sri lanka

aktörer överhuvudtaget, och det har ifrågasatts om den ”subalterna” kan
tala, men med ett arkeologiskt perspektiv kan vi kanske se deras aktion och
ge röster åt alla som lämnar materiella spår efter sig. Detta är begrepp att fördjupa
sig i och frågor att gå vidare med. Historisk arkeologi kan lämna ett
bidrag, men knappast isolerat från ett större tvärvetenskapligt samarbete.
När detta skrivs är världen på väg in i en galopperande livsmedelskris.
Den kopplas delvis till den nya satsningen på biobränslen – säkerligen med
all rätt. Vi bör dock inte glömma att plantagesystemen som anlades som en
del av den framväxande industrikapitalistiska-imperialistiska matrisen under
framför allt 1800-talet (i Nya Världen ännu tidigare) också tog enorma
arealer och oräkneliga årsverken i anspråk i de länder som fanns i den extraktiva
änden av utbytet, för att konsumtion i motsatt ände skulle kunna
upprätthållas utan att motsvarande arealer och arbetskraftstimmar togs i
anspråk där (Hornborg 2007b). Vidare leder denna globala arbetsdelning
alltid till ekologisk utarmning i den extraktiva änden. Detta är vad som kallas
den (globala) metaboliska klyftan (Foster 1999; Moore 2000). Med tanke
på att extraktionen orsakade svåra ekologiska skador kan man ifrågasätta
om kaffe, efterföljt av te, gummi och kokos – ännu idag Sri Lankas främsta
inkomstkällor – verkligen har varit till gagn för landet. Hade marken
och arbetskraften varit fri att använda för annat hade det kanske sett annorlunda
ut. Det är meningslöst att ägna sig åt kontrafaktiska spekulationer,
men man inser klart att såväl den historiska arkeologin, som alla systervetenskaperna,
egentligen sysslar med framtidsfrågor.
199