Mindre andel unga studerar Ställer ut och släpper nytt - Ergo

Ergo #3 / 2008
NYHETER / 17
FORSKNING PÅGÅR
Jätteräkor kostar mindre än de smakar
Jätteräkorna vi köper i affären borde
kosta fem gånger mer än de gör idag. Det
menar kulturgeografen Daniel A. Bergquist,
aktuell med avhandlingen ”Colonised
Coasts”. Han beskriver den som ett försök
att kvantifiera orättvisorna mellan nord
och syd.
Naturskyddsföreningens kampanj för
bojkott av jätteräkor blev startskottet
till Daniel A. Bergquists avhandling.
Kampanjens numera rätt välkända
budskap går ut på att räkodlingar i asiatiska
kustländer leder till skövling av de ömtåliga
mangroveskogarna. Det får inte bara allvarliga konsekvenser
för naturen utan också för de människor
som är beroende av mangroven för sin försörjning.
– Jag undrade om det verkligen kunde vara så svartvitt,
säger Daniel A. Bergquist.
Men efter att ha närstuderat problemet både på
plats i Sri Lanka och Filippinerna och via teoretiska
beräkningar är han säkrare.
– Om man konsumerar jätteräkor i väst handlar det
i princip alltid om en art som inte odlas schyst. Varken
arbetarna eller miljön har fått en skälig ersättning
– det vore inte tillräckligt lönsamt. Det är de globala
marknadskrafterna som styr.
Problemet med räkodlingarna och dess konsekvenser
är inte nytt, konstaterar han. Det nya är i stället
att han kan visa det i siffror, med hjälp av analysverktyget
”emergi”. Emergi är den ackumulerade mängd
resurser som krävts för att producera en vara: både
direkta insatser från naturen (som sol, vind och regn)
och material, bränslen och mänskligt arbete.
Enligt det här räknesättet får vi i väst mycket mer än
vi betalar för, menar Daniel A. Bergquist.
– Om en svensk köper en räka från Sri Lanka får han
den för en 5,27 gånger lägre kostnad än den är värd.
Det högre priset jag räknat fram uttrycker vad det
borde kosta om alla insatser från människa och natur
lokalt ska kunna ges en skälig kompensation.
Han menar att omfördelningen av resurser från syd
till nord är utmärkande för den globala ekonomin,
och går så långt som att beteckna den som en fortsatt
kolonisering – därav avhandlingstiteln. Politiskt Javisst,
säger han.
Problemet med räkodlingarna och dess konsekvenser är inte nytt.
Det nya är att kunna visa det i siffror, säger Daniel A. Bergquist.
– Jag vill provocera. Jag vill få folk att tänka och att
inte utgå från att tillväxt och handel alltid är bra.
Ekonomisk tillväxt är det enda vi pratar om idag. Fast
naturens resurser ökar inte i samma takt, de minskar.
Men att säga det är som att svära i kyrkan, så nog
möter jag hårt motstånd av ekonomer som pekar på
frihandelns nytta för fattigdomsbekämpning.
Och visst kan räkodlingarna medföra något gott,
medger han. Fattiga människor får trots allt jobb, om
än med väldigt låg lön. Men de negativa konsekvenserna
i form av skövlad natur och minskade försörjningsmöjligheter
för de lokala fiskarna överväger.
Vad är då lösningen Daniel A. Bergquist har inget
färdigt recept. Men han hoppas att synliggörandet i
sig kan leda till något. Målgruppen är lokala regeringar
och miljökonsekvensbedömare, kanske också
rättvis handel-organisationerna.
– Det behövs en holistisk syn som tar in konsekvenserna
för människor och natur, och som anlägger en
rättviseperspektiv.
Under avhandlingsarbetet gjorde Daniel A. Bergquist
många månaders fältarbete på plats. Han besökte
totalt 47 fisk- och räkodlingar och bodde en
månad vardera på fem av dem. Där levde han och jobbade
tillsammans med bönderna, och kompletterade
med intervjuer.
– Jag ville förstå hur odlingarna fungerar. Det fanns
inget bättre sätt att göra det än genom att vara där.
I Filippinerna togs han emot med öppna armar,
medan kulturbarriären var högre i Sri Lanka.
– Det tog tid att övertyga dem om att jag var där för
att lära mig av dem, inte för att bestämma eller investera.
Efter disputationen hoppas han få möjlighet att skriva
om avhandlingen till en populärvetenskaplig bok.
Efterfrågan finns, tror han. Och han kommer att hålla
fast vid den tvärvetenskapliga bana han styrt in på.
– Varför sätter sig inte ekonomer och ekologer ner
tillsammans och pratar om tillväxt och hållbar utveckling
Egentligen jobbar man ju mot samma mål.
HANNA LUNDQUIST/cred@ergo.us.uu.se
Daniel A. Bergquist försvarade sin avhandling “Colonised
Coasts. Aquaculture and emergy flows in the world
system: Cases from Sri Lanka and the Philippines” den 15
februari.
Foto: Hanna Lundquist
KRÖNIKA
VIKTORIA HÅRDSTEDT
Viktoria Hårdstedt har en examen i religionsvetenskap,
jobbar ibland som flygvärdinna, ibland som
frilansjournalist. Studerar just nu journalistik.
Rent hus med klasstillhörigheten
“Do you have a fresh pair of panties
on”, sjunger Snoop Dogg. “Vänta
bara!” vrålar jag tillbaka och packar
tvättmaskinen full samtidigt som jag
putsar handfatet med mirakelmedlet
som gör att huden fräser vid kontakt. Snart
glittrar och glänser allt i vårt hem. Jag älskar
att städa och tvätta. Och helst ska det göras till
nån sorts hip hop med sexistiska texter. Varför
vet jag inte, det blir liksom bara roligare då.
”Let me see your ass go round and round”, ropar
jag till sambon från badrummet. Han är
inte lika övertygad om förträffligheten med
att städningen går som en dans med 50 Cent,
men juckar ändå motvilligt mot golvmoppen.
Vad vi däremot är överens om, är att det är
viktigt att ha ett rent hem. Det är för att vi är
från arbetarklassen. På 90-talet gjorde en brittisk
sociolog, Beverly Skeggs, en studie som visade
att arbetarklassen är noga med att ha en
städat hem till skillnad från till exempel medelklassen
som gärna är lite bohemisk. De här
resultaten hade jag kunnat konstatera redan
som 12-åring, inte för att jag var något barngeni
utan för att jag helt enkelt är från Tierp.
Lördagar var städdagar hos oss. Varje lördag
hjälpte jag mamma att flytta köksbordet och
tv-soffan för att släpa ut mattorna som skulle
piskas. Hos oss var det så rent att man kunde
äta söndagssteken direkt från korkmattan i
köket. ”Samma sak hos mig”, berättar sambon.
De hem som skilde sig från de andra när gäller
städning i hans by var läkarens och prästens.
Där såg det ut som en orkan gått fram. I Tierp
hade några barn föräldrar som läst på universitetet.
Deras hem kunde vara uppbygga av labyrinter
av tidningstravar och dammiga böcker.
Eller som hos läkaren som mamma var ihop
med när jag var liten. Han bodde i Uppsala, och
jisses vad stökigt han hade. Jag minns särskilt
hur jag ritade figurer med fingret i dammet
på locket till hans vinylspelare. I Tierp var det
dammfritt.
Nyligen presenterade Högskoleverket sina
nya siffror över hur många som läser vidare på
universitetet och högskolor. I Uppsala pluggar
61,6 procent vidare. I Tierp gör 34,8 procent
detsamma. Varför är det så Brist på förebilder
och tradition. Själv längtade jag till Uppsala
och universitetet tack vare två inspirerande
lärare på Aspenskolans högstadium, och
mammas bokhylla. Och så den stökige läkaren
förstås. Men aldrig, lovade jag mig själv, skulle
jag sluta städa.
Skälet till att arbetarklassen har städade
hem konstaterar sociologen (och jag själv) är
status. En medelklassmänniska har inte lika
mycket att bevisa. Studien var gjord i Storbritannien,
ett helt annat klassamhälle än vad
Sverige är. Det var länge sedan Sverige bestod
av backstugesittare och fattighjon. Men mina
och sambons förfäders vaskande och gnoende
sitter i trots våra sammanlagda 700 universitetspoäng.
Vi vill bevisa att vi är hela och rena
medborgare, att vi är respektabla människor.
Trots att vi juckar mot golvmoppen.