HISTORIA VÃ R - Socialdemokraterna

Första maj 1918. Foto: Okänd
Åtta timmars arbetsdag
Åtta timmars arbetsdag hade varit med på den politiska
dagordningen för socialdemokratin ända från
början. I Sverige hade åttatimmarsdagen varit huvudparollen
sedan den första demonstrationen 1890.
Retoriskt framställde man reformkravet som logiskt:
åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars
sömn.
Lag eller avtal?
Tidigt uppstod diskussionen om arbetstidsreformerna
skulle genomföras i riksdagen genom lagstiftning
eller genom avtal mellan fack och arbetsgivare. Flera
fackliga organisationer ansåg att det skulle ske genom
avtal.
Det var främst tre motiv som användes för en lagstiftning
om arbetstidernas begränsning. För det första
pekades på den internationella utvecklingen. Många
länder genomförde reformer som begränsade arbetstiden
till åtta timmar per dag. Det ansågs väsentligt
med en lugn samhällsutveckling och missnöje med
långa arbetstider kunde utgöra en oroshärd.
För det andra påtalades vikten av arbetarnas fysiska
hälsa. Olycksfallen på arbetsplatserna skedde oftast
under arbetsdagens sista timmar. För det tredje anfördes
arbetarnas behov av fritid för familjeliv, för
deltagande i medborgerliga angelägenheter och för
begagnande av tillfällen till förvärv av kunskaper och
bildning.
Mot en lagstiftning anfördes att det skulle bli brist
på arbetskraft. Högern var emot en lagstiftning och
hävdade att man inte skulle tappa kontakten med den
nationalekonomiska sidan av saken, vilket gjorde att
man beklagade reformen som en lidandets väg som
man hoppades skulle bli så kort som möjligt. Även
arbetsgivarna var mot en lagstiftning och avstyrkte
förslaget.
Men trots motståndet var det i riksdagen framgångarna
kom. När socialdemokraterna kommit i regeringsställning
tillsammans med liberalerna 1917
påbörjades ett snabbt reformarbete. I februari 1918
tillsattes en arbetstidskommitté och 385 dagar senare
i mars 1919, behandlade regeringen en proposition sedan
kommitténs betänkande avlämnats och remissbehandlats.
Arbetstidslagen vidgas
Den första arbetstidslagen var tillfällig och förnyades
vid ett flertal tillfällen under 1920-talet. Först år
1930 permanentades lagen om arbetstidens begränsning
till åtta timmar om dagen. Efter hand kom också
lagar som gällde för de löntagargrupper som var
undantagna den ursprungliga lagen: lantarbetarna
(1936 och 1948), detaljhandelsanställda (1939) samt
hotell- och restauranganställda (1944).
Arbetstidens förläggning reglerades i arbetarskyddslagen
från 1949. Där fanns regler om raster och vilopauser
samt ett principiellt förbud mot nattarbete.
Arbetstidsfrågan blev ett första exempel på de praktiska
samhällsförändringar som kunde genomföras
när socialdemokratin hade den politiska makten,
som var ett resultat av de rösträttsreformer som genomförts.
Debatten om arbetstidens omfattning har
sedan varit i högsta grad levande genom åren.
Förkortad arbetstid efter kriget
Lagen om åtta timmars arbetsdag innebar
inte allmän 40-timmarsvecka, utan
48-timmarsvecka. De flesta arbetade hela
lördagen. Veckoarbetstiden förkortades
till 45 timmar genom beslut i riksdagen
1957, ett beslut som var genomfört år
1960. Genom en uppgörelse mellan LO
och SAF förkortades veckoarbetstiden till
42,5 timmar mellan 1966 och 1969, vilket
också fick genomslag i arbetstidslagen.
År 1970 beslutade riksdagen att förkorta
arbetstiden till 40 timmar per vecka, vilket
skedde i två lika stora steg. Först år 1973
var arbetstiden nere i åtta timmar per dag
under fem dagar i veckan.
Tre medlemmar av den första socialdemokratiska regeringen 10 mars – 27 oktober 1920. Från vänster: finansminister Fredrik Vilhelm Thorsson,
statsminister Hjalmar Branting och utrikesminister Erik Palmstierna vid regeringstillträdandet. Foto: Okänd
28
29