Potential för biologisk fosforavskiljning vid Torekovs ... - Svenskt Vatten

Sammanfattning
Biologisk fosforavskiljning, även kallat bio-P, har både ekonomiska och miljömässiga
fördelar i jämförelse med kemisk fosforavskiljning. För att kunna etablera bio-P krävs att
bioslammet utsätts för alternerande anaeroba och aeroba miljöer, där bio-P-bakterierna (PAO)
släpper fosfat i den anaeroba miljön för att sedan ta upp ett överskott av fosfat i den aeroba
miljön. En förutsättning för att något P-släpp ska ske i den anaeroba miljön är att det finns en
tillräcklig mängd lättnedbrytbart kol (VFA).
Torekovs avloppsreningsverk är byggt för bio-P-drift men drivs idag med kemisk
efterfällning. I denna studie har därför möjligheterna att övergå till bio-P undersökts. Arbetet
inleddes med en utvärdering av verket där data från tidigare år undersöktes samt egna
mätningar utfördes, både på plats på verket och i laboratorium. Därefter gjordes modelleringar
i EFOR för att utvärdera möjligheterna att införa bio-P.
Efter att mätdata från tidigare år sammanställts konstaterades det att inkommande
föroreningskoncentrationer var ovanligt låga. En närmare undersökning visade på eventuella
problem med inläckage i avloppsvattenledningarna som leder till Torekovs
avloppsreningsverk.
Laboratorieförsök (P-släppsförsök) visade på väldigt låg bio-P-potential i bioslammet
troligtvis beroende på låga halter PAO samt att det inkommande vattnet inte innehåller
tillräckliga mängder VFA. Ett sätt att öka mängden VFA är att antingen införa
primärslamhydrolys eller returslamhydrolys. Då det på Torekovs avloppsreningsverk inte
finns någon primärsedimentation gjordes endast hydrolysförsök på returslammet i
laboratorium. Resultatet visade att det går att använda returslamhydrolys för att skapa en
lämplig kolkälla dels för biologisk fosforavskiljning och dels för biologisk kväveavskiljning.
Simuleringar i EFOR visar att det är svårt att med endast enklare metoder etablera bio-P i
kombination med en tillräckligt bra kväveavskiljning. Bevaras den kemiska
fosforavskiljningen går det dock att med enklare metoder förbättra kväveavskiljningen. Detta
uppnås i EFOR genom att öka den interna recirkulationen samt att öka etanoldoseringen under
sommarmånaderna. Kombinerar man detta med att skapa hydrolys och P-släpp i
slambehandlingsbassängerna går det att etablera bio-P. Dock krävs då något större
förändringar för att kompensera den minskade aeroba slamåldern, förslagsvis genom att öka
volymen av de luftade bassängerna i biosteget alternativt flytta positionen av
internrecirkulation för att kunna lufta de idag anoxa bassängerna. Ett årsmedelvärde på
utflödeskoncentrationen av totalfosfor på 0,4 mg/l uppnås i modellerna, vilket är över
gränsvärdet på 0,3 mg/l, men under det förhöjda gränsvärdet på 0,5 mg/l som Öresundsverket
fick justerat till efter införandet av biologisk fosforavskiljning. Att undersöka möjligheterna
till en liknande lösning för Torekovs avloppsreningsverk kunde därför vara av intresse, då det
skulle kunna innebära att kemisk fällning inte längre är nödvändig.
III