sri lanka

av planters var hårt arbetande män utan speciellt gynnsamma ekonomiska
eller sociala bakgrunder, men ofta inte heller med särskilt stora kunskaper i
hur man driver en plantage. Först från den tredje generationen möter vi
”public school-typerna” och de skotska pionjärerna börjar därmed ersättas
av engelsmän. Plantagenamn som Ekolsund visar oss att det även fanns ett
litet svenskt inslag bland dessa planters. Från omkring 1850 började också
det individuella ägandet av plantager att ersättas med företagsägande, genom
s.k. ”Agency Houses”.
För det andra kan man med visst fog säga att det var plantagenäringen
som var den viktigaste bidragande orsaken till uppkomsten av en ceylonesisk
medelklass. Till etableringen hör skapandet av ett utbildningsväsende
av västerländskt snitt. Näringen skapade en stor mängd nya arbetstillfällen
för folk med utbildning, så de inom den inhemska befolkningen som hade
råd skickade sina söner till dessa skolor och resultatet blev en engelskspråkig
kår av läkare, jurister, lärare, lantmätare, administratörer och andra.
Man skall komma ihåg att antalet européer (främst britter) aldrig översteg
ca 8000 personer under kolonialtiden, så den inhemska tjänstemannaklassen
behövdes verkligen.
De nyrika inhemska kapitalisterna investerade stora summor i fr.a. tempelbyggnader,
men vissa familjer även i andra offentliga inrättningar, som
t.ex. skolor och sjukhus. Charles Henry De Soysa (1836–1890), som hörde
till den inflytelserika grupp av lokala kapitalister som växte fram i Panadura-
och Moratuwa-området strax söder om Colombo, blev med tiden
1800-talets rikaste ceylones. Hans far grundlade förmögenheten inom den
nya transportsektor som plantagenäringen krävde, och sonen investerade i
plantager. Charles Henry lät bygga skolor, vägar, broar och andra offentliga
inrättningar och även De Soysa Lying-In-Home (nu De Soysa Maternity
Hospital) i Colombo. Gummi- och kopraboomen decennierna kring sekelskiftet
1900 kom således att sätta avsevärda spår i landskapet, bl.a. i den
byggda miljön.
En tredje viktig social förändring var att man nu började importera arbetskraft
för plantagerna i stor skala. Singaleserna i höglandet hade kulturellt
sett en mycket hög aktning för det traditionella jordbruket och finast av
allt var att odla sin egen jord. De flesta ägde (eller rättare innehade med ärftlig
utnyttjanderätt) också egen mark, även om det oftast var i små lotter. Det
brukar hävdas att det därför var mycket svårt att locka dem till lönearbete
på plantagerna, annat än temporärt när skogen skulle röjas (Meyer 1978
och Wenzlheumer 2005 för en modifierande uppfattning). Lösningen blev
att importera arbetskraft från Sydindien. Kaffet var en säsongsgröda som
skördades under våra höstmånader. Denna period var en stiltje i den agrara
årscykeln i Sydindien, som dessutom vid denna tid hade drabbats av en
stark befolkningsökning, återkommande hungersnöder, och en markant tillbakagång
för väverinäringen (Duncan 2002: 321), så det kunde relativt lätt
organiseras säsongsarbetsvandringar till Ceylons plantager. De flesta av
185