sri lanka

1595 var detta den enda återstående singalesiska statsbildningen på ön, och
den bör egentligen benämnas Sinhalē eller Tun-Sinhalē (de tre Sinhalē), som
den kallades av sin egen befolkning i sin samtid. De flesta refererar emellertid
till begreppet Kandy-riket.
Det var framför allt handeln med kryddor som föranledde européerna
vid 1400-talets slut att slå sig in på den väldiga gemensamma marknad som
Indiska Oceanens randländer utgjorde. I Ceylons fall var det kanelen som
lockade. Kanel heter på latin Cinnamomum verum eller Cinnamomum zeylanicum.
Båda namnen har visst förklaringsvärde. Cinnamomum kommer
från grekiskans kinnamomon, vilket lånats från fenikerna, vilka i sin tur lånade
in ordet längre österifrån. Detta bevisar i sig produktens betydelse i
den tidiga globala handeln. Verum betyder förstås äkta, och syftar på att
denna art är den egentliga kanelen; det finns även vissa Cinnamomum-arter
i Öst- och Sydöstasien (kinesisk cassia, Saigon-kanel, indonesisk kanel etc.),
Oceanien och även i Nya Världen som kallas kanel, men det är inte fråga
om äkta vara utan en produkt av betydligt sämre kvalitet. Zeylanicum slutligen,
indikerar var i världen denna art hör hemma. Vild äkta kanel finns enbart
på Ceylon/Sri Lanka och i Sydindien, men den från Ceylon ansågs bäst
av portugiser och holländare (även om också den indelas i tio varianter av
varierande kvalitet) och den betingade vid 1500-talets mitt och slut tre till
fyra gånger högre pris än den sydindiska (Kanapathypillai 1989: 134).
Den letade sig relativt tidigt ut på världsmarknaden, men det är okänt
när. Antikens egyptier använde vid balsamering en bark, som grekerna förstod
som kinnamomon, och grekerna själva, liksom romarna, använde den
i salvor och parfymer (Ray 1994: 56f). Det är emellertid något oklart om de
med detta ord menade vad vi idag menar med kanel. Greker och romare
trodde att den kom från Afrikas Horn, något som för oss skulle kunna indikera
en mellanhand i handelstrafiken, men tvivlet på om den grekisk-romerska
förståelsen av cinnamomum var densamma som vår ökar, när man
noterar att vår kanel helt lyser med sin frånvaro i de romano-egyptiska Rödahavshamnarna
Myos Hormos (Quseir al-Qadim) och Berenike, vilka
båda har blivit föremål för omfattande arkeologiska undersökningar. Där
finns massor med fynd av peppar, så det kan knappast bero på ekonomiska
eller tafonomiska orsaker att kanelen saknas (Cappers 2006). Inte heller
nämns kanel i samband med antika beskrivningar av Sri Lanka. Första omnämnandet
som anger landet som den äkta kanelens ursprung är en arabisk
text från 1275 (Kanapathypillai 1989: 133). Kanske skall vi tänka bort den
äkta kanelen från det globala utbytet under antiken
Väl framme vid avnämarna i det medeltida Europa har kanelen betingat
ett skyhögt pris. Det fanns således enorma avanser att vänta om man lyckades
koppla bort mellanhänderna och handla direkt med producentländerna,
så som portugiserna och efter dem holländare, britter och andra, önskade
göra.
Fram till 1770-talet var all kanel som kom ut på marknaden insamlad
vildkanel. En särskild kast av kanelsamlare, chalias eller salāgama, hade på
177