Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

REAGERA 

FÖREBYGG VÅLD MOT FLICKOR OCH UNGA KVINNOR 

OCH AGERA 

UNGDOMSSTYRELSENS SKRIFTER 2009:3

Förord 

Ungdomsstyrelsen fick under 2007 ett regeringsuppdrag att under 2007 och 2008 genomföra 

utbildningar om insatser som kan förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive 

hedersrelaterat våld och förtryck (IJ2007/2250/UNG). I myndighetens regleringsbrev för 2009 

har vi fått förnyat förtroende att arbeta vidare med uppdraget under 2009 och 2010. 

Denna rapport är en beskrivning av hur Ungdomsstyrelsen har genomfört uppdraget under 2007 

och 2008. Vi beskriver de utbildningar som vi har genomfört och vilket innehåll de haft, antalet 

deltagare samt vilka resultat och slutsatser som vi konstaterar utifrån att ha arbetat med 

uppdraget. 

Rapporten innehåller också ett förslag till ett nytt uppdrag och vi belyser vilka områden som 

behöver förstärkas för att samhällets myndigheter och organisationer på ett bättre sätt ska arbeta 

förebyggande mot mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och 

förtryck. 

Vår förhoppning är att denna rapport kan tjäna som underlag för en fördjupad diskussion kring 

hur ett förebyggande arbete kan utvecklas. 

Per Nilsson 

generaldirektör, Ungdomsstyrelsen

Innehåll 

Sammanfattande synpunkter 3 

Ungdomsstyrelsens förslag 5 

Inledning 8 

Hur kan våld och övergrepp förebyggas 16 

Ungdomsstyrelsens utbildningsinsatser under 2008 26 

Referenser 41 

Bilagor 43

Sammanfattande synpunkter 

Ungdomsstyrelsen har i arbetet med uppdraget att genomföra utbildningar om insatser som kan 

förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck, 

rört sig inom de olika fälten universell, selektiv och indikativ prevention. För att vi på nationell 

nivå ska kunna skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete mot mäns våld mot flickor och 

unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck så behöver fler myndigheter driva detta 

arbete enligt liknande tankegångar och enligt de modeller som tagits fram av till exempel 

Socialstyrelsen i skriften Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller 

riskerar att fara illa (Socialstyrelsen 2007). Under 2009 fortsätter Ungdomsstyrelsen att arbeta 

med uppdraget enligt de strategier som vi beskriver i den här rapporten. 

Samverkan är grunden för ett 

långsiktigt utvecklingsarbete 

Olika myndigheter har ansvar för olika frågor och olika arenor i barns och ungas liv. 

Ungdomsstyrelsens ansvar har framförallt handlat om kultur- och fritidsfrågor för unga. 

Skolverket har ansvar för förskola, grund- och gymnasieskola, Socialstyrelsen för socialtjänsten, 

Migrationsverket för mottagande av människor från andra länder, Brottsförebyggande rådet för 

att förebygga brott, Rikspolisstyrelsen för insatser mot kriminalitet och länsstyrelserna för SFI. 

Myndigheterna behöver ha en samsyn i frågor om mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat 

våld och förtryck för att ett långsiktigt utvecklingsarbete ska kunna realiseras. Till exempel har 

bristen på en accepterad definition av hedersrelaterat våld och brist på barn- och 

ungdomsperspektiv i olika insatser sannolikt bromsat metodutvecklingen för att dels arbeta 

förebyggande bland föräldrar och i skolan, dels för att utveckla bra insatser för att stödja 

våldsoffer. På grund av brist på samstämmighet mellan myndigheter kring vad det är för 

problem som samhället ska förebygga är det också problematiskt att utbilda i vad samhället ska 

göra för insatser och hur vi ska hjälpa de barn och unga som utsätts. De olika begrepp som 

används för att beskriva våld som kvinnovåld, ungdomsvåld och hedersvåld – skapar mer debatt 

än konstruktiva långsiktiga strategier för att minska ungas utsatthet för våld. 

Ungdomspolitikens realiserande bygger på att myndigheter, både nationellt och lokalt, 

samverkar tvärsektoriellt. I arbetet för att minska flickors, pojkars, unga kvinnors och unga 

mäns utsatthet för våld behöver nationella myndigheter också samlas kring ett gemensamt grepp 

i dessa frågor. Till exempel borde Migrationsverket och länsstyrelserna få i uppdrag att utveckla 

information och utbildning i frågor som rör mänskliga rättigheter och jämställdhet för 

asylsökande, de som ansöker om uppehållstillstånd samt de som går i SFI och 

föreberedelseklasser. Andra viktiga aktörer i ett förebyggande arbete är kommunernas 

flyktingsamordnare och introduktionsenheterna. 

Rätt till information om 

jämställdhet och sex och samlevnad 

Det är dock inte enbart nya medborgare som behöver kunskap och information. Även barn och 

unga behöver få diskutera frågor som rör sex- och samlevnad, rättigheter och skyldigheter, alla 

människors lika värde med mera tillsammans med vuxna pedagoger. Olika satsningar, till 

exempel Okejsex.nu som genomfördes av Länsstyrelsen i Stockholm 2007 och Tjejjouren på 

Lunarstorm och som drevs av Ungdomsstyrelsen och tjejjoursrörelsen under 2007–2009, visar 

att många flickor och unga kvinnor är utsatta för saker som de aldrig berättar för någon vuxen 

om. Många gånger svävar de också i okunskap om vad de varit utsatta för. Det är samhällets 

skyldighet att ge barn och unga nödvändiga kunskaper i takt med stigande ålder i frågor som till 

exempel rör jämställdhet och sex och samlevnad. 

3

Områden där insatser behöver utvecklas 

Men det är inte enbart myndigheterna som har ett ansvar. Ideella organisationer, föreningslivet, 

idrottsrörelsen med flera är centrala för värderingsfrågor om kön, sexuell läggning, rättigheter 

och skyldigheter. Ungdomsstyrelsen anser därför att samverkan mellan myndigheter och 

föreningslivet är av central vikt för att kunna utveckla ett långsiktigt förebyggande arbete mot 

mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Även för 

de insatser som rör offren för våld behöver det finnas samverkan och samsyn. Ideella aktörer 

som tjej- och kvinnojourer gör stora insatser för våldsutsatta kvinnor och flickor. Tillsammans 

med dem kan till exempel socialtjänst och polis utveckla de selektiva och indikativa insatserna, 

både för att skapa verksamheter som minskar riskfaktorer för våld och för att på ett genomtänkt 

sätt arbeta med att stödja flickor och unga kvinnor som omhändertas enligt LVU. Ideella 

organisationer står till exempel för mycket av metodutvecklingsarbetet för att arbeta mot 

hedersrelaterat våld och förtryck – och har gjort det i många år. 

Utveckla stödet till de flickor och unga 

kvinnor som drabbas av våld i hederns namn 

Inom ramen för den spetskompetensutbildning som Ungdomsstyrelsen genomför i samverkan 

med Länsstyrelsen i Östergötland, Stockholms universitet och Kvinnors nätverk under våren 

2009 kommer deltagarna att ge olika förslag till utvecklingsinsatser. Ungdomsstyrelsen avser att 

återkomma med slutsatser från denna utbildning i nästa regeringsrapport i januari 2010. 

Normkritiskt arbete kring 

unga män, maskulinitet och våld 

Ungdomsstyrelsen har i arbetet med uppdraget kunnat identifiera stora behov av fortsatt 

utvecklingsarbete om män och våld. I ett ungdomspolitiskt perspektiv är frågor kring hur 

manlighet konstitueras i socialisationen central samt frågor om unga män och våld utifrån att de 

kan vara både gärningsmän och offer. Självständighetsperspektivet inom ungdomspolitiken 

anger att stereotypa könsroller ska undanröjas som en faktor som minskar den unga personens 

handlingsutrymme. Att unga har en trygg tillvaro samt god hälsa är en förutsättning inom 

rättighetsperspektivet. 

Myndigheten har iakttagit att såväl normkritiskt arbete med unga män kring maskulinitet och 

våld, som behandlingsarbete av våldsutövande unga män, är eftersatta områden. Det finns olika 

initiativ inom civilsamhället och ett begynnande forskningsarbete är på väg att växa fram. 

Mycket återstår att göra kring unga män och våld och Ungdomsstyrelsen avser att återkomma 

med konkreta förslag i nästa regeringsrapport om uppdraget i januari 2010. 

4

Ungdomsstyrelsens förslag 

Ungdomsstyrelsen har ett övergripande ansvar för att de nationella ungdomspolitiska målen får 

genomslag inom olika samhällssektorer. Ungdomsstyrelsen ska bland annat verka för förnyelse 

och utveckling av ungdomars fritids- och föreningsverksamheter. 

Myndigheten har genom arbetet med de regeringsuppdrag som vi har haft sedan 2006 och som 

rör hedersrelaterat våld och förtryck och mäns våld mot flickor och unga kvinnor kunnat 

konstatera att behoven av ett generellt förebyggande arbete är stort. Det finns liten erfarenhet av 

och forskning om vad som fungerar långsiktigt förebyggande. På kommunal nivå lägger 

myndigheter och organisationer all kraft på de direkta insatserna när våld och övergrepp redan 

inträffat, mycket skulle kunna göras innan för att minska förekomsten. 

Satsning på jämställdhet och mänskliga rättigheter 

i samarbete med föreningslivet och utanförskapsområden 

Ungdomsstyrelsen föreslår regeringen att ge myndigheten ett särskilt uppdrag att, genom 

utvecklingsdialog som modell, bidra med förutsättningar för föreningslivet att samverka med 

stadsdelar i utanförskapsområden kring frågor som rör mänskliga rättigheter och jämställdhet 

och som på sikt leder till förebyggande modeller för att förhindra mäns våld mot flickor och 

unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. 

Ungdomsstyrelsens förslag till ett särskilt uppdrag handlar om en satsning på lokala 

utbildningar, samverkansmodeller med mera som innebär att kommuner eller stadsdelar i 

samverkan med det lokala föreningslivet/ideella organisationer presenterar en flerårig 

handlingsplan för att förebygga mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Insatserna i 

handlingsplanen kan vara utbildningar, erfarenhetsutbyten, samarbetsavtal mellan fritid, skola 

och socialtjänst, tjej- och kvinnojourer med flera om universella eller selektiva insatser. 

Ungdomsstyrelsens roll är att bidra till att samverkan sker mellan olika aktörer samt att bistå 

med kunskap och utvärdering. I dialog med lokala aktörer formuleras ett avtal om insatser. En 

avgörande poäng är att lokala aktörer genom en särskild satsning kan få bättre förutsättningar att 

klara en gemensam insats och utveckla långsiktig samverkan. 

Ungdomsstyrelsen föreslår att myndigheten får regeringens uppdrag att: 

genomföra en satsning på lokal värdegrundsdialog under tre år med fokus på jämställdhet 

och mänskliga rättigheter. Syftet ska vara att utveckla långsiktigt arbete kring insatser för att 

förebygga mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. 

särskilt lägga fokus på förortsområden med hög andel unga och vuxna i utanförskap 

i samverkan med kommuner och stadsdelar rikta satsningen mot aktörer inom civilsamhället 

5

Dialog kring värdegrund 

Många av dem som arbetar med flickor och unga kvinnor som blivit utsatta för våld menar att 

det förebyggande arbetet borde ta sin utgångspunkt i värdegrundsfrågor. Flickor och pojkar, 

unga män och unga kvinnor samt vuxna möts idag av en mångfald budskap kring vad det 

innebär att vara man eller kvinna i ett postmodernt samhälle samtidigt som det också finns 

traditionella synsätt i frågor om genus, seder, bruk och traditioner. 

Värdegrundsarbete handlar om att skapa dialog kring vardagslivets normer och värderingar som 

människor möter i skolan, på fritiden och i boendemiljöer. I närhet till vardagslivet och den 

privata sfären blir frågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter aktuella. I ett långsiktigt 

förebyggande arbete mot mäns våld mot flickor och unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld 

och förtryck har grundläggande arbete kring normer och värderingar avgörande betydelse. 

Inom ramen för utbildningsuppdraget har myndigheten samverkat med aktörer från det civila 

samhället i syfte att stimulera en lokal dialog kring mänskliga rättigheter och jämställdhet i tre 

storstadsförorter, Rinkeby (Stockholm), Rosengård (Malmö) och Gunnared (Göteborg) som alla 

präglas av en betydande andel ungdomar och vuxna i utanförskap. Utgångspunkten är att det 

civila samhällets aktörer bär på en potential och möjlighet att iscensätta kommunikation kring 

värderingar om mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan människor. Det är också något 

som regeringen betonat i den under 2008 initierade satsningen på webbplattformen 

www.dialogvärdegrund.nu som myndigheten har regeringens uppdrag att administrera fram till 

2010. 

Ungdomsstyrelsens bedömning är att arbetet med värdegrundsfrågor behöver förstärkas med en 

särskild satsning som riktar sig till föreningsliv och kommuner för att skapa långsiktiga 

efterverkningar. 

Den ideella sektorns styrka 

Den ideella sektorn är genom bredden och mångfalden av verksamheter en av grundstenarna för 

välfärden och en viktig förutsättning för och självklar del i demokratin. Genom den ideella 

sektorns olika relationer och gemensamma aktiviteter får människor inflytande och blir 

delaktiga i samhället. Detta är viktigt både utifrån ett demokratiperspektiv och ett 

folkhälsoperspektiv, då människors makt och möjligheter att påverka sina liv har en avgörande 

betydelse för hälsan (SOU 2000:91). 

Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Fokus 07 – en analys av ungas hälsa och utsatthet 

(Ungdomsstyrelsen 2007a), uppger unga själva att de ideella verksamheterna är mer närvarande. 

De ideella organisationernas styrka är möjligheterna till flexibla lösningar. Kontakterna med 

unga och stödet blir ofta på ungas egna villkor och efter den unges behov och förutsättningar. 

Även andra utvärderingar pekar på vikten av att stärka lokala satsningar där samverkan sker och 

där möjligheten till långsiktig utveckling är god och som kan utvecklas vidare av egen kraft. 

Ungdomsstyrelsen menar att en särskild satsning för att stärka lokala insatser kan förstärka de 

långsiktiga lokala strategierna i det förebyggande arbetet. En särskild satsning kan fungera som 

incitament för att kommuner och stadsdelar påbörjar ett långsiktigt arbete som tar sin 

utgångspunkt i det arbete som redan pågår men där samverkan saknas eller är bristfällig. 

Insatserna ska ske i dialog och samverkan med Ungdomsstyrelsen. 

6

Ungdomsstyrelsens tidigare erfarenheter 

Det är inte ovanligt att myndigheter ger projektstöd till den ideella eller till den offentliga 

sektorn, men ansvaret för fördelningen ser olika ut på olika myndigheter och samverkan mellan 

myndigheter och ideella verksamheter fungerar inte alltid smidigt. Inom myndigheter är det inte 

heller säkert att samverkan för olika insatser sker internt. Efter genomfört projektstöd kan också 

olika insatser upphöra. Detta går att förhindra. 

Ungdomsstyrelsen har goda erfarenheter av att förmedla projektmedel där ideell sektor har 

skapat nya verksamheter i samverkan med kommuner, till exempel satsningen på ideella 

navigatorcentrum och satsningen på förebyggande och främjande ungdomsverksamhet. Vi är 

samtidigt väl medvetna om riskerna som följer med kortsiktiga projekt där stödet från staten inte 

alltid resulterar i en långsiktig utveckling av det ordinarie arbetet. 

Eftersom Ungdomsstyrelsen inte hade projektmedel att fördela inom ramen för detta uppdrag 

har vi prövat en annan metod för att kunna stödja lokalt utvecklingsarbete. Inom ramen för 

Stadsdelsdialogen som Ungdomsstyrelsen initierat i samverkan med exempelvis Gunnared i 

Göteborg och Rinkeby-Kista i Stockholm är Ungdomsstyrelsen medverkande i arbetet som en 

samverkanspartner. I samråd mellan Ungdomsstyrelsen, det lokala föreningslivet och 

tjänstemännen i stadsdelen skapas olika utbildningssatsningar för att förebygga mäns våld mot 

flickor och unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. 

Ungdomsstyrelsens roll är att som neutral part bidra till att samverkan sker, att ny kunskap 

uppstår och att uppföljning och utvärdering genomförs. Det är vår uppfattning att det måste vara 

de lokala aktörerna som implementerar den nya kunskapen och resultatet av utbildningarna. En 

risk som kan finnas i detta tillvägagångssätt är att de lokala aktörerna kan uppleva att staten 

ligger för nära verksamheten. Det är dock ännu inget som myndigheten har upplevt i arbetet 

med Stadsdelsdialogen. 

Det ställer stora krav på stadsdelen/kommunen och deltagande organisationer att inom ramen 

för sina verksamheter skapa utrymme för frågorna. Detta kan leda till att aktiviteter inte blir 

genomförda eftersom allt måste ske inom ordinarie arbetsuppgifter, samtidigt som det kan 

gynna långsiktig utveckling. 

Strategier från den nationella utbildningen 

”Hur kan vi förebygga våld mot unga kvinnor” 

Ett starkt skäl till att satsa på att utveckla en modell med utvecklingsavtal tillsammans med 

föreningslivet och kommuner lokalt kring mänskliga rättigheter och jämställdhet är de förslag 

på strategier som kursdeltagarna levererade i samband med den nationella utbildningen. 

Samtliga deltagare, som kom från områden som skola, socialtjänst och fritid, betonade vikten av 

samverkan. I stort sett var alla kursdeltagare överens om att ett fungerande samarbete är en 

grundsten för att nå resultat. Ungdomsstyrelsens och andra aktörers erfarenheter av när 

samverkan inte sker eller brister bygger främst på otydlighet kring ägandeskapet samt på olika 

bilder av när samverkan ska ske. En myndighet kan vara en neutral part i det arbetet. 

7

Inledning 

Ungdomsstyrelsen fick under 2007 ett regeringsuppdrag att under 2007 och 2008 genomföra 

utbildningar om insatser som kan förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive 

hedersrelaterat våld och förtryck (IJ2007/2250/UNG). 

Enligt uppdraget skulle Ungdomsstyrelsen rikta utbildningarna till anställda i kommuner som 

har en samordnande och utvecklande roll för fritidsverksamhet, socialtjänst och skola samt till 

andra personalgrupper och ideella organisationer som arbetar med unga. 

Målet med utbildningarna var att de skulle öka deltagarnas medvetenhet i frågor om mäns våld 

mot flickor och unga kvinnor. De skulle särskilt uppmärksamma situationen för främst flickor 

och unga kvinnor, men även för pojkar och unga män, som drabbas av hedersrelaterat våld och 

förtryck. Utbildningarna skulle också ge kunskap om hur samhället kan hjälpa de unga 

människor som drabbas och belysa vilka metoder som finns för att i arbetet med unga förebygga 

mäns våld mot kvinnor. 

Denna rapport är en beskrivning av hur Ungdomsstyrelsen har utfört uppdraget, vilka utbildningar 

som vi har genomfört, vilket innehåll de har haft, vilka som deltagit i utbildningsinsatserna 

samt den geografiska spridningen på deltagarna. Vi ger inledningsvis en beskrivning 

av omfattningen av det våld som unga drabbas av och analyserar i relation till detta de insatser 

vi har gjort inom uppdraget. I slutet av rapporten ger vi förslag på åtgärder. Rapporten 

innehåller bilagor som beskriver innehållet i två av de utbildningar som Ungdomsstyrelsen har 

genomfört (bilaga 3 och bilaga 4) och en ekonomisk redovisning (bilaga 5). 

Ungdomsstyrelsens uppdrag är en av många åtgärder i regeringens handlingsplan för att 

bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade 

relationer (regeringens skrivelse 2007/08:39). Socialstyrelsen, Skolverket, Rikspolisstyrelsen, 

länsstyrelserna, Åklagarmyndigheten med flera ska bidra till en långsiktig ambitionshöjning. 

Handlingsplanen kommer att utvärderas av Brottsförebyggande rådet. 

Ungdomspolitik 

I den senaste ungdomspolitiska propositionen Makt att bestämma – rätt till välfärd (2004/05:2) 

definierar regeringen unga som personer mellan 13 och 25 år. Det är stora skillnader mellan en 

person som är 13 år och en som är 25 år. Det finns dessutom flickor och pojkar, unga kvinnor 

och unga män, vars villkor skiljer sig åt. 

Ungdomstiden är en omvälvande tid som präglas av förändringar och valsituationer, till 

exempel valet till gymnasieskolan, flytten hemifrån, att börja arbeta eller kanske studera vidare. 

Att bli vuxen innebär också kroppsliga förändringar som att utforska sexualiteten och att hitta 

sin identitet – sin plats i världen. Bra relationer till föräldrar, vänner, pojk- och flickvänner är 

viktiga för att må bra och för att hantera och reda ut problem i livet såväl för barn och unga som 

för vuxna – med den skillnaden att barn och unga är beroende av vuxna och av samhällets 

insatser för att ha det bra. 

8

Fyra perspektiv 

Ungdomspolitiken och all offentlig verksamhet för unga utgår från fyra grundläggande 

perspektiv: självständighetsperspektivet, rättighetsperspektivet, mångfaldsperspektivet och 

resursperspektivet. Dessa perspektiv är inte formulerade i mål – utan utgör perspektiv och 

förhållningssätt som är grundläggande för hur politiken och i sin tur insatser ska bedrivas inom 

de myndigheter vars verksamhetsområden berör unga. 

Självständighetsperspektivet innebär att samhället ska stödja ungas möjligheter till 

självständighet och oberoende. Det innebär att ungas väg till vuxenblivande och frigörelse 

från föräldrarna ska underlättas. Faktorer som skapar beroende och minskar den unga 

personens handlingsutrymme ska undanröjas, oavsett om det handlar om företeelser som 

tvång, förtryck och diskriminering eller stereotypa könsroller. 

Rättighetsperspektivet grundar sig på FN:s konvention om barnets rättigheter och 

deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Samhället ska ge unga social och ekonomisk 

trygghet, god hälsa och möjlighet till utveckling. De har rätt att vara med och påverka sitt 

eget liv, sin närmiljö och samhällsutvecklingen. I fokus för varje ung människas individuella 

rättigheter ligger rätten till utbildning av hög kvalitet, god hälsa, en trygg tillvaro, ett 

utvecklande arbete och en stabil ekonomisk situation. 

Mångfaldsperspektivet innebär att en mångfald av livsstilar bland unga är värdefullt och ska 

bejakas. Ungdomsgruppen är heterogen, ungas förutsättningar varierar bland annat beroende 

på kön, svensk eller utländsk bakgrund, socioekonomisk bakgrund, geografisk hemvist, 

eventuella funktionshinder och sexuell läggning. 

Resursperspektivet innebär att ta vara på ungas unika kunskaper och erfarenheter. Ungas 

egna resurser måste tas till vara i den offentliga sektorn, i näringslivet, på arbetsmarknaden 

och i folkrörelserna. I praktiken innebär det att unga ska ges inflytande över den verksamhet 

som påverkar dem (proposition 2004/05:2). 

Ett av motiven till det uppdrag Ungdomsstyrelsen fick att utbilda om insatser som kan 

förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck 

är att detta kränker de rättigheter som barn och unga har och medför lidande som får 

konsekvenser för deras hälsa både här och nu och längre fram i deras liv. Samhället måste 

förbättra sina insatser för att ungas utsatthet för fysiskt och psykiskt våld ska minska. 

Inom uppdraget som Ungdomsstyrelsen fick skulle vi fokusera på förebyggande insatser mot 

mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtyck och utbilda 

nyckelpersoner om detta. Hur stora är då problemen som ska förebyggas Här följer en kort 

genomgång av hur våld drabbar unga människor, flickor och pojkar, unga kvinnor och unga 

män. Genomgången är inte heltäckande, utan syftar till att ge en inblick i framförallt flickors 

och unga kvinnors utsatthet för våld. 

9

Våldet i samhället 

Våld som utförs av unga och som drabbar barn och unga är tillsammans med det våld som 

förekommer inom familjen allvarliga samhällsproblem vars konsekvenser och effekter vi 

knappast kan överblicka. På grund av mörkertal, liten tillgång till behandling för både förövare 

och dem som drabbas och att barns utsatthet för och upplevelser av våld inte alltid 

uppmärksammas – så får offren inte alltid den hjälp de behöver av samhället för få upprättelse 

och för att kunna bearbeta det som de har varit med om. 

Ungdomsstyrelsens utredning Fokus07 – en analys av ungas hälsa och utsatthet 

(Ungdomsstyrelsen 2007a) visade till exempel att en av anledningarna till att flickor och pojkar, 

unga män och unga kvinnor mår dåligt är att de varit utsatta för olika brott, som misshandel och 

mobbning. Mörkertalet för våldet som barn och unga drabbas av är sannolikt stort vilket kan 

bero på att förövaren är en förälder, en skolkamrat, en pojkvän eller någon annan som står dem 

nära. Statistik över polisanmälningar visar att flickor och unga kvinnor vanligtvis blir 

misshandlade av någon de känner. Pojkar och unga män är i större utsträckning utsatta för våld 

än vad flickor och unga kvinnor är, både av närstående och av obekanta. 

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet blev 15 212 fall av misshandel, inklusive grov 

misshandel, anmälda till polisen under 2008 där offret var ett barn i åldern 7–17 år (5 623 

pojkar i åldern 7–14 år och 4 319 pojkar i åldern 15–17 år samt 2 897 flickor i åldern 7–14 år 

och 2 373 flickor i åldern 15–17 år ). Av anmälningarna gällde 4 130 misshandel av flickor i 

åldern 7–17 år och 5 874 misshandel av pojkar i åldern 7–17 år, där offret var bekant med 

förövaren. 

Kvinnor över 18 år utsätts framförallt av våld från någon de känner och inomhus, medan män 

över 18 år i högre grad löper risk att misshandlas utomhus och av någon de tidigare är obekant 

med. År 2008 polisanmäldes 25 816 fall av misshandel mot kvinnor som var 18 år och äldre, av 

dem handlade 18 975 anmälningar om att offret var bekant med förövaren. Av de 

polisanmälningar som rörde våld mot män som var 18 år och äldre handlade 13 640 fall av 

41 375 om att offret var bekant med förövaren (www.bra.se 2009-02-20). 

Sannolikt är det ändå så att mörkertalet för mäns våld mot kvinnor är stort på grund av att 

kvinnor oftare känner männen som misshandlar dem. Det är lättare att anmäla en okänd 

gärningsman till polisen än om gärningsmannen är den man som till exempel kvinnan har barn 

tillsammans med. Därför ska siffrorna ovan tolkas med försiktighet eftersom de bara rör brott 

som har anmälts. Detsamma gäller sannolikt för barn – om det är pappan och/eller mamman 

som utövar våld – så är det svårt för barnet att anmäla dem till socialtjänsten eller polisen. Det 

våld som föräldrar utövar mot barn anmäls inte heller alltid till polisen av myndigheter (FOU 

Nordväst 2008). Gömt bakom ordet mobbning förekommer också våld, misshandel och förtryck 

som aldrig anmäls. 

10

Män och våld 

Det är tydligt att män står för majoriteten av våldet i samhället. Pojkar och män utövar våld ute i 

samhället och i hemmet. Bakom begrepp som vardagsvåld, ungdomsvåld, huliganvåld, 

alkoholvåld, läktarvåld, det meningslösa våldet, kvinnovåld, hedersvåld och sexuellt våld, döljer 

sig mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor. Statistiken visar att unga män är en särskild 

riskgrupp för att utöva våld. Män mellan 18 och 25 år är en artondel av befolkningen och står 

för ungefär en tredjedel av alla anmälda våldsbrott. Citatet nedan är hämtat från Svenska 

dagbladet och artikeln Frågor och svar: skolskjutningar. 

”Aggressivitet är en av få egenskaper hos människor där man faktiskt kan säga att det finns en 

könsskillnad psykologiskt. Ungdomar går igenom den svåra övergången från barn till vuxen. 

Den biologiska mognaden är färdig i västerländska samhällen redan när man är 16–17 år, men 

som samhället är uppbyggt har man ett slags barnroll fram tills man är 24–25. Och just i det 

gapet är alla människors, men främst mäns, mest kriminella period, säger Martin Grann.” 

(Professor i psykologi och utvecklingschef på Kriminalvården) (Svd 2009-03-12) 

Det är viktigt att lyfta fram att det våld som drabbar pojkar och män gör dem till offer för våld. 

De är alltså både förövare och offer. Pojkar och män påverkas också negativt av det våld som de 

upplever. Våld och hot om våld är nedbrytande för psyket oavsett kön. Om mäns våld mot män 

och utsattheten för våld bland män i samhället påverkar dem i den privata sfären, till exempel i 

deras nära relationer med kvinnor, är dock inte tydligt fastställt. 

Våld inom familjen 

Våld är maktutövning och ett av de mest framgångsrika sätten att få människor – vuxna, barn 

och ungdomar – att lyda förövaren. Våld är också en del av mänskligt beteende och därför går 

det att förändra. Barnaga, som förbjöds i Sverige 1979, var tidigare en kulturellt accepterad 

företeelse i fostran av barn. Idag är det få kvinnor och män som öppet skulle prata om att de 

använder våld i uppfostran av sina barn, just därför att det har upphört att vara lagligt och 

kulturellt accepterat. Trots lagen förekommer det att kvinnor och män misshandlar sina barn och 

det är få fall som leder till åtal, än färre till fällande dom. Att det är så svårt att fälla föräldrar 

som misshandlar sina barn beror på att barn lever i beroendeställning till sina mammor och 

pappor och att det är en komplicerad process att få barn att vittna om brott som de har begått. 

Det är idag 21 länder i världen som har en lagstiftning mot barnaga – det betyder att det är fler 

än 170 länder som inte har en sådan lag. 

Det är illa nog att bli utsatt en gång för våld. Att systematiskt bli utsatt förstärker utsattheten. 

Om mammor och pappor som är de som ska stå för trygghet och kärlek systematiskt hotar och 

misshandlar sina barn kan det skapa men för livet. Brott mot barn och unga inom familjen – 

sexuella övergrepp, våld eller hot om våld – tillhör det mest kränkande och traumatiska som 

barn och unga kan bli utsatta för. Samhället ska stödja unga att leva ett självständigt liv, men 

sannolikt är det så att det är lättare att leva självständigt för den som har goda relationer till sin 

familj eller någon/några i dess ställe. Nio av tio kommuner saknar strategier för att ta hand om 

unga människor som far illa inom familjen, till exempel i familjer där mamman och/eller 

pappan missbrukar och i familjer där de unga blir förtryckta, hotade och misshandlade. Det visar 

bland annat rapporten Individ- och familjeomsorg – lägesrapport 2008 (Socialstyrelsen 2009). I 

studien Tillfälligt uppbrott – om ungdomar som rymmer och kastas ut hemifrån framkommer 

det att minst en av tio gymnasieungdomar har varit med om ett uppbrott från familjen. Under 

2008 hade cirka 25 000 unga mellan 16 och 18 år erfarenhet av uppbrott hemifrån, det vill säga 

antingen av att själva rymma eller av att bli utkastade från hemmet. Flickor är 

överrepresenterade och orsakerna till de frivilliga eller ofrivilliga uppbrotten är ofta en 

problematisk hemsituation (Rädda Barnen 2009). 

11

Socialstyrelsens rapport Frihet och ansvar – en undersökning om gymnasieungdomars upplevda 

frihet att själva bestämma från 2006 visar att 25–30 procent av flickorna i år 2 i gymnasiet och 

25 procent av pojkarna hade utsatts för kränkande behandling, hot, våld, hot om att kastas ut 

hemifrån med mera av föräldrar eller närstående. Cirka 12 000 unga hade varit utsatta för detta 

vid flera tillfällen (Socialstyrelsen 2007). 

Rädda Barnen uppskattar att vart tionde barn i Sverige är med om att deras pappa misshandlar 

deras mamma. Det är en allvarlig form av psykisk misshandel och ofta blir barnen själva också 

slagna, men alltför sällan uppmärksammar myndigheterna detta. Föräldrarna kan också 

förminska och tysta ner problemen, något som kan leda till obearbetade trauman. Många barn 

som bevittnar våld i hemmet får psykiska och sociala problem senare i livet. Barn som upplever 

våld under barndomen har större risk att utsättas för våld även som vuxna. Barn som bevittnar 

våld i hemmet utsätter också som vuxna andra för våld i större utsträckning jämfört med dem 

som inte upplevt våld i hemmet (Rädda Barnen 2007). 

Hedersrelaterat våld och förtryck 

Det våld som kallas hedersrelaterat våld och förtryck är ett systematiskt sätt att använda 

förtryck, hot och våld för att få flickor och pojkar, unga kvinnor och unga män, vuxna kvinnor 

och vuxna män att följa en särskild uppsättning normer. Mycket har skrivits och debatterats om 

definitioner och avgränsningar av begreppet hedersrelaterat våld i relation till andra begrepp och 

beskrivningar av våld. Det finns dock ännu ingen vedertagen och accepterad definition, varken 

nationellt eller internationellt. Så här definierar Länsstyrelsen i Södermanland begreppet: 

”Hedersrelaterat förtryck och hedersrelaterat våld finns i klaner och familjer i ett patriarkalt 

samhällssystem. Individen är underordnad gruppen som äger och tar yttersta ansvar för heder 

och skam. Här är männens och gruppens heder direkt avhängigt av gruppens kvinnliga 

medlemmars faktiska eller påstådda sexuella beteende och relationer. I det faktiska förtrycket 

och våldet är utövaren oftast en man i nära relation till offret som oftast är en flicka eller ung 

kvinna. Andra kvinnor i nära relation till offret kan direkt eller indirekt utgöra ett stöd till 

förtrycket som öppet stöds av kollektivets gillande. Systemet gör även förövarna till offer.” 

(Länsstyrelsen Södermanlands län 2005) 

För flickornas del kan normer som handlar om att bevara familjens heder innebära restriktioner i 

att umgås med pojkar, förbud mot att ha en pojkvän, förbud mot sex före äktenskapet, att inte få 

delta i simundervisning, gymnastik eller i undervisning om sex och samlevnad samt att inte få 

delta i fritidsaktiviteter. För pojkarnas del kan familjens tvång att följa vissa regler som rör 

flickors oskuld innebära att de ska ta ansvar för och kontrollera sina systrars beteende. De kan 

också bli de som måste utföra straffet om en syster skulle bryta mot normerna. Både flickor och 

pojkar kan ha lite eller inget inflytande över vem de får gifta sig med. Det saknas grundläggande 

kunskap om vad det innebär för ett barn eller en ungdom att leva med normer som rör 

särbehandling av pojkar och flickor och icke jämställda villkor i relation till det svenska 

majoritetssamhällets normer kring jämställdhet och strävan att skapa lika villkor för flickor och 

pojkar. 

Det är föräldrarna som har rätten att bestämma över barnens uppfostran – något som gör det 

svårt för till exempel skolor att ingripa för att ett barn ska få tillgång till undervisning som 

föräldrarna förbjuder dem att delta i. Enligt ungdomspolitiken ska samhällets institutioner stödja 

ungas självständighet och frigörelse från föräldrarna. Det finns lagstöd för att barn, när de blir 

tonåringar, gradvis ska få mer självständighet för att fatta beslut om sitt liv och sin kropp. Från 

15 års ålder är det till exempel lagligt för flickor och pojkar att ha sexuellt umgänge med andra 

som också är över 15 år. 

12

Det är framförallt när ryktet sprids att barn och unga människor brutit eller riskerar att bryta mot 

normer om heder som föräldrar, syskon och släktingar utövar våld. Det kan till exempel handla 

om att de har vänner som familjen inte godkänner, en pojkvän eller att de har haft sex. De kan 

också hotas till döden för vad de har gjort. Flickor och unga kvinnor är särskilt utsatta. Men 

unga män och unga kvinnor kan även utsättas för allvarliga hot från sin familj om det sprids 

rykten att de är homo-, bi- eller transpersoner. Barn och unga som växer upp med våld i hederns 

namn tillhör en särskilt utsatt grupp av unga människor (Ungdomsstyrelsen 2009). 

Det är sannolikt så att flickor och unga kvinnor, pojkar och unga män känner till 

komplikationerna med att anmäla sina föräldrar och sin släkt. De är i beroendeställning till dem 

och vet dessutom vad som har hänt andra flickor och pojkar som har brutit mot hedersnormer. 

Att det inte är självklart att de vänder sig till myndigheter för att söka hjälp, visar 

Socialstyrelsens rapport Frihet och ansvar – en undersökning om gymnasieungdomars upplevda 

frihet att själva bestämma (Socialstyrelsen 2007). 

Socialstyrelsen konstaterar även att det saknas systematisk metodutveckling av verksamheter 

som ska stödja de barn och unga som samhället tar hand om, till exempel av skyddat boende, 

familjehem och hem för vård och boende – detta gäller inte enbart verksamheter för unga 

människor som utsatts för hedersrelaterat våld, utan det är ett generellt problem (Socialstyrelsen 

2006). En stor del av arbetet utförs projektstyrt och kortsiktigt. Ideella organisationer som 

kvinnojourer, står för mycket av metodutvecklingen och bär ett tungt ansvar. Arbetet med att 

stödja och hjälpa flickor (och även pojkar) utsatta för hedersrelaterat förtryck och våld, utförs 

många gånger av ideellt arbetande kvinnor. 

Vilka konsekvenser på kort och lång sikt får våld som utövas av föräldrar som också är de som 

ska älska och skydda sina barn Inom forskningen kring våld i nära relationer, som beskriver 

kvinnor som fortsätter att leva med män som utövar våld mot dem, används begreppet 

normaliseringsprocess – vilket betyder att våld och hot blir normalt för den som är utsatt. Barn 

som växer upp med våld, unga människor som blir hotade och slagna av sina föräldrar – för dem 

är situationen med stor sannolikhet likartad. Utan hjälp utvecklar de egna sätt att hantera 

situationen, de kan också lära sig att stänga av sina känslor, utveckla panikångest, 

posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), destruktivt beteende, drogmissbruk, psykisk sjukdom 

med mera (Lewis Herman 2007). 

I boken Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa 

definieras barn och unga som far illa på följande sätt: 

”Med barn och unga som far illa avses barn som inte får sina behov tillgodosedda inom 

familjen. Det är barn som utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, 

kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse. Det är också barn och ungdomar med ett socialt 

nedbrytande beteende, såsom missbruk, kriminalitet eller annat självdestruktivt beteende. Även 

barn och ungdomar som utsätts för mobbning, hot, våld och andra övergrepp från jämnåriga 

ingår i begreppet. Likaså barn och ungdomar som har allvarliga relationsproblem i förhållande 

till sin familj och omgivning samt elever där stora svårigheter i skolsituationen har uppstått.” 

(Socialstyrelsen 2007) 

Det är omständigheterna runt en individ som i varje enskilt fall kommer att avgöra om ett barn 

eller en ungdom kommer att fara illa. Inom folkhälsoarbetet brukar man tala om riskfaktorer och 

skyddsfaktorer, det vill säga de faktorer som ökar risken för ohälsa och de som skyddar mot 

ohälsa – alla riskfaktorer finns till exempel listade i Socialstyrelsens definition ovan. Det är när 

olika riskfaktorer samverkar som risken för barns och ungas ohälsa ökar. En bra insats från 

samhället kan förändra situationen till det positiva. Om det till exempel förekommer våld inom 

en familj och barn och unga och deras föräldrar får relevant stöd kan detta bidra till att våldet 

upphör. 

13

Tyvärr kan vårdnadshavare också förhindra insatser som samhället vill göra för att hjälpa barn 

och unga. Barn och unga som far illa inom familjen vågar inte alltid berätta, har ofta inte någon 

talan och tillfrågas inte av myndigheter. Många gånger ligger problem inom familjen bakom 

unga människors problem som till exempel drogmissbruk, självskadebeteende och ätstörningar. 

Det är därför inte säkert att unga människor får den hjälp de behöver, samhällets insatser är mer 

inriktade på att behandla flickors och pojkars eget riskbeteende än att de får hjälp att hantera 

problem som rör utsatthet inom familjen (Ungdomsstyrelsen 2007a). 

Våld i kärlekens namn 

Kvinnor och barn som drabbas av våld utsätts oftast inomhus, i sitt eller någon annans hem, 

bakom stängda dörrar. Mäns våld mot kvinnor och föräldrars våld mot barn sker i hemmet där 

det sällan finns andra vittnen än de inblandade själva. Våld kan förekomma i alla slags 

parrelationer, även i samkönade relationer. 

Att lyfta fram kvinnors erfarenheter av mäns våld i den privata sfären har en ganska kort 

historik i Sverige och i övriga länder i Europa. Det var under 1970-talet när kvinnorörelsen 

växte sig stark som våld mot kvinnor och våldtäkt började lyftas fram som problem som 

orsakade stort fysiskt och psykiskt lidande (Lewis Herman 2007). Våld och sexuellt våld i en 

partnerrelation är fortfarande ett tabubelagt ämne, få kvinnor och män träder fram och berättar 

om erfarenheter av att vara offer eller förövare. 

Enligt Brottsförebyggande rådet har det dödliga våldet mot kvinnor i Sverige minskat med 

mellan 20 och 30 procent sedan 1970-talet. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor varje år av en 

man som de har eller har haft en nära relation till, alltså av en make, sambo, fästman eller 

pojkvän. Svartsjuka och problem i samband med separationer är det vanligaste motivet till att 

män dödar kvinnor. Inte sällan har det dödliga våldet föregåtts av polisanmälningar om 

misshandel. Kvinnor är det vanligaste dödsoffret för dödligt våld inom familjen 

(Brottsförebyggande rådet 2007). 

Många kvinnor och män är utsatta för fysiskt och sexuellt våld i samkönade relationer. Det visar 

studien Våldsamt lika och olika: om våld i samkönade parrelationer (RFSL 2008). Studien 

bygger på cirka 2 000 personers svar där alla ingick i lhbt-gruppen (lhbt står för lesbiska, 

homosexuella, bisexuella och transpersoner). Svaren visade att ungefär en fjärdedel av dem var 

utsatta för våld i en nuvarande relation eller hade varit utsatta för våld i en tidigare relation. Den 

tidigare relationen kunde dock ha varit en heterosexuell relation. För en person som tillhör lhbtgruppen 

och blir utsatt för våld av en partner kan det vara extra svårt att söka hjälp av samhället. 

Dels är det generellt svårt att prata om övergrepp som skett i den privata sfären, dels innebär det 

att de måste beskriva sin sexuella läggning. 

Det som gör våld mellan män och kvinnor och inom relationer speciellt är att det är inom en 

kärleksrelation som våldet förekommer. Det är den partner du lever med som är hotet och det 

ligger ofta starka känslomässiga skäl bakom att det är svårt att anmäla en person som står eller 

har stått nära. 

Flickor och unga kvinnor mellan 13 och 25 år är särskilt i riskzonen för sexuellt våld som 

våldtäkt och sexuella övergrepp. Av förövarna i anmälda våldtäkter mot personer över 15 år är 

100 procent män medan 97 procent av offren är kvinnor. I den statistik som redovisas i tabell 1 

gäller 29 procent av anmälningarna unga under 18 år, alltså per definition barn, och av dem 

gäller 15 procent barn under 15 år. Medianåldern i statistiken ligger på 26 år för offren. Den 

största andelen (32 procent) av de våldtäkter som drabbar unga som är 15 år eller äldre begås av 

en pojke eller man som de har eller har haft en relation med. Näst vanligast (27 procent) är att 

offret är ytligt bekant med gärningsmannen, de kan ha träffat en kille en kväll ute. Tredje 

vanligaste kategorin (20 procent) är att offret är obekant med gärningsmannen. Även bland dem 

som är under 15 år känner vanligtvis offret gärningsmannen, som kan vara en familjemedlem 

eller släkting. 

14

Tabell 1. 

Polisanmälda sexualbrott mot personer 15 år eller äldre under 1995, 2000, 2004 och 2006 

1995 2000 2004 2006 

Fullbordad våldtäkt 1 143 1 433 1 824 2 644 

Våldtäktsförsök 306 293 328 430 

Sexuellt tvång, utnyttjande m.m. 348 461 600 254 

Sexuellt ofredande (ej blottning) 1 595 2 409 2 935 3 686 

Källa: Brottsförebyggande rådet 2008 

Som statistiken i tabell 1 visar har antalet sexualbrott ökat kraftigt på tio år. En del av ökningen 

kan förklaras med ökad anmälningsbenägenhet och att en lagändring 1998 medfört att det som 

tidigare rubricerades som sexuellt tvång eller försök till våldtäkt efter lagändringen rubricerats 

som fullbordade brott, men det förklarar inte den stora ökningen i sin helhet. Enligt 

Brottsförebyggande rådet har det skett en reell ökning av antalet sexualbrott. 

En stor andel, 60 procent, av de anmälda våldtäkterna förblir ouppklarade. År 2003 ledde 12 

procent av de anmälda våldtäkterna till åtal. Det är då våldtäkt är en del av andra brott mot 

offret, till exempel misshandel, som gärningsmannen/männen fälls i större utsträckning 

(Brottsförebyggande rådet 2008). 

I kampanjen Okejsex.nu som genomfördes i Stockholm under hösten 2007 kunde unga skicka in 

frågor via webbplatsen www.okejsex.nu. Frågorna besvarades av åtta olika tjejjourer som 

arbetade med kampanjen. De frågor som kom in visar att det finns stora kunskapsluckor om var 

gränserna för vad som är okej sex går bland unga kvinnor och unga män. Killarna skrev och 

berättade om hur svårt de har att tolka signaler och tjejernas frågor och historier visar att de 

lägger mycket skuld på sig själva och att de sällan benämner övergreppen de varit med om som 

en våldtäkt. 

Exempel 1: Jag sa nej till sex men han fortsatte ändå, jag försökte dra undan hans händer, det 

gick ganska snabbt och efteråt var jag ledsen och han sa förlåt och att det inte skulle hända 

igen. Jag vet inte hur jag ska rubricera händelsen, han säger att det är ett missförstånd, jag 

känner mig väldigt otrygg. 

Exempel 2: Jag sa bestämt att jag inte ville ha sex men han tjatade och tjatade. Jag somnade 

och sen vaknade jag med smärta mellan benen och med honom uppe på mig. Han var så gullig 

och känslig på morgonen och sa förlåt. Jag har mått så dåligt och jag undrar om det var mitt fel 

eller hans 

Exempel 3: Jag följde med en kille hem men jag ville inte ha sex och sa nej flera gånger men 

ändå gjorde han som han ville, jag försökte putta bort honom men sen gav jag upp, det är som 

han säger – man följer inte med någon som man inte vill nåt med, det är inte som han våldtog 

mig men jag blev så himla rädd, det kändes så fel. (Länsstyrelsen Stockholm 2008) 

Att bli kränkt på det sätt som ett sexuellt övergrepp innebär kan ge trauman för livet. Vanliga 

reaktioner efteråt är skuldkänslor, depressioner, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, 

självdestruktivitet, sänkt självkänsla, ångest och olika kroppsliga symptom som magont, 

huvudvärk och muskelvärk (Grände 2007). 

15

Hur kan våld och 

övergrepp förebyggas 

Det finns idag många verksamheter som stödjer de flickor och kvinnor som faller offer för mäns 

våld och för hedersrelaterat våld och förtryck. Exempel på detta är kommunala 

kvinnofridsprogram och mer än 100 tjej- och kvinnojourer som arbetar med att stödja offer för 

våld. Färre insatser har handlat om att minska våld mot flickor och unga kvinnor och förebygga 

att det inträffar. Ungdomsstyrelsens uppdrag har ett tydligt ungdomsfokus och är inriktat på 

förebyggande arbete. Förebyggande insatser kan tolkas på olika sätt, till exempel är insatser som 

görs av socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin också av förebyggande karaktär eftersom 

de ska förhindra att ungas problem utvecklas och fördjupas. Ett annat sätt att se på förebyggande 

är att det är de insatser som sker innan något inträffar, till exempel att arbeta för att alla barn och 

unga ska få vissa kunskaper som påverkar attityder och värderingar kring kön, sexualitet och 

våld. 

Främjande och förebyggande arbete 

Rapporter som Tänk långsiktigt – en samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar 

barns psykiska hälsa beskriver värdet av tidiga insatser för att förhindra att människor får 

problem senare i livet (Socialstyrelsen 2004). Insatserna delas in i de som stärker skyddsfaktorer 

och de som hindrar eller minskar riskfaktorer. Skyddsfaktorer främjar människors utveckling, 

riskfaktorer är tecken på att problem kan utvecklas. Ungdomsstyrelsens insatser handlar främst 

om att förebygga våld innan ett brott inträffar – alltså genom att stärka skyddsfaktorer som 

påverkar attityder och värderingar. Viktiga delar i detta arbete är att öka medvetenheten om hur 

styrda vi som människor är av attityder och värderingar kring våld, kön och sexualitet och att 

barn, unga och vuxna får kunskap om rättigheter och skyldigheter som medborgare i samhället. 

Vår uppfattning är att detta kan minska riskfaktorerna för våld och förebygga problem, både här 

och nu och i framtiden. 

Det är ingen som idag har kunskap om hur ett bra förebyggande arbete mot mäns våld mot 

flickor och unga kvinnor och mot hedersrelaterat förtryck våld bör vara konstruerat för att leda 

till attitydförändring och till bättre villkor för flickor och unga kvinnor. De insatser som 

samhällets institutioner gör kommer oftast till stånd genom kortsiktiga statliga eller kommunala 

projekt. Det finns inget långsiktigt arbete för att förebygga våld bland flickor och pojkar, unga 

kvinnor och unga män, varken när det sker i det offentliga rummet eller i nära relationer och 

som vi har visat finns få kommunala strategier och många ad hoc-lösningar för att stödja barn 

och unga som utsätts för våld inom familjen. Hur mycket samhällets institutioner ska gripa in i 

den privata sfären vid våld inom familjen är inte bara en politiskt laddad fråga utan kan också 

vara svårt för till exempel en lärare i skolan. Särskilt laddad är frågan om hur samhället kan 

förändra de regler och normer som föräldrar ställer upp för sina flickor för att bevara familjens 

heder. 

Som vi har visat i den korta genomgången av statistik och problemområden så saknas det inte 

kunskap om vad det är samhället ska förebygga. Frågan är alltså hur det ska göras 

16

Ungdomsstyrelsen anser att det behövs en teoretisk grund att utgå från för att kunna arbeta fram 

strategier för förebyggande och främjande arbete. Inom arbetet med att göra insatser för barn 

och unga som far illa eller riskerar att fara illa har andra myndigheter tagit fram teoretiska 

verktyg. Vi har i arbetet med uppdraget använt modeller som beskrivs i rapporter av 

Länsstyrelsen i Stockholm, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för 

skolutveckling (nuvarande Skolverket). 

Rapporterna Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa 

(Socialstyrelsen 2007) och Tänk Långsiktigt – en samhällsekonomisk modell för prioriteringar 

som påverkar barns psykiska hälsa (Socialstyrelsen 2004) lyfter fram modeller för hur man kan 

tänka kring preventiva insatser för att förbättra barns och ungas hälsa. De utgår från 

folkhälsoarbetet där man har definierat insatser för barn och unga i tre olika områden: 

hälsofrämjande – för alla 

förebyggande – för dem i riskzon 

behandlande – för dem som behöver särskilt stöd. 

Modellerna går i korthet ut på att väl utformade kan insatser främja en god fysisk och psykisk 

hälsa och minska samhällets kostnader för insatser av socialtjänst, hälso- och sjukvård. Bra 

verksamheter kommer att arbeta med att alla barn och unga får kunskap och information, de 

kommer dessutom att fånga upp unga som är i riskzonen och förebygga att de till exempel 

utvecklar missbruk eller begår brott. De barn och unga som behöver behandlande insatser får 

detta. Tanken bakom folkhälsopolitiken är att tidiga insatser förebygger problem senare i livet 

(SOU 2000:91). I Strategi för samverkan används begreppen universell prevention, selektiv 

prevention och indikativ prevention. Dessa begrepp är de som Ungdomsstyrelsen har använt då 

vi utvecklat arbetet med uppdraget. 

17

Figur 1. 

Exempel på samhällets universella, selektiva och indikativa insatser för barn och unga. 

Exempel på: 

Hälsofrämjande insatser – universell prevention 

Till de generella hälsofrämjande insatser som samhället riktar till alla barn och unga hör olika 

verksamheter som mödravårdscentral, barnavårdscentral, förskoleverksamhet, skolbarnomsorg, 

grundskola, elevhälsa och gymnasium. Generellt förebyggande är också 

ungdomsmottagningarnas rådgivning och utdelning av preventivmedel. Generella förebyggande 

insatser görs också inom fritidsområdet som till exempel inom idrottsrörelsen och inom olika 

fritids- och kulturverksamheter för barn och unga. Insatserna som görs inom dessa 

verksamheter ska minska behovet av insatser från socialtjänst samt hälso- och sjukvård. 

Förebyggande insatser – selektiv prevention 

Till de förebyggande insatserna räknas de insatser som görs för att minska risker för specifika 

problem. Ett exempel är ungdomsmottagningars arbete för att förebygga oönskade graviditeter 

och sexuellt överförbara sjukdomar. Det handlar också om den öppna vården inom barn- och 

ungdomspsykiatrin (BUP) och det arbete som utförs för att hjälpa barn och unga som är särskilt 

utsatta eller som utsätter andra genom sitt agerande. Insatser kan göras inom skolan och i 

samverkan mellan skola, föräldrar, socialtjänst och BUP. Det handlar oftast om insatser som 

sker på grund av ungas riskbeteende och om att förebygga fler problem. 

Behandlande insatser – indikativ prevention 

Till de behandlande insatserna räknas familjehemsplacering, hem för vård och boende (HVB), 

sluten psykiatrisk vård, tvångsvård enligt LVU och SOL-placeringar. Det är de insatser som 

krävs när barn och unga har akut behov av extra stöd, vård och behandling. (Socialstyrelsen 

2004 och 2007) 

18

Förebyggande arbete mot hedersrelaterat 

våld inklusive mäns våld mot kvinnor 

I tillägg till de modeller som presenteras i Socialstyrelsens rapporter har vi lagt till ett 

forskarperspektiv på hur man kan tänka kring förebyggande arbete mot hedersrelaterat våld och 

förtryck för att på så sätt utveckla en teoretisk bas för hur ett förebyggande arbete mot mäns 

våld mot kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck skulle kunna läggas upp. I 

rapporten Personalens möten med utsatta flickor – arbete mot hedersrelaterat våld 

(Länsstyrelsen Stockholms län 2006) beskriver Siv-Britt Björktomta hur ett arbete med att 

förebygga, motverka och förhindra hedersrelaterat våld skulle kunna fungera. Vi har hämtat 

modellen från rapporten (figur 2). 

Figur 2. 

Hedersrelaterat våld och förtryck och verksamheter där samhället bör göra insatser. 

Björktomta skriver om att det bakom en till synes välfungerande familj kan finnas strukturer av 

förtryck som samhället inte registrerar – hon hänvisar till exempel till fallet Abbas Rezai där 

samhället inte hade registrerat att familjen kontrollerade sina barn. När 20-årige Abbas blev 

mördad i familjens hus hade varken föräldrarna eller barnen tidigare varit i kontakt med vare sig 

socialtjänst eller polis. 

Forskning visar att antydningar, till synes obetydliga anmärkningar, föreställningar och 

händelser bygger upp en bild av hot och kontroll inom en familj. Barn och unga känner i många 

fall också till att flickor och även pojkar mördats av sina familjer, som Abbas Rezai, Pela 

Atroshi och Fadime Sahindal. Om de känner till fallen vet de vet också att ingen av dessa tre 

personer fick relevant hjälp av någon myndighet. 

De insatser som görs idag infaller oftast när ett brott redan har inträffat, men i själva verket 

skulle brottet istället ha kunnat förebyggas långt tidigare därför att barn, unga och deras 

föräldrar finns i andra verksamheter. I Björktomtas modell finns närmast familjen både 

mödravårdscentralen (MVC) och barnavårdscentralen (BVC) närmast familjen och därefter 

skola, fritids- och kulturverksamheter samt frivilligorganisationer. Björktomta menar att dessa 

verksamheter skulle kunna inrikta sig på att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. 

Introduktionsenhet, ungdomsmottagning och familjerätt kan arbeta för att förebygga uttalade 

hot om våld och förtryck. Där fältet blir mörkare finns socialtjänst, kvinnojour, socialjour och 

skyddat boende – dessa verksamheter är inriktade på att bryta våldet och skydda dem som 

drabbas (Länsstyrelsen Stockholms län 2006). 

19

Det intressanta med Björktomtas modell är att den utöver att ge en idealbild av förebyggande 

arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, dessutom kan användas som tankemodell för att 

bygga upp ett strukturerat arbete mot mäns våld mot flickor och unga kvinnor. Lägg till 

Socialstyrelsens modeller kring universell, selektiv och indikativ prevention och det går att 

utveckla en analysmodell som dels kan användas för att lägga upp en strategi för olika insatser, 

dels kan användas för att analysera brister som finns i det nuvarande systemet för arbetet mot 

mäns våld mot flickor och unga kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Genom att 

använda begreppen generella insatser, selektiva insatser och indikativa insatser vill vi här ge 

exempel på olika arenor som skulle kunna förstärka arbetet med dessa frågor. 

Universella insatser 

Universell prevention handlar framförallt om att samhällets institutioner ska ge alla medborgare, 

barn, unga och vuxna, tillgång till kunskap och information samt erbjuda tillfällen till dialog 

kring normer och värderingar. Insatserna bör vara formulerade på demokratiska grundvalar. 

Med barnkonventionen och konventionen om kvinnors rättigheter som utgångspunkter skulle 

till exempel frågor som rör barns rättigheter och förbudet mot våld mot barn och kvinnor kunna 

diskuteras tydligare med föräldrar som besöker MVC och BVC. Föräldrarna är centrala för 

barns och ungas välbefinnande. 

Familjen är också samhällets minsta enhet. En familj med goda relationer mellan medlemmarna 

är sannolikt en av de starkaste hälsofrämjande faktorerna i ett samhälle. Det är viktigt att de som 

blir föräldrar har kunskap om barn och barns utveckling för att kunna stödja dem på bästa sätt. 

Det finns inte någon annan samhällsinstans som kan stå för denna grundläggande trygghet i en 

människas liv. Förskoleverksamheter, fritidsverksamheter och skolan är viktiga arenor för att 

fortsätta arbetet med föräldrar kring dessa frågor. Dels för att verksamheterna strävar efter att 

vara organiserade på ett sådant sätt att till exempel stereotypa könsroller motarbetas, dels för att 

de erbjuder föräldrar möjlighet till dialog om verksamheterna och varför det är viktigt att unga 

får kunskaper om till exempel sex och samlevnad. 

Många som immigrerar till Sverige, antingen som flyktingar eller via anhöriginvandring, 

kommer från länder där det är diktatur, där kvinnor kan ha ett minimum av rättigheter, där 

homosexualitet kan vara förbjudet och barnaga tillåtet. Att män, kvinnor och barn som kommer 

till Sverige får relevant information om sina rättigheter är också ett viktigt område för att 

förebygga våld mot kvinnor och barn genom universella, selektiva och indikativa insatser. 

Migrationsverkets olika mottagningar som möter människor som kommer hit spelar en viktig 

roll i det förebyggande arbetet. De är ofta den första kontakten med samhället för en person som 

söker asyl och uppehållstillstånd. För dem som blir nya svenska medborgare kan 

undervisningen Svenska för Invandrare (SFI) och förberedelseklasser kanske vara en av de få 

arenor där det är möjligt att diskutera värdegrundsfrågor i grupp tillsammans med en lärare. 

Inom ramen för undervisningen kan män, kvinnor, flickor och pojkar få kunskap och möjlighet 

att diskutera och reflektera över mötet med det svenska samhället. Där finns möjlighet att ha en 

dialog om frågor som hälsa, sexualitet, demokrati, kvinnors och barns rättigheter, jämställdhet 

och mänskliga rättigheter. 

Enligt globala attityd- och värderingsstudier som till exempel Ingelharts och Wezlels 

världskarta över attityder och värderingar så skiljer sig svenskarnas värderingar mycket från 

andra länders. Som visas i figur 3 så ligger Sverige långt upp till höger. Enligt Ingelhart beror 

Sveriges placering på att vi ingår bland de länder i världen där en stadig ekonomisk utveckling 

medfört att en allt större andel av befolkningen tar överlevnad som självklar. Sverige har lägst 

spädbarnsdödlighet i världen. Välfärd, frånvaro av krig med mera har gjort att våra 

prioriteringar handlar mer om subjektivt välbefinnande, subjektiva uttryck och livskvalitet, än 

om ren överlevnad (www.worldvaluessurvey.org). 

20

Källa: www.worldvaluessurvey.org 

Figur 3. 

Världskarta över attityder och värderingar. 

Sverige skiljer sig från många andra länder i synen på kvinnor och på homosexuellas och barns 

rättigheter. I ett globalt perspektiv har kvinnor i Sverige till exempel uppnått hög grad av 

självständighet och jämställdhet, både i arbetslivet och i privatlivet. Enligt Veckans affärer 

förvärvsarbetar 72 procent av kvinnorna i Sverige i jämförelse med 60 procent av kvinnorna i 

OECD-länderna 1 (Veckans affärer 2009/2 ). I Sverige finns en utbyggd föräldraförsäkring med 

390 dagars sjukpenningrundande inkomst i kombination med en utbyggd barnomsorg. En 

tredjedel av världens länder, däribland Sverige, har fri abort fram till den 18:e graviditetsveckan. 

Sverige har också drivit frågan om homosexuellas rättigheter under de senaste 30 åren. År 1979 

var Sverige också först i världen med att införa en lag mot barnaga både i hemmet och i skolan. 

Utöver föräldrar behöver barn och unga få kunskap om och diskutera normer och värderingar 

kring kön, sexualitet, lhbt-frågor och mänskliga rättigheter. Som verktyg finns 

barnkonventionen, konventionen om mänskliga rättigheter och konventionen om kvinnors 

rättigheter. I rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt – barns, elevers och studerandes 

uppfattningar om diskriminering och trakasserier (Skolverket 2009) lyfte Skolverket helt 

nyligen behovet av att blivande lärare och skolledare får utbildning i frågor som rör arbete mot 

diskriminering och kränkande behandling i skolan på grund av kön, sexuell läggning, 

funktionshinder, utseende med mera – frågor som har tydliga kopplingar till förebyggande 

arbete mot mäns våld mot flickor och unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. 

Inom det universellt preventiva arbetet inom skolan och dess fritidsverksamheter förekommer 

1 OECD-länderna: Australien, Belgien, Canada, Danmark, England, Finland, Frankrike, Grekland, 

Holland, Island, Irland, Italien, Japan, Korea, Luxemburg, Mexico, Nya Zeeland, Norge, Polen, Portugal, 

Schweiz, Slovakien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA och Österrike. 

(http://www.va.se/tema/management/2009/02/fler-kvinnor-i-arbetslivet/). 

21

jämställdhetsprojekt, värderingsövningar, normkritiska metoder, forumteater, temadagar, 

temaveckor, tjej- och killgrupper, undervisning i sex- och samlevnad, livskunskap med mera. 

Hur mycket av allt detta arbete som pågår inom ramen för skolan som konkret handlar om att 

förebygga våld och sexuella övergrepp finns det ingen kartläggning av. 

Skolan pekas ofta ut som den viktigaste arenan för att lösa problem, det visar bland annat 

rapporten Utsatta ungdomar – en sammanställning av utsatta ungdomars situation 

(Ungdomsstyrelsen 2007b). Björktomta lyfter fram att arbetet för att motverka hedersrelaterat 

våld är ett komplext samspel mellan olika aktörer i det lokala välfärdssamhället – 

frivilligorganisationer inkluderade. Utöver detta fyller idrotts-, fritids- och kulturverksamheter 

viktiga funktioner i att skapa verksamheter för unga och vuxna som bygger på demokratiska 

värderingar och flickors och pojkars, mäns och kvinnors lika värde. Skolan kan inte ensam stå 

för ett norm- och värderingsarbete i frågor som rör flickors och unga kvinnors rättigheter. Ett 

intressant samverkansprojekt för att minska ungas utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck 

pågår just nu i Norrköping. Flera myndigheter och ideella organisationer samverkar för att rikta 

information till unga, till exempel genom webbplatsen www.dinarattigheter.se. 

Inom ramen för uppdraget som Ungdomsstyrelsen har haft har vi i dialog med Rinkeby Folkets 

hus, Kista folkhögskola och ABF Norrort genomfört utbildningar för att stötta arbetet med 

värdegrundsfrågor, ungas rättigheter och jämställdhet i stadsdelen Rinkeby-Kista. Syftet har 

varit att med hjälp av utbildningar och verksamheter skapa en plattform för samarbete mellan 

olika aktörer och på så sätt stärka skyddsfaktorerna runt flickors och kvinnors rättigheter, till 

exempel genom att mobilisera civilsamhället i frågor som rör mänskliga rättigheter och mäns 

våld mot flickor och unga kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. 

Ungdomsstyrelsens slutsats är att det universellt preventiva arbetet mot våld och hedersrelaterat 

våld och förtryck behöver utvecklas för att samhället ska kunna bistå barns och ungas 

utveckling på ett bättre sätt än vad som idag är fallet. Målgruppen för detta arbete är barn, unga 

och föräldrar, personalen inom skolan, fritids- och kulturverksamheter, ungdomsmottagningar, 

idrottsrörelsen, ungdomsorganisationer, etniska organisationer, lärare inom SFI och 

förberedelseklasser samt Migrationsverkets personal. 

Selektiva och indikativa insatser 

Selektiva insatser för barn och unga behöver förbättras utifrån ett tydligt fokus på barns och 

ungas utsatthet för våld och att det är viktigt att sätta in adekvata insatser tidigt. Det är när 

familjen är roten till problemet som samhället får svårt att hjälpa barn och unga som far illa. 

Psykisk sjukdom, missbruk och hedersrelaterat våld och förtryck är exempel på situationer när 

samhällets insatser för barn och unga som far illa brister. 

Socialtjänsten och BUP är två av de verksamheter som arbetar för att minska riskfaktorer bland 

unga i samråd med föräldrar och de möter barn och unga som kan ha olika riskbeteenden som 

till exempel flickor och unga kvinnor med ätstörningar, panikångest eller självskadebeteende. 

Det är dock inte ovanligt att det bakom dessa symptom finns problem inom familjen som 

handlar om våld och utsatthet. Samverkan med familjen är därför inte alltid den bästa lösningen 

för den unga personen i ett inledande skede då det kan vara svårt att förklara övergrepp inom 

familjen om de inte får stöd att göra det. 

Flickor och unga kvinnor, pojkar och unga män som blir utsatta för våld i hederns namn 

behöver särskilda insatser då samverkan med föräldrar kan vara än mer komplicerad eftersom 

det kan föreligga dödshot mot den unge. Personal inom socialtjänsten behöver ha kompetens för 

att möta de ungas behov och riktlinjerna för arbetet behöver vara tydliga. Det är viktigt att de 

barn och unga som blir omhändertagna av samhället på grund av våld inom familjen får hjälp att 

bearbeta sina upplevelser. Bra behandlande insatser måste till för att minska psykisk ohälsa både 

nu och i framtiden. 

22

Studier som Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext (FOU Nordväst 2008) visar att 

myndigheter kan stå handfallna inför barns och ungas problematiska livsvillkor när de lever 

under återkommande hot och våld i sina familjer. Föräldrar som utövar våld för att barnen och 

ungdomarna ska leva enligt hedersnormer eller för att de har brutit mot dem, skiljer sig markant 

från de föräldrar som socialtjänsten vanligtvis möter. I studien framkommer bland annat att de 

flickor mellan 13 och 18 år som är utsatta för hedersrelaterat våld är hårt drabbade i relation till 

de flickor som utreds av socialtjänsten på grund av andra brister i hemförhållandena. De har till 

exempel alla blivit utsatta för upprepad psykisk och/eller fysisk misshandel. Några har hotats 

med bortgifte mot sin vilja. När familjen har haft kontakt med sin dotter under utredningen har 

de direkt eller indirekt utövat påtryckningar i form av dödshot, hot om våld eller uteslutning. 

Under utredningarnas gång tar majoriteten av flickorna helt eller delvis tillbaka uppgifterna om 

att de har utsatts för våld från familjen. Trots att många som arbetar inom socialtjänsten har fått 

utbildning om hedersrelaterat våld och förtryck är det fortfarande svårt för unga tjejer att få den 

hjälp de har rätt till. Hjälpen handlar både om att myndigheter måste göra selektiva insatser för 

att minska riskerna för fortsatt våld inom aktuella familjer och att de måste ha behandlande 

insatser som kan ge extra stöd till dem som har drabbats av våld. 

Samhällets socialtjänst kan idag generellt sett inte kompensera för stora brister i familjens 

omsorg om sina barn, kanske enbart mycket svagt och för vissa individer. Socialstyrelsen visar 

att det finns en hög risk för barn till ensamstående och till arbetslösa föräldrar som har 

ekonomiskt bistånd under flera år och som dessutom har psykiatriska eller sociala problem, att 

någon gång under sin uppväxt hamna i familjehems- eller institutionsvård. Under tonåren löper 

dessa barn högre risk för självmordsförsök, självmord, allvarlig psykisk sjuklighet, låg 

utbildning och tidigt föräldraskap. Att hamna i social dygnsvård under tonåren medför också 

förhöjd risk för negativ utveckling och för tidig död. 

Den övervägande delen av socialtjänstens insatser riktade mot utsatta barn och ungdomar och 

deras familjer är inte utvärderade. Om samhället ska kunna vända en negativ utveckling för barn 

och unga som har problem i familjen så behövs både kompetensutveckling och samordning av 

resurser samt att insatser utvärderas och följs upp (Socialstyrelsen 2006). 

Ungdomsstyrelsens slutsats är att selektiv och indikativ prevention behöver utvecklas utifrån 

barns och ungas villkor. Mycket av arbetet riktas idag till unga män som begår olika slags brott 

och där man i samverkan med föräldrar kan uppnå goda resultat i det brottsförebyggande 

arbetet. Det är betydligt mer komplicerat att bistå barn och unga som far illa i sin familj och där 

samverkan med föräldrarna inte fungerar till gagn för barnets bästa. Där måste samhällets 

insatser inom familjehem och HVB-hem bli betydligt bättre på att erbjuda unga människor 

adekvata insatser för att de ska kunna leva ett självständigt liv, utan sina föräldrars stöd. 

Samverkan som modell 

För att samverkan kring olika universella, selektiva och indikativa insatser för de barn och unga 

som på olika sätt far illa ska bli möjlig måste olika yrkeskategorier som möter dem ha en 

samsyn som utgår från att individens problem kan förklaras utifrån ett samspel mellan olika 

faktorer. Dessa faktorer handlar om personliga egenskaper (självkänsla och beteende), den 

närmaste omgivningen (familj och kamratrelationer), närsamhället (bostadsområde och skola) 

och mer strukturella socioekonomiska faktorer (tillgång till arbete, bostäder, lokaltrafik och 

sjukvård). Dessutom spelar tidigare händelser i livet en viktig roll som till exempel traumatiska 

upplevelser. 

Det kan vara bra med en modell som på ett abstrakt plan speglar samspelet mellan individen och 

samhället och behovet av samverkan. En sådan modell används i Strategi för samverkan – Urie 

Bronfenbrenners modell av den utvecklingsekologiska strukturen (figur 4). I centrum av 

modellen finns barnet/familjen i sin närmiljö (mikronivån) och de relationer som finns där. När 

barnet växer upp kommer det att ingå i fler närmiljöer som förskola, skola och kamratgrupp. 

Mellan dessa olika miljöer finns ett samspel som tillsammans bildar ett system (mesonivån). Av 

23

etydelse för barnets utvecklingsmöjligheter är också områden som barnet inte har direktkontakt 

med men som påverkar hans/hennes utvecklingsmöjligheter, till exempel om föräldrarna arbetar 

eller inte, kommunala resurser samt hur förskolan och skolan är organiserade (exonivån). På 

makronivån finns lagar, ideologier och vanor som präglar samhället och hur vi lever 

(Socialstyrelsen 2007). 

Figur 4. 

Urie Bronfenbrenners modell av den utvecklingsekologiska strukturen tolkad av Christián 

Serrano. 

Bronfenbrenners modell är en interaktionsmodell, som visar samhällets interaktion med 

individerna som lever i det. De nära relationerna i mikronivån i kombination med hur förskola 

och skola är organiserade i mesonivån, om de erbjuder trygghet, stimulans och trivsel eller inte, 

är mycket viktiga för ett barns och en ung persons utveckling. En annan viktig faktor är att 

samhällets verksamheter bygger på de lagar och den särskilda politik som till exempel är 

framtagen för unga. 

24

Skolan är den viktigaste arenan där samhället når alla barn och ungdomar och även deras 

föräldrar under många viktiga år i barns och ungas utveckling. Utöver detta spelar ideella 

organisationer en viktig roll för att skapa verksamheter som kan stärka barn och unga utifrån ett 

främjande perspektiv – som kultur, fritid och idrott – och förebygga trakasserier och 

diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund med mera. 

För att kunna utveckla arbetet mot mäns våld mot flickor och unga kvinnor och hedersrelaterat 

våld och förtryck behöver olika sektorer samverka. Det är tydligt i Bronfenbrenners modell att 

människor utvecklas i samspel med vad som finns i samhället och på de punkter där samhällets 

minsta enhet, familjen, brister måste samhällets myndigheter – till exempel skola, socialtjänst 

och polis – samverka på ett bra sätt för att erbjuda stöd. Samhället har, enligt socialtjänstlagen, 

vid sidan om vårdnadshavaren ett särskilt ansvar för att skapa trygga och goda 

uppväxtförhållanden för barn. 

25

Ungdomsstyrelsens 

utbildningsinsatser under 2008 

I återstoden av denna rapport kommer vi att beskriva hur vi har arbetat med uppdraget och vilka 

behov vi har identifierat i arbetet. 

Idéseminarium 

För att ta fram förslag och idéer på hur Ungdomsstyrelsen skulle kunna utforma olika insatser 

för att genomföra uppdraget arrangerade myndigheten ett idéseminarium 12 december 2007. 

Tolv personer deltog, bland annat personer som arbetar inom skola, socialtjänst och fritid samt 

sakkunniga inom ämnesområdet mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. 

Ungdomsstyrelsen skickade också en enkät till 84 personer som arbetar eller är aktiva inom 

området i december 2007 och ställde frågor om utbildningsbehov, målgrupp och omfång på en 

nationell fortbildningssatsning. En samlad bild från dessa referenser gav oss följande riktlinjer 

för hur vi skulle lägga upp utbildningarna: 

fokus på förebyggande strategier och metoder 

göra både operativ personal och chefer delaktiga 

prioritera fler än en person från varje deltagande verksamhet eller kommun 

prioritera formulerandet av en strategi för arbetet på hemmaplan. 

Även andra idéer än en särskild nationell utbildning uppkom under idéseminariet, till exempel 

att göra riktade utbildningar om mänskliga rättigheter och jämställdhet för lärare inom SFI och 

förberedelseklasser. Vi fick också förslag på att göra seminarier om män och jämställdhet och 

om idrott och jämställdhet samt att göra en satsning i Rinkeby-Kista stadsdel kring dialog med 

olika aktörer för att kunna skapa bra verksamhet för tjejer och killar som bor i stadsdelen. 

I den fortsatta planeringen samrådde Ungdomsstyrelsen med länsstyrelserna i Östergötland, 

Stockholm, Skåne och Västra Sverige samt med Socialstyrelsen och NCK (Nationellt Centrum 

för Kvinnofrid) vid Uppsala universitet. Sedan våren 2007 hade vi också fört en dialog med 

Migrationsverket om att samverka kring en utbildning inom ramen för uppdraget. 

Utbildningar och seminarier under 2008 

Inom uppdraget har vi genomfört utbildningar och seminarier som täcker in de områden som vi 

har beskrivit tidigare i denna rapport: universella insatser, selektiva insatser och indikativa 

insatser. Vi har dock haft fokus på generellt förebyggande arbete och att utveckla metoder och 

strategier för det arbetet. Utbildningarna har varit kostnadsfria, deltagarna har fått stå för sina 

resor och inom den nationella utbildningen även för boendet. Den kurslitteratur som har ingått i 

den nationella utbildningen och i spetskompetensutbildningen har Ungdomsstyrelsen stått för. 

Nationell utbildning: Maj–November 

Hur kan vi förebygga våld mot unga kvinnor 

I regeringsuppdraget fick myndigheten i uppgift att initiera utbildning som vi skulle rikta till 

anställda i kommuner som har en samordnande och utvecklande roll för fritidsverksamhet, 

socialtjänst och skola. Utbildningarna kunde också riktas till andra personalgrupper liksom 

personer som har en samordnande roll för ungdomsverksamhet inom ideella organisationer. 

Ungdomsstyrelsen skulle samråda med länsstyrelserna, Socialstyrelsen och Nationellt 

kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet i utformandet av 

utbildningsinsatsen. 

26

Kursutformning 

Ungdomsstyrelsen utformade utbildningen som en intervallkurs på 3x3 dagar som omfattade 7,5 

högskolepoäng. Den genomfördes i samverkan med Sensus studieförbund och Uppsala 

universitet (Centrum för Genusvetenskap) och genomfördes på fyra orter i landet, Umeå, 

Stockholm, Göteborg och Helsingborg. Vi hade beräknat antal deltagare till totalt 100 personer. 

De tre kursdelarna fick olika tyngdpunkter: 

Del 1 inriktades på grundläggande kunskaper kring mäns våld mot unga kvinnor i nära 

relationer och med särskilt fokus på hedersrelaterat våld och förtryck. 

Del 2 uppmärksammade etiska perspektiv, internationella konventioner, mänskliga 

rättigheter och hur värdegrund och normer kan kommuniceras. 

Del 3 fokuserade på samverkan samt förebyggande strategier och metoder. 

I utbildningen ingick även två skrivuppgifter, en inriktad mot att formulera strategier för lokalt 

förebyggande arbete samt en examinerande uppgift inriktad mot reflektion och problematisering 

av förebyggande arbete utifrån föreläsningar och kurslitteratur. Det gavs också utrymme för 

erfarenhetsutbyte mellan kursdeltagarna. Att blanda föreläsningar med diskussioner, 

erfarenhetsutbyte och grupparbeten var en viktig del i utbildningens upplägg. 

Medverkande föreläsare var Mikael Kurkiala och Marja Kirilova Eriksson, båda från Uppsala 

universitet, David Sandberg och Annika Björk från NCK, Bo Lagerkvist från RPS, Juno Blom 

från Länsstyrelsen i Östergötland, Erik Blennberger från Ersta Sköndals högskola, Rickard 

Jonsson från Stockholms universitet, Arhe Hamednaca från Sharaf hjältar, Kenneth Ritzén, 

Inger Olsson och Sureya Calli från Uppsala kommun, Karolin Röcklinger och Emma Lundqvist 

från Amphi produktion. 

Utfall – genomförande 

Kursinbjudan (bilaga 2) gick ut i februari 2008 och fick stor uppmärksamhet i medierna. 

Sammantaget anmälde sig 245 personer till 100 platser. Vi utökade antalet platser till 135 vilket 

innebar att 110 personer inte kunde beredas plats i utbildningen. I urvalet av deltagare på de 

olika orterna prioriterade myndigheten de som i kommunala verksamheter hade en strategisk 

roll för frågan och de som operativt arbetar med frågan och därmed kan vara involverade i 

strategier för ett förebyggande arbete. Ett mindre antal platser viktes för ideella organisationer. 

En begränsning infördes till att max två personer per verksamhet fick delta. 

Av de 135 deltagarna fullföljde 128 personer utbildningen. Deltagarna kom från 70 olika 

kommuner och stadsdelar. Det fanns en bred geografisk spridning. Storstadsområdena var 

representerade med tio deltagare från Göteborgsområdet, elva från Malmö och dess närhet och 

femton från Stockholmsområdet. Kommuner med två eller fler deltagare kom från mellanstora 

kommuner som Västerås, Linköping, Eskilstuna, Helsingborg, Trelleborg, Umeå och Sundvall. 

Även mindre kommuner som Tierp, Motala och Örnsköldsvik var representerade med två eller 

fler deltagare. Majoriteten av deltagarna var kvinnor, endast tolv män deltog i kursen. 

Olika verksamheter var också representerade i utbildningen. De verksamheter som framförallt 

arbetar med selektiv prevention som ungdomsmottagningar tillsammans med socialtjänsten 

(individ- och familjeomsorg, råd och stödmottagning, familjecentral, integrationsverksamhet 

och kvinnofridsprogram) samt polisen hade flest deltagare, totalt 64 personer. Funktioner av 

övergripande och samordnande karaktär, andra myndigheter, till exempel Migrationsverket och 

länsstyrelserna var representerade med 24 deltagare. Färre deltagare arbetade med universell 

prevention. Från skolan deltog 22 personer, från kultur- och fritidsområdet åtta personer, från 

kvinnojourer och andra ideella organisationer tio personer. Av deltagarna hade ett fåtal personer 

chefsbefattning. 

27

Utvärdering 

I november 2008, efter avslutad utbildning, skickade Ungdomsstyrelsen ut en webbenkät. 

Vi fick 92 svar. Utifrån en femgradig betygsskala fick kursen följande betyg: 

Bearbetande moment och övningar i kursen: 3,57 

Skrivuppgiftens relevans för ditt arbete 4,09 

Hur värderar du din egen insats 4.08 

Hur värderar du kursledarnas insats 4,14 

Hur värderar du möjligheten att arbeta med frågan på din arbetsplats 4,23 

Hur värderar du kursen som helhet 4,57 

Medverkande föreläsare: snitt 3,95 lägst 3,24 högst 4,56 

Kommentarerna om föreläsarnas insatser visade att de generellt höll hög nivå. Första 

kurspassets föreläsningar gav en god grund för hela kursen – responsen varierade dock beroende 

på vilka förkunskaper deltagarna hade men genomgående fick första kursdelen ett högt betyg. 

Omdömet varierade mer kring andra kursdelens föreläsningar medan den tredje kursdelen med 

inriktning på det praktiskt förebyggande arbetet fick ett högt betyg från kursdeltagarna. 

Generellt var deltagarna positiva till blandningen av teori och praktik i kursen. Men här fanns en 

större variation i omdömena. Somliga menade att de bearbetande momenten var helt avgörande 

för att integrera kursen. Åter andra kunde ifrågasätta de bearbetande momenten och tyckte att 

det gott räckte med föreläsningarna. Trots olika uppfattningar kring bearbetande moment och 

övningar i kursen får kursledarna ett mycket gott betyg för sin insats. Det högsta snittbetyget 

fick kursen som helhet. 

Uppföljning med samverkanspartners 

I myndighetens egen uppföljning och utvärdering tillsammans med samverkansparterna Sensus 

studieförbund och Uppsala universitet har följande bild framträtt. Kursen vann ett större 

genomslag och intresse än vad vi kunnat föreställa oss. En samlad bedömning är att kursen tar 

upp ett frågeområde där det efterfrågas mer kunskap och allra helst kunskap och erfarenheter 

kring förebyggande strategier och metoder. Kursdeltagarna har bekräftat de rekommendationer 

som vi utgick från i föreberedelsearbetet. 

Arrangörernas bedömning är även att möjligheten att få bearbeta värdegrundsfrågor kring 

jämställdhet och mänskliga rättigheter mött ett stort behov hos deltagarna. Det faktum att kursen 

som helhet fick högt betyg kan peka mot dess funktion av att möta och bekräfta de professioner 

som är verksamma i ett förebyggande arbete. De har fått chans till fördjupad kunskap genom 

möjlighet att bearbeta erfarenheter och att under en längre tid möta andra med liknande 

erfarenheter. Det i sig har haft ett värde och fyllt ett stort behov. 

28

Deltagarnas tankar kring strategier – en överblick 

I kursen ingick att formulera en strategi för det förebyggande arbetet i den egna verksamheten, 

stadsdelen eller kommunen. Ungdomsstyrelsen har låtit frilansjournalisten Johan Pihlblad 

sammanfatta dessa strategier utifrån de modeller om förebyggande arbete som vi tidigare har 

beskrivit. Framförallt diskuteras två olika typer av förebyggande arbete: universell och selektiv 

prevention. Ett tredje centralt begrepp i sammanhanget är samverkan. 

Flera deltagare påpekar att den okunskap som finns kring hedersrelaterat våld skapar en rädsla 

för att inte kunna hantera den här typen av frågor. Kursens deltagare tycks vara överens om att 

det finns en särskilt stor utvecklingspotential för det förebyggande arbetet kring hedersrelaterat 

våld och förtryck. För många är den här problematiken något relativt nytt och de känner att 

kunskapen är otillräcklig. Här följer endast en kort sammanfattning av viktiga områden som 

deltagarna lyft fram. Hela sammanställningen av kursdeltagarnas strategier finns i bilaga 3. 

Strategier för universell prevention 

Universell prevention innebär i det här fallet utbildning och information. Deltagarna beskriver 

att det finns ett behov av att göra människor medvetna om att våld mot unga kvinnor finns i vår 

närhet, att informera om hur det yttrar sig, att avliva myter som finns om mäns misshandel av 

kvinnor, att informera om hur våld kan förebyggas och vart man vänder sig när man får vetskap 

om att något är fel. 

En vanlig åsikt bland kursdeltagarna är att universella insatser inte enbart är ett vaccin mot 

framtida problem. Universell prevention är även till direkt stöd för det mer selektiva arbetet. Om 

kunskapen ökar bland personal och hos en bredare allmänhet förbättras också förmågan att ta 

hand om de som drabbas och de som just nu befinner sig i riskzonen för att råka illa ut. En 

deltagare från socialtjänsten påpekar till exempel att mer av generella insatser skulle underlätta 

arbetet. Socialtjänsten larmas ofta när situationen redan är ett faktum. Larmet har sällan 

föregåtts av något förebyggande arbete. 

Strategier för selektiv prevention 

Kommunernas skolor och socialtjänster, kvinnojourerna och polisen är de verksamhetsområden 

som riktar störst fokus mot selektiva förebyggande åtgärder. Det är också dessa verksamheter 

som har störst erfarenhet av kontakt med drabbade flickor och unga kvinnor och de som 

befinner sig i en riskzon. 

Läget ser mycket olika ut i olika kommuner, särskilt när det gäller att arbeta förebyggande med 

hedersproblematik. Några kommuner har program för selektiv prevention mot våld i nära 

relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. De flesta av de enskilda kvinnojourerna, 

socialtjänsterna, skolorna samt polisen beskriver att det i dag finns handlingsplaner för hur 

kvinnor som utsatts för våld ska tas om hand i det akuta skedet. Det finns också handlingsplaner 

som tar upp hur samverkan med andra förvaltningar och myndigheter ska gå till. Men mycket av 

det preventiva arbete som bedrivs tycks vara riktat mot att bekämpa våld mot kvinnor i 

allmänhet och är inte särskilt riktat mot att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. 

Ungdomsperspektivet saknas. 

När ska strategierna genomföras 

Arbetet med att förverkliga de strategier som kursdeltagarna redogjort för ska i de allra flesta 

fall redan vara i gång eller starta under 2009. Ambitionsnivån skiljer sig åt och det som ska 

genomföras kommer att ta olika lång tid. De flesta har en plan som sträcker sig ett eller två år 

framåt. Samtidigt beskriver många kursdeltagare att strategierna är en process som inte har 

något givet slutdatum. 

29

Ny utbildning startar i maj 2009 

Ungdomsstyrelsen har när denna rapport skrivs redan påbörjat arbetet med nästa kursomgång 

som startar i maj 2009. Kursen 2008 gav kunskap kring motiv och mekanismer bakom 

hedersrelaterat våld och förtryck samt vad som kan göras i förebyggande syfte och vilka insatser 

som genomförs för offren. När det gäller våld i nära relationer har fokus legat på insatser för 

offren. Med hjälp av den utvärdering som Ungdomsstyrelsen genomförde av kursen 2008 har vi 

tagit sikte på vad som kan förbättras och utvecklas. Följande områden kommer att få större 

utrymme: 

Motiv och mekanismer till varför män slår. 

Genusteori med betoning på maskulinitet. 

Kunskap kring förebyggande strategier och metoder. 

Workshop: 7-8 maj 

om jämställdhet och mänskliga rättigheter med killverksamheter 

Ungdomsstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland arrangerade seminariet Jämställdhet – inte 

bara en kvinnofråga i Norrköping. Syftet med seminariet var att utbyta erfarenheter mellan 

verksamheter som på olika sätt arbetar förebyggande med frågor om maskulinitet, jämställdhet 

och mänskliga rättigheter. 

Att arbeta förebyggande med unga pojkar och män kring jämställdhet och mänskliga rättigheter 

borde vara lika självklart som kvinnorörelsens arbete med frågorna. Det är det ännu så länge 

inte. Dessutom erbjuds gruppverksamhet som riktar sig till killar i regel aktiviteter och 

tjejgrupper samtal – när det kanske borde vara tvärtom. Det här seminariet ville sätta fokus på 

detta faktum och diskutera möjligheten till utveckling på området manlighet, jämställdhet och 

mänskliga rättigheter. 

Seminariet planerades utifrån en öppen frågeställning om var männen fanns i 

jämställdhetsdebatten och var manlighet diskuteras ur ett kritiskt perspektiv. Det finns 

framförallt inte ett förebyggande arbete för killar om manlighet och maskulinitet. Att sätta fokus 

på manlighet handlar inte om att ta tillbaka något från kvinnorörelsens landvinningar. Syftet är 

snarare att sätta fokus på mannen i jämställdhets- och samhällsdebatten. 

Som ett underlag för diskussion hade seminariet två föreläsare, Magnus Sjögren och Malin 

Lönnberg. Magnus Sjögren som är konsult från Equal Space, inledde. Magnus Sjögren var en av 

initiativtagarna till projektet NORMal eller i Umeå 2002-2004. Projektet hade som mål att öka 

killars medvetenhet om det normsystem som omger deras vardag genom att tillsammans belysa 

kulturella föreställningar om kön, makt, sexualitet och identitet. Verksamheten bedrevs i 

samtalsgrupper med killar. 

Den andra föreläsningen höll Malin Lönnberg, redaktör för Tjejjouren på Lunarstorm som var 

en del av Ungdomsstyrelsen uppdrag Fortsatta insatser mot så kallat hedersrelaterat våld 

(IJ2007/622/IM). Tjejjouren på Lunarstorm var en virtuell tjejjour dit tjejer kunde vända sig för 

att få svar på frågor om sex, samlevnad och utsatthet och som fanns på mötesplatsen mellan 

februari 2007 och januari 2009. I sitt arbete kom Tjejjouren på Lunarstorm i kontakt med flera 

killar som undrade varför det inte fanns en motsvarande mötesplats för killar. 

Under workshopen användes mycket av tiden till diskussioner i grupper. I grupperna 

presenterade organisationerna sina respektive verksamheter för varandra och diskuterade vilka 

behov som finns i det förebyggande arbetet. Deltagarna fick också möjlighet att diskutera vilka 

framtida behov man har i sin verksamhet. I slutet av seminariet lyftes de behoven fram till 

Ungdomsstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland. 

30

På seminariet uttryckte deltagarna önskemål om att Ungdomsstyrelsen borde få en central roll i 

det förebyggande arbetet kring manlighet och jämställdhet. Idag finns det inget strukturerat 

förebyggande arbete kring attitydförändringar som riktar sig till killar och som rör våld i nära 

relationer. En del skolor använder olika program för att arbeta med universell och selektiv 

prevention, till exempel DISA-metoden (DISA – Din Inre Styrka Aktiveras), ART-metoden 

(Aggression Replacement Training) och SET-programmet (Social Emotional Training). Olika 

ideella organisationer arbetar också med dessa frågor som Hela människan och Män för 

jämställdhet och Rädda barnen. Det är oklart i vilken grad dessa program riktar sig mot att 

förebygga våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Sharaf hjältar är en av de få som direkt 

arbetar med att förebygga hedersrelaterat våld genom att rikta sig till pojkar och unga män. 

Seminariet var begränsat till 33 personer och 15 olika organisationer var representerade. Bland 

de deltagande organisationerna fanns bland annat Kriscentrum för män i Malmö, 

organisationerna Män för jämställdhet, Sharaf hjältar, Brottsofferjourernas riksförbund och 

Rädda barnen. 

Seminarium för SFI och förberedelseklasser: 25–26 september 

Välkommen till Sverige 

I samverkan med Länsstyrelsen i Östergötland genomförde Ungdomsstyrelsen ett seminarium 

för lärare inom SFI och förberedelseklasser. Seminariet samlade 54 deltagare från olika SFIutbildningar 

i landet. Deltagarna kom från Kalmar (6), Norrköping (10), Hyltebruk (2), 

Vimmerby (4), Ovanåker, Nacka, Edsbyn, Hedemora (3), Eskilstuna (5), Vansbro (2), Alvesta, 

Hallsberg (5), Ängelholm (2) och Gislaved. Majoriteten var kvinnor. 

Seminariet innehöll föredrag, workshops och tillfällen till reflektion över deltagarnas egna 

erfarenheter från sitt arbete inom SFI och förberedelseklasser. 

Föreläsare: 

Juno Blom och Nima Poushin från Länsstyrelsen i Östergötland. 

Muna Dahl, hälsoinformatör i Göteborgs stad som har tagit fram materialet Att öppna nya 

dörrar. Samhällsinformation – nyckeln till Sverige. 

Sonia Sherefay som bland annat har skrivit boken Med barnen i våra hjärtan. 

Under seminariet genomfördes workshops/seminarier på följande teman: 

Att stärka flickor och kvinnor med Juno Blom, Länsstyrelsen i Östergötland. 

Att öppna nya dörrar – om samhällsinformation och SFI med Muna Dahl, Göteborgs stad. 

Pappor, pojkar, mansrollen och jämställdhet – samtal med män med Niclas Kelemen, Rädda 

barnen. 

Barns rättigheter berör alla – FN:s konvention om barnets rättigheter med Sanna Muling, 

Rädda barnen. 

O/Lika – metoder från kampanjen Alla olika alla lika. Metoder för att arbeta med 

värderingar, normer, fördomar och diskriminering med Mikaela Wikström. 

Ungdomsstyrelsen gjorde en utvärdering av seminariet. Det framkom att deltagarna inte tidigare 

varit på någon liknande utbildning. De var mycket nöjda med seminariet och önskade 

återkommande utbildningar med liknande teman. En deltagare skrev: 

”En genomtänkt ubildning. En bland de bättre jag har varit på och jag har varit på många! 

Förhållningssättet är oerhört viktigt. Ni stod för något verkligt bra!” 

31

Pilotutbildning ur ett stadsdelsperspektiv: 

Stadsdelsdialogen 

Initiativet till Stadsdelsdialogen har kommit från Folkets hus i Rinkeby. Ungdomsstyrelsen har 

förverkligat och administrerat idéerna utifrån regeringens uppdrag att genomföra utbildningar 

som syftar till att förebygga dels mäns våld mot flickor och unga kvinnor, dels hedersrelaterat 

våld som kan drabba både pojkar och flickor. Under året har det skett en kontinuerlig planering 

och utvärdering mellan de medverkande aktörerna Rinkeby Folkets hus, ABF Norrort och Kista 

folkhögskola samt Ungdomsstyrelsen och stadsdelens myndigheter. 

Stadsdelsdialogen, eller Bysnacket som det också kallas, är ett pilotprojekt och 

Ungdomsstyrelsen förmedlar erfarenheter till övriga delar av landet samt bidrar med utvärdering 

och dokumentation. Intentionen är också att Ungdomsstyrelsen ska bidra till att 

stadsdelar/kommuner ska utbyta metoder med och inspirera andra bostadsområden i landet för 

utveckling inom området. 

Målgrupper för projektet är den civila befolkningen och dess organisationer, politiker, 

tjänstemän och den offentligt organiserade fritiden. Samarbetet syftar till att skapa möten och 

underlätta en dialog mellan olika aktörer i samhället, att stödja befolkningen i att synliggöra 

problemen och att mobilisera lokalsamhället i dessa. Projektet utgår från redan existerande 

verksamheter och tanken är att arbetet ska mynna ut i en handlingsplan för fortsatta åtgärder 

inom ramen för mäns våld mot kvinnor och bland olika organisationer i Rinkeby och Kista. 

Ett antal utbildningar, debatter och samtal mellan olika aktörer har ägt rum. Olika samfund, 

religiösa ledare och feministiska föreningar som aldrig tidigare mötts har gjort det för första 

gången i detta projekt. Tanken är att fler aktörer ska knytas till projektet under 2009. Till 

exempel finns det planer på att utveckla samverkan med stadsdelens offentliga verksamhet. 

Under 2009 har även föreningslivet och offentligt anställda i stadsdelarna Gunnared i Göteborg 

och Rosengård påbörjat ett samarbete med Ungdomsstyrelsen kring utbildningar för att 

förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. 

Jämställdhetsdebatt: 5 juni 

Kista träff 

Allmänheten bjöds för första gången in till debatt i Stadsdelsdialogens namn under rubriken Vi 

vägrar acceptera våld mot kvinnor! Vill du vara med Som arrangörer stod ABF i Västerort och 

Rinkeby Folkets Hus. Karen Austin från Ungdomsstyrelsen och Björn Gardarsson från Folkets 

hus i Rinkeby berättade om idén bakom Stadsdelsdialogen. Sedan följde en paneldebatt med 

Amineh Kakabaveh som är grundare av föreningen Varken hora eller kuvad, en feministisk och 

antirasistisk rörelse med rötter i Frankrike, Charbel Rizk, aktiv i föreningen Sharaf hjältar, där 

unga killar och män jobbar för jämställdhet, Alma Adan, knuten till Rinkeby Folkets Hus och 

Kafé respekt och en av huvudaktörerna i Stadsdelsdialogen samt Suad Mohammed, kvinnlig 

imam som har väckt uppmärksamhet för sitt mod och sitt annorlunda sätt att prata om 

jämställdhetsfrågor. 

Kurs: 23 juni–12 juli 

i jämställdhet och medborgarkompetens på Kista folkhögskola 

På Kista folkhögskola som har en muslimsk bas, arbetar man medvetet för jämställdhet. 

Metoden man använder sig av är kvinnlig empowerment. Under en treveckorskurs i jämställdhet 

och medborgarkompetens deltog ett trettiotal deltagare i seminarier och diskussioner som rörde 

allt från frågor om mäns våld mot kvinnor till mänskliga rättigheter och överblick av olika 

religioners övertygelse och kulturella vanor mot en gemensam värdegrund. 

32

Sommarkurser: Juni/juli 

Under sommaren ägde även kurser rum på Sjöviks folkhögskola i Dalarna, en kristen institution 

som samarbetar med Kista folkhögskola. Sammanlagt deltog ett tusental muslimer på 

sommarkurserna men det var främst på en av kurserna, sommarakademien, som ämnet var 

jämställdhet. Samtalen leddes av olika islamologer och imamer och diskussionerna blev mycket 

livliga. Den muslimska kvinnojouren Somaya deltog i rundabordsamtalen, liksom islamologen 

Mohammad Fazlhashemi från Umeå universitet och Malmöimamen Said Azzam, som är en stor 

auktoritet för många muslimer. Deltagarna på sommarens kurser kom från 18 länder. Språket 

som användes var i huvudsak svenska men också arabiska tillämpades. Samarbetet mellan Kista 

folkhögskola och kvinnojouren Somaya är bestående och kommer att fortsätta. Genom 

samarbete med Somaya kunde också 25 kvinnor och barn som lever i skyddat boende få en 

veckas semester på Sjövik. Jämställdhetsseminarierna kommer att återkomma i sommarens 

kurser på Sjövik. Då kommer man också att ha föräldrautbildning inom ramen för 

sommarakademien. 

Kafé Respekt 

Alma Adan är anställd på Folket hus i Rinkeby. Hennes satsning på att öka tjejdeltagandet i 

kaféverksamheten i Folkets hus har resulterat i att tjejerna nu är i majoritet på kaféet. Det finns 

en grupp som dagligen deltar i verksamheten medan andra kommer sporadiskt. I anslutning till 

kaféet finns ett ”tjejrum” där man kan sitta och prata med varandra och med Alma Adan. 

Demokratiutbildning: September/oktober 

En utbildning i demokrati och jämställdhet för unga arrangerades genom samverkan mellan 

ABF Norrort, Rinkeby Folkets Hus, Kista folkhögskola och Ungdomsstyrelsen. Utbildningen 

ägde rum under tre lördagar i september och oktober. Föreläsare var Åse Ricard från 

Demokratiakademien, Kristina Hultman, feminist och debattör och Håkan Blomkvist, författare 

och historiker. Utbildningen hade 22 deltagare som bodde inom Rinkeby-Kista 

stadsdelsförvaltning. Det fanns en utarbetad målsättning med kurserna, de skulle öka 

demokratimedvetenheten och öka deltagarnas förmåga att självständigt tänka kring demokrati 

och jämställdhet. Efter de tre planerade utbildningsdagarna har ytterligare tre träffar ägt rum 

under hösten/vintern: 

Samtal på ABF i Rinkeby. Unga diskuterade boken Respektguiden som riktar sig till unga 

tjejer och killar. Boken är en handbok som besvarar frågor om sexualitet, respekt, kriminalitet, 

heder, våld, droger och mycket mera. 

Hässelby, Smedshagen. Tema: Världskultur och religion. De boende i området var inbjudna 

att debattera frågor kring religion och medborgarskap. 

ABF i centrala Stockholm. Representanter från bland annat Varken hora eller kuvad pratade 

om hederskultur i Paris, rasism hos polis i Frankrike med mera. 

Tanken är att de som genomgått utbildningen ska fungera som brobyggare i lokalsamhället. 

33

Erfarenhetsträff: 9–10 oktober 

på Långholmens konferens 

Ungdomsstyrelsens insatser för att förebygga mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld är 

landsomfattande och under två dagar i oktober 2008 träffades lokala aktörer från fyra 

storstadsområden för att diskutera metoder och erfarenheter och för att inspirera varandra. De 

medverkande stadsdelarna var förutom Rinkeby-Kista också Rosengård och Södra Innerstaden i 

Malmö, Ersboda i Umeå och Gunnared, Lövgärdet i Göteborg. Deltagarna kom förutom från 

kommunala verksamheter också från olika organisationer och föreningar, bland annat Folkets 

Hus, studieförbund och ideella kvinnoorganisationer. 

Förutom presentation av aktörer och stadsdelar diskuterades också framgångar och problem 

inom olika projekt. Diskussionen skedde både inom hela gruppen och i smågrupper. Idén var 

inte bara att deltagarna skulle möta aktörer från andra stadsdelar utan även att aktörer inom 

varje stadsdel skulle få möjlighet att diskutera och planera det gemensamma arbetet. Under 

konferensen föreläste bland annat religionshistoriker Kenneth Ritzén om vad som är viktigt att 

tänka på när man arbetar med värdegrundsfrågor. 

I den utvärdering som Ungdomsstyrelsen genomförde var de flesta deltagarna inspirerade och 

nöjda. 

Paneldebatt: 22 oktober 

Hur bekämpa hedersförtryck 

ABF, Rinkeby Folkets Hus och Kulturförvaltningen arrangerade en debatt om hedersrelaterat 

våld i Rinkeby Folkets Hus. I panelen satt riksdagsledamöterna Nalin Pekul (s) och Birgitta 

Olsson (Fp) samt Gerd Johnsson Lathan, ordförande i organisationen Kvinna till kvinna. 

Moderator var journalisten Kurdo Baksi. 

Hiv-utbildning 

Sex kan vara ett tabubelagt ämne, inte minst i en del muslimska grupper. Samtidigt är många 

människor från muslimska länder drabbade av hiv/aids. För att sprida kunskap om dessa frågor 

kontaktade Alma Adan i juni 2008 Noaks Ark med önskan om att inleda ett samarbete omkring 

hiv-information. Den första gruppen hiv-informatörer från Rinkeby bestod av ett 20-tal tjejer 

som utbildade sig i frågor om säker sex och samlevnad 

Dialogmässan: 19–20 november 

Jämställdhets- och integrationsdepartementet bjöd in ett antal organisationer till en Dialogmässa 

i Nynäshamn. De organisationer som man vände sig till var sådana som fyller en särskild 

funktion ifråga om att nå ut till grupper i samhället som vanligtvis inte omfattas av eller nås av 

det offentliga samtalet. Bland annat blev Bysnacket inbjudna och höll i en workshop på mässan 

där man berättade om olika ingångar i frågorna och om hur man har enats i ett samarbete på 

bred front. 

Ungdomsstyrelsens rikskonferens: 27–28 november 

Björn Gardarsson och Alma Adan från Rinkeby Folkets hus, Massoud Mafan från ABF norrort, 

Abdulkader Habib från Kista folkhögskola, Annika Theodorsson från Göteborgs universitet och 

Lars-Göran Karlsson, sociolog, medverkade på ett seminarium på Ungdomsstyrelsens 

rikskonferens. Rubrik för seminariet var Dialog –- det enda som funkar. 

34

Möte: 11 december 

med stadsdelen och föreningslivet runt ett orientaliskt julbord 

Bysnacket ordnade ett orientaliskt julbord på Kista folkhögskola. En rad aktörer som bor och 

arbetar i Rinkeby-Kista var inbjudna för att samtala kring frågor om jämställdhet och 

kvinnofrid: Rinkeby Folkets Hus och Kista Folkhögskola, tjänstemän från stadsdelen, 

kvinnojouren Somaya, Byrån för lika rättigheter, Studiefrämjandet, Göran Capron Lundkvist 

som är präst i Kista församling och som inlett ett dialogprojekt med den närliggande Kista 

moské, en imam från nämnda moské med flera. Syftet med dagen var att informera om projektet 

och att involvera fler aktörer. 

Tjejfestival: 13 december 

En mässa och festival som arrangerades av Rinkeby Folkets Hus, Studiefrämjandet, Ungdomens 

Hus i Rinkeby och Samsol. Evenemanget vände sig till tjejer i åldern 16–25 år. Artisten Ayesha 

underhöll och besökarna erbjöds bland annat att spela in en egen ”demo” och att bli gratis 

sminkade av ett proffs. Kvinnojouren Somaya, Rädda barnen och Järva ungdomsmottagning 

hade informationsbord. 

Webbplats 

Bysnackets hemsida har tillkommit på initiativ av Rinkeby Folkets Hus. Här ska dokument från 

Bysnackets alla delar publiceras. Syftet är att sprida information om projektet till alla som kan 

ha intresse av detta. Tanken är att personer i olika funktioner ska kunna publicera sig på sidan 

och att dokumentationen ska bli så fullödig som möjligt. 

Dialogdagarna: 23–24 september 

Ungdomsstyrelsen höll konferensen Dialogdagarna för 250 deltagare från föreningslivet som får 

statsbidrag eller har sökt projektmedel från Ungdomsstyrelsen. Målgruppen var 

riksorganisationer eller organisationer av riksintresse som ansökt om organisationsstöd. De som 

deltog representerade ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, etniska organisationer, 

nationella minoriteter och lhbt-organisationer. 

Konferensens två dagar hade olika syften: 

Dag ett gav ett övergripande perspektiv på föreningslivets utveckling, den nationella 

folkrörelsepolitiken, statens och den civila sektorns relationer. Konferensen hade ett särskilt 

fokus på erfarenhetsutbyte kring arbetet för mänskliga rättigheter med målet att skapa en 

medvetenhet och kunskap om den civila sektorns möjligheter och ansvar för mänskliga 

rättigheter. Konferensen skulle även ge möjlighet till dialog mellan Ungdomsstyrelsen och olika 

målgrupper om krav och förväntningar i samband med bidragsgivning. 

Dag två byggde på organisationernas erfarenheter av att arbeta med olika metoder för 

mänskliga rättigheter och jämställdhet och erfarenhet av hur man bekämpar mäns våld mot 

kvinnor. Föreningslivet arbetar ofta med dessa frågor. Och många som behöver hjälp söker sig 

till föreningslivet. Därför erbjöd Ungdomsstyrelsen möjlighet att komma med förslag på ämnen 

för workshops, värderingsövningar och diskussioner. Ungdomsstyrelsen valde därefter ut åtta 

bidrag som kom att utgöra en del i programmet för dag två. Dag två innehöll även föreläsningar 

i ämnet. 

Deltagarna var nöjda. Det fanns stora möjligheter att diskutera gemensamma utmaningar och 

frågeställningar mellan aktörer i föreningslivet som vanligtvis inte träffas. 

35

Seminarium för idrottsledare: 16 september 

Ungdomsstyrelsen höll seminarium om jämställdhet och mänskliga rättigheter för idrottsledare 

och anställda inom kommuner som har ansvar för föreningsidrotten. Seminariet hade namnet 

Allas lika rätt och byggde på idrottens egna mål kring jämställdhet. Kommunerna som deltog 

var, förutom Umeå kommun, Vänersborg och Södertälje. Bland några kommuner och 

idrottsföreningar pågår för närvarande ett arbete för ett mer hållbart och jämställt föreningsliv. 

Umeå kommun arbetar särskilt med frågan om ett hållbarare idrottande utifrån frågeställningen: 

Behöver de idrottspolitiska målen stå i motsats till de socialpolitiska målen 

Syftet med mötet var att diskutera hur idrotten kan arbeta förebyggande med mäns våld mot 

flickor och unga kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Tanken var också att visa på 

goda exempel och ge kommunerna möjlighet att berätta hur de arbetar med att utveckla idrotten 

så att den blir mer jämställd. Även strategier för hur man kan arbeta förebyggande så att tjejer 

inte far illa samt eventuella planer för framtida projekt diskuterades. Mötet blev lyckat. 

Erfarenheter delades och diskussionen var intressant. Däremot kom det inte fram några nya 

idéer om fortsatt samarbete mellan de tre kommuner som var närvarande. 

Seminarium: 2-3 oktober 

Det begripliga (ungdoms)våldet 

– om våld kan förklaras kan det också förebyggas 

Genom samverkan mellan Ungdomsstyrelsen och organisationen Alma Europa genomfördes ett 

seminarium om våld och hur det är vardagen för många unga. Mordet på 16-åriga Riccardo 

Campogiani hösten 2007 skakade om det svenska samhället och fick stor uppmärksamhet i 

medierna. Men både före och efter har unga män misshandlats och dödats utan att motsvarande 

rubriker har skapas. Den diskussion som finns i medierna handlar ofta om att det behövs fler 

vuxna på gatorna på kvällen och natten eller fler poliser. Frågan är om detta löser unga mäns 

utsatthet för våld 

Seminariets budskap var att våld inte är ett naturfenomen som händer utan förvarning. Det våld 

som människor drabbas av är relaterade till könsroller, ekonomi, traumatiska erfarenheter, ideal 

och ekonomi. Detta är fenomen som vi känner till och därför går det att arbeta förebyggande 

mot våld. 

Föreläsningar: 

Våld och manlighet, Susanne Faludi, författare 

Män är extremt överrepresenterade i våldsstatistiken, både som förövare och som offer. Våld är 

på sätt och vis ett samhällsproblem som drabbar alla, men som nästan uteslutande har män som 

aktörer. Vilka element finns i mäns uppfostran, socialisering och uppväxt som orsakar detta 

fenomen Vilka strategier kan samhället tillgripa för att åstadkomma en förändring Susan 

Faludi har skrivit böckerna Backlash – The Undeclared War On American Women; Stiffed – 

The Betrayal Of The American Man; The Terror Dream – Fear And Fantasy In Post-9/11 

America. 

Våld och statistik – hur ser verkligheten ut Felipe Estrada, Brottsförebyggande rådet 

Vad säger statistiken om förekomsten av våld Om man utgår från antalet anmälda brott är det 

svårt att avgöra om våldet bland unga har ökat under de senaste åren. Unga män utsätts för våld 

utomhus och av okända, unga kvinnor utsätts inomhus och framförallt av någon de känner eller 

är bekant med. 

Våld och traumatisk bakgrund, Suad Al-Saffar, psykolog 

Hundratusentals människor som bär på traumatiska upplevelser har tagits emot av Sverige. 

Obehandlade traumatiska skador (som PTSD) har därmed en konkret och mätbar inverkan på 

folkhälsan. Det är dessutom känt att obehandlade trauman kan leda till ökad risk för 

våldshandlingar. Hur ser samhällets beredskap ut för att stödja människor med en traumatisk 

bakgrund Hur påverkar andra trauman än krig människors våldsbenägenhet 

36

Våld och grupptryck, Eduardo Grutzky, Alma Europa 

Stanley Milgrams omdiskuterade experiment bevisade, trots invändningar av etisk natur, att en 

majoritet av försökspersonerna var beredda att utföra grymma handlingar när detta beordrades 

av en för dem legitim auktoritet. Gruppen, gänget, är för den enskilda tonåringen en auktoritet. 

Många utför handlingar som egentligen står i strid med de egna värderingarna när de utsätts för 

grupptryck, samma avindividualiserande tryck som gör att man inte ifrågasätter en omoralisk 

order i krig. 

Våld och barnens uppväxt, James Garbarino, Center for the Human Rights of Children på 

Loyola University, Chicago 

James Garbarino har i olika böcker beskrivit de förutsättningar som krävs för att barn ska växa 

upp och bli konstruktiva människor. Han har analyserat de uppväxtmiljöer som många barn 

lever i och som han benämner som socialt giftiga. 

Att förebygga sociala problem och tänka långsiktigt, Karin Mossler, Socialstyrelsen 

De flesta barn och unga har goda levnadsförhållanden, men en del har problem eller är i 

riskzonen. Vissa problem växer tyvärr med åren och kan sluta i missbruk och kriminalitet. 

Frågan är om vi kunde ha gjort något tidigare för att undvika mänskliga tragedier och höga 

kostnader. Tidiga, förebyggande insatser kostar mindre än akuta insatser vid stora problem. 

Föräldrautbildning i grupp kostar till exempel cirka 1 600 kronor/år och förälder medan vård av 

en ung person på ett HVB-hem kostar cirka 3 500 kronor/dygn. Under en 30-årsperiod kan 

kostnaden för en person med missbruksproblem uppgå till 15 miljoner kronor. Men det är 

viktigt att inte bara se till kostnaderna utan också till värdet och effekterna av det som görs för 

barn och unga. Det är en välfärdsfråga att göra ”sociala investeringar” i barns 

uppväxtförhållanden. 

Våld och polisens arbete för att motverka ungdomskriminalitet, 

Carin Götblad länspolismästare i Stockholms län 

Polisen i Stockholms län har utarbetat en strategi för att förebygga ungdomskriminalitet. 

Det handlar om polisvolontärer, poliskontor i särskilt utsatta områden, stödcentrum för unga 

brottsoffer och unga gärningsmän. Carin Götblad har också ett ungdomsråd som hon konsulterar 

regelbundet. 

Seminariet samlade 100 deltagare. Utvärderingen gav seminariet gott betyg. 

Utbildning: 3-4 december 

för Migrationsverkets barn- och familjehandläggare 

Utmaningar och verktyg 

För att förbättra mottagandet av asylsökande barn, unga och deras föräldrar inom 

Migrationsverket anordnade Ungdomsstyrelsen i samarbete Migrationsverket ett seminarium för 

barn- och familjehandläggare som arbetar inom Migrationsverkets mottagningar. Seminariet 

hette Mottagande av asylsökande barn och deras familjer – utmaningar och verktyg och samlade 

55 deltagare. De kom från 24 olika kommuner i landet, från Kiruna i norr till Helsingborg i 

söder. 

Seminariet innehöll föreläsningar och en workshop som skulle ge deltagarna verktyg att arbeta 

med i mottagningen av familjer och barn. Workshopen kopplades tydligt till barnkonventionen. 

Syftet var också att öka kunskaperna om hedersrelaterat våld och förtryck och barns utsatthet, 

för att handläggarna ska kunna utveckla sitt förebyggande arbete bland asylsökande familjer och 

deras barn. 

37

Deltagarna hade innan seminariet kunnat skriva och berätta om de utmaningar de såg i arbetet. 

Exempelvis tyckte deltagarna att det var svårt att: 

hinna ge omfattande information till barnfamiljer om skola, förskola etecetera. 

fånga upp eventuella problem och behov av stöd då man oftast träffar asylsökande mycket 

sällan eller i korta möten. 

veta var gränsen går för anmälan till socialtjänsten när man misstänker aga. 

synliggöra barnet mer under asylprocessen 

informera föräldrar om jämställdhet mellan könen och demokrati. 

Seminariet innehöll tre föreläsningar: 

Fadime dog för att hon var kvinna Om kultur, social kontroll och integration. Föreläsare var 

Mikael Kurkiala, forskare vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala 

universitet. 

Dina rättigheter är våra skyldigheter. Föreläsare var Sonia Sherefay, folkbildare. 

Samtal med barn och ungdomar. Föreläsare var Lotta Molander-Shanti, familjebehandlare 

och ansvarig för barnverksamheten på Alla kvinnors hus. 

Workshopen leddes av Maja Frankel, före detta ungdomsambassadör för svenska Unicef, 

processledare och författare till Vår förbannade rätt, en bok om ungas rättigheter. Deltagarna 

fick koppla de utmaningar som de hade identifierat till barnkonventionen och de riktlinjer 

Migrationsverket har tagit fram för ärenden som rör barn och med dessa dokument som bas 

diskutera lösningar och åtgärder. 

Seminariet utvärderades och fick högt betyg. Deltagarna önskade fler utbildningar och även 

återkommande erfarenhetsutbyten mellan handläggare som arbetar med barn och familjer inom 

Migrationsverket. 

Slutsatserna och dokumentationen av seminariet kommer att presenteras för Migrationsverkets 

ledning under våren 2009. I samband med det görs ett avstamp för hur Migrationsverket bäst 

kan arbeta vidare med frågor som rör mottagandet av asylsökande barn och deras familjer. Ett 

exempel på något som redan har hänt är att Migrationsverket har gått vidare med en 

frågeställning som uppkom under seminariet och det är frågan som rör sekretess mellan barn 

och vårdnadshavare/god man som nu behandlas av Migrationsverkets etiska råd. 

Seminariet dokumenterades av Johan Pihlblad och Maja Frankel (bilaga 4). 

Seminarier: 27-28 november 

på Ungdomsstyrelsens rikskonferens 2008 

Temat på Ungdomsstyrelsens årliga konferens var Vägen till innanförskap. Under de två 

dagarna kunde 870 deltagarna välja seminarier som handlade om förebyggande arbete mot mäns 

våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, metoder för att arbeta med 

diskriminering, normer och värderingar samt verktyg för att arbeta med barnkonventionen. 

Vår förbannade skyldighet – om barnkonventionen (Maja Frankel) 

Fadime dog för att hon var kvinna (Mikael Kurkiala) 

Dialog det enda som funkar – Rinkeby Folkets hus och ABF Norrort, Kista Folkhögskola 

(Björn Gardarsson med flera) 

Let’s talk about sex (Sandra Dahlén) 

Mångfaldstermometern (LSU, Alla olika, alla lika) 

Seminarierna hade sammanlagt 610 deltagare och fick höga betyg i den utvärdering som 

Ungdomsstyrelsen genomförde under december 2008. 

38

Spetskompetensutbildning: December 2008 till och med juni 2009 

– om flickor och unga kvinnor som utsätts 

för hedersrelaterat våld och förtryck 

Erfarenheter visar att behovet av strukturerat och genomtänkt stöd till de flickor och unga 

kvinnor som samhället omhändertar enligt lagen om vård av unga (LVU) är stort. Att leva med 

förtryck, hot, våld, misshandel och mordförsök skapar psykisk ohälsa. Att kanske för alltid bryta 

upp och lämna en familj som trots allt står för kärlek och trygghet – lämnar spår för livet. Det är 

viktigt att kvalitetsutveckla arbetet för att möta dessa flickor och unga kvinnor på ett sätt som 

gör att deras behov kan tillgodoses bättre före, under och efter uppbrottet från familjer som 

hotar dem. Det finns få framgångsrika selektiva insatser för att förebygga riskfaktorer och stödja 

barn och unga som vänder sig till myndigheter för att få hjälp. Många av samhällets insatser 

kring barn och unga som far illa i sina familjer går ut på att återförena barnen med föräldrarna. 

Det är betydligt färre insatser som är utvecklade för att på ett bra sätt stödja de barn och unga 

där familjen utgör hotet för deras liv och hälsa. I de flesta fall som rör hedersrelaterat våld och 

förtryck blir det direkt en indikativ insats, det vill säga flickor och unga kvinnor omhändertas 

mer eller mindre direkt av samhället enligt LVU och placeras i skyddat boende. Få insatser görs 

för att arbeta vidare med att minska riskfaktorerna för ytterligare våld i deras familjer, till 

exempel för yngre syskon. Erfarenheter visar att flickor och unga kvinnor som drabbats av 

hedersrelaterat våld och som placeras i skyddat boende, familjehem och på HVB-hem behöver 

särskilt stöd och specifika insatser. 

Detta är bakgrunden till att Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i Östergötland, Stockholms 

universitet och Kvinnors nätverk startade ett samarbete för att genomföra en 

spetskompetensutbildning om hedersrelaterat våld. Utbildningen riktar sig till personer inom 

socialtjänst, skyddade boenden, polis och ideella organisationer som länge arbetat med att 

utveckla arbetet med att ge stöd och hjälp åt flickor och unga kvinnor som drabbats av våld och 

förtryck på grund av att de brutit mot hedersrelaterade normer. Innehållet i utbildningen bygger 

på aktuell forskning, autentiska fall och deltagarnas egna erfarenheter. 

Målet med utbildningen är att fördjupa kunskaperna om vad det innebär att systematiskt bli 

utsatt för våld, behöva fly och bli omhändertagen av samhället. Utbildningen ska leda till en 

utveckling av arbetet med att hjälpa flickor och unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat 

våld till ett bättre liv. Utbildningen är kostnadsfri. Den består av sex träffar och varje träff har 

ett eget tema. 

Det är 25 personer som går utbildningen. De kommer från Systerjouren Somaya, Tjejjouren 

Ronja, kvinnojouren i Norrköping/ROKS, Kvinnors nätverk, Socialtjänsten i Norrköping, 

Uppsala, Karlstad, Rinkeby-Kista och Motala, Socialförvaltningen i Stockholm, Gryning vård 

och boende, Siri – skyddat boende Uppsala, Kruton, Sociala tjänster, Rikspolisstyrelsen, 

Länsstyrelsen Östergötland, Stockholms universitet och Ungdomsstyrelsen. 

Träff 1 Flickor, unga kvinnor och heder – deras egna erfarenheter och samhällets insatser. 

Föreläsare: Annika Jemteborn, doktorand och Kirsten Grönled Zetterkvist, universitetslektor. 

Träff 2 Psykisk ohälsa, trauma och traumaliknande problem. Föreläsare: Ann Wilkens, leg 

psykoterapeut. 

Träff 3 Dialog kring autentiska fall och förekomsten av post-traumatisk stress, trauma och 

depression. Föreläsare: Ann Wilkens, leg psykoterapeut. 

Träff 4 Socialtjänsten, placeringar och flickorna. Föreläsare: Astrid Schlytter, 

universitetslektor och Hanna Linell, utredare Ungdomsstyrelsen, Melissa Delir, författare. 

Träff 5 Polisen och balkongflickorna. Föreläsare: Bo Lagerkvist, polis. 

Träff 6 Hur går vi vidare inom praktisk verksamhet, inom forskning, inom 

utbildningsområdet 

39

Kursdeltagarna har fått följande litteratur: 

Judith Lewis Herman Trauma och tillfrisknande (Göteborgs Psykoterapi institut 2007). 

Astrid Schlytter, Hanna Linell Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext – en studie av 

omhändertagna flickor (FOU nordväst 2008:2). 

Kirsten Grönlien Zetterqvist Att vara kroppssubjekt – ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och 

religionsfilosofi (Uppsala 2002). 

Melissa Delir Vilsen längtan hem – en sann berättelse om hedersrelaterad maktutövning (Liten upplaga 

2009). 

Rikspolisstyrelsen (2009). Brott i nära relationer, handbok 2009. 

Brottsförebyggande rådet (2008). Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer. 

Eftersom spetskompetensutbildningen pågår har ingen utvärdering genomförts. Slutsatserna av 

utbildningen kommer istället att beskrivas i den regeringsrapport som Ungdomsstyrelsen lämnar 

i januari 2010. 

Fortsatta insatser under 2009 

Ungdomsstyrelsens fick i årets regleringsbrev fortsatt uppdrag att genomföra utbildningar under 

2009. Vi bedömer att det finns stora behov av fortsatt utbildning och fördjupning inom området 

fram till dess att problemområdet blir en självklar del av myndigheternas kompetens i arbetet 

med barn och unga. 

40

Referenser 

Brottsförebyggande rådet (2007). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Rapport 

2007:6. 

Brottsförebyggande rådet (2008). Våldtäkt mot personer 15 år och äldre – utvecklingen under åren 

1995-2006. 

Brottsförebyggande rådet (2009-02-20) www.bra.se. 

FOU Nordväst (2008). Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext – en studie av omhändertagna 

flickor. 

Grände J. (2007). Utsatt för våldtäkt En bok till dig som blivit drabbad. Växjö, Gothia förlag. 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ2007/622/IM). Fortsatta insatser mot så kallat 

hedersrelaterat våld. 

Lewis Herman, J. (2007). Trauma och tillfrisknande. 

Länsstyrelsen Stockholms län (2006). Personalens möte med utsatt flickor – arbete mot hedersrelaterat 

våld. 

Länsstyrelsen Stockholms län (2008). Okejsex.nu – var går gränsen 

Länsstyrelsen Södermanlands län (2005). Förtryck och våld i hederns namn – en handbok i arbetet mot 


Regeringens proposition (2004/05). Makt att bestämma rätt till välfärd – regeringens ungdomspolitiska 

proposition. 

Regeringens skrivelse 2007/08:39. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, 

hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. 

RFSL (2008). Våldsamt lika och olika: om våld i samkönade parrelationer. 

Rädda Barnen (2007). ”och han sparkade mamma…” Möten med barn som bevittnat våld i sina familjer. 

Rädda Barnen (2009). Tillfälligt uppbrott – om ungdomar som rymmer och kastas ut hemifrån. 

Skolverket (2009). Diskriminerad, trakasserad, kränkt – barns, elevers och studerandes uppfattningar 

om diskriminering och trakasserier. 

Socialstyrelsen (2004). Tänk långsiktigt – en samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar 

barns psykiska hälsa. 

Socialstyrelsen (2006). Social rapport 2006. 

Socialstyrelsen (2007). Frihet och ansvar – en undersökning om gymnasieungdomars upplevda frihet att 

själva bestämma. 

Socialstyrelsen (2007). Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. 

Socialstyrelsen (2009). Individ- och familjeomsorg – lägesrapport 2008. 

SOU (2000:91). Hälsa på lika villkor. 

Svenska Dagbladet (2009-03-12). ”Frågor och svar: skolskjutningar”. 

Ungdomsstyrelsen (2007a). Fokus07 – en analys av ungas hälsa och utsatthet. 

Ungdomsstyrelsen (2007b). Utsatta ungdomar – en sammanställning av utsatta ungdomars situation. 

Ungdomsstyrelsen (2009). Tjejjourerna – en växande kraft. 

Veckans affärer (2009/02). ”Fler kvinnor i arbetslivet avgörande för den globala ekonomin”. 

World Value Survey (2009-03-27). http://www.worldvaluesurvey.org. 

41

Bilagor 

Bilaga 1 

Bilaga 2 

Bilaga 3 

Bilaga 4 

Bilaga 5 

Regeringsuppdraget 

Inbjudan till kursen: 


Dokumentation av kursen: 



Konferensdokumentation av seminarium för Migrationsverkets 

barn- och familjehandläggare 3-4 december 2008 

Ekonomisk redovisning 

43

Regeringsbeslut 5 

2007-07-19 IJ2007/2250/UNG 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet 

Ungdomsstyrelsen 

Box 17801 

118 94 Stockholm 

Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att genomföra utbildningar om insatser som 

kan förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor, inklusive 

hedersrelaterat våld och förtryck 

Regeringens beslut 

Regeringen uppdrar åt Ungdomsstyrelsen att genomföra utbildningar 

som syftar till att förebygga dels mäns våld mot flickor och unga 

kvinnor, dels hedersrelaterat våld och förtryck som huvudsakligen 

drabbar flickor och unga kvinnor men som även kan drabba pojkar och 

unga män. Fokus skall ligga på den senare delen. Uppdraget skall genomföras 

under tiden den 1 augusti 2007 t.o.m. den 31 december 2008. 

Utbildningarna skall leda till att kursdeltagarna blir medvetna om frågor 

om mäns våld mot flickor och unga kvinnor och särskilt situationen för 

främst flickor och unga kvinnor, men även pojkar och unga män, som 

drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck. Utbildningarna skall även 

ge kunskap om hur den som drabbats kan stärkas och ges möjligheter att 

ta del av de stödinsatser som finns. Vidare skall utbildningarna belysa 

vilka metoder som finns för att i arbetet med unga förebygga mäns våld 

mot kvinnor. Utbildningarna skall ha sin utgångspunkt i ett 

jämställdhetsperspektiv och ge deltagarna kunskaper om och möjlighet 

till erfarenhetsutbyte kring metoder som främjar jämställdhet bland 

ungdomar. 

Utbildningarna skall riktas till anställda i kommuner som har en 

samordnande och utvecklande roll för fritidsverksamhet, socialtjänst 

samt skola. Även andra personalgrupper kan beröras liksom personer 

som har en samordnande roll för ungdomsverksamhet inom ideella 

organisationer. Ungdomsstyrelsen skall inom ramen för uppdragets 

genomförande samråda med länsstyrelserna, Socialstyrelsen och 

Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid 

Uppsala universitet. Ungdomsstyrelsen skall i planeringen och 

Postadress Telefonväxel E-post: registrator@integration.ministry.se 

103 33 Stockholm 08-405 10 00 

Besöksadress 

Telefax 

Fredsgatan 8 08-543 560 39

2 

genomförandet av insatserna även hålla övriga berörda myndigheter 

informerade om sina aktiviteter. 

Ungdomsstyrelsen får disponera högst 1 800 000 kronor för kostnader 

för uppdraget under 2007. Av dessa medel får högst 680 000 kronor 

användas för administrativa kostnader samt kostnader som uppstår i 

samband med planering av utbildningarna, informationsinsatser och 

utvärdering. Ungdomsstyrelsen får rekvirera medlen från Regeringskansliet 

(Integrations- och jämställdhetsdepartementet) senast den 30 

september 2007. Kostnaderna skall belasta utgiftsområde 14, anslaget 

24:2, Särskilda jämställdhetsåtgärder, anslagsposten 1 Jämställdhetsinsatser. 

Medel som inte har förbrukats för avsett ändamål skall senast 

den 31 mars 2009 återbetalas till Regeringskansliet (Integrations- och 

jämställdhetsdepartementet). 

Ungdomsstyrelsen skall senast den 31 mars 2008 lämna Regeringskansliet 

(Integrations- och jämställdhetsdepartementet) en delrapport 

vari genomförda utbildningar och antalet deltagare i dessa skall 

redovisas. Ungdomsstyrelsen skall vidare den 31 mars 2009 lämna 

Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) en 

skriftlig rapport om hur uppdraget har genomförts. Av rapporten skall 

framgå vilka utbildningar som genomförts och vilket innehåll de haft, 

vilka som deltagit i utbildningsinsatserna, den geografiska spridningen på 

deltagarna samt vilka resultat och slutsatser som kan konstateras utifrån 

utbildningsinsatserna. Vidare skall Ungdomsstyrelsen belysa behovet av 

eventuellt ytterligare åtgärder. Kostnaderna för utbildningens 

genomförande och Ungdomsstyrelsens administrativa kostnader skall 

också redovisas. 

Bakgrund 

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor har hög prioritet för regeringen. 

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. En del av detta 

våld är det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Enligt regeringens 

förslag i budgetpropositionen för 2007 (Prop. 2006/07:1) anvisade 

riksdagen 400 miljoner kronor på anslaget 24:2 Särskilda jämställdhetsåtgärder 

för insatser på jämställdhetsområdet, vilka bl.a. skall användas 

för forskning om kvinnors hälsa och insatser som syftar till att minska 

våldet mot kvinnor, vari insatser mot hedersrelaterat våld innefattas. 

I hederstänkandet är kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet 

central och starkt knuten till familjen, vars rykte och anseende ses som 

avhängigt flickor och kvinnors påstådda eller faktiska beteende. Flickors 

och unga kvinnors liv kan vara hårt kontrollerat och överträdelser av 

familjens regler kan leda till sanktioner i form av hårdare restriktioner, 

hot och i värsta fall våld med fara för livet.

Den största gruppen som är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck 

är flickor och kvinnor. Hedersrelaterat våld och förtryck drabbar också 

homo- och bisexuella av båda könen samt transpersoner. Även pojkar 

berörs, både som förövare och offer. Såväl flickor som pojkar som unga 

kvinnor som unga män kan sakna möjlighet att få hjälp eller kontakt med 

dem som kan hjälpa. Det är därför angeläget att förebygga 

hedersrelaterat våld, oavsett om det drabbar flickor eller pojkar, kvinnor 

eller män. 

Ungdomsstyrelsen fick i mars 2006 i uppdrag att stödja tjejjourernas 

insatser mot hedersrelaterat våld (Ju2006/3185/IM). Vidare fick Ungdomsstyrelsen 

i mars 2007 i uppdrag att fortsätta genomföra insatser 

mot hedersrelaterat våld och förtryck (IJ/2007/622/IM) bl.a. i form av 

en nationell utbildning av tjejjourernas medarbetare i frågor som rör 


Regeringen anser att även de som arbetar inom områden som fritidsverksamhet, 

socialtjänst och skola skall ha adekvata kunskaper om och 

bör ges möjlighet till utbildning i frågor som rör mäns våld mot flickor 

och unga kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Det är 

angeläget att i utbildningen särskilt lyfta fram vilka förebyggande insatser 

och metoder som kan användas. Den totala kostnaden för uppdraget 

beräknas uppgå till 6 500 000 kronor under 2007 och 2008. Regeringens 

avsikt är att även för 2008 tillföra resurser för uppdraget, under 

förutsättning att riksdagen anvisar medel för ändamålet. 

3 

På regeringens vägnar 

Nyamko Sabuni 

Lena Jutdal

4 

Kopia till 

Kulturutskottet 

Statsrådsberedningen/SAM 

Socialdepartementet/SK Barn 

Socialdepartementet/ST 

Finansdepartementet 

Utbildningsdepartementet/G 

Utbildningsdepartementet/S 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet/ADM 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet/IM 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet/JÄM 

Barnombudsmannen 

Socialstyrelsen 

Länsstyrelserna 

Myndigheten för Skolutveckling 

Statens skolverk 

Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid 

Uppsala universitet (NKC) 

Sveriges Kommuner och Landsting

Bilaga 2 

Inbjudan

Sammanfattning av strategier för förebyggande arbete 

text: Johan Pihlblad 

Bilaga 3

Inledning 

Under 2008 arrangerade Ungdomsstyrelsen, i samverkan med Sensus studieförbund och Uppsala 

universitet, kursen Hur kan vi förebygga våld mot unga kvinnor Kursen omfattade 7,5 högskolepoäng 

och handlade om förebyggande arbete och metoder för att motarbeta mäns våld mot unga kvinnor och 

särskilt hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet var att ge grundläggande kunskap om mäns våld mot 

unga kvinnor samt om den struktur och de mekanismer som finns bakom hedersrelaterat våld och 

förtryck. Deltagarna studerade även grunderna och relevanta metoder i förebyggande arbete och hur 

olika instanser kan agera och samverka. 

Kursen hölls i Umeå, Stockholm, Göteborg och Helsingborg, men de 128 deltagarna kom från stora 

delar av Sverige. Utbildningen vände sig främst till människor med en samordnande och strategisk roll 

inom skolan, socialtjänsten och fritidsområdet, till exempel enhetschefer, skolledare och 

områdesansvariga. Bland deltagarna fanns även representanter för kvinnojourer och statliga 

myndigheter som länsstyrelser, polisen, kriminalvården och Migrationsverket. 

Kursen gav många tankar, idéer och konkreta planer på hur man på respektive arbetsplats kan gå 

vidare med att införa eller förbättra det förebyggande arbetet i den egna verksamheten. Men också hur 

den egna verksamheten på bästa sätt ska samverka med andra inom såväl det offentliga som det civila 

samhället. Dessa strategier för framtiden formulerades i ett PM av deltagarna. 

Deltagarna utgick från följande frågor: 

Varför – vilka är motiven 

Vad ska göras 

Hur ska det genomföras – metoder 

Vilka ska involveras 

När ska det genomföras 

Dessa frågor utgör även utgångspunkt i denna dokumentation. De två frågorna vad ska göras och 

hur ska det genomföras kommer att tas upp utifrån två olika aspekter. Ambitionen är inte att vara 

heltäckande utan att ge en bred och överskådlig bild av kursdeltagarnas strategier. 

Förebyggande arbete på olika sätt 

De strategier som beskrivs i dessa PM har många olika utgångspunkter. Hur de är formulerade är 

beroende på inom vilken verksamhet som författaren/författarna befinner sig och på vilken befattning. 

Det övergripande målet är däremot detsamma – att motarbeta våld mot unga kvinnor och särskilt 

hedersrelaterat våld och förtryck. 

En del av deltagarna valde att fokusera på hur problemen kan förebyggas innan de uppstår genom 

mer generella insatser. Denna typ av preventivt arbete kommer fortsättningsvis även att benämnas som 

universell prevention. 

Andra deltagare valde att fokusera på ett förebyggande arbete där insatsen eller stödet riktas mot 

individer eller grupper som befinner sig i en riskzon eller som redan blivit drabbade av våld eller 

förtryck. Denna typ av preventivt arbete kommer fortsättningsvis även att benämnas som selektiv 

prevention. 

Flera av strategierna visar en kombination av dessa preventiva insatser och en skarp gräns mellan de 

båda kan ibland vara svår att dra. 

3

Nuläge 

Arbetet med att förebygga våld mot unga kvinnor och specifikt hedersrelaterat våld och förtryck 

bedrivs på många olika sätt. För att få en generell bild över hur det förebyggande arbetet ser ut och 

fungerar i Sverige krävs en ingående studie. Det man däremot kan utläsa av de formulerade 

strategierna från kursens 128 deltagare, och beskrivningarna av den egna verksamheten, är att det finns 

mycket att göra för att förbättra det förebyggande arbetet, både på den egna arbetsplatsen och i 

samverkan med andra. Flera deltagare påpekar att den okunskap som finns skapar en rädsla för att inte 

kunna hantera den här typen av frågor. 

Kursens deltagare tycks vara överens om att det finns en särskilt stor utvecklingspotential just för det 

förebyggande arbetet kring hedersrelaterat våld och förtryck. För många är den här problematiken 

något relativt nytt och de känner att kunskapen är otillräcklig. Men en genomgång av strategierna ger 

samtidigt en bild av att mycket arbete har lagts ner i frågan under de senaste åren. Länsstyrelsen 

beskriver bland annat att de stöttat kommuner och frivilligorganisationer på regeringens uppdrag. 

Intrycket är också att det är inom det här området som skillnaderna är som störst mellan olika 

kommuner. I vissa kommuner finns till exempel utarbetade handlingsplaner och samverkansgrupper 

för att motarbeta hedersrelaterat våld och förtryck, i andra har man just börjat. Stora variationer finns 

också i hur långt kommunerna valt att gå för att via utbildning höja personalens kompetens i dessa 

frågor. 

På olika platser i landet har det gjorts kartläggningar av hur många som blivit utsatta eller riskerar att 

utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Länsstyrelsen i Dalarna drog slutsatsen att det finns 

många brister i hanteringen av hedersrelaterade ärenden. Länsstyrelsen i Västmanlands kartläggning 

från 2004 visade att det fanns cirka 70 kända fall av flickor som blivit utsatta för hedersrelaterat våld 

och förtryck under ett år i länet. 

Däremot beskriver de flesta av kursdeltagarna att de sedan en tid tillbaka på ett mer aktivt sätt 

förebygger våld mot kvinnor i allmänhet. I de flesta kommuner finns utarbetade handlingsplaner och 

former av samverkan inom kommunen. Ett antal kursdeltagare beskriver också att de deltar i aktiva 

samverkansgrupper över kommungränser och tillsammans med frivilligorganisationer och statliga 

myndigheter. 

Varför behövs strategier 

Det finns många motiv till varför kommuner, landsting, statliga myndigheter och 

frivilligorganisationer ska utarbeta strategier för att motarbeta våld mot unga kvinnor och 

hedersrelaterat våld och förtryck. I vissa delar kan de tyckas självklara. Kursdeltagarna lyfter fram 

juridiska, demokratiska, politiska och samhällsekonomiska skäl såväl som folkhälsoskäl, sociala skäl 

och medmänskliga skäl. Men också mer allmänna påtryckningar, inte minst de som kommer från 

regeringen, tycks ha påverkat många. 

Lagstiftningen styr verksamheten 

För de flesta är nog kampen för de mänskliga rättigheterna och att leva upp till barnkonventionen 

tillräckliga skäl för att arbeta fram arbetsplaner och samverka med andra. Många lyfter fram detta i 

sina strategiplaner. Men det tyngsta och tydligaste motivet hittar de flesta i den lagstiftning som styr 

den egna verksamheten. Deltagare från socialtjänsten hänvisar till exempel till socialtjänstlagen 1 kap. 

§1 som säger att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund ska främja 

människornas: 

ekonomiska och sociala trygghet 

jämlikhet i levnadsvillkor 

aktiva deltagande i samhällslivet. 

4

Andra uppmärksammar skärpningen av socialtjänstlagen 5 kap. 1§ som tydliggör kommunernas 

ansvar för att ge stöd och hjälp till brottsoffer. Kommunerna ska särskilt ta hänsyn till våldsutsatta 

kvinnor och barn. I lagen läggs stor vikt på uppsökande, förebyggande och kompetenshöjande arbete, 

skriver bland annat projektet Kvinnofrid Sunnerbo. 

Representanten för Elevhälsan i Osby påpekar att det står i skollagen 1 kap. 2§ att verksamheten i 

skolan ska utformas utifrån grundläggande och demokratiska värderingar där skolan ska ta hänsyn till 

varje människas egenvärde, främja jämställdhet och motverka alla former av kränkande behandlingar. 

Skolan ska även klart ta avstånd från det som strider mot denna lag och verka för social gemenskap 

som ger eleverna trygghet. 

Skollagen säger vidare att skolan ska samarbeta med hemmen. Den ska ge återkommande 

information till föräldrar om skolans och samhällets syn på mänskliga rättigheter och specifikt om 

jämställdhet och barns rättigheter, påpekar till exempel deltagare från grundskolan i Linköpings 

kommun. 

Politik och folkhälsa 

Några av deltagarna anlägger ett feministiskt perspektiv på frågan. De anser att vi lever i ett samhälle 

som till stor del är uppbyggt på männens villkor och som präglas av att kvinnorna är underordnade 

männen. Att arbeta aktivt mot våld mot unga kvinnor är en del av kampen mot att bryta den 

könsmaktsordning som de upplever. 

Motiv hämtas också i statistiska undersökningar som visar att mäns våld mot kvinnor är ett stort 

samhällsproblem och ett folkhälsoproblem. Några hänvisar till statistik från BRÅ som säger att det 

anmäldes cirka 26 000 fall av misshandel riktade mot kvinnor 2007. I en klar majoritet av fallen var 

kvinnan bekant med den misstänkte gärningsmannen. Samtidigt beräknar Rädda barnen att det finns 

mellan 100 000 och 190 000 barn som upplever våld i hemmet. 

En grupp deltagare väljer att rikta sitt engagemang mot att alla elever ska få ta del av den 

folkhälsofrämjande undervisningen i skolan. Undersökningar visar att vissa barn av religiösa och 

kulturella skäl tillåts avstå från undervisning i till exempel simning och sex och samlevnad. Det är ett 

allvarligt hot mot unga människors lika rättigheter och möjligheter, anser till exempel Lafa 

(Landstinget förebygger aids) inom Stockholms läns landsting. 

Vad ska göras och hur ska det genomföras 

De mänskliga rättigheterna bör vara utgångspunkten när man planerar arbetet för att motarbeta våld 

mot unga kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det tycks de flesta av kursdeltagarna vara 

överens om. En representant från Linköpings kommun skriver till exempel att fokus bör flyttas från 

invandrarfrågor och familjeproblem till mänskliga rättigheter. Den frågan rör alla. Genom att 

koncentrera sig på mänskliga rättigheter tror också flera att det blir enklare att engagera människor i 

ett förebyggande arbete. 

Förebyggande arbete kan bedrivas på många olika sätt – allt från kompetensutveckling av personal 

till att hjälpa en våldsutsatt kvinna i ett akut skede. För att få en mer överskådlig bild av vad 

kursdeltagarna vill göra och på vilket sätt de vill arbeta presenteras strategierna här i två separata 

delar: 


Strategier för selektiv prevention. 

5



Universell prevention innebär i det här fallet utbildning och information. Det finns ett behov av att 

göra människor medvetna om att våld mot unga kvinnor finns i vår närhet, att informera om hur det 

yttrar sig, att avliva myter som finns om mäns våld mot kvinnor, att informera om hur våld kan 

förebyggas och vart man vänder sig när man får vetskap om att något är fel. Det påpekas från flera 

håll. 

En vanlig åsikt bland kursdeltagarna är att generella insatser inte enbart ska ses som ett vaccin mot 

framtida problem. Universell prevention är även till direkt stöd för det mer selektiva arbetet. Om 

kunskapen ökar bland personal och hos en bredare allmänhet förbättras också förmågan att ta hand om 

de som drabbas, eller de som just nu befinner sig i riskzonen för att råka illa ut. En röst från 

socialtjänsten påpekar till exempel att fler generella insatser skulle underlätta arbetet. De larmas ofta 

när situationen redan är ett faktum. Larmet har sällan föregåtts av något förebyggande arbete. 

Skolan viktigast 

Några kursdeltagare vill satsa på opinionsbildning för att nå en bredare allmänhet. Syftet är bland 

annat att skapa diskussion kring eget ansvar och civilkurage. 

Men det är skolan som är måltavla för en klar majoritet av de mer konkreta generella insatser som 

planeras. Det gäller oavsett om strategierna är utformade av personal på skolorna eller av andra inom 

kommuner och myndigheter. Som flera också konstaterar är skolan den plats där vi alla befinner oss en 

del av våra liv och det är i skolan som de flesta unga kvinnor finns. Några av deltagarna betonar 

dessutom att normer och värderingar formas hos pojkar och flickor i mycket unga år. Därför är det 

viktigt att nå de unga. Det är svårt att ändra attityder hos vuxna. 

Våga prata mer i skolan! Det tycker särskilt de som har anknytning till skolan. Skolpersonal ska 

tillsammans med eleverna på ett mer systematiskt sätt diskutera normer, attityder och beteenden med 

utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. Ett exempel är en deltagare från Skäggetorpsskolan i 

Linköpings kommun som slår fast att skolan måste ge klara signaler att den bekämpar alla former av 

förtryck. Det är särskilt viktigt att påverka pojkarnas attityder kring jämställdhet och kvinnors 

rättigheter och att arbeta för att stödja pojkarna i sin identitetsutveckling. Det gäller att få pojkar att bli 

trygga i sig själva och att få dem att förstå vikten och värdet av jämställdhet mellan könen. Men också 

att stärka flickornas självförtroende och mod att försvara sina mänskliga rättigheter. 

Även representanter för projektet Manskligt, ett samverkansprojekt mellan kommuner i Halland, 

anser att flickorna spelar en viktig roll. I projektet fokuserar de på vad som skapar kön. Både flickor 

och pojkar förlorar på de rådande normerna och förväntningarna på vad det är att vara man, anser de. 

Målet är att förändra de strukturer, värderingar och attityder som fungerar som en grogrund för 

exempelvis ett våldsamt beteende. Eftersom båda könen driver genusstrukturen och blir påverkade av 

den norm som råder är det viktigt att involvera flickorna. 

Många påpekar att även föräldrarna bör bli involverade. Skolan bör ha bättre kontakt med hemmen 

om samhällets syn på mänskliga rättigheter och specifikt om jämställdhet och barns rättigheter. 

Några varnar också för att enstaka insatser som informationsdagar på skolor inte har någon 

bestående effekt på attityder, värderingar eller beteenden. För att åstadkomma en bestående förändring 

måste man gå på djupet med problemen, betonar en representant från Nacka kommun. Först måste de 

lokala politikerna övertygas om vikten av ett långsiktigt jämställdhetsarbete. De bör sedan sätta upp 

mål för alla förskolor och skolor i kommunen. Därefter ska utbildningssatsningar riktas mot skolledare 

och personal. 

6

Höja personalens kompetens 

Just utvecklingen av personalens kompetens står högt på listan hos de som arbetar i verksamheter av 

mer administrativ karaktär och inom socialtjänsten. De strävar särskilt efter att öka kunskapen om 

hedersrelaterat våld och förtryck. Mer konkret kan det handla om: 

Vilka mekanismer som ligger bakom hedersrelaterat våld och förtryck. 

Att lära sig mer om kyskhetskultur samt om kollektivistiska och patriarkala familjestrukturer. 

Hur man bedömer hotbilder. 

Vilka svårigheter som unga upplever när de känner att de hamnar mellan två kulturer. 

I stort sett alla kursdeltagare tycks vara överens om att ett fungerande samarbete och utökad 

samverkan på olika nivåer är grundstenar för framgång, även om det finns en del hinder att övervinna 

på vägen. Flera länsstyrelser beskriver att de har som mål att utveckla regional samverkan, ge stöd till 

olika projekt, men också att följa upp och ha tillsyn över de insatser som görs. 

Många som i dag saknar samverkansgrupper vill skapa sådana eller allmänt verka för att ett 

förebyggande och samverkande arbete införs i kommunen. Flera kommuner satsar på att utse särskilda 

arbetsgrupper med medlemmar från berörda verksamheter i kommunen. Några kommuner strävar 

också efter att bilda grupper som mer specifikt ska fungera som konsultativ hjälp, det vill säga ge råd 

och stöd till både personal och drabbade. 

Förbättra folkhälsan 

Våld mot unga kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är ett folkhälsoproblem. Det är något som 

till exempel projektet Kvinnofrid Sunnerbo och Lafa (Landstinget förebygger aids) inom Stockholms 

läns landsting lyfter fram. De förstnämnda vill engagera även fackliga organisationer och arbetsgivare, 

offentliga och privata, i det förebyggande arbetet. Våld i nära relationer påverkar i hög grad enskilda 

arbetstagare och hela arbetsplatser. Om man kan komma tillrätta med problemen blir ett förebyggande 

arbete dessutom ekonomiskt lönsamt, anser de. 

Precis som många andra lägger Lafa sitt fokus på skolan. Bakgrunden är den forskning som visar att 

skolan på senare år underlåtit att ge vissa elever undervisning i vissa ämnen om föräldrarna hävdat att 

undervisningen strider mot deras kultur eller religion. Lafa anser att det är ett allvarligt hot mot unga 

människors lika rättigheter och möjligheter. Att inte ge alla elever tillgång till samma undervisning är 

även ett hot mot det förebyggande arbetet i skolan som är ett folkhälsouppdrag som skolan har haft 

under en lång tid. 

Lafa vill även arbeta för att höja skolpersonalens kompetens inom området sex och samlevnad så att 

de kan hantera ämnesområdet oavsett vilken kultur, religion eller livsåskådning de möter, och för att 

öka lärarnas kompetens kring genus och patriarkala hederskulturer. De vill också ge skolan stöd i att 

bli bättre på att ge information till föräldrar om vad undervisningen innebär och hur den går till. 

Bara en deltagare, från Munkedals kommun, valde att peka på insatser i den fysiska miljön för att 

förebygga våld. Med en modern samhällsplanering kan man exempelvis bygga bort mörka 

gångtunnlar och dåligt upplysta gång- och cykelvägar, vilket leder till ökad trygghet. 

Involvera det civila samhället 

Det är inte bara skolan som kan förändra värderingar och attityder, även det civila samhället spelar en 

viktig roll, anser bland annat företrädare för Rinkeby Folkets Hus. Ungas, och deras familjers, 

isolering och brist på tillit till samhällets institutioner är det största hindret för att kunna arbeta 

förebyggande mot hedersrelaterat förtryck. Därför är det viktigt att unga får en möjlighet att delta i 

aktiviteter utanför hemmet även på sin fritid. På så sätt ökar möjligheten att de lär känna andra 

värderingar. 

Samtidigt är familjerna, särskilt föräldrar, ivriga att diskutera frågor som rör deras familj. Det kan 

handla om till exempel ungdomars frihet och framtidsmöjligheter. Det gäller då att skapa arenor där 

detta är möjligt. Men dialogen måste föras på människornas villkor och utifrån deras egna 

förutsättningar. ”Det enda sättet att förändra och förebygga hedersrelaterat våld långsiktigt är att stödja 

detta”, skriver företrädaren för Rinkeby Folkets Hus. 

Sämst fritidsförutsättningar har flickorna. Fältsekreterare i Göteborg håller med och skriver att de 

under lång tid har uppmärksammat att det finns en stor grupp flickor som de möter i skolmiljön men 

aldrig på flickornas fritid. De känner oro över att det finns flickor som lever ett begränsat liv. 

Fältsekreterarna vill precis som Rinkeby Folkets Hus involvera till exempel ideella föreningar för att 

motverka denna utveckling. 

7

Hur ska det genomföras 

De utmaningar som följer av kursdeltagarnas beskrivning av vad de vill göra kan sammanfattas i tre 

frågor: 

Hur ska preventiva arbetsmetoder för barn och unga utformas 

Hur ska kompetensutveckling gå till 

Hur ska handlingsplaner utformas 

Arbetsmetoder i skolan och på fritiden 

Det övergripande målet inom skolan är att få igång ett samtal och skapa ett klimat där både elever och 

deras föräldrar kan känna sig trygga. Målet är att förändra värderingar och attityder i linje med de 

mänskliga rättigheterna och att undervisningen ska omfatta alla elever. Flera påpekar vikten av att 

även involvera föräldrarna. Särskilt för att förebygga hedersrelaterade problem. Även kommunernas 

introduktionsverksamhet och SFI är viktiga i det arbetet. 

Bara fantasin sätter gränser för möjligheterna. Kursdeltagarna lyfter fram en rad konkreta 

arbetsmetoder: 

Ge flickorna konkret information om rätten att bestämma över sina liv och vilket stöd som 

samhället kan ge dem som drabbas. 

Skapa killgrupper för att diskutera jämställdhetsfrågor. 

Genomför samarbetsövningar och värderingsövningar, till exempel rollspel och forumspel. 

Bjud in föreläsare, till exempel Sharaf hjältar (eftertraktade av många). 

Gör studiebesök i verksamheter och organisationer som arbetar med jämställdhet. 

Bjud in föräldrarna till skolan – anordna regelbundna föräldraforum. 

Utöka samarbetet kring sex- och samlevnadsundervisning mellan ungdomsmottagning och skola. 

Ge även informationsmaterial till föräldrarna. 

Diskutera värderingar i synen på traditioner, familj, föräldraskap och barnuppfostran i SFIundervisningen. 

Flera deltagare vill förbättra samarbetet med frivilligorganisationer. Ett förslag är att ta fram ett 

utbildningspaket för de inom frivilligorganisationerna som arbetar med ungdomar på deras fritid. 

Syftet är att öka kunskapen kring till exempel mänskliga rättigheter och bli duktigare på att tala öppet 

om våld och förtryck. 

8

Kompetensutveckling 

De flesta av deltagarna beskriver översiktligt hur formerna för kompetensutvecklingen på 

arbetsplatserna ska gå till. Vad de konkret kommer att innehålla är svårt att få en tydlig bild av. Flera 

vill först undersöka vilket faktiskt fortbildningsbehov som finns. Några väljer att satsa på särskilda 

utbildningsdagar. Andra vill ha en mer systematiserad och återkommande utbildning där de också 

poängterar vikten av att regelbundet utvärdera arbetet. Vissa vill rikta insatser enbart mot personal på 

den egna arbetsplatsen, medan andra även vill involvera andra verksamheter för att knyta kontakter, 

stärka samarbeten och bilda nätverk. 

Några av metoderna för att utbilda personalen är att: 

bjuda in föreläsare 

anordna workshops och paneldebatter 

utarbeta caseövningar för gruppdiskussioner 

anordna studiecirklar 

se filmer som tar upp problemen. 

Handlingsplanen 

En handlingsplans innehåll skiljer sig givetvis åt beroende på inom vilken verksamhet eller mellan 

vilka verksamheter den skapas, och i vilket syfte den skrivs. Deltagarnas strategi-PM innehåller flera 

synpunkter på hur handlingsplaner ska utformas. En kursdeltagare påpekar till exempel att det behövs 

en särskild handlingsplan om hedersrelaterat våld. En annan vill att den ska ingå som en bilaga till 

likabehandlingsplanen. 

Några saker har de däremot gemensamt. Det är viktigt att: 

ha tydliga mål och uppföljning av målen. 

ha koll på vem som har ansvar för vilka arbetsuppgifter och vilket ansvar som andra aktörer har. 

inte vara beroende av en enskild person. Handlingsplanen ska innehålla tydliga riktlinjer som fler 

kan följa. 

handlingsplanen är lättillgänglig för kommuninvånarna, till exempel översatt till olika språk. 

9

Strategier för selektiv prevention 

Skolor och socialtjänster, kvinnojourerna och polisen är de verksamhetsområden som i störst 

utsträckning satsar på selektiva förebyggande åtgärder. Det är också dessa verksamheter som har störst 

erfarenhet av kontakt med drabbade unga kvinnor och andra som befinner sig i en riskzon. 

Läget ser mycket olika ut i olika kommuner, särskilt när det gäller att arbeta förebyggande med 

hedersproblematik. De flesta av de enskilda kvinnojourerna, socialtjänsterna och skolorna samt 

polisen beskriver att det i dag finns handlingsplaner för hur kvinnor som utsatts för våld ska tas om 

hand i det akuta skedet. De innefattar även hur samverkan med andra förvaltningar och myndigheter 

ska gå till. Men mycket av det preventiva arbete som bedrivs tycks vara riktat mot att bekämpa våld 

mot kvinnor i allmänhet och inte specifikt våld som är hedersrelaterat eller riktat mot just unga 

människor. 

Några har däremot gått längre och beskriver att de har utarbetade program för selektiv prevention 

mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. På olika platser existerar det också en 

omfattande samverkan mellan kommunen och olika myndigheter, exempelvis i Lund. Dessutom pågår 

samverkansprojekt mellan flera kommuner och myndigheter, till exempel i västra Gästrikland. Där 

finns sedan 2007 ett samverkansprojekt mellan socialtjänsten i Sandviken, Hofors och Ockelbo 

kommun, kvinnojourerna i Sandviken och Hofors, brottsofferjouren, polisen i Västra Gästrikland, 

skolpersonal, ungdomsmottagning, MCV, BVC, HVB-hem med skyddat boende och länets kriscenter 

för män. Projektet stöttas med medel från Länsstyrelsen i Gävleborg. 


Central struktur och lokal beredskap 

Sollentuna kommun skriver till exempel att de behöver bygga upp en långsiktigt hållbar struktur för 

arbetet kring våld i nära relationer. De måste bestämma vad det förebyggande arbetet ska innehålla, 

vem eller vilka som ska utföra arbetet och vilka målen är. Sollentuna är ett exempel på hur många 

kommuner resonerar. 

Bland de som befinner sig i en specifik verksamhet anser de flesta att de handlingsplaner som finns i 

dag behöver uppdateras kontinuerligt och göras mer omfattande och synligare för personalen för att 

direkt kunna användas i ett akut läge. Handlingsplanerna behöver vägleda personalen om hur de ska 

agera. De ska också innehålla information om vart de ska vända sig med olösta problem och om vem 

som har vilket ansvar. 

De flesta beskriver också att de kommer att starta eller utveckla det selektiva förebyggande arbetet 

för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Det hedersrelaterade våldet har en annan dimension 

och kräver delvis andra arbetssätt än vad de tidigare jobbat efter. Hedersrelaterat våld och förtryck 

drabbar inte bara kvinnor och flickor utan också pojkar och män inom familjen. Men i några 

strategibeskrivningar tas däremot frågan om hedersrelaterat våld inte upp alls. 

Uppmärksamma varningssignaler 

Skolan är det verksamhetsområde som riktar störst fokus på att bli duktigare på att uppmärksamma 

hedersrelaterat våld och förtryck. Skolorna har handlingsplaner för hur de ska agera vid misstanke om 

till exempel våld mot barn. Däremot finns kritik mot att planerna inte räcker till. 

Det saknas en fördjupad kunskap om hur ett konkret arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck kan 

fungera, anser till exempel en representant för en kvinnojour i Skåne: ”Ofta står skolpersonal 

handfallen inför svåra och mer komplexa fall med inslag av hedersrelaterat våld och förtryck just på 

grund av brist på kunskap och erfarenhet.” 

Skolan åtgärdar det genom att till exempel satsa på att informera och utbilda personal i mänskliga 

rättigheter, barnkonventionen, lagen om förbud mot diskriminering och socialtjänstlagen samt utarbeta 

handlingsplaner och rutiner. Men också genom att informera alla elever om att barnkonventionen 

gäller alla barn oavsett religion, kulturell bakgrund och etnisk tillhörighet. Dessutom ska eleverna 

informeras om vilka resurser som samhället har för att ge stöd och skydd. 

Representanter från de skolor, både grund- och gymnasieskolor, som deltog i utbildningen har 

framförallt lagt stor vikt vid att personalen ska bli bättre på att uppmärksamma varningssignaler från 

eleverna. 

10

Samverkan för att skapa förtroende 

Kvinnojourerna beskriver väldigt konkret i sina strategier hur de arbetar och hur de vill arbeta med 

utsatta kvinnor. De har utarbetade handlingsplaner men ser en förbättringspotential inom de flesta 

områden. Planerna är främst anpassade att hjälpa utsatta kvinnor i allmänhet och inte specifikt de som 

drabbats av hedersrelaterat våld. Kvinnojourerna vill särskilt arbeta för att kvinnorna med så kort 

varsel som möjligt kan få stöd och hjälp. De betonar också vikten av att utveckla arbetet med att ta 

hand om de barn som drabbas av våldet. 

Deltagarna från kvinnojourerna beskriver att de ofta kommer in i bilden när något allvarligt redan 

har skett. De ser som sin uppgift att vara ett komplement, eller en alternativ funktion, till offentliga 

insatser. Det innebär till exempel att, i det akuta skedet, stötta, skydda och hjälpa till med kontakten 

med myndigheter och sjukvård. Men också att samverka med berörda myndigheter. 

Polisen betonar särskilt att de vill utveckla samverkan med kvinnojourerna och andra verksamheter. 

Dels därför att det är nödvändigt för ett framgångsrikt brottsförebyggande och brottsutredande arbete, 

dels för att lagen kräver samverkan. För polisens del är förtroendefrågan viktig. En förbättrad och 

snabbare ärendehantering är central för att öka tilliten till myndigheten, anser polisen i Södertälje. Där 

är målet att skapa kontakt med kvinnan inom 48 timmar från det att hon anmält brottet. Polisen vill 

också bli bättre på att kartlägga och analysera brott i nära relationer för att bättre upptäcka vilka 

faktorer som är viktiga att ha kunskap om, till exempel etnisk och kulturell tillhörighet, segregering, 

språk och social status. 

Inom polisen har det under senare tid genomförts åtgärder för att underlätta för brottsoffer att få stöd, 

men det har i praktiken varit svårt att få genomslag för brottsofferfrågorna, konstaterar polisen i 

Södertälje. Att arbeta brottsförebyggande för att motarbeta våld mot unga kvinnor och hedersrelaterat 

våld och förtryck har också visat sig vara svårt eftersom polisen oftast kommer i kontakt med fallet när 

ett brott redan har begåtts. 

Hur ska det genomföras – metoder 

Checklista för skolpersonal 

Skolan fokuserar särskilt på att bli bättre på att upptäcka varningssignaler och ta hand om de elever 

som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. 

Personalen bör reagera om flickor till exempel inte får delta i: 

idrottsundervisning 

sex- och samlevnadsundervisning 

skolresor och lägerskolor. 

Vidare om eleven: 

ljuger om pojk- eller flickvän, kamrater, fritidsvanor etceteraär oförklarligt ledsen eller orolig 

ofta har huvudvärk eller magont 

har sömnsvårigheter 

blir utsatt för kontroll och begränsas på ett påtagligt vis i sitt privatliv 

är utsatt för någon form av bevakning från till exempel en bror eller kusin på skolan 

verkar oförklarlig rädd för någon/något 

talar om problem hemma eller i termer av ”vår kultur kräver” 

talar om att förlova sig eller gifta sig trots att eleven fortfarande går i grundskolan. 

Ett förslag är att samtidigt utarbeta en struktur för att hantera elevers frånvaro från sex- och 

samlevnadsundervisning samt från idrottsundervisning, särskilt simundervisning, i den mån det inte 

redan existerar en sådan struktur. Skolan bör sträva efter att upprätta en kontaktlista med andra 

kommunala förvaltningar och myndigheter, till exempel polis, åklagare, socialtjänst och kvinnojour. 

En åtgärd är också att ge ut en handbok med råd till utsatta elever. 

11

Akuta åtgärder 

Kvinnojourerna är de som lägger störst fokus på att beskriva hur man bör gå tillväga i kontakten med 

en våldsutsatt kvinna. Här följer en sammanställning av vad som kan göras i det akuta skedet: 

Motivera kvinnan att söka hjälp och dokumentera eventuella skador – det gäller även om hon inte 

vill göra en polisanmälan. Dokumentationen kan vara viktig om våldet fortsätter och hon väljer att 

anmäla vid ett senare tillfälle. 

Ta hand om eventuella barn. 

Prata med parterna i skilda rum – våldet kan öka om paren sammanförs. 

Uppmuntra till polisanmälan. 

Se över vilka akuta behov som den drabbade kvinnan har – till exempel bostad. 

Stötta i kontakten med samhällets institutioner. 

Flera kursdeltagare påpekar att utsatta kvinnor allt för ofta är ensamma. Det är viktigt att de med 

kort varsel kan få kontakt med någon. Några kvinnojourer diskuterar kring handfasta åtgärder som ska 

förenkla och göra situationen mindre ansträngande för de hjälpsökande kvinnorna och deras eventuella 

barn. Kvinnojouren i Växjö vill till exempel förkorta avståndet mellan kontoret eller lägenheterna för 

de boende kvinnorna, och därigenom öka möjligheten till kontakt. De vill också ändra jourtiderna så 

att det blir lättare att ta kontakt med kvinnojouren på dagtid. Det har visat sig att kvinnor har svårare 

att söka hjälp på kvällen. Kanske beror det på att deras män är hemma då. Tillgången till auktoriserade 

tolkar behöver också bli bättre. 

Enkla åtgärder som att skaffa gosedjur och ritmaterial kan också vara till hjälp för att barnen ska 

känna en större trygghet. Att teckna ner svåra upplevelser kan ibland vara lättare än att prata om dem. 

Från andra håll finns även tankar på att till exempel hyra in lärare för att ge barnen undervisning 

under den period som de befinner sig hos kvinnojouren. 

Minska fysiska och organisatoriska avstånd 

Det fysiska avståndet diskuteras även av Polismyndigheten i Södermanlands län. De skriver att de ska 

utveckla samarbetet med åklagarkamrarnas relationsvåldsexperter, socialtjänsten, hälso- och 

sjukvården, kriminalvården, mansmottagningar, kvinno- och tjejjourer samt skolor med flera. Det ska 

till exempel ske genom att socialtjänsten och åklagarna får tillgång till kontorsrum så nära 

familjevåldsrotlarna som möjligt. 

Från kommunalt håll påpekas att det ibland är nödvändigt med ett omedelbart omhändertagande om 

det är fara för individens liv och hälsa. Samtidigt bör man vara medveten om att ett 

tvångsomhändertagande kan göra mer skada än nytta på grund av flickans eller pojkens 

beroendeställning till familjen. 

Effektivare samverkan är annars det som många kommuner, kvinnojourer och polisen eftersträvar. 

Polisen påpekar att samverkan dessutom är en skyldighet som är reglerad i förvaltningslagen. 

Polismyndigheten i Södermanlands län skriver till exempel att de vill vårda, underhålla och medverka 

till att utveckla de samarbeten som de ingår i just nu, till exempel nätverk för hedersproblematik, 

nätverk för utsatta barn och samverkan för barn- och kvinnofrid. 

Under 2009 vill Polismyndigheten i Södermanlands län gå vidare med att driva ett 

samverkansprojekt tillsammans med andra yrkesgrupper som har en ofta återkommande kontakt med 

brottsoffer. Syftet är att öka kunskapen om samkönade relationer och HBT-personer. Målet är att öka 

kompetensen i bemötandet av offer och förövare och därigenom upptäcka fler brott. 

12

Vilka involveras 

Viljan att samarbeta och samverka med andra verksamheter är stor hos kursdeltagarna. Det har nämnts 

flera gånger. Omfattningen varierar däremot mellan olika verksamheter och kommuner. Intrycket är att 

större samverkansprojekt ofta startas efter politiska eller statliga initiativ, medan lokal samverkan 

oftare startar efter initiativ på till exempel en arbetsplats. 

De samverkansstrategier som kursdeltagarna presenterar involverar alla tänkbara 

verksamhetsområden och yrkesgrupper inom den egna kommunen, andra kommuner, statliga 

myndigheter som polisen, länsstyrelsen och Försäkringskassan, frivilligorganisationer, fackliga 

organisationer och arbetsgivare i det privata näringslivet. 

Samverkansmönster 

”Det finns ingen generell bild av hur samverkan har utvecklats inom barn- och ungdomsområdet” och 

”De lokala variationerna är stora och trenden är motsägelsefull – flertalet verksamheter specialiserar 

sig ytterligare samtidigt som samordning och tvärprofessionella verksamheter tenderar att öka.” 

skriver Socialstyrelsen, Myndigheten för skolutveckling och Rikspolisstyrelsen i rapporten Strategi för 

samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa från 2007. 

Liksom fallet var i rapporten är det svårt att utifrån kursdeltagarnas strategi-PM generalisera hur 

samverkan går till och vilka som involveras. Några mönster kan ändå urskiljas: 

I det mer selektiva preventionsarbetet som riktas mot elever i skolan tenderar samverkan att 

involvera till exempel socialsekreterare, socialpsykologer, rektorer, skolsköterskor, pedagoger, 

skolpsykologer, kuratorer, specialpedagoger, hälsopedagoger, förskolekonsulenter och poliser. 

I det mer selektiva preventionsarbetet som riktas mot våldsutsatta kvinnor som inte går i skolan är 

det vanligt med samverkan mellan socialtjänst, akutsjukvård, kvinnojourer, polis och vid behov också 

familjerådgivning och mödravårdscentral. 

I samverkan med ett mer långsiktigt och generellt förebyggande syfte, universell prevention, 

formas en tätare kontakt mellan grund- och gymnasieskolan, socialtjänsten, polisen, 

introduktionsverksamheten för nyanlända flyktingar, vuxenutbildningen, ungdomsmottagningen, 

landstinget och länsstyrelsen. 

En annan slutsats i Strategi för samverkan är att: ”Få kommuner verkar dock ha en genomtänkt strategi 

för sitt samverkansarbete. De har inte involverat alla ledningsnivåer och har sällan skriftliga dokument 

med krav på uppföljning.” En genomläsning av kursdeltagarnas strategi-PM ger intrycket att många av 

deltagarna har tagit till sig av den kritiken. Det krävs däremot en undersökning för att slå fast att så 

också är fallet. 

Problem med samverkan 

Kursdeltagarnas slutliga PM handlar huvudsakligen om att se möjligheter och finna lösningar genom 

samverkan, inte att lyfta fram problem. Men några deltagare pekar på att det finns svårigheter. 

Orsakerna till problemen tycks inte minst bero på bristande kunskap och förståelse för hur andra 

verksamheter fungerar, och att det lätt kan uppstå otydligheter kring i vem som ska göra vad. När olika 

individer och organisationskulturer möts uppstår ibland krockar och missförstånd. 

Några påpekar att sekretessen utgör ett problem, utan att närmare precisera på vilket sätt. Men det 

finns även exempel på kursdeltagare som i sina strategi-PM konstaterar att sekretess inte alls är något 

hinder för samverkan. 

När ska det genomföras 

Arbetet med att förverkliga de strategier som kursdeltagarna redogjort för ska i de allra flesta fall 

redan vara i gång eller starta under 2009. Ambitionsnivån skiljer sig mycket åt och det som ska 

genomföras kommer att ta olika lång tid. De flesta har en plan som sträcker sig ett eller två år framåt. 

Samtidigt beskrivs många av strategierna som en process som inte har något givet slutdatum. 

13

Bilaga 4 


i mottagandet av asylsökande barn och deras familjer 

ETT SEMINARIUM FÖR MIGRATIONSVERKETS BARN- OCH FAMILJEHANDLÄGGARE 3–4 DECEMBER 2008

Förord 

För att förbättra mottagandet av barn, unga och deras föräldrar och öka kunskapen om hedersrelaterat 

våld och förtryck och barns utsatthet inom Migrationsverket anordnade Ungdomsstyrelsen i samarbete 

Migrationsverket ett seminarium för barn- och familjehandläggare i december 2008. Seminariet hette 

Mottagande av asylsökande barn och deras familjer – utmaningar och verktyg. Migrationsverkets 

mottagningshandläggare arbetar bland annat med ekonomiska bidragsfrågor, att underrätta om 

Migrationsverkets beslut samt att följa upp de beslut som fattas. Under 2007 kom riktlinjer för verkets 

arbete med mottagande av barn i familj som innebär att alla mottagningsenheter ska ha en handläggare 

med särskilt barnansvar. Seminariet vände sig i första hand till de handläggare som arbetar med 

mottagande av barnfamiljer, men med på utbildningen fanns även tjänstemän med annan inriktning, 

bland annat beslutsfattare och handläggare för ensamkommande barn. I seminariet deltog 55 

handläggare med representation från Kiruna till Karlskrona. 

Deltagarna hade innan seminariet kunnat skriva och berätta om de utmaningar de såg i arbetet samt om 

goda exempel från sina verksamheter som de ville lyfta fram. Syftet med seminariet var att uppmuntra 

deltagarna att arbeta lösningsfokuserat med utmaningar utifrån det egna mandatet och att använda sig 

själva som verktyg för förändring. Deltagarna fick med utgångspunkt i föreläsningar, workshops och 

erfarenhetsutbytet tillsammans sammanställa handlingsplaner för utveckling av arbetet, men även 

utrymme att forma en egen individuell handlingsplan. 

Seminariet arrangerades inom ramen för Ungdomsstyrelsens regeringsuppdrag att genomföra 

utbildningar om insatser som kan förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor inklusive 

hedersrelaterat våld och förtryck (IJ2007/2250/UNG). Projektet var ett samarbete mellan Lisa Modée 

från Ungdomsstyrelsen samt Elena Taubert och Emma Güntner från Migrationsverket.

Innehållsförteckning 

Inledning.............................................................................................................................4 

Fadime dog för att hon var kvinna.........................................................................................5 

Dina rättigheter är våra skyldigheter.......................................................................................9 

Samtal med barn och unga ..................................................................................................12 

Dokumentation av workshop................................................................................................15 

Workshop 1 – Utmaningar kategoriserade på områden............................................................17 

Workshop 2 – Utmaningar och åtgärder ................................................................................20 

Utmaningar, barnkonventionen, Migrationsverkets riktlinjer och förslag på åtgärder ...................24 

Goda exempel ....................................................................................................................34 

Sammanfattande reflektioner och synpunkter ........................................................................37 

Bilaga 1 – FN:s barnkonvention ………………………………………………………………………………………………….......37

Inledning 

Målen för ungdomspolitiken är att unga mellan 13 och 25 år ska ha verklig tillgång till välfärd och 

verklig tillgång till inflytande. För många unga i samhället är dessa saker självklara, men för andra är 

det långt ifrån en realitet. De som kommer till Sverige från andra länder i åldern 0–17 år, ensamma 

eller med sina föräldrar, har samma rättigheter som alla barn och unga i Sverige – rätt till utbildning 

och sjukvård, en meningsfull fritid och en trygg uppväxt. 

I samhället finns centrala institutioner som träffar asylsökande barn och ungdomar. Till exempel i 

skolan och i idrotts- och fritidsverksamheter behöver de vuxna ha kompetens för att arbeta med 

blandade grupper. Det behöver dessutom finnas kompetens att arbeta med attityder och värderingar 

kring mänskliga rättigheter och jämställdhet. 

Pojkar och flickor, unga män och unga kvinnor, behöver stöd från vuxna och från samhället för att 

kunna hantera livet. De behöver också kunskap om sina rättigheter, samtidigt som föräldrar behöver 

kunskap om att hantera sitt föräldraskap. Vi vet att barn och unga som växer upp med våld och 

förtryck i hemmet är en särskilt utsatt grupp i samhället och för dessa unga behöver olika 

verksamheter förstärka sitt stöd och sina insatser. 

För de myndigheter som möter barnen, ungdomarna och deras föräldrar kan det vara en utmaning att 

ha ett barn- och ungdomsperspektiv – eftersom det är föräldrarna som har vårdnaden och ansvaret och 

deras ord oftast väger tyngre än barnets eller den unga personens. Det kan också vara svårt för barn 

och unga att beskriva sina känslor och upplevelser tillsammans med föräldrarna. 

Under seminariet stod två frågeställningar i centrum: 

Hur tar Migrationsverkets emot asylsökande barnfamiljer 

Hur arbetar Migrationsverket med barn och unga i riskzon 

Denna dokumentation innehåller sammandrag av tre föreläsningar och den workshop som deltagarna 

fick genomföra: 

Fadime dog för att hon var kvinna 

Mikael Kurkiala, föreläsare och forskare vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala 

universitet. 

Dina rättigheter är våra skyldigheter 

Sonia Sherefay, föreläsare, folkbildare och författare till boken Barnen i våra hjärtan. 

Samtal med barn och unga 

Lotta Molander-Shanti, föreläsare, familjebehandlare och ansvarig för barnverksamheten på Alla 

kvinnors hus, Stockholm. 

Workshop – utmaningar och verktyg 

Maja Frankel, f.d. ungdomsambassadör för svenska Unicef, processledare och författare till Vår 

förbannade rätt, en bok om ungas rättigheter. 

4

Fadime dog för att hon var kvinna 

föreläsare: Mikael Kurkiala 


Mordet på Fadime Sahindal i Uppsala väckte många frågor om våldets natur – om kultur, psykologi, 

män och kvinnor. Det var i januari 2002 och blev starten för en uppslitande debatt i Sverige om vad 

som verkligen var orsaken till dådet och andra liknande händelser. Var mördaren en galning eller dog 

Fadime för att hon var kvinna 

Nej, inte någon av förklaringarna stämmer anser Mikael Kurkiala, föreläsare och forskare vid 

institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. Fadime Sahindal mördades av 

ett kollektiv med andra normer och värderingar än dem vi är vana vid. Hon dog för att hon bröt mot 

reglerna inom en kultur där familjens och släktens heder står över individens frihet att själv forma sitt 

liv. 

I flera år har Mikael Kurkiala talat och skrivit om hedersrelaterat våld. Det var mordet i Uppsala som 

fick honom intresserad av ämnet och av det svenska samhällets reaktion. Debatten som följde efter 

Fadime Sahindals död gjorde honom förbannad. Nästan schizofren, är de ord han använder när han vill 

förklara det svenska samhällets inställning till kulturella skillnader. 

– Vi har en väldigt stark kluvenhet i vår förståelse av kulturella skillnader. Å ena sidan hyllar vi dem, 

å andra sidan har vi väldigt svårt att tala om kulturella skillnader när det hettar till. Det var inte minst 

uppenbart i samband med mordet på Fadime Sahindal och den debatt som följde. Så länge det handlar 

om folkdanser, matlagningskonst eller musik är det inga problem. Men det är som en amerikansk 

kollega sa till mig en gång: What happens when cultures get nasty 

Kulturbegreppet 

Logiken kring hedersmord är enkel och relativt lätt att upptäcka om vi bara vågar föra in den kulturella 

dimensionen, anser Mikael Kurkiala. Men kultur måste först förklaras. Det är ett diffust begrepp som 

ofta blandas samman med etnicitet. Kultur är något som skapas och förvärvas, det är inget vi föds 

med. Kultur är normer och värderingar som skapar gemenskap och som binder oss samman. De 

formar vad vi anser vara vackert eller fult, normalt eller onormalt, gott eller ont. 

– Generellt sett är vi människor relativt oprogrammerade genetiskt sett. Det betyder att vi inte vet vad 

vi ska göra. Vi vet inte om vi ska bygga fyrkantiga hus eller runda hus, vi vet inte om vi ska tillåta att 

en man har flera fruar eller tvärtom. Vi vet inte vem som ska få ärva vem eller hur makten ska fördelas 

i ett samhälle. Allt är upp till oss själva. 

Kulturen sätter sig djupt i våra kroppar och är svår att förändra. Men själva märker vi den inte. Vi ser 

oss själva som förnuftiga och rationella. Kultur har de andra, de som har heliga kor, som tror på 

solgudar och så vidare. För att få syn på vår egen kultur måste vi ställa oss utanför den. Men som vit 

västerlänning är det svårt att helt och hållet lämna vår privilegierade ställning. Ur vårt perspektiv är det 

är alltid de andra som är annorlunda, påpekar Mikael Kurkiala. 

Han valde själv att ställa sig utanför den svenska kulturen i samband med sitt fältarbete bland 

lakotaindianer i Nordamerika under en stor del av 1990-talet. Där omsveptes han av en kultur där riter 

och ceremonier var viktiga inslag i vardagen. Efter en tid framstod den svenska kulturen som exotisk 

och, objektivt sett, lika märklig som på vilken annan plats som helst på jorden. 

– Vi skapar ett slags program som blir vår kultur. Och så småningom upplever vi det, inte bara som 

någonting bra, utan som något naturligt. Andra praktiker är onaturliga. Kärnfamiljen är den naturliga 

enheten, tänker vi oss. Men så är det inte, människan har väldigt lite natur och väldigt mycket kultur. 

Det skapar en ofantlig variationsrikedom. Snart sagt ingen sedvänja eller föreställning är för ”bisarr” 

för att ha tänkts eller levts ut av någon människogrupp. Vi ser inte det exotiska i oss själva. 

5

Att människan har mycket kultur betyder däremot inte att allt hon tar sig för är en del av en kultur, 

säger Mikael Kurkiala bestämt. Om handlingen är kulturell eller inte går att testa på ett enkelt sätt, 

anser han. Ställ bara frågan: 

Går handlingen att legitimera genom att åberopa en uppsättning normer och värderingar som delas av 

andra i min gemenskap 

Om svaret är ja uttrycker handlingen gemensamma normer och värderingar. Den är då en kulturell 

handling. 

Pedofili och incest förekommer i vårt samhälle, men det är inte handlingar som legitimeras av vår 

omgivning. Dessa beteenden går alltså inte att förklara i kulturella termer. Tvärtom, de är brott mot vår 

kultur. Hur är det då med hedersrelaterat våld och hedersmord Finns det gemenskaper med normer 

och värderingar som legitimerar dessa brott Ja, slår Mikael Kurikala fast. Inom vissa kulturer är detta 

legitima handlingsalternativ, bland annat i kurdiska kulturer som Fadime Sahindal var en del av. 

Synen på individen i en hederskultur 

I hederskulturer är kollektivet helt och hållet överordnad individen, vilket kan framstå som främmande 

för oss i vårt individcentrerade samhälle. Fadime Sahindal växte upp i en stark kurdisk miljö där 

poängen med hennes liv var att hon skulle gifta sig och föda barn till släkten. Men Fadime ville ha 

frihet som individ, en frihetslängtan som inte accepterades av hennes omgivning. I hennes kultur anses 

vissa beteenden vara ett hot mot släkten, dess anseende och i förlängningen dess överlevnad. Kvinnors 

liv blir här särskilt begränsade. När hon trotsade sin kultur blev det till slut för mycket för hennes 

släkt. Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa, men med stöd av andra släktingar. 

Hedersmord är en god handling utifrån det kulturella perspektivet, förklarar Mikael Kurkiala. Eller 

kanske snarare ett nödvändigt ont. Det utförs för att återupprätta en heder som anses som hotad eller 

som gått förlorad. Målet är att gynna ett kollektiv och att återställa den ordning som har rubbats. Den 

som håller i mordvapnet är utbytbar. 

– Det är inte ett egoistiskt mord. Det är ett altruistiskt mord. Att dra ut en tand är inte särskilt kul, men 

det görs i ett gott syfte. Att amputera en fot som det gått kallbrand i är inte speciellt kul det heller, men 

vi gör det för att kroppen ska överleva. 

Därför finns två vägar att gå för dessa kollektiv. Antingen ändrar de sina värderingar, eller så beslutar 

de att utöva rättsskipningen själva och sätta upp egna ”domstolar”, berättar Mikael Kurkiala och 

beskriver hur det gick till innan Pela Atroshi blev mördad. 

– Man ordnade en telefonkonferens mellan Pela Atroshis farfar, ledare för en mycket stark klan, som 

satt i Australien och hans söner som satt i Irak och i Sverige. De diskuterade vad de skulle göra med 

problemet Pela. Efter att ha suttit i ett sådant rådslag så bestämde farfar att de skulle döda henne, det 

var det enda sättet att rädda släktens heder, och så planerade man mordet utifrån det. Det följer en lite 

annan logik än många andra mord. Vi måste förstå den kulturella bakgrunden, den kollektiva 

dimensionen, för att överhuvudtaget kunna förstå morden och kunna göra något åt dem. 

Snart efter mordet på Fadime Sahindal växte det särskilt fram två förklaringsmodeller om hur det 

mordet hade gått till. Den ena, den mest dominanta, ville visa att Fadime Sahindal föll offer för en 

universell könsmaktsordning. Den patriarkala kulturen finns överallt och mäns våld mot kvinnor följer 

samma mönster i hela världen. Fadime Sahindal dog helt enkelt därför att hon var kvinna. Den andra 

förklaringsmodellen såg individuella orsaker. Mordet var en galnings verk och svaret fanns inom 

psykologin. Företrädare för bägge modellerna slog fast att det inte hade någonting att göra med 

invandring, berättar Mikael Kurkiala. Han döljer inte sin besvikelse över svenska medier och svenska 

debattörer som inte vågar lyfta fram kulturella skillnader när de blir politiskt känsliga. 

6

– Det är ganska besynnerligt att en verklighetsbeskrivning inte ska lanseras om den eventuellt kan 

gynna vissa mörkerkrafter i samhället. Som samhällsvetare upplever jag det som min skyldighet att så 

gott man kan beskriva verkligheten som den är. Verkligheten är väldigt sällan som vi skulle vilja att 

den var. Om det skulle gynna rasistpartier så är det tråkigt men det är inget som vi kan ta någon större 

hänsyn till. Vi får bekämpa rasistpartier på något annat sätt. Men om det är så att det finns en kulturell 

dimension i hedersrelaterat våld så tycker jag att det är vår skyldighet att peka på den, och att 

åtminstone ta lika stor hänsyn till de flickor som faller offer för det här våldet som att ta hänsyn till 

Sverigedemokrater och andra skumma krafter i vårt eget land. 

Teorin om könsmaktsordning kanske kan hjälpa oss att se vad som förenar det här våldet med annat 

våld mot kvinnor, men det kan inte hjälpa oss att se de väsentliga skillnaderna, anser han. Till skillnad 

från det mönster som följs i det etniskt svenska majoritetssamhället, där våldet primärt utförs av en 

nuvarande eller tidigare sexuell partner, följer hedersvåldet andra mönster: 

Våldet är kollektivt, inte individuellt 

Våldet är altruistiskt, inte egoistiskt 

Även män utsätts för våldet 

Kvinnor deltar i viss utsträckning i våldet. 

Tragedin i Knutby 

Mikael Kurkiala drar en parallell till mediebevakningen av en annan tragisk händelse två år efter 

mordet på Fadime Sahindal. Tragedin i Knutby angreps helt annorlunda trots att den som dött, precis 

som Fadime, var en ung kvinna som hade levt i ett starkt kollektiv. Knutbyförsamlingens liv vändes ut 

och in. Allt kring den patriarkala och slutna världen lyftes fram och analyserades. De allra flesta var 

rörande överens om att många av svaren fanns i församlingens kultur. 

– Människorna i Knutby församling var de idealiska andra. Det var totalt riskfritt för oss normala, från 

höger till vänster, att peka finger och säga att de inte är kloka i huvudet. Vi tillämpar alltså olika 

analysmetoder på olika typer av gemenskaper i Sverige på basen av om vi kan uttala människornas 

namn korrekt. Har de konstiga namn får vi ta till andra metoder, annars kan vi gynna olika krafter eller 

så är vi intellektuellt ohederliga. Det är uppenbart att det finns en slags apartheid i detta som är 

besynnerlig. 

– För om vi inte tar de som drabbas på allvar och tar tag i problemen innebär det att vi får ett samhälle 

där individens rättigheter bestäms utifrån vilken grupp i samhället hon eller han tillhör. Vi vill inte ha 

ett sådant samhälle. 

Mångkulturellt myspys 

Mångkultur är inte bara en beskrivning om hur ett samhälle ser ut. Det är också en ideologi, påpekar 

Mikael Kurkiala. Problemet med ideologier är att man gärna lyfter fram vissa saker och tränger undan 

andra. Det är okej att kritisera vissa andra kulturer. Att till exempel vara kritisk mot amerikansk 

skräpkultur är politiskt korrekt. Men att till exempel prata om muslimsk skräpkultur har en helt annan 

laddning. 

– I Sverige har det varit legitimt att pratat om det mångkulturella som något slags myspys. En äng där 

alla blommor ska få blomma. Samtidigt har vi haft en väldigt stark ambivalens när vi pratar om de 

problem som av nödvändighet tenderar att uppstå när olika värderingar kolliderar med varandra. 

Kultur är värdeneutralt, anser Mikael Kurkiala, det är inte fint i sig. Om kulturer innehåller inslag som 

är dåliga måste de kritiseras. Det betyder inte att vi bör bekämpa det mångkulturella samhället. De 

allra flesta samhällen har i alla tider varit mångkulturella och de flesta av oss vill ha det så, konstaterar 

han. Det är bevisat att många kulturer kan leva i samma samhälle. 

– Vi har ett mångkulturellt samhälle och kommer alltid att ha det. Det intressanta är hur man reglerar 

relationerna mellan de olika kulturella gemenskaperna inom ett samhälle. 

7

På olika platser i världen har man löst frågan på olika sätt som blivit mer eller mindre lyckade. I Indien 

skapades ett kastsystem, i Sydafrika apartheid. I USA har man valt att bibehålla kulturella skillnader, 

men samtidigt försökt skapa en stark tilltro till staten och särskilt till idén eller drömmen om det 

amerikanska samhället. I Europa inklusive Sverige är målet att smälta samman de olika kulturerna. 

Just tilltron till staten är unikt stor i de nordiska länderna, åtminstone bland oss som har våra rötter här. 

Så är det inte i de länder där hederskulturen finns. Där är istället staten ofta en fiende och ett hot. När 

svenskar vänder sig till staten för att få hjälp vänder man sig i många andra kulturer till sin släkt. 

Bristen på tillit till staten i allmänhet gör det också svårare för den svenska staten att skapa ett 

förtroende bland vissa invandrargrupper. Det är inte konstigt att stenar slängs mot brandbilar i till 

exempel Rosengård om man förstår vad uniformer symboliserar för vissa människor, påpekar Mikael 

Kurkiala. 

Finns det någon lösning 

Hur ska vi då hantera hedersproblematiken och bristen på tilltro till staten, undrade deltagarna på 

seminariet, finns det någon lösning 

Det här är stora och svåra frågor och lösningen är inte enkel, anser Mikael Kurkiala. Hedersrelaterat 

våld går inte att på något enkelt sätt koppla till etnicitet, nationalitet eller religion, även om det är 

vanligast förekommande bland muslimer i Mellanöstern. Först och främst bör vi informera om de 

lagar och rättigheter som vi har i vårt samhälle. Bryter man mot lagen begår man ett brott. Men 

information hjälper bara på marginalen. Staten måste bevisa att det går att sätta sin tillit till den. Och 

det allra svåraste är kanske att få människor att identifiera sig med staten. Karl-Oskar och Kristina 

visste att deras barn och barnbarn skulle komma att orientera sig mer och mer mot det amerikanska 

samhället. Kanske skulle de behålla några obetydliga traditioner men inte mer. Dagens nätverksvärld 

är en helt annan, kontakterna med hemlandet behöver aldrig brytas. 

– Det nya landet är en geografisk plats som du vistas på. Men din själ tillhör nätverket du lever i. Så 

integration är på ett sätt mycket svårare i dag än någonsin tidigare. Och frågan är om vi vill ha det eller 

inte. Tidigare skrevs det sista brevet hem, men så är det inte längre. 

Men kulturer förändras. Att slå sitt barn var legitimt i Sverige för 50–60 år sedan. I dag är det ingen 

kulturell handling. Det betyder att även hedersrelaterat våld kan tappa sin kulturella legitimitet. 

– Det finns krafter, inte minst från invandrargrupper, som aktivt arbetar för det. Förhoppningsvis så 

kommer det här handlingsalternativet att upplevas som absurt inom ett par årtionden. Men det krävs att 

man samarbetar för att komma dithän. Och jag upplever att alla dessa ”do gooders” som försöker 

kamouflera och tona ner de här väsentliga skillnaderna stjälper avsevärt mycket mer än vad de 

hjälper. 

Vi kan inte bota hjärntumör med alvedon, påpekar Mikael Kurkiala. Tar vi inte hänsyn till kulturella 

skillnader kan det sluta som i Fadime Sahindals fall. Hon fick rådet att prata med sina föräldrar 

eftersom den här typen av generationskonflikter är vanliga överallt. Det är ett exempel på det svenska 

samhällets stora skräck för skillnader. 

8

Dina rättigheter är våra skyldigheter 

föreläsare: Sonia Sherefay 


Vad barns rättigheter egentligen innebär leder ofta till missuppfattningar hos invandrade barn och 

deras föräldrar. Svåra och abstrakta begrepp som demokrati och FN:s barnkonvention måste därför 

diskuteras och förklaras. I dag når samhällets information ofta bara till barnen, men det är föräldrarna 

som bör vara den primära målgruppen, anser Sonia Sherefay, föreläsare, folkbildare och författare till 

boken Barnen i våra hjärtan. 

– Barns rättigheter är vuxnas skyldigheter, säger hon. 

Vad är egentligen en barnhandläggare hos Migrationsverket Är det en person som lägger sin hand på 

ett barn Och vad innebär märkliga uttryck som att barnets bästa alltid ska komma i första rummet Är 

det ett rum vi talar om, eller Det är relevanta frågor för någon som ännu inte lärt sig svenska. Sonia 

Sherefay arbetar för att hjälpa flyktingar och invandrare att förstå vardagen i sitt nya land. Inte minst 

när det kommer till barns rättigheter. 

Sonia Sherefay kom till Sverige från Egypten och delar erfarenheter med dem hon undervisar och 

skriver om. Men beröringspunkter finns mellan alla kulturer, påpekar hon. Hon inledde därför sin 

föreläsning med att läsa Stig Dagermans dikt Flykten valde oss på arabiska och sedan på svenska. 

– Jag brukar göra så när jag föreläser för personal som arbetar i invandrartäta områden. Jag tycker att 

det är viktigt att inleda med något som ni inte förstår för att få er att förstå hur svårt det kan vara att 

komma hit som flykting. Inte bara språket utan allt som är nytt är svårt. Dikten påminner också om 

min och andras resa hit. 

I samtal över kultur- och språkgränser är det viktigt att hitta uttryck och berättelser där det går att 

känna igen sig. Vi bör söka likheter när vi talar om olikheter, anser hon. Målet är att hitta en länk 

mellan kulturerna och se det som förenar oss människor. På samma sätt som Dagermans dikt skapar 

igenkänning drar hon, i sin undervisning, gärna parallellen till Karl-Oskar och Kristina och den 

svenska utvandringen till Amerika och de problem och möjligheter som de upplevde. 

Stora förändringar krävs 

Det kan vara mycket problematiskt att förstå det svenska samhället. Språkliga missförstånd såväl som 

kulturella skillnader sätter käppar i hjulet. Särskilt svårt är det för föräldrar som har låg 

utbildningsnivå eller kanske ingen formell utbildning alls. Många är vana vid att barnuppfostran sker i 

stora nätverk bestående av släktingar, vänner och grannar. När nätverket försvinner uppstår ett 

tomrum. I Sverige ersätts den sociala miljön istället av samhällets institutioner, förskola, skola, FN:s 

barnkonvention, och lagar, till exempel barnagalagen och socialtjänstlagen. Föräldrar blir osäkra och 

förvirrade när de inte förstår innebörden. De tror att det är samhället som ska ta över föräldrarollen, 

berättar Sonia Sherefay.”Jag begriper det inte för ingenting av det finns i mitt land!”, brukar hon ofta 

få höra av vuxna och föräldrar. Många föräldrar ger vika och abdikerar i sin viktiga roll som fostrare. 

Förändringar sker även inom familjen. I patriarkala samhällen har mannen en överordnad roll i 

familjen och ansvaret som familjeförsörjare. Kvinnorna och barnen hamnar i underläge. I Sverige 

vänds denna familjepyramid ofta uppochner. Kvinnorna har lättare än männen att få jobb, och barnen 

har i många fall bättre kunskaper i det svenska språket och om den svenska kulturen än vad föräldrarna 

har. 

– Barnen kan bli föräldrarnas föräldrar, säger Sonia Sherefay. 

9

Missförstånd och förvirring 

Hon är kritisk till att information om barns rättigheter ges direkt till barnen utan att först gå via deras 

föräldrar. Det skapar missförstånd och förvirring i hemmen. När barnen agerar som tolkar och själva 

formulerar innebörden av sina egna rättigheter uppstår problem. 

– Föräldrarna tror att svenska barn får göra precis vad de vill. 

Det är därför viktigt att diskutera med föräldrarna, men också med barnen, och förklara, förtydliga och 

exemplifiera innehållet i texter som socialtjänstlagen och FN:s barnkonvention. I dag får föräldrarna 

information om föräldrarollen ofta först när barnen blivit tonåringar. Men det är alldeles för sent, 

tycker Sonia Sherefay. 

En stärkt föräldraroll 

FUGA-modellen är den metod hon förespråkar i arbetet med föräldrar och barn. Syftet är att stärka, 

diskutera och tydliggöra föräldrarollen. Att lära sig vad som är förbjudet, men framförallt att diskutera 

vad man kan göra istället. Och att våga diskutera kulturella krockar för att kunna öka förståelsen för 

samhället. 

FUGA står för: 

Fakta – tillsammans titta närmare på de lagar som påverkar föräldrar och barn i vardagslivet. 

Upplevelse – diskutera till exempel barnuppfostran, föräldrarollen och skolan utifrån 

berättelser, händelser och fallbeskrivningar. 

Gestaltning – låta deltagarna uttrycka upplevelser, känslor och värderingar till exempel genom 

värderingsövningar. 

Analys – följa upp vad deltagarna har lärt sig och diskutera hur man kan gå vidare. 

När man arbetar på det här viset är det bra att tänka på att: 

Informera sig om föräldrarnas studiebakgrund. 

Vara medveten om att det lätt kan uppkomma språkliga och kulturella missförstånd. 

Definiera begrepp med bilder och med ett enkelt språk. 

Sonia Sherefays bok, Barnen i våra hjärtan, är ett studiematerial för föräldrar med utländsk bakgrund 

som utgår från dessa idéer. Den bygger på analyser av intervjuer med barn och ungdomar i 

invandrartäta områden i Stockholm. I arbetet med barn och unga har hon mött många missförstånd 

kring demokratins mest centrala begrepp och det som handlar om barns rättigheter, berättar Sonia 

Sherefay. 

– Rättigheter inte är detsamma som att ha rätt att göra precis vad man vill. När vi pratar om barns 

rättigheter är det jätteviktigt att börja prata om ansvarsdelen i rättigheterna. Barn måste förstå att deras 

rättigheter också är andra barns rättigheter. Att jag har rätt att inte bli slagen betyder till exempel inte 

att jag har rätt att slå andra. Och religionsfrihet innebär att jag ska respektera andras tro och icke-tro. 

10

Konsten är att skapa ett mervärde 

Barnen till invandrade föräldrar lever i flera olika världar. För att må bra är det viktigt att de får 

behålla sin familjs kulturella identitet. Det ligger ingen motsättning i att göra det och att också forma 

en svensk identitet. Problemen uppstår i rotlöshet. Föräldrarna behöver stödja sina barn i att odla en 

stolthet dels för sitt ursprung, dels för det nya landet. Det kan istället skapa ett mervärde, 1+1=3 är 

Sonia Sherefays formel. 

Men att behålla en kulturell identitet ska inte ske på det nya landets bekostnad. Vuxna prioriterar 

trivialiteter när det kommer till migration och integration, anser Sonia Sherefay, som själv är troende 

muslim. Att diskutera saker som att barn av religiösa skäl ska få slippa delta i till exempel sim- eller 

musikundervisning är att lägga fokus på fel saker. Orsaken till konflikterna är att många inte kan sin 

religion, påpekar hon och kritiserar den religiösa fundamentalismen. 

– Jag går in i mig själv och skyddar mig med det som jag är trygg i. Och blandar ihop tradition och 

kultur och tror att det hör hemma med religion. Jag går tillbaka till det gamla av rädsla att förlora 

något. Precis som många svenskar är rädda för förändring och för det som är annorlunda. 

Det här är en rädsla som odlas här i Sverige och som inte finns på samma sätt i till exempel den 

muslimska världen, berättar hon. 

– Det var som en turkisk elev sa till mig. ”Varför lever vi turkar i Rinkeby som turkar på 60-talet i 

Turkiet” 

Men Sonia Sherefay är optimistisk inför framtiden. Missförstånd och kulturella skillnader kan 

överbryggas. Det är en process, men det kommer att gå. Gemensamt för oss alla är att vi vill göra det 

så bra som möjligt för våra barn. Om vi kan hjälpas åt att stärka föräldrarollen kan vi skapa en större 

trygghet. 

– Barn behöver ramar och kramar, avslutar hon. 

11

Samtal med barn och unga 

föreläsare: Lotta Molander-Shanti 


Känslor som sorg och ilska är helt ofarliga. Det är hur de uttrycks som vi bör vara observanta på för att 

snabbt kunna ge stöd. Med små medel kan vuxna hjälpa barn ur känslomässiga handikapp. Genom att 

lyssna på unga människor och våga prata klarspråk med dem om deras situation kan de lära sig att bli 

experter på sina egna liv. 

– Vi har glömt värdet av att lyssna. Jag tror att vi vinner mest när vi lyssnar och minst när vi pratar. 

Vem som helst kan ge hopp. Jag räknar inte med att skörda allt jag sått, men jag gillar att så. Och jag 

behöver inte vara med när det blommar, säger Lotta Molander-Shanti, föreläsare, familjebehandlare 

och ansvarig för barnverksamheten på Alla kvinnors hus. 

Lotta Molander-Shanti har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar som lever i dysfunktionella 

familjer. Hon berättar att hon själv har upplevt alla aspekter av problemet. För åtta år sedan 

byggde hon upp barnverksamheten inom kvinnojouren Alla kvinnors hus och har dessutom arbetat 

många år med missbruk och beroende på Maria ungdom i Stockholm. 

Likheterna mellan arbetet på en kvinnojour och det som handläggare på Migrationsverket skiljer sig åt 

på många sätt, men det finns ändå tydliga beröringspunkter. Barn behöver någon att prata med eller på 

annat sätt dela sina upplevelser och känslor. Om familjen inte är en fungerande plats är det viktigt att 

hjälpen finns på annat håll. Det kan till exempel vara hos socialtjänsten, hos en kvinnojour eller på 

Migrationsverket. 

– Jag älskar sorg och rädsla, glädje och ilska. Jag brukar säga att jag är i känslobranschen och det 

tycker jag också att ni på migrationsverket är, säger hon och får medhåll från seminariedeltagarna. 

Ungas överlevnadsstrategier 

Barn som kommer till Migrationsverket har ofta minnen av våld och krig i bagaget. Men även om 

förhållandena i hemlandet var trasiga betyder det inte nödvändigtvis att familjen är dysfunktionell. 

Även om det är en vanlig kombination, vilket påpekades från deltagare på seminariet. Att växa upp i 

missbruk är inte som att växa upp i krig. Det var förr ett vanligt, men felaktigt, ordspråk för att 

beskriva situationen i en dysfunktionell familj, berättar Lotta Molander-Shanti. Det finns viktiga 

skillnader. 

– I krig är barnets situation delad med resten av familjen. Det är ingens skuld. Sorgen och rädslan, 

ångesten och smärtan, delar man tillsammans. Växer man upp i en dysfunktionell familj delas 

ingenting. Då är varje medlem en egen ö som överlever på sitt sätt. Med det har jag inte sagt att det är 

bekvämare att växa upp i krig, men jag vill att man tänker på att det är en skillnad på hur man kan 

backa och stötta varandra i familjen och kanske i hela släkten. Så går det inte till i dysfunktionella 

familjer. 

Barn från dysfunktionella familjer hanterar sin situation på olika sätt, de har olika överlevnadsstrategier. 

Gemensamt för dessa barn är att de vill skydda sin familj. Sanningen om mammas supande 

eller pappas våld ska till varje pris gömmas undan och barn agerar därefter. Barn använder sig av 

samma fyra typer av strategier för att åstadkomma detta oavsett om det är våld, missbruk, psykiskt 

sjuka föräldrar eller krig som är orsaken till problemen. En del barn ser till att vara så duktiga som 

möjligt för att på det sättet förleda uppmärksamheten till något annat. Andra barn väljer att ställa till 

med så mycket problem som det bara går. 

12

En tredje grupp väljer att ständigt underhålla sin omgivning, medan en fjärde försöker vara helt 

osynlig. Vanliga benämningar på dessa barn är: 

Hjälten 

Rebellen 

Clownen 

Tapetblomman 

Om barnen inte får hjälp kan konsekvenserna bli allvarliga. Hjälten som inte får hjälp riskerar att få 

psykiska problem. Hjältar hamnar ofta i omhändertagande yrken och blir sjuksköterskor eller 

kuratorer, men får svårt att sätta gränser mellan dem själva och de människor som de försöker hjälpa. 

Rebellen som inte får hjälp riskerar att hamna i missbruk och att dö ung. Clownen blir ofta en väldigt 

ensam och utsatt människa. Ingen orkar vara tillsammans med en människa som skämtar bort hela sin 

tillvaro. Tapetblomman lever ett tyst, ensamt och sorgset liv utan tillit till andra människor. 

Det är lätt att rollerna cementeras av vuxna som inte förstår att det är ett beteende som barnen 

anammat. Barnen förblir då känslomässigt handikappade. Lotta Molander-Shanti tror att problemen 

förvärras av den kultur vi har i Sverige. Sorg och smärta är inget vi gärna talar om. Barn ska vara 

glada och vuxna gör ofta sitt bästa för att pränta in det i barnen. När barn får höra att det de upplevt 

inte har hänt, och att det de känner är fel, blir de rädda och förvirrade. De vet inte hur de ska hantera 

sina känslor. Men hjälp finns att få. 

– I dag kan vi så mycket om de här barnen att det inte är något problem att hjälpa dem, säger Lotta 

Molander-Shanti. 

Hur ska man då göra 

– Att samtala, umgås och befinna sig bland barn är fruktansvärt enkelt. Svårighetsgraden är klart 

överskattad. Det är nästan det enklaste som finns. Det är mycket enklare än att vara bland vuxna, för 

de har redan konstigheter för sig i mycket högre grad, säger hon. 

Experter på sina egna liv 

Lotta Molander-Shanti berättar att hennes främsta uppdrag är att ge barn en sammanhangsförklaring 

där målet är att de ska bli experter på sina egna liv. För att lyckas med det är det väldigt viktigt att veta 

hur man vill gå tillväga och att vara tydlig. Den främsta metoden är att orka lyssna och inte se barnen 

som offer utan som jämlika individer. 

Ha klart för dig vad du vill göra. 

Var tydlig med att berätta var barnet befinner sig och varför. 

Försköna inte verkligheten. 

Lyssna och bekräfta barnets berättelse. 

Till exempel med uttryck som ”så kan det vara”, ”det var modigt”. 

Låt barnet förstå att andra barn upplevt samma sak. 

– Omformulera allt de säger till något väldigt stort och fantastiskt och skicka tillbaka det. Det kan 

verka överdrivet. Men jag ser på dem att deras svarta hål är så stora att om man ska fylla dem får man 

nästan vara fjantig. På en hel människa behöver man inte tanka fullt så mycket, men de här barnen är 

helt svultna. Behovet är outtömligt av att få saker tillbaka. Och träffar man barn som kommer från 

andra sidan jorden så måste de ju ha värsta grejerna att berätta. Vad har de gjort hela resan Och vad 

modigt det är! 

13

Men en hjälte, rebell, clown eller tapetblomma agerar olika och kan därmed också delvis behöva olika 

bemötanden, påpekar Lotta Molander-Shanti. Hjälten behöver inte ständigt berömmas, lyssna istället. 

Rebellen däremot behöver all uppmuntran i världen. Man behöver inte skratta varje gång clownen 

försöker vara rolig. Tapetblomman behöver lyftas fram i ljuset och ges ansvar. 

Och om det skulle finnas en språkproblematik går det att kommunicera på andra sätt. Att rita och måla 

kan vara ett utmärkt sätt att låta barnen berätta. 

Det är viktigt att ge barnen en tydlig början, men också ett tydligt slut, påpekar Lotta Molander-Shanti. 

Det är viktigt att de får prata om vad som ska hända och hur det kommer att bli. Det kan till exempel 

gälla barn som inte får stanna i Sverige. 

Under seminariet dök det upp flera frågor som handlade om vad handläggaren kan göra under den, 

ofta korta, tid eller de få gånger som han eller hon träffar barnet. Det kan också vara svårt att få träffa 

barnet på tu man hand, ofta vill föräldrarna vara med. Lotta Molander-Shanti tycker att vi tar oss själva 

på alldeles för stort allvar. Vi behöver absolut inte vara rädda för att vi sätter igång något som vi inte 

kan hantera. Generellt sett är hon kritisk till Myndighetssveriges sätt att bemöta barn från 

dysfunktionella hem. Hon upplever att det finns en vi och dom-syn som hon inte gillar. 

– När man tror att man besitter kunskapen och vetskapen och betraktar de man möter som offer. När 

man inte förstår, eller tänker på, att det här också är människor med förmodligen lika intressanta liv 

som jag, med lika mycket kunskap, med lika mycket erfarenhet och förmodligen med lika mycket 

glädje, sorg och ilska. Förmodligen också med lika många frågor och lika många svar. 

Och även om det finns riktlinjer att följa måste man ibland våga tänja på ramarna. Att våga prata om 

allvarliga saker med barn och att inte vara så orolig för vad föräldrarna kommer att tycka eller hur 

barnet kommer att agera. Lotta Molander-Shanti tycker att vi lever i ett bra land men att vi svenskar 

har fått ett känslomässigt handikapp. Hon uppmanar oss att tänka och agera mera självständigt. 

– Det är omöjligt för en människa som är frisk att dra igång något som han eller hon inte kan ta hand 

om. Och vi är ju ute efter att få igång någonting. Man får ta eget ansvar fast man jobbar på ett statligt 

verk, säger hon. 

14

Dokumentation av workshop 

föreläsare: Maja Frankel 

En viktig del av konferensen var att deltagarna skulle få chans att utbyta erfarenheter och tillsammans 

formulera vad som fungerar bra och vad som är utvecklingsbart i det dagliga arbetet med barn och 

deras familjer. Utgångspunkten var att jobba lösningsfokuserat utifrån det egna mandatet och se sig 

själva som verktyget för förändring. 

När deltagarna anmälde sig fick de svara på följande frågor och svaren styrde de två workshops som 

hölls under seminariet: 

Vilka rutiner har ni för arbetet med barnfamiljer på er mottagningsenhet 

Vilka utmaningar möter ni i mottagandet av barnfamiljer i förhållande till 

Migrationsverkets riktlinjer 

Vilka goda exempel vill ni lyfta från er verksamhet i förhållande till riktlinjerna 

Har ni andra goda exempel som till exempel rör organisation, rutiner eller nätverk 

Workshop dag 1 

Deltagarna delades in i grupper och fick diskutera de utmaningar som de själva och deras kollegor 

hade identifierat. 

Utmaningarna kategoriserades i följande områden: 

Brist på tid 

Föräldrarnas ansvar 

Extern samverkan 

Barn som far illa 

Stöd vid utvisningsbeslut 

Att tala till barn 

Intern samverkan 

Hedersproblematik. 

Syftet med workshopen var att grupperna skulle bekanta sig med utmaningarna och eventuellt 

komplettera dem. Grupperna diskuterade framförallt sina erfarenheter och de rutiner man har på sin 

egen enhet. 

Workshop dag 2 

Den andra dagen ägnades workshopen åt att identifiera handlingsåtgärder utifrån en handläggares 

mandat att agera. Grupperna fick välja en till två utmaningar som de sedan arbetade med. 

I slutet av dagen presenterade varje grupp vilken utmaning de arbetat med, hur denna utmaning kan 

kopplas till Migrationsverkets riktlinjer och FN:s konvention om barnets rättigheter samt vilka 

handlingsåtgärder de identifierat. 

15

Personliga handlingsplaner 

Alla deltagare fick i slutet av seminariet ta fram en personlig handlingsplan kring vad de tänker 

förändra när de kommer hem. Handlingsplanen skulle utgå från de nya erfarenheter och perspektiv 

som deltagarna fått under seminariet. 

Övningen gick till på följande sätt: 

1. Deltagarna fick sätta sig två och två och intervjua varandra i 15 min var. 

2. Därefter skulle deltagarna formulera varsin mening åt varandra som skulle bygga på det man arbetar 

med och som skulle kunna förbättras eller förändras. Den som intervjuat formulerade alltså en mening 

åt den som intervjuats och vice versa. 

3. Därefter formulerade deltagarna två meningar om vad man ska förändra eller förbättra i sitt eget 

arbete. Meningarna skulle börja med "Jag ska…” eller motsvarande. Följande ord var förbjudna på 

grund av att de är så vaga: Vill, förstå, fundera, tänka, undersöka, skulle (vilja). Resultatet av denna 

övning var att alla deltagare hade tre konkreta saker (målsättningar) som de skulle förändra när de kom 

hem. 

Sammanfattningsvis var utgången av denna övning att de flesta formulerade saker de skulle förändra 

utifrån de konkreta verktyg de hade fått under konferensen, så som förändringar kring hur man pratar 

med barn, hur man kan möblera sitt rum på mottagningen för att skapa ett mer barnanpassat samtal 

etcetera. 

Goda exempel 

Deltagarna delade även med sig av goda exempel från sina verksamheter inom följande områden. 

Samverkan internt 

Experter 

Personal och organisation 

Kunskap 

Arbetsmetoder 

Samverkan med andra myndigheter 

Samverkan med ideella organisationer 

16

WORKSHOP 1 

Utmaningar kategoriserade på områden 

Brist på tid 

Svårt att hinna ge omfattande information till barnfamiljer om skola, förskola etcetera. 

Svårt att fånga upp eventuella problem och behov av stöd då man oftast träffar sökande mycket 

sällan eller i korta möten. 

Svårt att följa upp ärenden när de snabbt lämnar ansökningsenheten (enheten där man ansöker om 

asyl). 

Svårt att göra regelbundna uppföljningar med alla. Familjer som har mer behov av stöd träffar vi 

oftare. 

Svårt att hinna med att göra uppföljningar 

Föräldrarnas ansvar 

Olika regler för pojkar och flickor i familjen. 

Barnet vill gå i skolan men föräldern vill inte det. (Asylsökande barn har ej skolplikt.) 

Äldre barn får ansvara för yngre syskon även under dagtid, vilket kan medföra att det kommer 

småsyskon till skolan. 

Eget boende fungerar inte bra för barnen men föräldrarna inte vill flytta. 

När det finns många barn i familjen delegeras ofta mycket ansvar, som passning, till de äldre 

syskonen. 

Extern samverkan 

Att barnen får börja på förskola och skola så snart som möjligt. 

Att föräldrarna får komma igång med undervisning eller praktik/arbete. 

Att nå de barn som inte kommer till skolan. 

Att familjen anpassar sina rutiner för sovtider och matvanor så att barnen inte är trötta och 

okoncentrerade under dagarna. 

17

Barn som far illa 

Barn som utsätts för barnaga. Exempel: En familj som har vistats i landet en tid flyttar in till 

mottagningens upptagningsområde. Innan du möter familjen läser du flera journalanteckningar om 

aga, till exempel har en granne kontaktat Migrationsverket om att barnen blir slagna av sina 

föräldrar och att grannen känner sig orolig. Grannen har sett sonen få en ordentlig örfil på gården. 

Att veta var gränsen går för anmälan till socialtjänsten när man till exempel misstänker aga. 

Våld mot kvinnor. Exempel: En kvinna med två grundskolebarn uppsöker dig ensam och berättar 

gråtande att hon är utsatt för våld av sin make och att hon knappt står ut mer. Hon säger att hon 

måste lämna honom. Kommande dag träffas ni igen, maken har bett om förlåtelse och kvinnan 

säger att hon måste stanna hos sin make för att hålla samman familjen. Hon säger att hon känner 

sig ensam i Sverige och inte har någon annan än sin man och sina barn. 

Äldre syskon som har de yngre med sig ute på stan eller i samhället och där "driver omkring". Här 

kan det ibland vara svårt att identifiera vilka familjer det gäller. 

Barn som används i asylprocessen för att familjen ska nå sitt mål. 

Apatiska barn och barn på gränsen till apati. Exempel: Du har kontakt med en familj som har en 

tonåring som du känner bli mer passiv och nedstämd ju längre tiden går. Några veckor efter att 

familjen fått ett första avslagsbeslut kontaktar skolan dig och berättar att tonåringen börjat ha hög 

frånvaro i skolan, du får veta att barnet ligger i sängen mest hela tiden. 

Stöd vid utvisningsbeslut 

Att berätta ärligt för barnen hur ärendet ser ut, speciellt om det är ett utvisningsbeslut. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att stötta föräldrarna att vara förebilder för sina barn när de tar emot besked om utvisningsbeslut. 

Att stötta föräldrarna att förbereda sin familj på hemresan, både mentalt och praktiskt. 

Att tydliggöra föräldrarnas ansvar om de låter familjen ”gå under jorden” för att undvika 

verkställighet av utvisningsbeslut. 

Att stötta föräldrarna att vara ärliga mot sina barn vid utvisningsbeslut, i asylärendet med mera. 

Att avgöra när vi ska vända oss till barnen och när de vill vara ifred. Svårt att veta om föräldrarna 

verkligen förklarar situationen för barnen. 

Att vid till exempel underrättelse av beslut, ofta är då endast förälder/föräldrar närvarande, inte 

glömma barnens situation. 

Du misstänker att familjen kommer att avvika. Exempel: En familj med två barn (8 och 10 år) 

har ett verkställbart beslut och du håller ett samtal med familjen. Vad är barnets bästa i en sån här 

situation 

Att olika aktörer, till exempel skolan, barn och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten, skapar olika 

förväntningar hos barnet. 

Att vara sympatisk men samtidigt tydlig och utan att göra individen till offer. 

18

Att tala till barn 

Informera barnen varför familjen befinner sig i Sverige. 

Att skapa bra förutsättningar för barnen att komma till tals under samtalet. 

Att på ett pedagogiskt sätt samtala med barnen. 

Att föräldrarna ofta svarar i barnets ställe, barnen är ovana att svara på frågor och föräldrarna 

påverkar barnen. (Ibland kan det vara tvärtom.) 

Intern samverkan 

Att skapa enhetliga rutiner för mottagande av barn och asylhandläggning, till exempel möjlighet till 

återbesök, familjesamtal, att barnet kommer till tals i asylutredningen. 

Att synliggöra barnen mer under asylprocessen, till exempel förbättra dokumentationen. 

Förkorta handläggningstiderna, barnfamiljer ska prioriteras. 

Renodla uppdraget för arbetet med barn. Vad är Migrationsverkets uppgift och vad är 

barnhandläggarens 

Hedersproblematik 

Att föräldrar hindrar att information ges till barnen. Exempel: Misstanke om hedersproblematik – 

tonårsflickan får till exempel inte ta emot material om ungdomsmottagning eller att föräldrarna 

säger att flickan inte ska röra sig ute efter skoltid. 

Att tala med tonårspojkar om ungdomsmottagningen och jämställdhet Exempel: En mor och 

hennes två tonårsbarn, en flicka och en pojke, kommer till dig för ett familjesamtal. Under samtalet 

svarar nästan uteslutande sonen i sin mors ställe. 

Att informera föräldrar om jämställdhet mellan könen och demokrati. 

Svårt att skapa förtroende hos föräldrar och barn. 

Svårt att bryta kulturella mönster. 

Svårt att bedöma vilka befogenheter vi har. 

Svårt att veta vad gränsen går innan vi kränker någon. 

Svårt att bedöma olika kulturella mönster. 

Svårt att lita på tolkar. 

19

WORKSHOP 2 

Utmaningar och åtgärder 

Under workshopen arbetade deltagarna med 19 olika utmaningar. I den redovisning som följer finns 

en beskrivning av varje utmaning, kopplingar till särskilda paragrafer i barnkonventionen samt till 

Migrationsverkets egna riktlinjer. De åtgärder som listas är deltagarnas egna förslag på 

handlingsåtgärder utifrån en handläggares mandat att agera. 

Bland de föreslagna åtgärderna finns sådana som hamnar på den enskilda handläggaren eller på 

enheten, men även sådana som är av mer övergripande karaktär, såsom förändringar i verkets 

datasystem, behov av enhetlig styrning och förankring från ledning. 

Först redovisar vi relevanta paragrafer ur FN:s konvention om barnets rättigheter och 

Migrationsverkets riktlinjer. Därefter följer de utmaningar som deltagarna valde att arbeta med och de 

åtgärder som de kom fram till. Vid varje utmaning finns relevanta paragrafer ur FN:s konvention om 

barnets rättigheter och Migrationsverkets riktlinjer. 

FN:s konvention om barnets rättigheter 

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989. Barnkonventionen är 

en del av den internationella folkrätten, men handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen 

förs inte upp i någon internationell domstol. Kritik och påtryckningar är egentligen de enda sanktioner 

som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det som står i barnkonventionen. 

Konventionen definierar alla individer mellan 0 och 17 år som barn och handlar om det enskilda 

barnets rättigheter. Sverige ratificerade konventionen som ett av de första länderna 1990. Att den är 

ratificerad betyder att svenska staten har förbundit sig att folkrättsligt se till att den förverkligas. 

Barnkonventionen är en universell definition av vilka rättigheter barn har och vilka rättigheter som 

borde gälla för alla barn i världen oavsett kultur, religion och andra särdrag. 

Barnkonventionen består av 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar som slår fast vilka rättigheter varje 

barn ska ha. Resten av artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen. Sakartiklarna 

är en helhet, det går inte att lyfta ut en av dem och läsa den helt skild från de andra. 

Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 

12 kallas för de fyra huvudprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med 

huvudprinciperna ”som glasögon” (Barnombudsmannen, www.bo.se, 2009-03-06). 

Här har vi dock valt att återge de artiklar som är relevanta för de utmaningar deltagarna hade 

identifierat. Alla artiklarna finns i bilaga 1. 

Artikel 2 

Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. 

Artikel 3 

Barnets bästa ska alltid komma i första rummet. 

Artikel 4 

Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga 

barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka 

lösningar genom internationellt samarbete. 

Artikel 6 

Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas. 

20

Artikel 7 

Barnet har rätt till ett namn och en nationalitet. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka 

föräldrarna är. 

Artikel 8 

Rätt att behålla identitet. 

Artikel 10 

Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant 

och snabbt sätt. 

Artikel 12-15 

Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter 

behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets 

rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras. 

Artikel 18 

Båda föräldrarna har gemensamt det primära ansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets 

bästa ska för dem komma i första rummet. 

Artikel 19 

Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av 

föräldrar eller andra vårdnadshavare. 

Artikel 22 

Flyktingbarnet har rätt till skydd och hjälp om det kommer ensamt eller tillsammans med föräldrar 

eller annan person. 

Artikel 24 

Barnet har rätt till hälso- och sjukvård. Alla länder ska arbeta för att minska spädbarnsdödligheten och 

bekämpa sjukdomar och undernäring och avskaffa traditionella, hälsofarliga sedvänjor. Gravida och 

nyblivna mammor har rätt till hälsovård. 

Artikel 31 

Barnet har rätt till lek, vila och fritid. 

Artikel 41 

Rättigheterna i konventionen gäller inte om andra nationella lagar ger barnet större möjligheter att 

förverkliga rättigheterna. 

Artikel 42 

De stater som anslutit sig till konventionen åtar sig att göra konventionens bestämmelser och principer 

allmänt kända bland vuxna och barn. 

21


Riktlinjer för arbetet avseende mottagande av barn och deras familj i enlighet med bifogad rapport. 

VC asyl 36/2007 

Sidan 1 

Punkt 3 

Att det i samband med underrättelse om beslut och därpå följande återvändandesamtal/PUT-samtal 

(PUT står för permanent uppehållstillstånd) också förs föräldrafokuserade barnsamtal som stöd till 

föräldrarna att ta tillvara sina barns rättigheter. 

Sidan 2 

Regelbunden uppföljning 

Om barns rättigheter 

Att alla familjer med barn får ett individualiserat mottagande där föräldrarna får information om och 

stöd i hur de tillvaratar sina barns rättigheter under tiden familjens asylansökan prövas och att barnen, 

med föräldrarnas medgivande erbjuds komma till tals i detta samtal och att det i samband med 

underrättelse om beslut och därpå följande återvändandesamtal/PUT-samtal också förs 

föräldrafokuserade barnsamtal som stöd till föräldrarna att ta tillvara sina barns rättigheter. 

Punkt 1 

Arbetsgruppen föreslår att riktlinjerna omvandlas till styrdokument genom en revidering av 

handboken i denna del och att det genomförs ett antal seminarier för att förankra riktlinjerna hos 

medarbetare inom mottagningsverksamheten. 

Om enhetliga rutiner 

För att säkra att barn och deras familjer får ett värdigt mottagande föreslår arbetsgruppen: 

att det på varje enhet finns en handläggare med särskilt barnansvar som ansvarar för 

barnperspektivet på enheten 

att det inrättas ett antal verksamhetsexperter med uppdrag att stödja mottagningsverksamheten i 

arbetet med barnfamiljer 

att det erbjuds en utbildning under rubriken ”Arbete med barnfamiljer i mottagningsverksamheten” 

att det i verksamhetsområdets verksamhetsplan finns ett tydligt uppdrag vad avser arbetet med 

barnfamiljer i mottagningssystemet, och 

att enheterna har ett tydligt återrapporteringskrav på hur man tillförsäkrar barnfamiljer det stöd de 

är berättigade till. 

Om sekretess mellan barn och föräldrar och barns rätt att komma till tals 

Att i dessa situationer med föräldrarnas medgivande barn ges möjlighet att komma till tals. 

22

Sidan 6 

Om barnkonsekvensanalyser 

Sidan 8 

Barnets situation i centrum 

Om skolrättigheter 

Det är viktigt att det etableras kontakt inom skolan/förskolan för att pedagoger/rektorer ska ha 

kontaktperson/er på enheten om barnet uteblir från skolan/förskolan och det ska gå att vid behov skapa 

ett professionellt individfokuserat nätverk. 

Om enhetliga rutiner och att synliggöra barnet 

För att tillförsäkra att barnperspektivet beaktas genom mottagningsprocessen behövs gemensamma 

riktlinjer. En asylsökande familj ska kunna förvänta sig ett enhetligt mottagande oavsett vilken 

mottagningsenhet sökande tillhör. 

Om barnets situation i fokus 

Vid samtliga barnfamiljers introduktionsbesök (eller ett separat besök i nära anknytning till detta) ska 

barnens situation stå i fokus. Vilka rättigheter och möjligheter har barnet i det svenska samhället. 

Information om den svenska skolan, föräldrarnas roll i ett nytt land, språkets betydelse i 

föräldrafunktionen med mera. 

Sidan 9 

Om enhetliga rutiner och att synliggöra barnet 

Ett hjälpmedel i detta blir nätverksträffar mellan mottagningsenheter där barnansvariga handläggare 

får tillfälle att mötas och diskutera hur arbetet med ett enhetligt mottagande av barnfamiljer 

fortskrider. 

Punkt 8 

Verksamhetsexpert på barn i mottagningssystemet, kompetensutveckling, administrativt stöd, 

tydlighet i uppdraget till enheterna. 

Sidan 10 

Om administrativt stöd 

Det administrativa stöd som ges genom Skapa behöver anpassas så att det stödjer ett systematiskt 

arbete med familjer och deras barn. 

23

Utmaningar och åtgärder 

Barnkonventionen och Migrationsverkets riktlinjer 

När barn är med vid delgivning av utvisning 

Stöds av 

Barnkonventionen 

Artikel 3, 6, 10, 12-15, 18 och 24 


Riktlinjer för arbetet avseende mottagande av barn och deras familj i enlighet med bifogad rapport. 

VC asyl 36/2007: 

Sidan 2 och 8 

Åtgärder 

1) Hitta en lämplig form för samtalet, det vill säga känn av och fråga föräldrarna om barnen ska vara 

med direkt eller om föräldrarna vill ha ett samtal utan barnen först och sedan prata alla tillsammans. 

Hitta en lämplig form för att berätta om asylprocessen på ett barnanpassat sätt. 

2) Lyssna till familjens reaktion, fråga vad de tänker och vad barnet specifikt vill. Redogör sedan för 

de olika möjligheter familjen har och vilka konsekvenserna blir, särskilt för barnet. 

3) Betona föräldraansvaret; hur kan föräldern stärka sig och sina barn i den situation de är i nu 

4) Tydliggör för barnet vad som är de vuxnas och vad som är myndigheternas ansvar, för att undvika 

att barn tar vuxenansvar. 

5) Introducera eventuellt Biv (barn i väntan) som är gruppverksamheter för barn och unga i 

asylsökande familjer. Biv finns på olika håll i landet och drivs av Individuell människohjälp, Svenska 

kyrkan och kommunen. 

24

Barn och familjer som riskerar att avvika 

Stöds av 


Artikel 3, 6, 10, 12-15, 18 och 24 



Åtgärder 

(Vi utgår från att barnet inte är med under samtalet om åtgärderna.) 

1) Fråga om familjen förstår den rådande situationen och dess konsekvenser. Prata om konsekvenserna 

om familjen avviker, till exempel att föräldrarna inte har rätt till sjukvård. 

2) Prata om skillnaden mellan att återvända med hjälp av Migrationsverket eller med hjälp av polisen. 

3) Bekräfta den situation familjen är i, det vill säga deras känslor, besvikelse och krossade drömmar. 

Att synliggöra barnen så att även 

deras skäl synliggörs i asylprocessen 

Stöds av 


Artikel 3, 12–15 


Sidan 10 

Åtgärder 

1) Barnflik i Skapa (Skapa är ett av Migrationsverkets datasystem som används av mottagningen). 

2) Öppna kontakten mellan asyl och mottagning. 

3) Allt som rör barnet ska finnas dokumenterat i Skapa och i dossiéerna på barnet, inte bara det som 

rör föräldrarna. 

25

Behov av enhetliga rutiner för mottagande av barn 

Stöds av 




Sidan 2, 8 och 9 

Åtgärder 

1) Tydliga direktiv från ledningen. Varje enhet har rätt till en barnhandläggare med en tydlig 

arbetsbeskrivning. 

2) Varje vuxen person ska ha ett eget Kub-kort. (Kub-kortet är det kort där asylsökandes dagersättning 

sätts in. Idag ges Kub-kortet oftast till den person som står som huvudman för familjen, vilket i 

Migrationsverkets system oftast är mannen.) 

3) Återkommande nätverksträffar mellan enheterna. 

Hur ska handläggaren skapa de bästa förutsättningarna 

för att barnen kommer till tals under samtalet 

Stöds av 


Artikel 12–15 


Att alla familjer med barn får ett individualiserat mottagande där föräldrarna får information om och 

stöd i hur de tillvaratar sina barns rättigheter under tiden familjens asylansökan prövas och att barnen, 

med föräldrarnas medgivande erbjuds komma till tals i detta samtal. 

Åtgärder 

1) Det är viktigt att tolken ”kan prata” med barn. Det är viktigt att ha samma tolk vid återkommande 

samtal. 

2) Skapa förtroende, ta tid på dig, ha ögonkontakt, presentera dig och berätta om syftet och 

anledningen till mötet. Ha ett barnanpassat rum med leksaker, bra höjd på bord i förhållande till barnet 

etcetera. Det är också viktigt att vända sig direkt till barnet. 

3) Migrationsverket har en broschyr om att prata med barn. Utbilda även personalen. (Broschyren 

handlar om asylutredningar med barn men kan även delvis användas inom mottagningen. Den heter 

Att utreda barn –intervjuguiden och finns på Migrationsverkets verksnät.) 

26

Att skapa en röd tråd i samverkan mellan alla 

parter för ensamkommande flyktingbarn 

Stöds av 


Artikel 2, 4 och 22 


Arbetssättet för ensamkommande barn skiljer sig från mottagandet av barn i familj. Riktlinjerna är: 

Överenskommelse om ansvarsfördelning för asylprocessen för minderåriga som kommer till 

Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (BUV). 2007-12-11, VC 47/2007. 

Utlänningshandboken. 

Åtgärder 

1) Skapa gemensam policy. 

2) Skapa en tjänst för en nationell samordnare för ensamkommande barn. 

God man 

Det är svårt att veta vilka samtal som kan ske utan att en god man är närvarande för 

ensamkommande barn. Hur ska man dokumentera samtal med en ung person som 

denna inte vill att god man ska känna till 

Stöds av 


Artikel 12–15 






Åtgärder 

1) Ha mycket tydliga riktlinjer i Utlänningshandboken om hur och när vi får tala med barn under 18 år 

utan att föräldrar/vårdnadshavare är närvarande och hur vi ska dokumentera detta. 

27

Åldersbedömning av ensamkommande barn 

Stöds av 


Ev. Artikel 7 






Åtgärder 

1) Följa Utlänningshandboken. 

2) Koppla in kollegor och beslutsfattare i bedömningen. 

3) Det är viktigt att handläggningen är lika i hela landet. Denna fråga borde tas upp av chefer på 

mottagningarna så vi får fler verktyg och frågan om att tandröntgen ska kunna erbjudas i varje osäkert 

fall aktualiseras. 

Hur ska vi göra barnen insatta i ett utvisningsbeslut 

Stöds av 


Artikel 8, 12–15 och 42 


I samband med underrättelse om beslut och därpå följande återvändandesamtal/Put-samtal förs också 

föräldrafokuserade barnsamtal som stöd till föräldrarna att ta tillvara sina barns rättigheter. 

Åtgärder 

1) Handläggaren måste skapa förutsättningar för bra samtal med barnen, till exempel en trygg miljö 

där möbleringen är anpassad efter barnen. Handläggaren kan också vara mer närvarande, inte försköna 

något och visa att det är okej att gråta. Om barnet har några frågor ska handläggaren ta sig tid att 

förklara. Inledningen på samtalet är viktig. Fråga exempelvis: Hur mår ni Hur går det i skolan 

Samtalet måste anpassas efter vem personen är. 

2) Avdramatisera – förklara att barnet inte är den enda i denna situation etcetera. 

3) Ta fram en broschyr för olika åldrar om hur asylprocessen går till så att det går att återvända till 

denna om ett utvisningsbeslut blir aktuellt. 

28

Barnets bästa vid beslut 

En familj med två barn (8 och 10 år) har ett verkställbart beslut och du håller ett samtal 

med familjen. Du misstänker att familjen kommer att avvika. Vad är barnets bästa i en 

sådan situation 

Stöds av 




Sidan 1, punkt 3 

Åtgärder 

1) Kalla till ett grundligt samtal och berätta om konsekvenser vid ett avvikande. Lyssna till vad de 

säger och bemöt deras tankar, rädslor och känslor. 

2) Ha särskilda samtal med barnen där barnen får berätta hur de upplever sin situation, vad de är rädda 

för, tror ska hända etcetera. 

3) Utbilda ombuden bättre på att se situationen utifrån barnets perspektiv. 

Sekretess 

Sekretess i en familj mellan barn och föräldrar (skriftlig information) 

Stöds av 


Artikel 3, 12–15, 18 och 41 


Sidan 2 

Åtgärder 

1) Att vara mycket tydlig mot barnet om hur handläggaren måste hantera information, berätta om du 

som handläggare måste kontakta andra i barnets omgivning. 

2) Informera föräldrarna om hur handläggarna jobbar enligt barnkonventionen, att barnen har rätt att 

komma till tals i enlighet med artikel 12. 

29

Intern samverkan och samverkan 

med andra enheter och myndigheter 

Stöds av 


Artikel 22 


Migrationsverket skall fördjupa och förbättra samverkan med andra berörda myndigheter i syfte att 

effektivisera asylprocessen så att den totala väntetiden i förhållande till föregående år minskar. 

Särskild hänsyn ska tas till barn. 

Åtgärder 

1) Uppmärksamma ledning och chefer på att det finns olikheter mellan enheterna och att enheterna har 

behov av att träffas för att bli mer lika. 

2) Riktlinjerna behöver förankras och förtydligas. Handläggarna behöver fler möten sinsemellan. 

3) Fortsätta samarbetet med Ungdomsstyrelsen. 

Intern samverkan för en effektivare 

asylprocess och kortare väntetid 

Stöds av 




Migrationsverket skall fördjupa och förbättra samverkan med andra berörda myndigheter i syfte att 

effektivisera asylprocessen så att den totala väntetiden i förhållande till föregående år minskar. 

Särskild hänsyn ska tas till barn. 

Åtgärder 

1) Barnanpassa informationen om asylprocessen för olika åldrar, såväl skriftlig som muntlig. Kartlägg 

barnet, skolgång, fritid, familjesituation etcetera så barnet inte blir ett bihang till föräldern utan en 

egen individ. 

2) Gör uppföljningssamtal. Säkerställ att barnet har fått sina rättigheter tillgodosedda. Gör även 

uppföljningssamtal om ärendet ändrar karaktär. 

3) Gör tjänsteanteckningar. Skicka uppföljande e-post till asylprövningen för att säkerställa att de har 

läst och uppmärksammat tjänsteanteckningen. 

30

Samverkan internt för att renodla barnhandläggarnas ansvar 

Stöds av 


Artikel 2, 3, 12–15, 22, 24 och 31 


Sidan 2, sidan 2 punkt 1, sidan 9, sidan 9 punkt 8 

Åtgärder 

1) Det är viktigt att handläggaren är tydlig och har en rak kommunikation med barnet. Det borde 

finnas en förklaring av processen som är lättförståelig för barnet. 

2) Riktlinjerna behöver förankras och förtydligas och vi behöver fler möten mellan handläggare med 

barnansvar. 

3) Det är viktigt med uppföljningssamtal, även för att se om nya behov har uppstått. 

Vi måste underlätta för barnet kommer till tals under samtalet 

Stöds av 


Artikel 2, 12–15 och 42 


Sidan 2 

Åtgärder 

1) Förklara varför barnet ska delta i samtalet. På ett självklart sätt ha enskilda samtal med barnet både 

vid inskrivningssamtalet och vid återvändarsamtalet. Om det inte går att separera barnet från föräldern 

så ska handläggaren se till att prata mycket tydligt med barnet under samtalet. 

2) Bättre förberedelser. Handläggaren ska själv veta syftet med att prata med barnet och vad barnet ska 

få ut av samtalet. 

3) Använda annat än talet i samtalet, till exempel rita och leka med leksaker. Inte endast fokusera på 

att få ut information utan snarare på att lyssna och vara öppen för frågor. 

4) Ha barnanpassade rum. Undvik att ha ett skrivbord mellan handläggaren och barnet. Bekräfta att 

barnet är expert på sitt eget liv. 

31

Våld mot kvinnor 

Exempel: En kvinna med två grundskolebarn uppsöker dig ensam och berättar gråtande att hon är 

utsatt för våld av sin make och att hon knappt står ut mer. Hon säger att hon måste lämna honom. 

Kommande dag träffas ni igen, maken har bett om förlåtelse och kvinnan säger att hon måste stanna 

hos sin make för att hålla samman familjen. Hon säger att hon känner sig ensam i Sverige och inte har 

någon annan än sin man och sina barn. 

Stöds av 




Sidan 2, 6 och 8 

Åtgärder 

1) Informera om att en anmälan till socialtjänsten kommer att göras (handläggaren är skyldig att göra 

detta vid misstanke om att barn far illa). Dokumentera hur barnen mår, informera om skyddat boende 

etcetera. Dokumentera hur kvinnan mår, skador etcetera. 

2) Ha uppföljningssamtal med mor och barn. Låt barnen berätta hur de mår och dokumentera. 

3) Gör denna rutin enhetlig för hela landet. Rutin för skyddat boende (finns till exempel i Solna). 

Checklista ska finnas lättillgänglig. 

Att synliggöra barnen mer under asylprocessen 

Stöds av 


Artikel 3, 12–15, 42 



Åtgärder 

1) Att samtliga yrkesgrupper oavsett enhet tillgodogör sig den dokumentation som finns om den 

sökande, till exempel genom journalanteckningar och tjänsteanteckningar. Det är mycket viktigt att 

samtliga yrkesgrupper för journalanteckningar över händelser och annat så att underlag finns vid till 

exempel byte av förläggning. 

2) Barnen ska få möjlighet att tillsammans med sin vårdnadshavare vara med under utredningar med 

mera och göra sin röst hörd. 

3) Regelbundna seminarier för barn- och familjehandläggare för utbyte av erfarenheter, upprättande av 

rutiner etcetera. Arbetet med barn ska vara lika oavsett lokala förutsättningar. 

32

Hur ska man tala med en tonårspojke i en familj 

om ungdomsmottagningen och jämställdhet 

Exempel: En mor och hennes två tonårsbarn, en flicka och en pojke, kommer till dig på ett 

familjesamtal. Under samtalet svarar nästan uteslutande sonen i sin mors ställe. 

Stöds av 


Artikel 2 och 42 


Sidan 8 

Åtgärder 

1) Förklara för sonen att den man tilltalar också ska få möjlighet att svara och upplys mamman om att 

det är viktigt att hon kan språket ifall familjen får stanna i Sverige. 

Föräldrar förhindrar att barn får information 

Exempel: Misstanke om hedersproblematik – tonårsflickan får till exempel inte ta emot material om 

ungdomsmottagning eller att föräldrarna säger att flickan inte ska röra sig ute efter skoltid. 

Stöds av 





Åtgärder 

1) Samtala om rätten till vila och fritid. 

2) Försök att få ett enskilt samtal med dottern. 

Litteraturlista 

*Riktlinjerna för barn i familj; Beslut om riktlinjer för arbetet med mottagande av barn och deras familj för att 

säkerställa ett enhetligt mottagande. VC asyl 36/2007 (2007-06-18) 

* Riktlinjerna för ensamkommande barn kan sägas vara Överenskommelse om ansvarsfördelning för 

asylprocessen för minderåriga som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (BUV). 2007- 

12-11, VC 47/2007. (Gruppen som arbetade med ensamkommande kom till under kurstillfället och hade inte 

detta dokument tillgängligt under workshopen.) 

* FN:s konvention om barnets rättigheter. 

33

Goda exempel 

Detta är en sammanställning av goda exempel som deltagarna skrev och berättade om inför seminariet. 

Det som är beskrivet är saker som redan pågår inom Migrationsverkets olika mottagningar i landet. Vi 

har kategoriserat dem under olika rubriker. 

Samverkan internt 

Barngrupp som består av handläggare från alla mottagningsenheter (Solna) där vi ska utarbeta ett 

förslag till infobroschyr för asylsökande barn, samt mall om rutiner för nyanställda om 

barnperspektiv på enheten. 

Tvärgrupp (asyl, mottagning, ansökning, förvaltningsprocess) mellan olika enheter inom verket (i 

Stockholmsområdet) som ska arbeta med barnfrågor. 

Vi har ett fungerande samarbete med särskilda familjehandläggare om barnfamiljer. De genomför 

familjesamtal och följer upp dessa samtal. För barn med särskilda behov har vi täta kontakter med 

bland annat Mobila asylteamet, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) genom 

tjänstemanna- och nätverksmöten. 

Experter 

Barnpsykiater och kurator håller mentorssamtal med projektgruppen och gruppsamtal hålls mellan 

mottagningshandläggare och barnpsykiater. Detta har resulterat i bättre stöd för barnfamiljer med 

speciella behov samt större kunskap om barn hos mottagningshandläggarna. 

Barnexpert är stationerad på enheten. 

Personal och organisation 

Boendepersonal fångar upp hur barnen har det eftersom de ser barnen på ett annat sätt än vad 

handläggarna gör. 

Handläggarna har ansvar för var sitt geografiska område. Det gör att vi har god lokalkännedom och 

ett lokalt kontaktnät. Vi kan ge familjerna bra stöttning samt information om vart de kan vända sig i 

olika situationer. I varje område finns upparbetade kontakter med socialtjänst, skola, Bup, 

vårdcentraler, öppna förskolor, förskolor med flera. 

På grund av att vi är flera barnhandläggare har vi möjlighet att göra fler hembesök, både planerade 

och oplanerade, vilket i sin tur leder till att vi tidigt kan upptäcka problem i familjerna. Vi har 

möjlighet att göra direkta stödinsatser som att ta med ett barn eller en grupp av barn på aktiviteter 

(simhall, bowling, museum, utflykt). Ibland tar vi med hela familjen på aktiviteter. 

Fokus på att jobba in barnperspektivet i alla yrkesgrupper. 

Chef som är delaktig i barnfrågor. 

Team som arbetar med barnfrågor, teamet ansvarar för barnfamiljer, till exempel sociala frågor och 

ekonomiskt bistånd. 

34

Kunskap 

Fördjupad kartläggning av barn och uppföljning av barnfamiljer med speciella behov. 

Barnkonsekvensanalys 

Arbetsmetoder 

Barnfokuserade familjesamtal vid inskrivning och uppföljningssamtal två gånger per år. 

Barnfokuserad ärendegenomgång. 

Vi delar ut gossedjur till alla nykomna barn, en hemstickad kofta och mössa till nyfödda. 

God förståelse hos de anställda att barn har större behov än vuxna. Exempelvis är policyn hos 

enheten att vara generös med bidrag till barns fritidssysselsättningar. 

Samverkan med andra myndigheter 

Samverkansgrupp med Bup (barnpsykiatrin), skola, socialförvaltning och Migrationsverket med 

fokus på barn i riskzon. 

Nätverksträffar med socialtjänsten, barnpsykiatrin, sjukvården och Migrationsverket. 

Gott nätverkssamarbete med olika externa organisationer. Detta innebär att ärendet alltid följs upp 

och säkrar att inte något hamnar mellan stolarna. 

Kontaktnät inom kommunen och vården för att kunna ta emot barn och ge barn hjälp och stöd. 

Barnnätverk: skola, sjukvård, psykiatri, tandvård, socialtjänst och Migrationsverket. 

Socialtjänsten har anordnat barngrupper för asylsökande skolbarn. 

ERF (European Refugee Fund) har beviljat anslag för ett projekt i Södertälje, SVEA –Södertälje 

verksamhet för asylsökande, i samverkan mellan Södertälje kommun, Migrationsverket, Rädda 

barnen, Röda korset, Svenska kyrkan, Stockholms läns landsting och Arbetsförmedlingen. 

Nätverk, mindre och större. Syftet med dessa nätverk är att ha så bra förutsättningar och samarbete 

kring de asylsökande som möjligt. Både på de mindre orterna och för helheten med de "stora" 

nätverken. Socialtjänst, barn- och vuxenpsykiatri, skola, skolhälsovård, vårdcentraler, 

bostadsupplåtare, Migrationsverket med flera är exempel på deltagare i nätverken. 

35

Samverkan med ideella organisationer 

Kontakter med Röda Korset och olika kyrkor i Hedemora. 

Hyresgästföreningen har bjudit in asylsökande barn, 3–13 år, till barngrupper. 

Samarbete med Biv (Biv = Barn i väntan, som är gruppverksamheter för barn och ungdomar i 

asylsökande familjer. Projektet finns på olika håll i landet och drivs av Individuell människohjälp, 

Svenska kyrkan och kommunen). 

Samarbete med Rädda Barnen. Frivilligarbetare från Rädda Barnen har nyligen hjälpt oss att inrätta 

en särskild barnlekhörna i boendet. De har också upprättat ett förråd av väskor med leksaker 

anpassade till olika åldrar (som fylls på regelbundet) som vi ger ut till barnen, vilket är mycket 

uppskattat. 

Hembesök hos familjerna för att se hur de bor och lättare att få kontakt med barnen. Informera om 

var förskola, skola, affär, bibliotek, vårdcentral med mera ligger någonstans. 

36

Sammanfattande 

reflektioner och synpunkter 

Efterlängtade möten – En mycket tydlig uppfattning som genomsyrade hela seminariet var att det var 

efterlängtat. Samtliga deltagare uttryckte en stor glädje över att få träffa handläggare med barnansvar 

från hela landet, Att jämföra rutiner, höra om goda exempel och få diskutera gemensamma 

upplevelser, bidrog till att de kände sig stärkta och inspirerade i sitt eget arbete. 

Uppföljning – Många deltagare uttryckte önskemål om regelbundna träffar för handläggare med 

barnansvar, samt löpande fortbildning på årlig basis. Ett konkret önskemål var att ha en 

uppföljningskonferens under 2009 för att fördjupa sig i att hitta gemensamma rutiner för att ännu mer 

kunna efterleva riktlinjerna och FN:s barnkonvention i arbetet med barn och deras familjer. Det viktiga 

är då att inte ”uppfinna hjulet” igen utan att låta den konferens som tar vid 2009 vara en direkt 

uppföljning och fördjupning på denna. 

Samverkan – En tydlig uppfattning som nämndes under workshopen dag två var att olika enheter bör 

samverka mycket mer i den dagliga verksamheten. Ett förslag var att sätta samman en mejlinglista för 

att kunna förmedla intressanta artiklar, erfarenheter etcetera mellan enheterna. Deltagarna uttryckte 

särskilt önskemål om att ta fram gemensamma: 

åldersanpassade broschyrer om barn och ungas rättigheter på olika språk 

åldersanpassad information om hur asylprocessen går till. 

Tydligare fokus på barn – Det finns riktlinjer för arbetet med barn, men de är inte tillräckligt 

förankrade inom Migrationsverkets mottagningar. Detta behöver utvecklas. 

Barnrättsperspektivet inom verket 

Under andra dagen gjordes en kortare övning kring handläggarnas syn på sin egen kompetens och 

verkets arbete med barnrättsperspektivet. Det var mycket tydligt att majoriteten av alla upplevde att 

Migrationsverket mer och mer har fått ett barnperspektiv och att detta lär öka de kommande åren. 

Citat från fyra konferensdeltagare: 

”Ibland känner jag mig ensam som handläggare med 

barnansvar. Nu känner jag att jag har fått en familj” 

- 

”Jag tar med mig en enorm inspiration hem, jag har fått så mycket 

nya tankar, idéer och förslag och känner mig så inspirerad!” 

- 

”Under alla mina år inom verket har jag aldrig känt mig så 

inspirerad och engagerad som under och efter den här konferensen” 

- 

”Efter att ha träffat alla andra barnhandläggare känner jag 

att mitt självförtroende ökat och att jag har stöd från hela 

landet – tack Ungdomsstyrelsen!” 

37

Vad händer nu 

Utbildningen och dokumentationen av den kommer att presenteras för Migrationsverkets ledning. I 

samband med det görs ett avstamp för hur Migrationsverket bäst kan arbeta vidare med frågor som rör 

mottagandet av asylsökande barn och deras familjer. Ett exempel på något som redan har hänt är 

Migrationsverket har gått vidare med en frågeställning som uppkom under utbildningen och det är 

frågan som rör sekretess mellan barn och vårdnadshavare/god man som nu behandlas av 

Migrationsverkets etiska råd. 

38

BILAGA 1 

FN:s barnkonvention 

DEL l 

Artikel 1 

I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den 

lag som gäller barnet. 

Artikel 2 

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som 

anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller 

vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller 

sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. 

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former 

av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, 

verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. 

Artikel 3 

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, 

domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. 

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess 

välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare 

eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga 

lagstiftnings- och administrativa åtgärder. 

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller 

skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, 

personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. 

Artikel 4 

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra 

de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall 

konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, 

där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete. 

Artikel 5 

Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar 

eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgande familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, 

vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i 

överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet 

utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention. 

Artikel 6 

1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet. 

2. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. 

Artikel 7 

1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att 

förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat 

av dem. 

2. Konventionsstaterna skall säkerställa genomförandet av dessa rättigheter i enlighet med sin nationella 

lagstiftning och sina åtaganden enligt tillämpliga internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då 

barnet annars skulle vara statslöst. 

Artikel 8 

1. Konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande 

medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande. 

2. Om ett barn olagligt berövas en del eller hela sin identitet, skall konventionsstaterna ge lämpligt bistånd och 

skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet. 

39

Artikel 9 

1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall 

då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga 

förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara 

nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då 

föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort. 

2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i 

förfarandet och att lägga fram sina synpunkter. 

3. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna 

att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då 

detta strider mot barnets bästa. 

4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t ex 

frihetsberövande, fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefattande dödsfall oavsett orsak medan 

personen är frihetsberövad) gentemot den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, skall den 

konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen 

de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande familjemedlemmarnas vistelseort, såvida inte lämnandet 

av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att 

framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs. 

Artikel 10 

1. I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn 

eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett 

positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att 

framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras 

familj. 

2. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet 

upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna. Konventionsstaterna skall 

för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess 

föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att 

lämna ett land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är 

nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller 

den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna 

konvention erkända rättigheter. 

Artikel 11 

1. Konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i 

utlandet. 

2. För detta ändamål skall konventionsstaterna främja ingåendet av bilaterala eller multilaterala 

överenskommelser eller anslutning till befintliga överenskommelser. 

Artikel 12 

1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka 

dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder 

och mognad. 

2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare 

eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla 

domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. 

Artikel 13 

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, 

motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom 

annat uttrycksmedel som barnet väljer. 

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag 

och som är nödvändiga 

(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller 

(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den 

allmänna sedligheten. 

40

Artikel 14 

1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. 

2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och 

skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar 

sin rätt. 

3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag 

och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och 

rättigheter. 

Artikel 15 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sammankomster. 

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag 

och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den 

allmänna säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) för skyddandet av folkhälsan eller den allmänna 

sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter. 

Artikel 16 

1. Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin 

korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. 

2. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp. 

Artikel 17 

Konventionsstaterna erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall säkerställa att barnet har 

tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till 

att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. Konventionsstaterna skall 

för detta ändamål, 

(a) uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet och i 

enlighet med andan i artikel 29; 

(b) uppmuntra internationellt samarbete vad gäller produktion, utbyte och spridning av sådan information och 

sådant material från olika kulturer och nationella och internationella källor; 

(c) uppmuntra produktion och spridning av barnböcker; 

(d) uppmuntra massmedier att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en 

minoritetsgrupp eller en urbefolkning; 

(e) uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till 

skada för barnets välfärd, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 13 och 18. 

Artikel 18 

1. Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna 

har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, 

vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i 

främsta rummet. 

2. För att garantera och främja de rättigheter som anges i denna konvention skall konventionsstaterna ge 

lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och skall 

säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn. 

3. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvsarbetande 

föräldrar har rätt att åtnjuta den barnomsorg som de är berättigade till. 

Artikel 19 

1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder 

i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, 

vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan 

barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. 

2. Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl 

upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt 

stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, 

behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, 

förfaranden för rättsligt ingripande. 

41

Artikel 20 

1. Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas 

stanna kvar i denna miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida. 

2. Konventionsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa alternativ omvårdnad för ett 

sådant barn. 

3. Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om 

nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs skall vederbörlig 

hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella 

och språkliga bakgrund. 

Artikel 21 

Konventionsstater som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas 

och skall, 

(a) säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med 

tillämplig lag och tillämpliga förfaranden och på grundval av all relevant och tillförlitlig information beslutar att 

adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och 

vårdnadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på 

grund av sådan rådgivning som kan behövas; 

(b) erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om 

barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt 

hemland; 

(c) säkerställa att det barn som berörs av internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar 

dem som gäller vid nationell adoption; 

(d) vidta alla lämpliga åtgärder för att vid internationell adoption säkerställa att placeringen inte leder till 

otillbörlig ekonomisk vinst för de personer som medverkar i denna; 

(e) främja, där så är lämpligt, målen i denna artikel genom att ingå bilaterala eller multilaterala arrangemang 

eller överenskommelser och inom denna ram sträva efter att säkerställa att placeringen av barnet i ett annat 

land sker genom behöriga myndigheter eller organ. 

Artikel 22 

1. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus 

eller anses som flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden och 

oberoende av om det kommer ensamt eller är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person, erhåller 

lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som anges i denna 

konvention och i andra internationella instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som 

nämnda stater tillträtt. 

2. För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt, samarbeta i varje ansträngning som 

görs av Förenta nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisationer, 

som samarbetar med Förenta nationerna, för att skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna 

eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvändig för att 

barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inte kan 

påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin 

familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention. 

Artikel 23 

1. Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och 

anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets 

aktiva deltagande i samhället. 

2. Konventionsstaterna erkänner det handikappade barnets rätt till särskild omvårdnad och skall, inom ramen 

för tillgängliga resurser, uppmuntra och säkerställa att det berättigade barnet och de som ansvarar för dess 

omvårdnad får ansökt bistånd som är lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd och föräldrarnas förhållanden 

eller förhållandena hos andra som tar hand om barnet. 

3. Med hänsyn till att ett handikappat barn har särskilda behov skall det bistånd som lämnas enligt punkt 2 i 

denna artikel vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av föräldrarnas ekonomiska tillgångar eller 

ekonomiska tillgångarna hos andra som tar hand om barnet och skall syfta till att säkerställa att det 

handikappade barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, 

habilitering, förberedelser för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största 

möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling. 

4. Konventionsstaterna skall i en anda av internationellt samarbete främja utbyte av lämplig information på 

området för förebyggande hälsovård och medicinsk, psykologisk och funktionell behandling av handikappade 

barn, innefattande spridning av och tillgång till information om habiliteringsmetoder, skol- och yrkesutbildning, i 

syfte att göra det möjligt för konventionsstater att förbättra sina möjligheter och kunskaper och vidga sin 

erfarenhet på dessa områden. Särskild hänsyn skall härvid tas till utvecklingsländernas behov. 

42

Artikel 24 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och 

rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha 

tillgång till sådan hälso- och sjukvård. 

2. Konventionsstaterna skall sträva efter att till fullo förverkliga denna rätt och skall särskilt vidta lämpliga 

åtgärder för att, 

(a ) minska spädbarns- och barnadödligheten; 

(b) säkerställa att alla barn tillhandahålls nödvändig sjukvård och hälsovård med tonvikt på utveckling av 

primärhälsovården; 

(c) bekämpa sjukdom och undernäring, däri inbegripet åtgärder inom ramen för primärhälsovården, genom bl a 

utnyttjande av lätt tillgänglig teknik och genom att tillhandahålla näringsrika livsmedel i tillräcklig omfattning 

och rent dricksvatten, med beaktande av de faror och risker som miljöförstöring innebär; 

(d) säkerställa tillfredsställande hälsovård för mödrar före och efter förlossningen; 

(e) säkerställa att alla grupper i samhället, särskilt föräldrar och barn, får information om och har tillgång till 

undervisning om barnhälsovård och näringslära, fördelarna med amning, hygien och ren miljö och 

förebyggande av olycksfall samt får stöd vid användning av sådana grundläggande kunskaper: 

(f) utveckla förebyggande hälsovård, föräldrarådgivning samt undervisning om och hjälp i 

familjeplaneringsfrågor. 

3. Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor 

som är skadliga för barns hälsa. 

4. Konventionsstaterna åtar sig att främja och uppmuntra internationellt samarbete i syfte att gradvis uppnå 

det fulla förverkligandet av den rätt som erkänns i denna artikel. Särskild hänsyn skall härvid tas till 

utvecklingsländernas behov. 

Artikel 25 

Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för 

omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den 

behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande. 

Artikel 26 

1. Konventionsstaterna skall erkänna rätten för varje barn att åtnjuta social trygghet, innefattande 

socialförsäkring och skall vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin 

nationella lagstiftning. 

2. Förmånerna skall, där så är lämpligt, beviljas med hänsyn till de resurser som barnet och de personer som 

ansvarar för dess underhåll har och deras omständigheter i övrigt samt med hänsyn till varje annat förhållande 

som är av betydelse i samband med en ansökan om en sådan förmån från barnet eller för dess räkning. 

Artikel 27 

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, 

psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. 

2. Föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet har, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska 

resurser, huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. 

3. Konventionsstaterna skall i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta 

lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och 

skall vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder, och 

bostäder. 

4. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indrivning av underhåll för barnet 

från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för barnet, både inom konventionsstaten och från 

utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska ansvaret för barnet bor i en annan stat än 

barnet skall konventionsstaterna främja såväl anslutning till internationella överenskommelser eller ingående av 

sådana överenskommelser som upprättande av andra lämpliga arrangemang. 

43

Artikel 28 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till utbildning och i syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på 

grundval av lika möjligheter skall de särskilt, 

(a) göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgängliga för alla; 

(b) uppmuntra utvecklingen av olika former av undervisning som följer efter grundutbildningen, innefattande 

såväl allmän utbildning som yrkesutbildning, göra dessa tillgängliga och åtkomliga för varje barn samt vidta 

lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov; 

(c) göra högre utbildning tillgänglig för alla på grundval av förmåga genom varje lämpligt medel; 

(d) göra studierådgivning och yrkesorientering tillgänglig och åtkomlig för alla barn; 

(e) vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott. 

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls 

på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention. 

3. Konventionsstaterna skall främja och uppmuntra internationellt samarbete i utbildningsfrågor, särskilt i syfte 

att bidra till att avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta tillgång till 

vetenskaplig och teknisk kunskap och moderna undervisningsmetoder. Särskild hänsyn skall härvid tas till 

utvecklingsländernas behov. 

Artikel 29 

1. Konventionsstaterna är överens om att barnets utbildning skall syfta till att 

(a) utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga; 

(b) utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt för de principer som 

uppställts i Förenta nationernas stadga; 

(c) utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden, för 

vistelselandets och för ursprungslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen; 

(d) förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet 

mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör 

urbefolkningar; 

(e) utveckla respekt för naturmiljön 

2. Ingenting i denna artikel eller i artikel 28 får tolkas så att det medför inskränkning i den enskildes och 

organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter, dock alltid under förutsättning att de i punkt 1 i 

denna artikel uppställda principerna iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter 

skall stå i överensstämmelse med vad som från statens sida angivits som minimistandard. 

Artikel 30 

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning 

skall ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra 

medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda 

sitt eget språk. 

Artikel 31 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder 

samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. 

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och 

konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och 

konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet. 

Artikel 32 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete 

som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, 

andliga, moraliska eller sociala utveckling. 

2. Konventionsstaterna skall vidta lagstiftningsadministrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i 

upplysningssyfte för att säkerställa genomförandet av denna artikel. För detta ändamål och med beaktande av 

tillämpliga bestämmelser i andra internationella instrument skall konventionsstaterna särskilt 

(a) fastställa en miniålder eller miniåldrar som minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete; 

(b) föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor; 

(c) föreskriva lämpliga straff eller andra påföljder i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av denna 

artikel. 

44

Artikel 33 

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och 

sociala åtgärder i upplysningssyfte, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa 

ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den 

olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen. 

Artikel 34 

Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. 

För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala 

åtgärder för att förhindra 

(a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling; 

(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet; 

(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material. 

Artikel 35 

Konventionsstaterna skall vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra 

bortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form. 

Artikel 36 

Konventionsstaterna skall skydda barnet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något 

avseende. 

Artikel 37 

Konventionsstaterna skall säkerställa att 

(a) inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller 

bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas brott som begåtts 

av personer under 18 års ålder; 

(b) inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller 

andra former av frihetsberövande av ett barn skall ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista 

utväg och för kortast lämpliga tid; 

(c) varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet 

och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas 

åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta och skall, utom i undantagsfall, 

ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök; 

(d) varje frihetsberövat barn skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig 

hjälp som rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende 

och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken. 

Artikel 38 

1. Konventionsstaterna åtar sig att respektera och säkerställa respekt för regler i internationell humanitär rätt 

som är tillämpliga på dem i väpnade konflikter och som är relevanta för barnet. 

2. Konventionsstaterna skall vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att personer som inte uppnått 15 

års ålder inte deltar direkt i fientligheter. 

3. Konventionsstaterna skall avstå från att rekrytera en person som inte har uppnått 15 års ålder till sina 

väpnade styrkor. Då rekrytering sker bland personer som fyllt 15 men inte 18 år, skall konventionsstaterna 

sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst. 

4. Konventionsstaterna skall i enlighet med sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt att skydda 

civilbefolkningen i väpnade konflikter vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa skydd och vård av barn 

som berörs av en väpnad konflikt. 

Artikel 39 

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social 

återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller 

någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter. 

Sådan rehabilitering och sådan återanpassning skall äga rum i en miljö som befrämjar barnets hälsa, 

självrespekt och värdighet. 

45

Artikel 40 

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att 

ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker 

barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets 

ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. 

2. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i internationella instrument skall 

konventionsstaterna särskilt säkerställa att, 

(a) inget barn skall misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av en 

handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då 

den begicks; 

(b) varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier: 

(i) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd; 

(ii) att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller 

vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt 

försvar; 

(iii) att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande 

organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det 

inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar 

eller vårdnadshavare; 

(iv) att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig; att förhöra eller låta förhöra vittnen som 

åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda; 

(v) att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av 

en högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag; 

(vi) att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används; 

(vii) att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet. 

3. Konventionsstaterna skall söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av 

myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinnes 

skyldiga att ha begått brott och skall särskilt, 

(a) fastställa en lägsta straffbarhetsålder; 

(b) vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av barn under denna ålder utan att använda 

domstolsförfarande, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras. 

4. Olika åtgärder som t ex vård, ledning och föreskrifter om till sin rådgivning, övervakning, vård i fosterhem, 

program för allmän utbildning och yrkesutbildning och andra alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängliga 

för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och är rimligt både med 

hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. 

Artikel 41 

Ingenting i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga barnets 

rättigheter och som kan finnas i 

(a) en konventionsstats lagstiftning; eller 

(b) för den staten gällande internationell rätt. 

46

DEL ll 

Artikel 42 

Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och 

principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn. 

Artikel 43 

1. För att granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av skyldigheter 

enligt denna konvention skall en kommitté för barnets rättigheter upprättas, vilken skall utföra de uppgifter 

som föreskrivs i det följande. 

2. Kommittén skall vara sammansatt av tio experter med högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på 

det område som denna konvention omfattar. 

3. Kommitténs medlemmar skall väljas av konventionsstaterna bland deras medborgare och skall tjänstgöra i 

sin personliga egenskap, varvid avseende skall fästas vid en rättvis geografisk fördelning och de viktigaste 

rättssystemen. 

4. Det första valet till kommittén skall hållas senast sex månader efter dagen för denna konventions 

ikraftträdande och därefter vartannat år. Senast fyra månader före dagen för varje val skall Förenta 

nationernas generalsekreterare skriftligen uppmana konventionsstaterna att inom två månader inkomma med 

sina förslag. Generalsekreteraren skall sedan upprätta och till konventionsstaterna överlämna en förteckning i 

alfabetisk ordning över samtliga föreslagna personer och ange vilka konventionsstater som föreslagit dem. 

5. Val skall hållas vid möten med konventionsstaterna, som sammankallats av Förenta nationernas 

generalsekreterare, i Förenta nationernas högkvarter. Vid dessa möten, som är beslutsmässiga när två 

tredjedelar av konventionsstaterna är närvarande, skall de kandidater inväljas i kommittén som uppnår det 

högsta antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och röstande konventionsstaternas röster. 

6. Kommitténs medlemmar skall väljas för en tid av fyra år. De kan återväljas, om de föreslagits till återval. För 

fem av de medlemmar som utsetts vid det första valet skall mandattiden utlöpa efter två år. Omedelbart efter 

det första valet skall namnen på dessa fem medlemmar utses genom lottdragning av ordföranden vid mötet. 

7. Om en kommittémedlem avlider eller avsäger sig sitt uppdrag eller förklarar att han eller hon av någon 

annan anledning inte längre kan fullgöra sitt uppdrag inom kommittén, skall den konventionsstat som föreslog 

medlemmen, med förbehåll för kommitténs godkännande, utse en annan expert bland sina medborgare, som 

skall inneha uppdraget under återstoden av mandattiden. 

8. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning. 

9. Kommittén skall välja sitt presidium för en tvåårsperiod. 

10. Kommitténs möten skall vanligtvis hållas i Förenta nationernas högkvarter eller på annan lämplig plats, som 

kommittén bestämmer. Kommittén skall i regel sammanträda varje år. Kommittémötenas längd skall 

bestämmas och om det är nödvändigt, omprövas vid möte med konventionsstaterna, med förbehåll för 

generalförsamlingens godkännande. 

11. Förenta nationernas generalsekreterare skall tillhandahålla erforderlig personal och övriga resurser för att 

möjliggöra för kommittén att effektivt utföra sitt uppdrag enligt denna konvention. 12. Medlemmarna av den 

enligt denna konvention upprättade kommittén skall med godkännande av generalförsamlingen erhålla 

ersättning från Förenta nationerna på sådana villkor som generalförsamlingen beslutar. 

47

Artikel 44 

1. Konventionsstaterna åtar sig att genom Förenta nationernas generalsekreterare avge rapporter till 

kommittén om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention 

och de framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av dessa rättigheter: 

(a) inom två år efter konventionens ikraftträdande för den berörda staten, 

(b) därefter vart femte år. 

2. Rapporter enligt denna artikel skall ange eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar i vilken 

utsträckning åtagandena enligt denna konvention har uppfyllts. Rapporterna skall även innehålla tillräcklig 

information för att ge kommittén en god uppfattning om genomförandet av konventionens bestämmelser i det 

berörda landet. 

3. En konventionsstat som har tillställt kommittén en utförlig första rapport behöver inte i sina följande 

rapporter, som avges enligt punkt 1 (b) i denna konvention, upprepa tidigare lämnad grundläggande 

information. 

4. Kommittén kan begära ytterligare information från konventionsstaterna om genomförandet av konventionens 

bestämmelser. 

5. Kommittén skall vartannat år genom ekonomiska och sociala rådet tillställa generalförsamlingen rapporter 

om sin verksamhet. 

6. Konventionsstaterna skall göra sina rapporter allmänt tillgängliga för allmänheten i sina respektive länder. 

Artikel 45 

För att främja ett effektivt genomförande av konventionens bestämmelser och internationellt samarbete på det 

område som konventionen avser gäller följande: 

(a) Fackorganen, FN:s barnfond och andra FN-organ skall ha rätt att vara representerade vid granskningen av 

genomförandet av sådana bestämmelser i denna konvention som faller inom ramen för deras mandat. 

Kommittén kan inbjuda kompetenta organ och organisationer, som den finner lämpligt, att komma med 

expertråd angående genomförandet av konventionen på områden som faller inom ramen för deras respektive 

verksamhetsområden. Kommittén kan inbjuda fackorganen, FN:s barnfond och andra FN-organ att inlämna 

rapporter om konventionens tillämpning inom området som faller inom ramen för deras verksamhet; 

(b) kommittén skall, såsom den finner lämpligt, till fackorganen, FN:s barnfond och andra kompetenta organ 

och organisationer överlämna rapporter från konventionsstaterna som innehåller en begäran om eller anger 

behov av teknisk rådgivning eller tekniskt bistånd jämte kommitténs synpunkter och eventuella förslag 

beträffande sådan begäran eller sådant behov; 

(c) Kommittén kan rekommendera generalförsamlingen att framställa en begäran till generalsekreteraren om 

att för kommitténs räkning företa studier angående särskilda frågor som rör barnets rättigheter; 

(d) Kommittén kan avge förslag och allmänna rekommendationer på grundval av den information som erhållits 

enligt artiklarna 44 och 45 i denna konvention. Sådana förslag och allmänna rekommendationer skall tillställas 

varje konventionsstat som berörs samt rapporteras till generalförsamlingen tillsammans med eventuella 

kommentarer från konventionsstaterna. 

48

DEL lll 

Artikel 46 

Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av alla stater. 

Artikel 47 

Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas 

generalsekreterare. 

Artikel 48 

Denna konvention skall förbli öppen för anslutning av vilken stat som helst. Anslutningsinstrumenten skall 

deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. 

Artikel 49 

1. Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter dagen för deponeringen av det tjugonde 

ratifikations- eller anslutningsinstrumentet hos Förenta nationernas generalsekreterare. 

2. I förhållande till varje stat som ratificerar eller ansluter sig till konventionen efter deponeringen av det 

tjugonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet träder konventionen i kraft den trettionde dagen efter det 

att en sådan stat deponerat sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument. 

Artikel 50 

1. En konventionsstat kan föreslå en ändring av konventionen och överlämna förslaget till Förenta nationernas 

generalsekreterare. Generalsekreteraren skall sedan översända ändringsförslaget till konventionsstaterna med 

en begäran om att dessa anger om de tillstyrker att en konferens med konventionsstaterna sammankallas för 

att behandla och rösta om förslagen. Om minst en tredjedel av staterna inom fyra månader efter förslagets 

översändande tillstyrker en sådan konferens, skall generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta 

nationernas regi. Ändringsförslag som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande och röstande 

konventionsstaterna skall underställas generalförsamlingen för godkännande. 

2. En ändring som antagits enligt punkt (1 ) i denna artikel träder i kraft när den har godkänts av Förenta 

nationernas general-församling och antagits av konventionsstaterna med två tredjedels majoritet. 

3. När en ändring träder i kraft skall den vara bindande för de konventionsstater som har antagit den, medan 

övriga konventions-stater fortfarande är bundna av bestämmelserna i denna konvention och eventuella tidigare 

ändringar, som de antagit. 

Artikel 51 

1. Förenta nationernas generalsekreterare skall motta och till alla stater sända texten till reservationer som 

staterna gjort vid ratifikationen eller anslutningen. 

2. En reservation som strider mot denna konventions ändamål och syfte skall inte tillåtas. 

3. Reservationer kan återtas vid vilken tidpunkt som helst genom notifikation till Förenta nationernas 

generalsekreterare, som därefter skall underrätta alla stater. Notifikationen skall gälla från den dag då den 

mottogs av generalsekreteraren 

Artikel 52 

En konventionsstat kan säga upp denna konvention genom skriftlig notifikation till Förenta nationernas 

generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då notifikationen mottogs av 

generalsekreteraren. 

Artikel 53 

Förenta nationernas generalsekreterare utses till depositarie för denna konvention. 

Artikel 54 

Originalet till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter har lika 

giltighet, skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Till bekräftelse härav har undertecknade 

ombud, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina respektive regeringar, undertecknat denna konvention. 

49

© Ungdomsstyrelsen 2009 

Dnr. 512-1080/08 

projektledare Lisa Modée 

språkgranskning Ingrid Bohlin 

omslag Christián Serrano 

distribution Ungdomsstyrelsen, Box 17801, 118 94 Stockholm 

webbplats www.ungdomsstyrelsen.se 

e-post info@ungdomsstyrelsen.se 

tfn 08-566 219 00, fax 08-566 219 98 

UNGDOMSSTYRELSEN 

är en myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor. 

Vi ger stöd till föreningsliv och kommuner samt till internationellt samarbete.

Bilaga 5 

Ekonomisk redovisning 

för uppdraget att genomföra utbildningar om insatser 

som förebygger mäns våld mot flickor och unga kvinnor 

inklusive hedersrelaterat våld och förtryck 

För att genomföra uppdraget fick Ungdomsstyrelsen disponera 6 500 000 kronor. 

Nedan följer en redovisning för hur medlen har använts. 

Redovisning 

Medel från Integrationsoch 

jämställdhetsdepartementet 

Verksamhetsmedel 

Administrativa kostnader 

Totalt förbrukade medel per 2009-03-27 

Utgående balans 2009-03-27 

6 500 000 kronor 

4 427 492 kronor 

1 883 783 kronor 

6 311 275 kronor 

188 725 kronor

© Ungdomsstyrelsen 2009:3 

ISSN 1651-2855 

ISBN 978-91-85933-14-3 

projektledare Lisa Modée 

språkgranskning Ingrid Bohlin 

omslag Christián Serrano 

omslagsfoto David Modée Träff 

tryck EO Grafiska AB 

distribution Ungdomsstyrelsen, 

Box 17801, 118 94 Stockholm 

webbplats www.ungdomsstyrelsen.se 

e-post info@ungdomsstyrelsen.se 

tfn 08-566 219 00, fax 08-566 219 98 

UNGDOMSSTYRELSEN 

är en myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor. 

Vi ger stöd till föreningsliv och kommuner samt till internationellt samarbete. 

106 47 Stockholm Tel 08-690 91 90 Fax 08-690 91 91 order.fritzes@nj.se www.fritzes.se 

ISBN 978-91-85933-14-3 ISSN 1651-2855

Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?