ovarial- och tubarcancer - Karolinska Sjukhuset

More documents

Recommendations

Info

3. Etiologi – hereditär ovarialcancer 3.1 ETIOLOGI Till skillnad från t ex cervixcancer vet man mycket litet om de biologiska mekanismerna bakom utvecklandet av ovarialcancer. Cancerutvecklingen startar i ovariernas epitel, men vad som orsakar denna utveckling är omtvistat och sannolikt ett uttryck för att ovarialcancerns genes är multifaktoriell. En teori anger att antalet ovulationer under en livstid hänger samman med risken att utveckla ovarialcancer. Varje ovulation orsakar cellskador som utgör presumtiva källor till cancerösa förändringar vid epitelreparationen. Denna sker under närvaro av diverse tillväxtfaktorer, som i cellkulturer visat sig ha samband med cancerutveckling. Den minskade risken för ovarialcancer som noterats vid sen menarke, tidig menopaus och graviditeter sammanfaller med denna teori. Graviditeter anses också kunna skydda mot ovarialcancer genom att precancerösa förändringar i ovarialepitelet har setts försvinna i samband med graviditeter. Detta har visats vid djurförsök. En annan etiologisk förklaring är gonadotropinhypotesen som stipulerar att hög nivå av gonadotropiner (LH/FSH) producerade i hypofysen leder till en stimulering av ovariernas ytepitel. Denna situation råder i tidig menopaus när gonadotropinnivåerna är förhållandevis höga och incidensen av ovarialcancer ökar. Denna teori har kunnat styrkas i djurmodeller och i försök på cellinjer, men det finns även resultat som antyder att en sådan effekt saknas. Ytterligare en modell för ovarialcancerns etiologi är den karcinogena potential som yttre skador på ovarialepitelet tros kunna ge, orsakad av retrograd transport av skadliga ämnen via äggledarna. Det kan röra sig om såväl talk som endometrievävnad och blod från livmodern som stöts ut i samband med menstruationen. De tros kunna ge skador på epitelet som i sin tur kan leda till malignifiering. Denna teori styrks av att såväl ligering av äggledarna som hysterektomi ger ett visst skydd mot ovarialcancer. Övervikt har ansetts vara en orsak till ovarialcancer men resultaten av flera studier är motsägande och inga säkra slutsatser kan dras. Sammanfattningsvis är mångfalden av teorier som kan förklara uppkomsten av ovarialcancer ett belägg för att etiologin är multifaktoriell. 3.2 HEREDITÄR OVARIALCANCER Mellan 5 och 10 % av alla fall av ovarialcancer beräknas vara ärftliga. Hereditär ovarialcancer debuterar vid lägre ålder (52 år) än spontant förekommande ovarialcancer (59 år). Den är oftare bilateral. Skador på generna BRCA-1 och/eller BRCA-2 anses öka risken för sjukdomen genom att cellernas förmåga till reparation av DNA störs. Dessa skador anses ligga bakom syndromet hereditär ovarial- och bröstcancer. Bröstcancer kan förekomma om det finns mutationer i någon av de två generna medan ovarialcancer är vanligast i familjer med mutationer i BRCA- 1-genen. Familjär ovarialcancer föreligger om man finner en ansamling av ovarialcancer och bröstcancer i en släkt. Om man kan påvisa ett autosomalt dominant mönster anses risken vara c:a 50 % för varje enskild kvinnlig släkting att drabbas av ovarialcancer. En mer praktisk definition på ökad risk är att tre eller flera förstarespektive andragradssläktingar insjuknat i ovarialeller bröstcancer. För ovarialcancer gäller att minst en skall ha insjuknat före 60 års ålder. Definitionen omfattar även familjer där två nära släktingar insjuknat i ovarialcancer före 50 års ålder, eller där en insjuknat i ovarialcancer före 50 års ålder och en i bröstcancer före 40 års ålder. Mutationer i mismatch-reparationsgener kan orsaka familjär icke polypös koloncancer (Lynch I syndrom) och ibland även cancer i flertalet andra organ, bl a i ovarierna (Lynch II syndrom). Utredning När skall man misstänka hereditär ovarialcancer? Diagnosen baseras i första hand på familjeanamnesen. Eftersom anlaget även kan ärvas via manliga släktingar kan ovarialcancer hos t ex farmor eller sondotter antyda ett lika starkt samband som mellan mor och dotter. Utredningen bör ske vid genetisk klinik/ mottagning och eventuell mutationsundersökning skall föregås av genetisk rådgivning. En sådan kan göras om det finns en person som uppfyller kriteri- 10
erna för ärftlig ovarialcancer och som vill medverka. Analysen görs genom ett vanligt blodprov. Om en mutation påvisas kan friska släktingar erbjudas anlagsbärartest. Anlagsbärare har en kraftigt ökad risk att utveckla bröst- och/eller ovarialcancer: vid mutation i BRCA-1 är risken för bröstcancer 50–80 % och 25–60 % för ovarialcancer och vid mutation i BRCA-2 är den något lägre. Hos familjer som uppfyller kriterierna för hereditär ovarialcancer där man inte kan påvisa mutationer, kan ändå en genetisk utredning påvisa en familjärt ökad risk för ovarialcancer. Medlemmar i sådana familjer kontrolleras på samma sätt som familjemedlemmar med genmutationer. Uppföljning Ärftligt ökad risk för ovarialcancer är ett så pass vanligt tillstånd att kunskap om handläggning bör finnas på länssjukhusnivå eller motsvarande. Ett cancergenetiskt nätverk där gynekolog, bröstkirurg, psykosocial resursperson samt genetiker och eventuellt gynonkolog ingår, bör därför finnas runt patienten. Efter riskbedömning kan kontrollerna ske hos gynekolog och bröstkirurg med särskild erfarenhet av att handlägga fall med ökad risk för ärftlig ovarialcancer. Dessa kvinnor bör erbjudas gynekologisk kontroll inkluderande ultraljudsundersökning med start vid 40 års ålder eller 5–10 år före tidigast förekommande fall i släkten. Tumörmarkören CA-125 har diskuterats men rekommenderas ännu inte som rutin vid kontroll av dessa patienter. P-piller har i vissa studier visats kunna minska risken för ovarialcancer bland mutationsbärare utan att öka risken för bröstcancer och kan därför rekommenderas till kvinnor i familjer med ökad risk för ovarialcancer. Vid påvisade mutationer i BRCA-1 eller BRCA-2 bör kvinnorna rekommenderas bröstundersökningar enligt de riktlinjer som finns i Vårdprogrammet för bröstcancer. Profylaktisk kirurgi Kvinnor med påvisade mutationer i BRCA-1 eller BRCA-2 samt kvinnor i familjer med uttalat ökad risk för ovarialcancer kan komma ifråga för profylaktisk kirurgi. Beslut om detta bör ske efter samråd med deltagarna i ovan nämnda nätverk. Inte minst bör kontakten med psykolog eller annan psykosocial resursperson betonas, då ett ställningstagande får anses som mycket komplicerat och rymmer frågor av såväl medicinsk som psykosocial natur. 3.3 FERTILITET – STIMULERING Finns det ett samband mellan ovulationsstimulering och ovarialcancer? Trots att ett samband mellan behandling med ovulationsstimulerande läkemedel och ökad risk för senare utveckling av ovarialcancer diskuterats under snart tio år, är frågan fortfarande obesvarad. Frågeställningen aktualiserades av en analys av tre fall-kontroll-studier från USA där risken för ovarialcancer bedömdes vara ökad hos kvinnor som hade använt ”fertility drugs”, men också hos kvinnor som inte blivit gravida trots en långvarig period av oskyddat samliv. Svagheten hos dessa studier är att de innehåller ett mycket litet antal patienter med ovarialtumörer. Randomiserade prospektiva studier är svåra att genomföra, varför man får låta sig nöja med fall-kontroll-studier eller med icke randomiserade prospektiva studier. På senare år har ett antal epidemiologiska studier med större antal fall rapporterats. Man fann inget samband mellan ovalutionsstimulerande läkemedel och ovarialcancer. Dessa studier utgör de bästa underlagen hittills för att gonadotropinbehandling inte tycks vara någon riskfaktor för ovarialcancer. Däremot har ytterligare data kommit som talar för att det trots allt finns ett samband mellan ovulationsinduktion och borderlinetumörer. 11
Page 1 and 2: VÅRDPROGRAM 2004 OVARIAL- OCH TUBA
Page 3 and 4: INNEHÅLL VÅRDPROGRAM FÖR OVARIAL
Page 5 and 6: 1. Inledning Cancervården i Sverig
Page 7 and 8: 2. Epidemiologi Frekvensen av ovari
Page 9 and 10: 40 Åldersstandardiserad incidens p
Page 11: 1,0 Kumulativ överlevnad 0,9 0,8 0
Page 15 and 16: hög grad utslag vid mätning av CA
Page 17 and 18: Under senare år har det skett en k
Page 19 and 20: 6. Patologi 6.1 PATOLOGI OVARIUM Ma
Page 21 and 22: Tubarcancerns histopatologiska type
Page 23 and 24: 8. Borderlinetumör (lågmalign ova
Page 25 and 26: tens allmäntillstånd vara påverk
Page 27 and 28: 9.4 HORMONTERAPI Vid recidiv kan ho
Page 29 and 30: 11. Speciella ovarialtumörer Denna
Page 31 and 32: Tubarcancer är en sällsynt och my
Page 33 and 34: Så gott som samtliga patienter som
Page 35 and 36: detaljerad information ges om behan
Page 37 and 38: 15. Rehabilitering 15.1 MÅLSÄTTNI
Page 39 and 40: 16. Omvårdnad vid behandling En ca
Page 41 and 42: • undvika permanentning, blekning
Page 43 and 44: Extern strålbehandling är den van
Page 45 and 46: 17. Palliativ behandling och omvår
Page 47 and 48: • byt bandage ofta. Tvätta och f
Page 49 and 50: Blödningar Tumör kan växa igenom
Page 51 and 52: 18. Studier 1. TEC/TC-studien: En s
Page 53 and 54: SMÄRTKLINISK KONSULTVERKSAMHET BIL
Page 55 and 56: BILAGA IV CANCERPROFILERADE GERIATR
Page 57 and 58: ONKOLOGISK KONSULTVERKSAMHET BILAGA
Page 59 and 60: CANCERUPPLYSNINGEN BILAGA VIII Beho

ovarial- och tubarcancer - Karolinska Sjukhuset

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?