sri lanka

stora arealer föll också i plantokratins händer genom landgrabbing. Med
detta ord förstås en brokig flora av mer eller mindre oegentliga metoder, genom
vilka byarnas och templens högre liggande marker, goda bim, vilka utnyttjades
som hēn eller anglicerat chena (svedjemark), såldes till plantageägare,
ofta genom mellanhänder. Detta skedde under en period då byarnas
behov av chenaland ökade pga. att den snabba expansionen av kaffeplantager
allvarligt inverkade på vattentillgången, så att risfälten inte avkastade
som vanligt (Wenzlheumer 2005: 455).
Kolonialregeringen, som generellt uppmuntrade plantagenäringens utveckling,
gjorde ibland futila försök att hejda denna avyttring, men en ohelig
allians av headmen (byhövdingar), lokala jurister och rena mark-klippare,
liksom förstås de blivande ägarna, hade tillräckligt med egenintresse i saken
för att förhindra att det skulle vara möjligt. De som skodde sig var
således inte bara kolonialisterna, utan även den lokala eliten, framför allt
dels byhövdingarna, dels den framväxande kapitalistklassen bland låglandssingaleserna
(Meyer 1992).
Avyttringen av de traditionella svedjemarkerna eliminerade den jordbrukande
befolkningens traditionella ekologiska och socio-ekonomiska ”säkerhetsventil”,
eftersom svedjemark inte beskattades (”marginal meant indispensable”
som Eric Meyer formulerat det; Meyer 2000: 795). Den ledde till
en akut brist på odlingsbar mark och därmed till uppkomsten av ett landsbygdsproletariat.
De som drabbades av denna avyttring var oftast människor
av låg kast som inte hade möjligheter att försvara sig i domstolarna
(Meyer 2000). Åtskilliga tvingades till det avskydda lönearbetet på plantagerna.
Framför allt under den tidigaste expansionsperioden för te ökade andelen
singalesiska plantagearbetare markant, även om tamilerna förblev i
majoritet (Wenzlheumer 2005).
En ekonomisk depression i Storbritannien, konkurrens från Java och
Brasilien och en spekulationsbubbla inom plantagenäringen på Ceylon ledde
till en svår kris åren 1847-1848 då omkring 90% av investerarna gjorde
konkurs (Duncan 2002: 320). Trots detta förblev kaffe den viktigaste grödan
in på 1870-talet. 1869 började en bladsjukdom, Hemileia vastratrix, att
sprida sig på Ceylon. Under loppet av 1870-talet slog den nästan helt ut
Ceylons kaffeproduktion. Redan 1870 började sjukdomen sprida sig i södra
Indien, 1872 på Madagaskar, 1876 på Java och Sumatra, 1878 i Natal,
1879 på Fiji, 1889 på Filippinerna.
Spridningen blev så omfattande att hela den gamla världens produktion
av Coffea arabica mer eller mindre slogs ut. Odlingen överlevde främst i
skyddade miljöer i västra Indien, och på Java och Sumatra över 1000 meters
höjd, liksom i nya kaffedistrikt på hög höjd i Östafrika, men i det stora hela
blev kaffe av arabica-varianten en vara som producerades i Nya Världen under
1900-talet.
Att spridningen startade på Ceylon och att den blev så omfattande kan
skyllas på det koloniala samhället i sin globaliserade form. Sjukdomen är
181