Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

Vilka involveras
Viljan att samarbeta och samverka med andra verksamheter är stor hos kursdeltagarna. Det har nämnts
flera gånger. Omfattningen varierar däremot mellan olika verksamheter och kommuner. Intrycket är att
större samverkansprojekt ofta startas efter politiska eller statliga initiativ, medan lokal samverkan
oftare startar efter initiativ på till exempel en arbetsplats.
De samverkansstrategier som kursdeltagarna presenterar involverar alla tänkbara
verksamhetsområden och yrkesgrupper inom den egna kommunen, andra kommuner, statliga
myndigheter som polisen, länsstyrelsen och Försäkringskassan, frivilligorganisationer, fackliga
organisationer och arbetsgivare i det privata näringslivet.
Samverkansmönster
”Det finns ingen generell bild av hur samverkan har utvecklats inom barn- och ungdomsområdet” och
”De lokala variationerna är stora och trenden är motsägelsefull – flertalet verksamheter specialiserar
sig ytterligare samtidigt som samordning och tvärprofessionella verksamheter tenderar att öka.”
skriver Socialstyrelsen, Myndigheten för skolutveckling och Rikspolisstyrelsen i rapporten Strategi för
samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa från 2007.
Liksom fallet var i rapporten är det svårt att utifrån kursdeltagarnas strategi-PM generalisera hur
samverkan går till och vilka som involveras. Några mönster kan ändå urskiljas:
I det mer selektiva preventionsarbetet som riktas mot elever i skolan tenderar samverkan att
involvera till exempel socialsekreterare, socialpsykologer, rektorer, skolsköterskor, pedagoger,
skolpsykologer, kuratorer, specialpedagoger, hälsopedagoger, förskolekonsulenter och poliser.
I det mer selektiva preventionsarbetet som riktas mot våldsutsatta kvinnor som inte går i skolan är
det vanligt med samverkan mellan socialtjänst, akutsjukvård, kvinnojourer, polis och vid behov också
familjerådgivning och mödravårdscentral.
I samverkan med ett mer långsiktigt och generellt förebyggande syfte, universell prevention,
formas en tätare kontakt mellan grund- och gymnasieskolan, socialtjänsten, polisen,
introduktionsverksamheten för nyanlända flyktingar, vuxenutbildningen, ungdomsmottagningen,
landstinget och länsstyrelsen.
En annan slutsats i Strategi för samverkan är att: ”Få kommuner verkar dock ha en genomtänkt strategi
för sitt samverkansarbete. De har inte involverat alla ledningsnivåer och har sällan skriftliga dokument
med krav på uppföljning.” En genomläsning av kursdeltagarnas strategi-PM ger intrycket att många av
deltagarna har tagit till sig av den kritiken. Det krävs däremot en undersökning för att slå fast att så
också är fallet.
Problem med samverkan
Kursdeltagarnas slutliga PM handlar huvudsakligen om att se möjligheter och finna lösningar genom
samverkan, inte att lyfta fram problem. Men några deltagare pekar på att det finns svårigheter.
Orsakerna till problemen tycks inte minst bero på bristande kunskap och förståelse för hur andra
verksamheter fungerar, och att det lätt kan uppstå otydligheter kring i vem som ska göra vad. När olika
individer och organisationskulturer möts uppstår ibland krockar och missförstånd.
Några påpekar att sekretessen utgör ett problem, utan att närmare precisera på vilket sätt. Men det
finns även exempel på kursdeltagare som i sina strategi-PM konstaterar att sekretess inte alls är något
hinder för samverkan.
När ska det genomföras
Arbetet med att förverkliga de strategier som kursdeltagarna redogjort för ska i de allra flesta fall
redan vara i gång eller starta under 2009. Ambitionsnivån skiljer sig mycket åt och det som ska
genomföras kommer att ta olika lång tid. De flesta har en plan som sträcker sig ett eller två år framåt.
Samtidigt beskrivs många av strategierna som en process som inte har något givet slutdatum.
13