Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

Studier som Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext (FOU Nordväst 2008) visar att
myndigheter kan stå handfallna inför barns och ungas problematiska livsvillkor när de lever
under återkommande hot och våld i sina familjer. Föräldrar som utövar våld för att barnen och
ungdomarna ska leva enligt hedersnormer eller för att de har brutit mot dem, skiljer sig markant
från de föräldrar som socialtjänsten vanligtvis möter. I studien framkommer bland annat att de
flickor mellan 13 och 18 år som är utsatta för hedersrelaterat våld är hårt drabbade i relation till
de flickor som utreds av socialtjänsten på grund av andra brister i hemförhållandena. De har till
exempel alla blivit utsatta för upprepad psykisk och/eller fysisk misshandel. Några har hotats
med bortgifte mot sin vilja. När familjen har haft kontakt med sin dotter under utredningen har
de direkt eller indirekt utövat påtryckningar i form av dödshot, hot om våld eller uteslutning.
Under utredningarnas gång tar majoriteten av flickorna helt eller delvis tillbaka uppgifterna om
att de har utsatts för våld från familjen. Trots att många som arbetar inom socialtjänsten har fått
utbildning om hedersrelaterat våld och förtryck är det fortfarande svårt för unga tjejer att få den
hjälp de har rätt till. Hjälpen handlar både om att myndigheter måste göra selektiva insatser för
att minska riskerna för fortsatt våld inom aktuella familjer och att de måste ha behandlande
insatser som kan ge extra stöd till dem som har drabbats av våld.
Samhällets socialtjänst kan idag generellt sett inte kompensera för stora brister i familjens
omsorg om sina barn, kanske enbart mycket svagt och för vissa individer. Socialstyrelsen visar
att det finns en hög risk för barn till ensamstående och till arbetslösa föräldrar som har
ekonomiskt bistånd under flera år och som dessutom har psykiatriska eller sociala problem, att
någon gång under sin uppväxt hamna i familjehems- eller institutionsvård. Under tonåren löper
dessa barn högre risk för självmordsförsök, självmord, allvarlig psykisk sjuklighet, låg
utbildning och tidigt föräldraskap. Att hamna i social dygnsvård under tonåren medför också
förhöjd risk för negativ utveckling och för tidig död.
Den övervägande delen av socialtjänstens insatser riktade mot utsatta barn och ungdomar och
deras familjer är inte utvärderade. Om samhället ska kunna vända en negativ utveckling för barn
och unga som har problem i familjen så behövs både kompetensutveckling och samordning av
resurser samt att insatser utvärderas och följs upp (Socialstyrelsen 2006).
Ungdomsstyrelsens slutsats är att selektiv och indikativ prevention behöver utvecklas utifrån
barns och ungas villkor. Mycket av arbetet riktas idag till unga män som begår olika slags brott
och där man i samverkan med föräldrar kan uppnå goda resultat i det brottsförebyggande
arbetet. Det är betydligt mer komplicerat att bistå barn och unga som far illa i sin familj och där
samverkan med föräldrarna inte fungerar till gagn för barnets bästa. Där måste samhällets
insatser inom familjehem och HVB-hem bli betydligt bättre på att erbjuda unga människor
adekvata insatser för att de ska kunna leva ett självständigt liv, utan sina föräldrars stöd.
Samverkan som modell
För att samverkan kring olika universella, selektiva och indikativa insatser för de barn och unga
som på olika sätt far illa ska bli möjlig måste olika yrkeskategorier som möter dem ha en
samsyn som utgår från att individens problem kan förklaras utifrån ett samspel mellan olika
faktorer. Dessa faktorer handlar om personliga egenskaper (självkänsla och beteende), den
närmaste omgivningen (familj och kamratrelationer), närsamhället (bostadsområde och skola)
och mer strukturella socioekonomiska faktorer (tillgång till arbete, bostäder, lokaltrafik och
sjukvård). Dessutom spelar tidigare händelser i livet en viktig roll som till exempel traumatiska
upplevelser.
Det kan vara bra med en modell som på ett abstrakt plan speglar samspelet mellan individen och
samhället och behovet av samverkan. En sådan modell används i Strategi för samverkan – Urie
Bronfenbrenners modell av den utvecklingsekologiska strukturen (figur 4). I centrum av
modellen finns barnet/familjen i sin närmiljö (mikronivån) och de relationer som finns där. När
barnet växer upp kommer det att ingå i fler närmiljöer som förskola, skola och kamratgrupp.
Mellan dessa olika miljöer finns ett samspel som tillsammans bildar ett system (mesonivån). Av
23