av cancervård i Stockholmsregionen. 

- Utvecklingsarbete och forskning. Enheten bidrar med 

egna projekt rörande rehabilitering och livskvalitet. 

Enheten bistår också med psykosocial konsultation 

till andra grupper som vill starta utvecklingsarbete. 

Onkologiskt RehabiliteringsCentrum tillkom 1998 

med ändamålsenliga lokaler för rehabilitering – till 

kropp och själ. Det är ett samarbetscentrum för psykosociala 

enhetens personal och sjukgymnaster, dietister 

m fl. 

Vid enheten kan erbjudas: 

- Gruppverksamhet för cancerpatienter: Kom-igångprogrammet, 

Må bättre-grupper, anhöriggrupper m m. 

- Enskilda stödkontakter för patienter, par eller familjer. 

- Musik- och konstterapi. 

- Kostinformation och nutritionsbehandling. 

- Sjukgymnastisk behandling, enskilt eller i grupp. 

Vattengymnastik. 

- Lymfödembehandling och akupunktur. 

- Interdisciplinärt samarbete omkring multiproblemsituationer, 

dagvård i samband med kurativ 

respektive palliativ behandling samt stöd för barnfamiljer 

i cancervården. 

Adress och telefonnummer 

Överläkare Christina Bolund 

Psykosociala mottagningen 

Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset 


Tfn 08-517 741 07 

Fax 08-31 15 85 

Vårdenhetschef Ulla-Lena Gustafsson 

Onkologiskt RehabiliteringsCentrum 

Helikopterbyggnaden, Karolinska sjukhuset 


Tfn 08-517 733 87 

Fax 08-517 746 50 

56

CANCERUPPLYSNINGEN 

BILAGA VIII 

Behovet av och kraven på information och rådgivning 

till patienter, deras anhöriga och allmänheten i 

frågor som rör cancer, cancersjukdomar och dess 

behandling ökar allt mer. Som komplement till sjukvården 

finns sedan 1981 på Radiumhemmet, 

Karolinska sjukhuset, möjlighet att via telefon ge 

denna service. Under senare år har verksamheten 

utökats med frågelåda via e-post och ett informationscenter 

i Radiumhemmets stora entréhall. 

Patienter och anhöriga kan besöka Radiumhemmets 

Cancerupplysning och här kan de i lugn och ro läsa 

informationsbroschyrer, annan litteratur och vetenskapliga 

artiklar eller få hjälp med att söka information 

på Internet. De kan också om så önskas få tala 

enskilt med en sjuksköterska, erfaren inom onkologisk 

vård. Hit kan vårdpersonal hänvisa patienter och 

närstående som har frågor och funderingar som rör 

cancer. 

Vår målsättning är att: 

• öka patientens förutsättning att kunna delta i beslut 

om vård och behandling 

• öka anhörigas förutsättningar att bli delaktiga i 

vården av de närstående 

• stödja och inspirera vårdpersonalens arbete med 

patientinformation 

Besöksadress 

Radiumhemmets stora entréhall 

Öppettider: måndag till torsdag kl 09.00–15.00 

Telefonnummer 

08-517 766 00 

Telefontider: måndag till fredag kl 10.00–12.00 

samt kl 13.00–15.00 

• öka den allmänna förståelsen och kunskapen om 

cancer och cancersjukdomar 

Internet 

E-post: 

Hemsida: 

cancerinfo@ks.se 

www.ks.se 

CANCERFONDEN 

Cancerfondens informations- och stödlinje är bemannad 

av legitimerad vårdpersonal med erfarenhet av 

cancervård. Hit kan du vända dig om du har frågor 

och funderingar om cancer, vill ha stöd eller skriftlig 

information. 

Telefonnummer 

020-222 111 informations- och stödlinje 

08-6771000 växel 

Telefontider 

Måndag-fredag kl 9.00 - 17.00 

Du kan även gå in på hemsidan: 

www.cancerfonden.se 

57

BILAGA IX 

CANCERANMÄLAN 

Vem är skyldig att lämna canceranmälan? 

Sverige har ett nationellt täckande register över cancerinsjuknande 

sedan 1958. Sedan 1976 kodas och 

registreras de anmälda fallen för Stockholm-Gotlandregionen 

vid Onkologiskt Centrum, Karolinska sjukhuset. 

Årligen sänds regionens uppgifter till nationella 

cancerregistret vid Socialstyrelsen. 

Enligt förordningen (2001:709) om cancerregister 

vid Socialstyrelsen skall den som bedriver verksamhet 

inom hälso- och sjukvård lämna uppgifter till 

Cancerregistret (Föreskrifter och allmänna råd 

2003:13 (M)). Denna uppgiftsskyldighet gäller både 

den regionala och lokala hälso- och sjukvården, d v s 

landsting, kommuner och privata vårdgivare. 

Uppgiftsskyldigheten gäller för nyupptäckta tumörer 

och liknande tillstånd som påvisas vid klinisk 

undersökning, morfologisk undersökning, annan 

laboratorieundersökning och klinisk obduktion. 

Uppgiftsskyldigheten gäller i vissa fall även om uppgifter 

tidigare har lämnats. Nya uppgifter ska lämnas 

om: 

• tumörer eller tumörliknande tillstånd konstaterats 

vid klinisk obduktion, 

• tumörens eller det tumörliknande tillståndets 

karaktär väsentligen förändrats, 

• uppfattning om diagnosen förändrats, 

• tumör eller tumörliknande tillstånd inte 

visat sig föreligga (återtagande av cancerdiagnos). 

Hur gör man canceranmälan? 

Anmälan från ansvariga kliniker sker på särskild blankett 

"canceranmälan". Blanketter kan rekvireras från 

Medicarrier eller från Kommentus Blanketter, 

tfn 08-709 59 20, fax 08-709 59 45, måndag– 

torsdag kl 08.00–16.45, fredag kl 08.00–15.00. 

Blanketten kan också laddas ner från Onkologiskt 

Centrums hemsida www.sll.se/oc samt Socialstyrelsens 

hemsida www.sos.se/epc/cancer. 

Det finns även möjlighet att ordna registrering 

on-line via intranätet i SLL. För denna tjänst ber vi 

er kontakta Valeriano Rodriguez, tfn 08-517 732 90 

eller e-post: valeriano.rodriguez@smd.sll.se 

Anmälan från ansvarig patolog/cytolog ska göras 

genom att en kopia av det diagnostiska utlåtandet 

skickas in till Onkologiskt Centrum. 

Vilka sjukdomar omfattas av anmälningsplikten? 

Alla maligna tumörer, maligna sjukdomar i blodbildande 

organ, vissa s k precancerösa tillstånd samt ett 

antal ej säkert maligna tumörsjukdomar eller tumörliknande 

tillstånd, vilka specificerats i författningen, 

se Socialstyrelsens hemsida www.sos.se/epc/cancer 

Lista över aktuella tillstånd och sjukdomar som är 

anmälningspliktiga finns även på Onkologiskt Centrums 

hemsida, se adress nedan. 

Adress och telefonnummer 

Regionala cancerregistret 

Onkologiskt Centrum, M8:01 



Tfn 08-517 750 05, 517 750 06 

Fax 08-34 86 40 

www.sll.se/oc 

58

ovarial- och tubarcancer - Karolinska Sjukhuset

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?