sri lanka

problematiseras. Skog är ju aldrig ”jungfrulig” om det bor människor inom
räckhåll. Den utnyttjas, även om den inte röjs.
Sir Samuel W. Baker (1821–1893), var ett av de mest berömda namnen
i den europeiska utforskningen av Afrikas geografi. Innan sina år i Afrika
tillbringade han åtta år på Ceylon och var en av de ledande i att öppna upp
höglandet för exploatering. Baker är ett mycket intressant exempel på en
aktör i landskapsomvandlingen. Han var med om att utveckla staden Nuwara
Eliya i en av de högst belägna dalarna (drygt 1800 m.ö.h.), en stad
som ännu idag ser ut som ett litet England, eller kanske snarare Skottland,
i miniatyr, med små tegelvillor, postkontor, kyrka, en attraktiv golfbana, en
förfallen hästkapplöpningsbana och några hotell. Han beskriver i sin bok
Eight Years in Ceylon (Baker [1855] 1983: 21ff) hur Nuwara Eliya-dalen
visserligen var helt öde när han kom dit 1848 – närmaste by låg 10-12 engelska
miles bort – men att området var mycket väl känt av singaleserna, att
alla platser var namngivna och att det fanns rester av bevattningskanaler.
Hans slutsats var att dalen hade haft en mycket stor strategisk betydelse för
den gamla kungamakten vad gällde kontrollen av det vatten som lägre liggande
dalar behövde för sin försörjning och att dalen dessutom var en viktig
utvinningsplats för ädelstenar. De lämningar Baker nämner tycks ha varit
synliga ännu kring sekelskiftet 1900 (Cave 1900: 236), men idag är
landskapet kring Nuwara Eliya fullkomligt omvandlat och de antagna vattenförsörjningssystemen
försvunna. Vi kan alltså förutsätta ett förkolonialt
landskapsutnyttjande även på högre nivåer, men vi känner inte till detaljerna.
Det finns också grund att fråga sig om det fanns en pre-kolonial odling
eller insamling av cash-crops och i vilken mån denna skadades av plantageetableringarna.
En gröda som gav de rurala hushållen en viss monetär inkomst,
ända fram till 1870-talets kaffepest, var småskaligt odlat kaffe från
trädgårdarna. Även om trädgårdsodlat kaffe fanns under kanske 200 år innan
de första plantagerna etablerades, så har det knappast varit någon betydande
exportgröda, och odlingen har knappast påverkats av plantageetableringarna.
Det är känt att landets viktigaste exportartikel från den
agrara sektorn under tidig kolonial tid inte var kaffe eller ens kanel, utan
areca-nötter, ett stimulansmedel som tillsammans med betelblad och en
nypa kalk med förtjusning tuggas i många av Asiens länder och som färgar
saliven skarpt röd. Nötterna exporterades från Kandy-riket till Indien och
trafiken var så lukrativ att portugiser och holländare såg till att göra sig till
mellanhänder och ta hand om de stora vinsterna. Den holländska strävan
efter kontroll var emellertid kontraproduktiv; efter 1766 när Sinhalē förlorade
sina sista hamnar ströps också tillgången på mynt och det kandyanska
höglandet tvingades till en ökad feodalisering och agrikulturell involution,
vilket yttrade sig i en intensifiering av subsistensgrödor istället.
En mer udda, men ekonomiskt mycket betydande, exportartikel var infångade
vilda elefanter, vilka också exporterades till Indien, främst till dess
191