HISTORIA VÃ R - Socialdemokraterna

Partisplittringen
Rösträttskampen
Olika synsätt kring dåtidens stora och brännande frågor
ökade motsättningarna inom det socialdemokratiska
partiet under 1910-talet. Försvarsfrågan, ministersocialismen,
partiledningens roll och strategiska
vägval i rösträttskampen kom att bli några av många
frågor som diskuterades hett inom partistyrelse och
riksdagsgrupp och som upptog partikongresserna.
Våren 1917 splittrades socialdemokratin i Sverige i två
partier. Det dåvarande ungdomsförbundet bröt sig ur
och kom att utgöra grunden i det socialdemokratiska
vänsterpartiet. I Norrbotten och Västernorrland kom
partidistrikten att övergå till det nya partiet, medan
det på de flesta andra håll kom att vara enskilda medlemmar
som bröt sig ur.
Det nya partiet var en brokig blandning av många
olika grupperingar som var missnöjda med socialdemokratins
utveckling under Brantings ledarskap.
Valresultatet 1917 blev dock klent för det nya partiet,
och många av de riksdagsledamöter som brutit sig ur
förlorade sina platser.
Precis som inom partivänstern i andra länders socialdemokratiska
partier riktade många blickarna
mot revolutionens Ryssland och den nya Sovjetstaten.
År 1921 bytte det nya partiet namn till Sveriges
Kommunistiska Parti, och det splittrades sedan
igen utifrån motsättningar inom den internationella
kommunistiska rörelsen. I tre omgångar mellan 1923
och 1937 återvände många av de ledande gestalterna
i partisplittringen till socialdemokratin. Sveriges
Kommunistiska Parti bytte namn till Vänsterpartiet
Kommunisterna (VPK) 1967 och till sitt nuvarande
namn Vänsterpartiet (V) 1990.
Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SDUF) centralstyrelse 1907. Emil Wallin, HJ Gustavsson, Gustav Möller, HJ Larsson, Zäta Höglund, Johan
Hedenstedt, Anton Hjalmarsson, Per-Albin Hansson, Severin Sjöstedt, Bernhard Nilsson, Oscar Olsson, Ernst Åström, Adolf Olsson, Richard
Sandler och Einar Ljungberg. Endast tio år senare upplöstes ungdomsförbundet och SSU bildades. Foto: Okänd
” Allmän rösträtt är således
priset, för vilket bourgeoisien
kan köpa sig avveckling medelst
administration, i stället
för konkurs, anhängiggjord
vid revolutionens domstol.
Hjalmar Branting, tal i Gävle 1886.
Kampen för rösträtten var en av de viktigaste för socialdemokratin
från första början. Socialdemokraterna
var inte ensamma att driva frågan. Även liberalerna
bedrev en aktiv kamp för den allmänna och lika rösträtten.
Men fortfarande var den allmänna rösträtten
inte genomförd. Rösträtten i riksdagsvalen var begränsad
till enbart män samt baserades på inkomst
och förmögenhet. Då ståndsriksdagen upphävts
1865–66 hade 20 procent av den manliga befolkningen
rösträtt. Med ökade inkomster hade andelen
växt till 60 procent 1908.
År 1902 genomfördes en politisk storstrejk till förmån
för den allmänna rösträtten. Ett stort antal arbetare
var inbegripna i strejken, som dock så småningom var
tvungen att avblåsas utan att man nått något resultat.
En bestående effekt av storstrejken var emellertid att
arbetsgivarna gick samman i Svenska Arbetsgivarföreningen
(SAF).
Opinionen för allmän rösträtt växte dock alltmer och
samtidigt växte överhetens rädsla för att mer revolutionära
stämningar skulle få ökat stöd om inte frågan
fick en rösträttslösning.
Den första vänsterregeringen i Sverige, ledd av liberalen
Karl Staaff 1905, misslyckades med att reformera
rösträtten. År 1907 tillträdde åter en högerregering
under ledning av amiral Arvid Lindman. Lindman
tvingades lägga fram förslag om utvidgad rösträtt,
trots det egna partiets motstånd. Män som uppnått
24 års ålder året före valet och som inte var satt i konkurs,
som hade betalat sina skulder till stat och kommun
samt fullgjort värnplikt fick allmän rösträtt till
riksdagens andra kammare. Den kommunala rösträtten
var fortfarande inte allmän utan följde en 40-gradig
skala, vilket innebar att förmögna personer hade
fler röster än de fattiga.
Förändringarna möttes inte med någon entusiasm.
Högern ansåg att man gett efter för mycket och vänstern
ansåg att man ännu hade mycket kvar att vinna.
Valet 1911 blev dock en stor framgång för vänstern
och framför allt socialdemokratin. Staaff blev åter
statsminister men tvingades av kung Gustav V avgå
eftersom han inte ville rusta upp försvaret på det sätt
högern och kungen ville. Socialdemokraterna fortsatte
dock att öka i väljarkåren och blev 1915 största
parti i den direktvalda andra kammaren.
Kampen för rösträtt för kvinnor
Det första förslaget till rösträtt för kvinnor väcktes i
riksdagen redan 1884. Mellan 1902 och 1921 drevs
en intensiv kampanj för kvinnors rösträtt inom den
tvärpolitiska landsföreningen för kvinnlig rösträtt
(LKPR). Ordförande för landsföreningen 1911–14
var socialdemokraten Signe Bergman, som senare
skulle bli S-kvinnors första ordförande.
Insikten om att allmän rösträtt måste gälla också
kvinnor kom att växa fram successivt inom den unga
arbetarrörelsen. Den unge Per Albin Hansson anförde
tre skäl för att rösträtten även skulle gälla kvinnor:
1. Det är en mänsklig rättighet som bör tillkomma
alla medborgare,
2. Kvinnor har speciella intressen att tillvarata i lagstiftningen
3. Kvinnor genom sina särskilda egenskaper skulle
berika det politiska arbetet.
24
25