HISTORIA VÃ R - Socialdemokraterna

”
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Första versen till Internationalen
tvingas. Politiskt knöts hoppet till en allmän och lika
rösträtt för att demokratisera och förändra samhällets
institutioner.
Socialdemokratins start i Sverige brukar räknas från
första gången skräddaren och agitatorn August Palm
talade i Sverige på temat ”Hvad vilja Socialisterna?”.
Talet hölls på Hotell Stockholm i Malmö i november
år 1881. Tiden från 1881 fram till runt 1900 kan
beskrivas som pionjäråren. De första trevande stegen
mot en svensk organiserad arbetarrörelse.
Den svenska socialdemokratin växte fram som en förgrening
av den äldre och mer utvecklade arbetarrörelsen
på kontinenten, främst den tyska. Tyskland och
Danmark fungerade också som en kunskapsbrygga
där August Palm, Thorsson, Anna Sterky och andra
ledare för första gången mötte, och sedan skolades
i politiskt och fackligt arbete. Både Karl Marx och
andra socialistiska tänkare var också kända i Sverige
före Palm.
Fackföreningar och sällskap för att förbättra arbetarnas
sociala villkor, så kallade arbetarföreningar, fanns
långt före 1881. Stockholms Typografiska förening
bildades redan 1846 och år 1879 genomfördes den
stora Sundsvallsstrejken bland sågverksarbetarna.
Men de första fackföreningarna var svaga, och politiskt
vacklande de mellan liberalism och socialism.
De första ledarna ägnade mycket tid åt att resa runt,
agitera och hålla möten för att organisera arbetarna
i olika delar av landet. Ibland kunde det vara fullt i
salarna som man hade hyrt för möten och oftast tog
man inträde vid mötena. För en mindre stad i landsorten
var det en stor sak när den berömde August
Palm kom på besök.
Partiets aktiva fick verka i starkt motstånd och det
krävdes stora uppoffringar av de arbetare och andra
som ställde sig i spetsen för partiet på sin ort eller för
den nybildade fackliga organisationen på sin arbetsplats.
Arbetarna var fattiga. Inkomsten räckte till för att
försörja familjen med mat, husrum och lite kläder,
men knappast så mycket mer. Att bli utan arbete var
en katastrof för familjens ekonomi. Att delta i aktioner
för den fackliga organisationen, till exempel
strejker, var därför riskabelt. För att arbetarrörelsen
skulle växa krävdes det mycket mod och offervilja.
Det gällde de som ställde sig i spetsen för rörelsen,
de vars namn vi idag känner igen som rörelsens pionjärer.
I än högre grad gällde det alla de som i det
lokala arbetet tog strid för sin sak, som agiterade och
organiserade sina arbetskamrater, som såg till att rörelsen
växte runt om i landet och gjorde det möjligt
att forma en social massrörelse.
På arbetsplatsen var det arbetsgivaren som bestämde
och arbetare som inte lydde kunde snabbt få se sig
om efter andra jobb. Idéer om löntagarinflytande i
företagen och ekonomisk demokrati diskuterades
därför parallellt med frågan om politisk demokrati.
Det skulle dock dröja drygt 30 år innan den politiska
demokratin fullt ut var genomförd.
Det var de rika som bestämde över kommuner och i
riksdag. Rösträtten var beroende av hur hög inkomst
och förmögenhet man hade. Samtidigt som många
var för fattiga för att ens få rätt till en röst, kunde
brukspatroner och fabriksägare få rätt till hundratals
röster.
När socialdemokratin växte fram var man tvungen
att slåss mot en övermakt som hade många medel
till sitt förfogande för att motarbeta arbetarrörelsen.
Statsmakten stod helt i överhetens tjänst. Det var inte
tillåtet att hålla möten, utan att det i särskild ordning
anmälts till ordningsmakten och polisen ansåg sig
ha rätt att närvara vid olika sammankomster, såväl
allmänna som enskilda. Vad som sades och skrevs bevakades
noga. Kritik mot monarkin, statskyrkan och
riksdagen kunde leda till fängelsestraff som många
socialdemokratiska agitatorer fick uppleva.
Som exempel på hur statsmakterna agerade kan nämnas
den skärpning av tryckfrihetsförordningen som
gjordes 1887, som 1889 följdes upp av den så kallade
munkorgslagen. Syftena var att begränsa den socialistiska
“propagandan”. Under det så kallade åtalsraseriet
1888 satt Danielsson, Branting och ytterligare
12
13