HISTORIA VÃ R - Socialdemokraterna

3.
Keynes och arbetslösheten
Folkhemsepoken
Nytt fokus på samförstånd
Efter Brantings död 1925 valdes Per-Albin Hansson
till partiledare efter viss debatt. Han hade då åtskilliga
motståndare i partiet, inte minst de som återvänt
efter splittringen och som i flera fall hade stort inflytande.
Per-Albin Hansson slog an en ny ton för socialdemokratin
där sammanhållning och samarbete
framhävdes som bättre framtidsrecept än konflikt
och konfrontation. Redan i en riksdagsdebatt 1928
höll Per-Albin Hansson sitt berömda ”folkhemstal”.
Med Per Albins formuleringar om folkhemmet hade
den nya socialdemokratin tagit form. Där fanns de
socialdemokratiska värderingarna kvar, men tonen
var ny och han anvisade nya metoder för att lösa de
konflikter som fanns. Det var gemenskapen som betonades.
Det krävdes jämlikhet och solidaritet för att
de många skulle få njuta av den frihet som de få välbeställda
alltid hade haft.
”
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet
känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn.
Där ser icke den ene ned på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel
på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det
goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Ska det svenska
samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den
sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas
andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt
och ekonomiskt.
Per Albin Hansson, tal i riksdagens debatt, 1928.
På det ekonomisk-politiska området härskade under
1920-talet en normpolitik, som byggde på idén att
arbetslösheten berodde på att löntagarna begärde för
höga löner. Om bara löntagarna anpassade sina lönekrav,
det vill säga i praktiken sänkte sina löner skulle
efterfrågan på arbetskraft öka.
Den brittiske, socialliberale nationalekonomen John
Maynard Keynes presenterade 1929 en annan lösning.
Han hävdade arbetslösheten i själva verket
berodde på att efterfrågan var för liten. Om man i
det läget sänkte löner och aktivitet i ekonomin skulle
problemen i själva verket förvärras, arbetslösheten
skulle stiga. Staten borde istället via budgeten stimulera
efterfrågan genom bidrag, offentliga arbeten och
investeringar – främst i byggande. Liknande idéer
framfördes i USA bland de som kom att bli rådgivare
till president Roosevelt och i Sverige bland ekonomerna
inom den så kallade Stockholmsskolan.
Per-Albin Hansson. Foto: Okänd
Ernst Wigforss tog tidigt ställning för en politik som
stimulerade efterfrågan och började arbeta utifrån
en sådan som finansminister. Den låg till grund för
en krisuppgörelse 1933 som innebar både sysselsättningsinsatser
och stöd till jordbruket. Uppgörelsen
träffades med Bondeförbundet, som gått framåt i valet
1932 tillsammans med Socialdemokraterna.
Lite förenklat kan man säga att Wigforss bedrev en
ekonomisk politik som gjorde de kommande socialpolitiska
reformer möjliga eftersom fler kom i arbete
och tillväxten kom igång. Liberalerna var splittrade i
sin inställning till den nya ekonomiska politiken och
högern isolerades i sitt negativa motstånd.
Den finanspolitiska stimulansen hade också hjälp av
en penningpolitisk stimulans i form av att Sverige
1931 släppte den så kallade guldmyntfoten. När värdet
på den svenska valutan föll blev exporten billigare
för köpare i utlandet och industrins konkurrenskraft
förbättrades.
Per-Albin Hansson stod för en ram för det hela genom
folkhemstankens betoning av samverkan och
samförstånd. LO:s stöd var slutligen också nödvändigt
för att slippa konflikter och LO kände att deras
medlemmar vann på politiken eftersom den utöver
ökade löner också innebar sociala välfärdsreformer.
Per-Albin Hansson och Socialdemokraterna kunde
regera i minoritet fram till andra världskriget samtidigt
som väljarstödet oavbrutet växte under 1930-talet.
Sommaren 1936 satt dock Bondeförbundet
Ernst Wigforss. Foto: Okänd
34
35